Gå till huvudsajt

Archive: Jun 2013

När är Australien bäst?

Vilken tid på året är bäst tid att åka till Australien, frågar du dig kanske. Låt mig säga så här: Hade du velat bjuda mig till landet Down Under om en vecka, hade jag tackat ja bums. Samma svar hade du fått, om du hade frestat med en gratistripp i april, september, december eller vilken månad som helst.
Det snabba svaret är alltså att det inte finns någon del av året, då det är ”fel” att resa till Australien. Ett annat svar på samma fråga är att det alltid finns någon del av Australien som är ”rätt”.
När du ska åka hänger på vad du vill göra i Australien och var i Australien du vill göra det.

Sydney – kanske bäst i december-februari

Skulle du ha gott om tid, kanske flera månader, finns det anledning att börja i den änden som just då har bäst väder. Låt oss anta att du likt många andra kommer till Sydney under Australiens sommar (december-februari). Det är en bra tid att vara i Sydney på. Det är 25-28 och en hel del sol. Du kanske betar av fler städer i de södra delarna i Australien, och varför inte klämma in Tasmanien, för att sedan långsamt röra dig norrut. Framåt maj är du i Cairns eller Darwin, som då börjar bli mindre blött och hett.
Kommer du till Australien i juni-augusti så gör du allt i omvänd ordning.

Har du mindre tid till förfogande för din Australienresa så funkar det också. Januari i Cairns behöver inte vara en flopp. En klar fördel är att det är lågsäsong och lättare hitta någonstans att bo och dessutom billigare. Du behöver heller inte trängas på samma sätt på utflykterna ut på revet eller till Kuranda.
Tänk dock på att vissa vägar inte är farbara under the Wet i norra Australien och vissa nationalparker är stängda; det går inte att ta sig dit och väl där gör mängden vatten att det inte går att ta sig runt. Vissa delar av Kakadu National Park utanför Darwin kan ha öppet under sommaren, men stora delar av parken håller stängt.
De gånger som jag varit i norra Australien under regnperioden (oktober-april) har jag haft tur med vädret. Det har varit varmt och fuktigt men bara kommit en eller två ordentliga skurar under eftermiddagarna, och ofta är vädret inte sämre än så. Du bör emellertid vara medveten om att det kan ösa ner i dagar. En gång var jag inregnad i Ayr strax söder om Townsville i tre dagar. Pocketböcker räddade mig från ett sammanbrott…
Glöm inte att du inte kan bada längs med en stor del av Queenslands och Northern Territorys kust under perioden oktober-april pga stingers; mycket giftiga maneter. Lyckligtvis är Stora Barriärrevet fritt från stingers året om.

Höst (mars-maj) och vår (september-november)
Är du inte förtjust i varmt väder kan höst eller vår vara en bra tid att besöka de södra delarna. Städer som Adelaide och Perth har ett väldigt torrt och varmt klimat på sommaren, vilket kan vara skönt att slippa.
Just Perth och de södra delarna av Western Australia är som allra bäst på våren (september-november), då statens berömda vildblommor blommar som bäst och mest.

Australisk vinter (juni-augusti)
Detta är den bästa tiden att resa runt i norra delarna av landet. Klimatet och behagligt varmt och torrt och du slipper bortregnade vägar och stängda nationalparker såsom under the Wet.
Nu är väl din anledning till att åka till Australien antagligen inte att åka skidor eller ägna dig åt annan vintersport. Skulle så ändå vara fallet är den australiska vintern den givna tiden för din resa. Man tänker inte på Australien som ett land för skidåkning, men de australiska alperna har fler skidliftar än Schweiz.

Själv är jag nog mest sugen på att åka till Australien i september, då våren börjar komma där nere och svensk höst med blåst och regn står för dörren här hemma…

Kniv i ryggen på Gillard

Australisk politik har på senare år alltmer börjat likna italiensk politik. Det är framför allt i Labor, Australiens socialdemokrater, där dolkstötarna i ryggen verkar vara ett obligatorium när opinionssiffrorna sviktar.
På senare år, skriver jag. Den populäre, karismatiske premiärministern Bob Hawke kickades i en intern misstroendeomröstning redan 1991. Han ersattes av Paul Keating, som faktiskt fick äran att avgå frivilligt efter ett misslyckat valresultat 1996.

Upp på scenen klev Kim Beazley, som avsattes efter en intern misstroendeomröstning 2006 efter att Kevin Rudd hade utmanat honom om ledarskapet. Kevin Rudd tog sedan hem valet åt Labor och allt verkade frid och fröjd.
Nej, jag bara skojar. Julia Gillard utmanade Rudd 2010, varpå han avgick innan den interna misstroendeomröstning, som skulle ha följt, då han insåg att hans stöd intern inte var tillräckligt. Julia Gillard blev därmed inte bara ordförande för Labor utan också Australiens första, kvinnliga premiärminister.

Var nu äntligen Labor på Easy Street? Så klart inte! Gillard utnämnde i ett infall av välvilja, ränksmideri eller ren omdömeslöshet Rudd till utrikesminister. Han tackade henne genom att avgå från posten under smått kaotiska former under ett statsbesök i USA i februari 2012, och hintade att han hade andra, större planer.
Och ser man på, till ackompanjemang av låga opinionssiffor tog Rudd över som ordförande i Labor och premiärministerposten igår efter en *trumvirvel*… intern misstroendeomröstning. Julia Gillard lämnar nu politiken helt. Dessutom hoppade en ström av ministrar av regeringen efter Rudds seger; däribland förre Midnight Oil-sångaren Peter Garrett. Ska vi ta det som ett tecken på att det kommer att storma i Labor i fortsättningen? Jag tror det.


Julia Gillard kan i alla fall glädja sig över att ha levererat en berömd replik i parlamentet. Den spreds i nyhetssändningar och i sociala medier över hela världen.

Bonusinformation: Kevin Rudd talar fullt begriplig svenska sedan sin tid som diplomat i Stockholm på 80-talet.

Kangaroo Island – Djur och natur i överflöd

Det är andra gången jag är i Adelaide. Vid besöket två år tidigare koncentrerade jag mig på själva staden samt vindistrikten. Dessutom hann jag med att ligga på stranden och njuta av högsommarvädret samt vara social med nyfunna vänner.
När jag nu återser denna trevliga stad är det mitten av maj och australisk senhöst. Jag har bestämt mig för att göra något som inte hanns med förra gången: Åka till Kangaroo Island.
Jag får ett tips om att det finns ett fördelaktigt paket, som inkluderar resan ner till ön, färjeöverfart, övernattning på vandrarhem samt en bussutflykt som inkluderar Kangaroo Islands best of. Eftersom jag inte är ute efter något speciellt mer än att se mig om i största allmänhet, passar detta mig alldeles utmärkt.


Kangaroo Island är Australiens tredje största ö (efter Tasmanien och Melville Island); 15 mil på bredden och 5 mil på höjden; sju gånger så stort som Singapore!
Den är ganska glest bebodd; endast 4500 invånare huserar på Kangaroo Island. Ön är ett av South Australias mest populära turistmål speciellt på sommaren är besökarna många. Man tar årligen mot över 140 000 turister; en knapp tredjedel av dessa är från Europa.

Det duggregnar, när jag stiger på bussen, som ska ta mig till mitt mål. Chauffören hälsar oss välkomna ombord. Han beklagar vädret men säger att det åtminstone kommer att vara uppehåll imorgon. Vi kör söderut genom vindistrikten McLaren och Southern Fleurieu; småkusiner till Barrossa Valley, som ligger nordost om Adelaide.
Efter två timmar är vi framme i Cape Jervis, där jag ska ta färjan över till Penneshaw; en av småstäderna på Kangaroo Island. Nu inte bara regnar det; det blåser ordentligt också och jag känner min lite olustig till mods med tanke på den väntande båtresan på drygt 45 minuter.
Färjan är visserligen ganska stor men rör sig oroligt över Backstairs Passage som skiljer Kangaroo Island från fastlandet. De andra passagerarna, troligen bofasta på ön, ser inte besvärade ut. Någon läser en tidning, en annan tuggar på en macka och några barn leker tafatt. Antagligen har de varit med om mycket värre.
Paul från vandrarhemmet i Penneshaw är på plats i hamnen för att möta mig och se till att jag kommer rätt. Förutom ett par killar från Kanada är jag enda gäst.
Paul berättar att det så här års är ganska lugnt på ön och på vandrarhemmet. Vi befinner ju oss i gränslandet mellan australisk höst och vinter. ”Annat är det i januari, då vi har det bästa vädret här. Ibland måste jag då sätta en gräns vid två eller tre nätter, så att alla som vill har en rimlig chans att få en sängplats. Folk ser det som ska ses, men blir sedan kvar liggandes på stränderna i ytterligare några dagar.”
Jag frågar om morgondagens väderprognos. ”Det ska hålla upp men du lär nog inte se solen”, blir svaret.


Mitt första möte med Kangaroo Islands fauna blir strax efter skymningen då jag hänger på killarna från Kanada ut för att titta på pingviner. Fairy Penguin, Eudyptula minor, är den enda pingvinen, som finns i Australien. De kommer upp från havet på kvällen för att sova på den klippiga sluttningen, som vetter ner mot vattnet.
Vi behöver inte leta länge förrän vi hittar ett par pingviner som ligger i hålor under de låga buskarna som växer på sluttningen. Vi fotograferar och går sedan nöjda tillbaka till vandrarhemmet.

Aboriginer bebodde Kangaroo Island redan för 11 000 år sedan. Arkeologiska lämningar tyder på att aboriginerna övergav Kangaroo Island redan 200 år f. Kr. Varför så skedde vet man inte. De första européerna, britter och fransmän, kartlade ön ett par år in på 1800-talet. Engelsmannen Matthew Flinders gav Kangaroo Island sitt namn. Han hade tillsammans med sin besättning festat ordentligt på kängurukött, som man fångat in och tillagat på ön efter månader till sjöss under knappa förhållanden.
Vid förra sekelskiftet koloniserades ön av en mindre grupp jordbrukare, men den egentligen inflyttningen kom först igång efter andra världskriget då man upplät mark åt krigsveteraner.
Kingscote är Kangaroo Islands största stad. Den grundades 1836 och låg ett tag bra till för att bli South Australias huvudstad. Dock insåg man att ön på sikt skulle ha svårt för att föda en stad av större mått. Adelaide ansågs lämpligare och kom att bli huvudstad.

Det finns flera sätt att bekanta sig med Kangaroo Island på. Med hyrbil har man givetvis friheten att utforska ön helt på egna villkor. Det går även att hyra motorcykel, moped och cykel.
Har man som jag lite kort om tid kan en arrangerad tur vara på sin plats. Hör med vandrarhemmet eller hotellet, där du bor i Adelaide. Naturligtvis kan turistbyrån också komma med bra tips.
Det kan också vara värt att höra med SeaLink, rederiet vars färjor trafikerar sträckan Cape Jervis – Penneshaw, om deras paketarrangemang. Se länk nedan!
Är din resebudget väl tilltagen finns möjlighet att flyga från Adelaide ner till Kangaroo Island.

Utflyktsbussen stannar utanför vandrarhemmet klockan nio morgonen därpå. Vädret är grådisigt men inget regn. Vi fortsätter till Kingscote och hämtar upp fler människor på vandrarhemmet och ett hotell. Totalt blir vi 15 personer.
Chauffören, som också är vår guide, styr bussen mot Flinders Chase National Park. Under resans gång passar han på att berätta om öns historia och inte minst dess djurliv.
En anledning till att faunan på Kangaroo Island är så rik är att alla de arter, som av misstag eller avsiktligen planterats in i Australien, saknas här. Det finns inga dingos, rävar eller kaniner. En stor del av öns skog har aldrig avverkats och är nu skyddad inom Flinders Chase National Park, som grundades.
Tyvärr drabbades västra delen av Kangaroo Island 2007 av en stor skogsbrand, som orsakades av ett blixtnedslag.


Första stopp blir Remarkable Rocks; klippformationerna på öns sydsida med Southern Ocean som fond. Det blåser snålt när vi kliver av bussen. På skyltar varnas vi för att gå för nära havet. Det finns de som har spolats ner i vattnet och drunknat.
Klipporna ser ut som något som en konstnär med en stenyxa och mycket tid skulle kunna ha åstadkommit.
Vid Admiral’s Arch strax intill kan man ibland se australiska pälssälar, Arctocephalus forster. Idag lyser de emellertid med sin frånvaro


Vårt andra stopp ligger ett stenkast från Rocky River, där parkvakterna har sitt kontor. Här finns också en inhägnad avsedd för människor. Vi kliver ut bussen och bjuds att kliva in i buren och sedan stänga grinden efter oss. När sedan vår gemensamma lunch packas upp får vi vara ifred för de djur, som står på utsidan och tittar längtansfullt på vår mat. Det är kängurus och vallabys samt ett par emus, som patrullerar på utsidan i den händelse att någon skulle falla till föga och slänga ut en godbit. Flygande fåglar har dock inga problem att ta sig in och ett par skator trippar runt mellan borden och pickar i sig allt, som trillar ner från borden.

Efter lunch promenerar vi en bort till en träddunge. Vi uppmanas att titta upp i lövverket och minsann, där sitter ju en koala. Och där, en till! Öns koalor är från början inplanterade. Man ansåg att Kangaroo Island kunde vara en lämplig plats att säkerställa artens fortlevnad, eftersom ön är en lugnare och tryggare plats än många lokaler på fastlandet.

Turens höjdpunkt är ändå stoppet vid Seal Bay, som är känd för sina australiska sjölejon, Neophoca cinerea. Mot en smärre avgift och i sällskap av en parkvakt får man gå till stranden, där sjölejonen ligger och tar igen sig efter sina längre simturer i jakt på föda.

Vår parkvakt berättar att sjölejon försedda med radiosändare har spårats så långt som 90 km utanför kusten. Efter ytterligare lite information är vi fria att strosa runt på egen hand. Vi uppmanas dock att undvika att röra oss mellan djuren och havet. Större sjölejon kan provoceras av att få sin flyktväg avskuren. Inte heller ska man gå nära en hona med unge.

Det känns väldigt exklusivt att komma dessa fascinerande djur så nära. Sjölejonen ignorerar oss totalt och vi får våra bilder.


En ytterligare sväng med bussen tar oss till Little Sahara, som i ärlighetens namn känns lite överreklamerat. Det några kullar täckta av vit sand, ca 2 km2; och inte så mycket mer. Visst sticker det ut en aning men stoppet där är kanske inte riktigt motiverat. Vi lufsar runt lite i sanden och tar pliktskyldigast några kort. Jag trampar extra djupt uppe på ett av krönen och en deciliter finkornig sand rinner raskt ner i mina boots. Vinden bestämmer sig för att jag behöver lite sand i håret också.

Då känns Kelly Hill Caves, turens sista stopp, lite mer motiverat. Det är kalkstensgrottor med kraftiga stalagmiter och stalaktiter. Den största av grottorna är öppen för allmänheten och ”pimpad” med strålkastare. Besökare kan gå en guidad visning. De mer äventyrliga kan följa med på en lite mer avancerad och krävande tur. Den genomförs med hjälm på huvudet.

Nöjda med dagen körs vi tillbaka till våra respektive hotell och vandrarhem. Jag hämtar min ryggsäck och sätter mig att vänta på att färjan ska ta mig tillbaka till fastlandet.
Nej, det blev inget regn men inte heller lyste solen en enda minut under min dag på Kangaroo Island. Kanske blir det solsken, när jag kommer dit nästa gång. Det känns nämligen väldigt angeläget att besöka Kangaroo Island igen. Åk dit själva så förstår ni varför!

VAR
WEBB
KI Official Tourism

Info om nationalparker på KI

SeaLink

Fallskärmshopp utanför Cairns

Många svenskar gör saker i Australien, som man aldrig skulle pröva på hemma i Sverige. Jag kommer spontant att tänka på att jag red på häst för första gången i Royal National Park söder om Sydney. Visst hade jag tidigare låtit mig ledas runt på ponny i en hage som liten, men aldrig själv hållit i tömmarna.

För mig är idén att överlämna sig själv till ett stort djurs dagsform/nervositet/välvilja/hispighet på gränsen till galenskap. Kamrattrycket samt att det vankades BBQ och lådvin efteråt gjorde jag trots min tveksamhet ändå hjälptes hoppade upp i sadeln. Det blev en lugn och ganska angenäm ridtur. Det var hästar som var vana vid ovana ryttare och allt gick lugnt och stilla. Först på slutet, när vi närmade oss stallet (och vinet) brakade hästarna iväg i en kort galopp, men inte värre än att jag höll mig kvar i sadeln. Dock testade jag i Cape Tribulation hur det kändes att ramla av en häst i galopp. Jag är fortfarande inte speciellt förtjust i att rida…

I min värld var detta ett stycke äventyrsturism; dvs jag testade gränserna lite. Jag inser ändå att för de flesta är äventyrsturism snarare dykning som jag testade på ett par månader efter min första ridtur. Det var betydligt roligare. Mer om det i en kommande artikel.
Andra eskapader såsom bungy, rafting och fallskärmshopp kvalar också in som äventyrsturism. Gemensamt för dessa är att de kan utföras i närheten av Cairns.

Min syster Sophia bestämde sig för att testa ett fallskärmshopp, när hon och pojkvännen Martin besökte Cairns. Själv får jag fuktiga händer bara av att tänka på fallskärmshopp. Jag får lätt svindel bara av att klättra upp på en stege för att byta en lampa på fasaden här hemma. Jag har faktiskt svårt att tänka mig något värre än just att hoppa fallskärm. Det skulle väl då vara att hoppa fallskärm till häst…

Nåja, Sophia verkar gilla det. Kolla själva!

Värdens bästa flygbolag

Om du sitter på flyget till Australien, är chansen stor att du reser med något av de högst rankade flygbolagen i världen. Nyligen presenterade Skytrax listan över världens bästa flygbolag 2013. Skytrax är ett brittiskt konsultföretag, som specialiserar sig på just rankning av flygbolagens service.

Qantas slutade på en tiondeplats medan värsta konkurrenten, Singapore Airlines, knep andraplatsen. På sjunde plats hittar vi populära Cathay Pacific, som också flyger många svenskar till Australien.
Mest intressant är kanske att Emirates hamnade på förstaplatsen. Nu i höst börjar man flyga dagligen från Stockholm till Dubai.
I och med det nyligen startade samarbetet med Qantas så är det väl en ganska rimlig gissning att många av er som läser detta kommer att resa med just Emirates till Dubai för byte där till ett Qantas-plan för vidare resa till Australien.

Värdens bästa flygbolag 10 i topp

1 Emirates
2 Qatar Airways
3 Singapore Airlines
4 ANA All Nippon Airways
5 Asiana Airlines
6 Cathay Pacific Airways
7 Etihad Airways
8 Garuda Indonesia
9 Turkish Airlines
10 Qantas Airways

Det finns en rad andra ”tävlingsklasser”, som t.ex. Best Cabin staff, Best Cabin Cleanliness och Worst Food Award. (Ja, jag hittade på den sista :))
För mer information och resultat från alla tävlingsklasser, besök www.worldairlineawards.com

Vem flyger du helst med till Australien?

Uluru – Australiens hjärta och själ


Det är något mycket speciellt att vara på väg mot Uluru. Det är trots allt den mest mytomspunna platsen i Australien. Våra förväntningar är höga och vi är mycket spända inför mötet med denna gigantiska, röda klippa i Australiens mitt.
Vi har kört norrut från Adelaide, övernattat i Coober Pedy, fortsatt norrut på Stuart Highway in i Northern Territory. När man kommer till vägskälet, där man ska ta till vänster in på Lasseter Highway, kan man luras att tro att det inte är speciellt långt kvar. Det är ju bara en liten snutt på kartan. Kom då ihåg att avstånden i Australien är stora. Från vägskälet tar det ungefär fyra timmar till du är framme i Uluru National Park. Är du i Alice Springs är alltså Uluru inte ett dagsutflyktsmål.

En bit in på Lasseter Highway får vi syn på ett berg, som vi för en kort stund misstar för Uluru. Det är när vi står vid vägrenen och fotograferar, som någon av oss säger: ”Det här är nog inte Uluru.” En snabb titt på kartan och lite snabb huvudräkning på restid avgör saken. Vi får senare reda på att det är Mt. Conner, och att fler gjort samma misstag.
Med generade leenden sätter vi oss i bilen och fortsätter västerut.

Jämfört med de bilder vi har sett på landskapet runt Uluru är det ändå förhållandevis grön ”öken”, som vi kör genom. Det har några veckor innan nämligen fallit stora mängder regn. På en sån väta följer en period då öknen blommar. Det är också en tid då vissa groddjur i området vaknar till liv för att leka. När detta är klart gräver de ner sig igen och väntar på nästa regn, vilket ibland kan dröja flera år.
Annars är rött färgen man förknippar med de centrala delarna av Australien. Så kallas det också The Red Centre. Du undrar kanske varför marken är röd? Svaret är att jorden innehåller järn och väder och vind får det övre lagret att bokstavligen rosta. Om du skrapar på ytan, kommer du att upptäcka att under har sanden en mer gråaktig färg.

Har ni hört talas om inselberg? Uluru är ett inselberg; dvs en monolit (ensamt berg) som står kvar, när omgivande berg har eroderats bort. Man tror att den är över 600 miljoner år gammal. Dess höjd är 348 m. Höjden över havet är dock 869 m. Runt om är den knappt 9 km. På längden mäter den 3,5 km och den är 2 km på det bredaste stället.
Störst är den emellertid undertill. Bara en liten del av hela Uluru, är synlig. Resten sträcker sig så djupt som 2100 m under markytan.

Till sist ser vi i alla fall ”rätt” klippa, och det känns magiskt. Det ju ändå en milstolpe i ens Australienresande; att ha sett och upplevt Uluru. Nu vidtar dock logibestyr.
Faciliteterna i form av hotell, affärer och bensinmackar ligger byn Yulara. Vi har på morgon förgäves försökt ringa från Coober Pedy till vandrarhemmet i Yulara. Att sejfa och åka till Alice Springs istället kändes fel, eftersom vi då skulle få åka tillbaka ner mot Uluru dagen därpå; en resa ungefär lika lång som sträckan Göteborg-Stockholm. Därför har vi chansat och med friskt mod kört till Uluru. Givetvis är vandrarhemmet fullt. En övernattning på lyxalternativen Four Seasons och Hilton skulle äta ett irreparabelt hål i vår reskassa.
Vi bestämmer oss för att låtsas som att allt är som det ska, hoppar in i bilen och kör mot Uluru. Egentligen är morgondagen vikt åt den röda klippan, men vi kan inte hålla oss.
Den är bra stor. Vi står vid platsen, varifrån man via ett räcke kan gå/klättra upp på berget. Det är sent på eftermiddagen och de sista besökarna är på väg ner. Bussar och bilar fylls och åker tillbaka mot Yulara. Det börjar skymma och vi ger oss också av. Vi äter hamburgare till kvällsmat på ett snabbmatsställe.
Sedan var det ju det där med logi. Ett sista försök på vandrarhemmet resulterar i ett ytterligare ”Sorry mate!” Kvar finns endast det olydiga och obekväma alternativet: Att sova i bilen. Det är inte tillåtet så vi kör en mil tillbaka österut på Lasseter Highway och hittar en liten avtagsväg. En bit in på den parkerar vi för natten.

Människor har bott i området i över 10 000 år. 1872 befann sig en expedition ledd av Ernest Giles vid Kings Canyon. Långt borta i söder kunde man ana en bergsformation. Dessa klippor döpte man till Mount Olga. Året därpå nådde en annan upptäcksresande, William Gosse, fram till Uluru, vilken han lät kalla Ayers Rock efter Sir Henry Ayers, som var Chief Secretary i South Australia. Vid denna tid hörde området till South Australia. Det var först 1911 som Northern Territory bildades och Uluru och Kata Tjuta hamnade norr om gränsen till South Australia.

Uluru med Kata Tjuta i bakgrunden

Soluppgång

1985 lämnades Uluru tillbaka till Pitjantjatjara-aboriginerna, den lokala stammen, som sedan dess formellt äger Uluru – Kata Tjuta National Park. Villkoret för detta var dock att man hyrde ut området till National Parks and Wildlife Agency på 99 år. I avtalet ingick också att parken skulle skötas gemensamt av Pitjantjatjara och National Parks and Wildlife Agency. När senaste gången besökte Uluru arbetade betydligt fler aboriginer i parken jämfört med i slutet 80-talet, när jag var där första gången. En annan förändring är att man numera inte hör namnen Ayers Rock och Mount Olgas nämnas lika ofta. Det är Uluru och Kata Tjuta som gäller.

Det är kallt och fuktigt i bilen, när vi vaknar vid 5.30 nästa morgon. Strunt i det, idag ska vi ju verkligen uppleva Uluru och Kata Tjuta. Första programpunkt för dagen är att ta bilder på Uluru under soluppgången. Vi finner en bra plats och tar sedan bilder på berget med några minuters mellanrum. En gryning i Australien går betydligt snabbare än hemma i Sverige och snart är det fullt dagsljus. Vi hoppar in i bilen och beger oss mot berget.
Vi har fått rådet att starta tidigt, om vi tänker oss att bestiga berget. När förmiddagen närmar sig mitt på dagen, är temperaturen ofta så pass hög att värmen blir ett problem.
Det är nämligen ganska tufft att ta sig upp på Uluru. På den västra sluttningen finns en märkt led upp. Första biten är ganska brant. Det finns därför en kedja att hålla sig i. Vi har hattar på huvudet och mycket att dricka med oss. Ändå får vi göra ett par-tre pauser innan vi når toppen. Vi tar de obligatoriska bilderna på oss själva och på Kata Tjuta. Vi passar också på att skriva i gästboken, som finns där.

Kö till gästboken på toppen

Vägen ner blir även den fysiskt krävande. Den känns i de ack så otränade låren att vandra nedför ett brant berg. Det är skönt att göra några stopp på nervägen också för att vila benen, dricka lite vatten och pusta ut i den allt högre värmen. Vägen är noga utmärkt och man gör klokt i att följa den. Vid foten av berget finns minnesmärken över oförsiktiga klättrare, som ramlat ner efter att ha gjort avstickare.
Till sist står vi nere på marken igen och tittar förundrat upp. Tänk att vi klarade det!

Uluru söderifrån

Glada och uppspelta sätter vi oss i bilen och kör tillbaka till Yulara för att äta lite. Utanför affären springer jag på en gammal kompis från gymnasiet. Världen är liten…
Sedan bär det av till Kata Tjuta.

Kata Tjuta

Kata Tjuta ligger 25 km väster om Uluru, och består av flera bergstoppar. Den högsta av dem mäter 546 meter; dvs 198 meter högre än Uluru.
Det är inte möjligt att bestiga någon av de större topparna. Det finns dock flera vandringsleder för den som är sugen på bush walking i en spektakulär omgivning. Som för de flesta utomhusaktiviteter i de varmare delarna av Australien, så ska man ha något på huvudet och ordentligt att dricka med sig.
Vi kommer fram till de röda bergen, parkerar bilen och går en kortare sväng för att ta de bilder vi vill ha. Därefter inser att det är dags att påbörja den långa resan mot Alice Springs. Vi slår en signal från Yulara och bokar sängplatser för säkerhets skull.
På väg österut igen vänder vi våra huvuden många gånger mot Uluru tills detta australiska landmärke försvinner i soldiset.

Det är svårt att tänka sig något mer australiskt än Uluru. Det skulle vara operahuset i Sydney då, men det ritades av en dansk och har bara funnits i knappa 40 år. Uluru har funnits i urminnes tider.
I en samtal med en kompis om vad som skulle kunna sägas vara Australiens hjärta och Australiens själ, så kom vi fram till att Sydney var hjärtat och Uluru själen. Jag är inte säker på det längre. Efter att kommit tillbaka till Uluru en andra gång under en senare resa till Australien, fördjupas min kärlek till berget och omgivningarna. Det är ett mycket sällsamt ställe att vara på. Det känns som att man är där lite på nåder; som att ens tillträde är villkorat. Uluru kan gott vara både hjärta och själ.
Jag vet att jag kommer att återvända.

Fotnot: Jag skulle komma att återvända till Uluru på en av mina senare resor till Australien. En del var annorlunda då. Det fanns t.ex. fler billiga logialternativ. (Se länkarna nedan.) Dessutom vädjade man mer öppet om att Uluru inte skulle bestigas, då detta är något som Pitjantjatjara inte är helt bekväma med. Jag kommer att skriva om det besöket längre fram och ge exempel på vad man kan göra istället för att klättra upp på Uluru.

VAR
WEBB
Ayers Rock Resort Backpacking/Camping

YHA Ayers Rock

Uluru Visitor Information

Tourism Central Australia

Meet a mate

G’day mate!
Du kommer inte ha varit länge i Australien innan du hör någon säga mate, och det finns väl få fraser som är så förknippade med Australien som just G’day mate! Det skulle väl vara No worries då.

Nu är det inte bara i Australien som man säger mate. Det förekommer också i Storbritannien, Sydafrika och på Nya Zeeland, men är antagligen vanligast i Australien.
Det används som ett vänligt tilltal kompisar emellan, men också i samspråk med folk man inte känner.
Du hör dock sällan en kvinna bli tilltalad mate och än mer sällan kvinnor säga mate. Det är också vanligare i arbetarklass än bland akademiker.

Du kan också höra det i sammanhang då den som säger det inte är så glad i den som han pratar med:
Vi är ett gäng studenter som ska ta tåget från Bondi Junction i Sydney till Royal National Park söder om staden. Kompisen kommer fram till mig och ber att få låna mitt Consession Card, som ger 50% rabatt på tåg, bussar och båtar i Sydneyregionen. Han har nämligen glömt sitt och vill inte betala fullt pris.
Upplägget känns allmänt olustigt. Det låter inte precis som en win-win precis så jag säger spontant nej, men ångrar mig genast. Vad gör man inte för en mate?

Jag köper min biljett och sedan väntar vi ett par minuter medan resten av vårt sällskap är framme vid luckan och gör rätt för sig. Sedan knallar kompisen fram med mitt kort.
Givetvis har vi valt att köpa våra biljetter hos Sydneys enda spärrvakt med fotografiskt minne. Jag blir uppmanad att komma fram till luckan igen och får mig en ordentlig utskällning. Det hela avslutas med: ” I’m gonna have to keep your consession card, mate! ”

För oroliga läsare kan jag berätta att efter lite lobbyverksamhet från skolan kunde jag en vecka senare hämta ut ett nytt kort på lokaltrafikens kontor i centrala stan. Givetvis räcktes mitt nya Consession Card över med orden: ”There you go, mate!”

En annan kul grej:

– See you later!

 Du kan få höra det av taxichaffisen, tjejen som tar betalt för kaffet eller någon som du pratat med på stranden, fastän det är högst osannolikt att ni kommer att träffas någon mer gång.

Det spelar ingen roll. Man säger så.

See you later!


Bild från http://www.zazzle.com/

Intervju med Kristina Bergqvist

Namn: Kristina Bergqvist
Ålder:
30 år
Bor:
Helsingborg (Men just nu i Adelaide)
Site:
My life abroad

”Jag trivs jättebra i Adelaide! Det bästa är all kultur som finns här! Under sommaren är det en massa festivaler på gång samtidigt här, det är nära till naturen och det är alltid minst en person som står på shoppinggatan och spelar gitarr och sjunger.”

Vad var det som lockade med Australien?
Allt! Naturen, människorna, att det är så långt bort…

Hur länge var du borta?
Första gången var jag bara där ca 3 veckor. Denna gång blir det längre, planerar att stanna i minst sju månader.

Vilket flygbolag reste du med?
Jag tror att det var Cathay Pacific.

brisbane Brisbane. Foto: Kristina Bergqvist

Vilka delar av Australien besökte du?
Sydney, Blue Mountains, Surfers Paradise, Nimbin, Byron Bay och Brisbane.
Denna gång blir det först Brisbane i ett par veckor och sedan Adelaide. Förhoppningsvis blir det lite resande där omkring också.

Vad gillade du bäst?
Vädret helt klart, skönt sommarklimat men inte för varmt. Människorna var också väldigt bra, australiensare är väldigt sociala och trevliga, och jag träffade människor från världens alla hörn (många svenskar).

brisbane2 Brisbane. Foto: Kristina Bergqvist

Var det något på resan som du blev besviken på?
Egentligen inte, men maten var inte speciellt spännande.

Hur bodde du?
Först hos en kompis i Sydney och sedan på olika vandrarhem.

Testade du någon äventyrsaktivitet?
Nej, men jag önskar att jag hade gjort det! Denna gång vill jag lära mig att surfa eller testa någon annan rolig vattensport.

surfers-paradiseSurfers Paradise. Foto: Kristina Bergqvist

Hade du redan från början bestämt resrutt och aktiviteter eller improviserade du?
Vi (jag och min tjejkompis) hade kollat upp lite ställen och städer vi ville se innan vi åkte, men vi var spontana med aktiviteter och boenden.

Finns det något som man absolut inte får missa om man åker till Australien?
Surfers Paradise, som är en mysig liten stad, och Blue Mountains. Regnskogen är fantastisk vacker!

Har du något minne från Australien som sticker ut lite extra?
Ja, när vi åkte till Nimbin (mitt ute i ingenstans kändes det som) sa vår busschaufför/guide att det var förbjudet att ta droger i Australien, men eftersom det var söndag så skulle det förmodligen inte finnas några poliser dit vi skulle, och så instruerade han oss i hur haschkakor (som såldes där) skulle ätas och hur fort de verkade. Vi testade inget, men några unga killar gjorde det och det var ganska roligt att se dem gå igenom alla faser busschauffören berättat om. Inte lika trevligt när en av dem spydde dock…

kangaroo-island3Remarkable Rocks, Kangaroo Island. Foto: Kristina Bergqvist

Nu är du tillbaka i Australien igen.
Javisst!

Vad ska du se och göra den här gången?
Jag åker främst dit för att plugga, men hoppas på att kunna resa runt och se så mycket som möjligt.

Var befinner du dig?
Jag bor i Greenacres som ligger ca en mil norr om Adelaide.

Hur trivs du i Adelaide?
Jag trivs jättebra i Adelaide! Det bästa är all kultur som finns här! Under sommaren är det en massa festivaler på gång samtidigt här, det är nära till naturen och det är alltid minst en person som står på shoppinggatan och spelar gitarr och sjunger. Mysig stad! Den är som en liten storstad (med 1 miljon invånare).

Har du hunnit se något av omgivningarna?
Ja, jag har sett lite grann, men tyvärr ingen vingård än. Det kommer! 🙂 Och i helgen ska jag surfa för första gången!

kangaroo-island2Kangaroo Island. Foto: Kristina Bergqvist

Australien vs. Asien

Jag fick en länk skickad till mig av två lyckostar, som var på väg till Australien. När jag öppnade upp deras blogg, befann de sig i Thailand med en vecka kvar till att de skulle fortsätta till Down Under.
Visst hade de roligt i Thailand, men det var också en del problem. Framför allt verkar det ha varit ständiga språkförbistringar i mindre festliga kombinationer med vårdslösa taxi- och tuk-tuk-förare samt viktiga skyltar med endast text på thailändska.
Mina minnen från Thailand kröp genast fram. Framförallt känslan att vara en vandrande plånbok; någon som hela tiden skulle, mer eller mindre påstridigt, erbjudas någon form av guidning eller vinkas in i en affär.
En annan typisk händelse var att min förbeställda transfer till flygplatsen inte dök upp. Ingen på hotellet verkade veta var taxin höll hus eller hur man skulle göra för att fixa en ny.
Min räddning blev en kanadensare, som lät mig hänga med i hans taxi. Jag checkade in i sista sekund till min flight till Adelaide.

Ändå finns det folk som faktiskt älskar Asien, och då tänker jag i första hand på destinationer som Thailand, Malaysia, Vietnam, Laos och Kambodja. Det beror kanske på vilken sorts människa man är. Jag har träffat många backpackers, som menar att det inte finns intressantare resmål. De besöker i förbifarten länder som USA, Australien och Nya Zeeland men förklarar för alla som (inte) vill höra, att det är minsann i Asien som det händer. Det är där man får de där fantastiskt, genuina upplevelserna:

”Jadå, efter att ha liftat runt på den kambodjanska landsbygden i tre veckor kom jag fram till den lilla byn och fick bo tillsammans med några munkar. Vi åt ris ur samma skål och jag hjälpte till att byka deras fotsida klädnader och tömma latriner.
Jag skulle även rekommendera ett besök i de avlägsna och sällan besökta regnskogarna i Malaysia. Det är i och för sig bra om du har snappat upp lite av den lokala dialekten baku. Annars kommer sjuksköterskan på det lilla fältsjukhuset inte förstå vad du menar, när du svårt anfrätt av malaria samt biten av tigrar, ormar och blodiglar söker hjälp.”

Nej, jag har inte hört just den storyn än, men många varianter av den. Det är lite mer äkta; lite mer sport att resa runt i Asien.
Det finns emellertid ett riktigt tungt Asienargument: Det är billigt. Varför äta nudlar i Sydney, när man kan äta en tiorätters måltid i Asien liksom? Tar man sina surt förvärvade till Vietnam, så kommer de att räcka betydligt längre än i Australien.

feet.jpg

Nu är jag lite av en badkruka. Jag doppar tårna men nöjer mig ofta med det. Det är samma med Asien. Jag fuktar gärna fötterna lite försiktigt. Det är kul att göra ett stopp i Bangkok, Kuala Lumpur eller Singapore på vägen ner till Australien, och jag är sugen på att se Hongkong, men jag vill inte lägga mer än ett par dagar. Jag vill inte spendera tid, som jag annars hade kunnat tillbringa i Australien.

Australien är ett exotiskt land, där mycket är annorlunda. Människorna är vänliga och naturen är fantastisk. Det är ett behagligt klimat och det finns alltid någon del av landet, som är bäst att besöka just nu.
Det är också ett land, där det är lätt att turista. Folk talar och förstår engelska. Tidtabeller till bussar och tåg existerar och stämmer ofta. Om du inte hittar vägen och personen du frågar inte har en aning, så kommer den personen att svara ”Sorry mate, I don’t know” och inte som i många asiatiska länder hitta på en vägbeskrivning, eftersom att inte kunna lämna besked vore ”oförskämt” och leda till tappat ansikte och vanära i flera minuter.
Jag tycker också att det är skönt att kunna kliva in i en taxi för att åka från A till B utan att behöva förhandla i tio minuter om priset på resan. Det är också en lättnad att jag inte måste, som en del av taxiuppgörelsen, stanna i någon typisk turistshop och bli förevisad smycken och klockor, som jag inte vill ha, innan jag körs till mitt egentliga mål.

Nu innan vänner av Asien skvimpar ur innehållet i sina tekoppar och sätter riset i halsen, ska jag påpeka att det finns mycket som jag gillar i Asien. Jag tänker i första hand på maten. Jag har också under mina jobbresor i Japan och Sydkorea kommit i kontakt med trevliga människor och fascinerande kulturer. Jag vill också innan jag dör se Ankor Wat. Blotta tanken på det får min puls att öka.

Dock har jag alltid när jag suttit på planet från Asien på väg till Australien, känt en stor lättnad. Äntligen, liksom. Jag har känt glädje också.
Australien är ju ändå bäst.

flip-flop-australienbloggen.jpg

Välkommen till Australienbloggen!

När jag första gången funderade på att starta en sajt om Australien, var det en fantastisk sommardag i södra Bohuslän; en varm och skön eftermiddag. Jag låg i hängmattan, barnen hördes leka i närheten och inne kylen marinerades några goda köttbitar inför kvällens grillning. Ändå längtade jag bort. Eller kanske inte bort, men i alla fall hade det känts roligt att veta att en avresa vore hyfsat nära förestående. I slutet av september, då svensk höst övergår i ett enda långt regnande i sidled, hade passat bra.

Landet som jag längtade och längtar till är Australien. Fastän, eller kanske därför, jag varit där fyra gånger så vill jag tillbaka. Det är som Australien kallar på mig; som att jag lämnat kvar en del av mig själv där nere. Som att jag inte blir riktigt hel förrän jag återvänder.

Vad är det som får mig att ständigt och jämt fundera på ursäkter, möjligheter och anledningar att resa dit igen? Vad är det som får mig att när jag hör högre penningsummor nämnas att tänka: ”Det där räcker gott och väl till en flygbiljett till Sydney.”?

Det finns inget snabbt svar på dessa frågor. Jag är inte ens säker på att jag själv kan förklara det ens med en längre utläggning. Kanske kan denna blogg ge ett svar fördelat på en lång rad inlägg. Om inte annat kan det bli min terapi, när min längtan blir extra jobbig.

Du som läsare är mer än välkommen att kommentera det jag skriver. Jag gör ju detta mycket för mitt eget stora nöjes skull, men din medverkan vore rolig. Det är lite som att musik lyfter på riktigt först när det finns en publik som lyssnar och ger respons, och inte bara jag som sitter uppe på kammaren ensam och plinkar på en gitarr.

Australienbloggen startade 2010 på egen domän. Nu i juni 2013 flyttar bloggen över till Vagabond.se. Det känns lite som att komma hem.

Men nu ska vi inte hem. Är du redo? Nu far vi!

Jag står på Landvetter flygplats i Göteborg. I handen har jag boardingkort för en resa till andra sidan jorden.
Jag väntar vid gaten. Månader av sparande, hårt arbete och planerande är över. Stressen som har varit lite jobbig de sista dagarna rinner av mig. Nu ska jag resa iväg!
Jag har flera månaders äventyr framför mig! Det är underbart att resa!
Det är underbart att leva!

Välkommen till min Australienblogg!

i-love-aus.jpg