Gå till huvudsajt

Archive: Jul 2013

Sjuk i Australien

Det värsta jag har råkat ut för i Australien vad gäller hälsoproblem är en dunderförkylning. Den var dessutom väldigt dåligt tajmad, då jag skulle flyga till Nya Zeeland samma kväll. Ni som har testat att flyga ordentligt förkyld vet att det gör ont, eftersom det är svårt att tryckutjämna när planet ändrar höjd. Speciellt tufft är det när man går ner för landning.

Nåja, det kunde ju varit värre så jag ska inte klaga. Klokt är dock att veta hur man ska gå till väga om man nu skulle bli allvarligt sjuk. Sverige har ett avtal med Australien, som ger svenska medborgare rätt till akutsjukvård. Så här beskriver Försäkringskassan villkoren:

Om du är bosatt i Sverige och är tillfällig besökare i Australien har du rätt till akutvård (inkluderar inte tandvård) och sådan vård du behöver för att du inte ska tvingas avbryta din vistelse i Australien. Vårdbehovet måste ha uppkommit under din vistelse i landet, och vårdgivaren måste vara ansluten till Medicare, som är motsvarigheten till Försäkringskassan i Australien. Du betalar hela vårdkostnaden själv och uppsöker sedan Medicare för att få ersättning i efterhand. Innan du får vård ska du meddela vårdgivaren att du vill ha vård under Medicare. Du måste kunna visa upp ett svenskt pass eller försäkringsintyg.

Du läser hela dokumentet Sjuk vid tillfällig vistelse utomlands här.

Det låter hyggligt enkelt. Är det någon av er som har varit tvungen att söka akutvård i Australien och kan berätta om ovanstående funkade?

Nästa gång jag flyger med igentäppta sinusgångar så tar jag ett par värktabletter.

TV-tips: Gränsbevakarna Australien

Vi som har rest till Australien har alla stått i köerna på flygplatsen. Dels är det Immigration, där man vill titta på passet för att se om man har visum för att komma in i landet. Endast folk från Nya Zeeland slipper att ansöka om visum för inresa till Australien.
Man vill också kolla att de som reser in på turistvisum har tillräckligt med pengar för att klara sig fram till sin resa hem; dvs att de inte planerar att arbeta under vistelsen.
Därefter är det tullens tur. Förutom att Australien som de flesta andra länder inte vill att du har med dig vapen och droger, letar man också efter mat, djur, växtdelar och andra ting som riskerar att skada jordbruket och den inhemska floran och faunan.

border-security.jpg

– Did you pack this bag yourself?

Det har gjorts en tv-serie om detta; Gränsbevakarna Australien (Border Security). Här får man följa arbetet på flygplatserna och i hamnar, men även se hur inkommande paket röntgas och söks igenom på jakt efter droger, levande djur, vapen, etc.
Första säsongen sändes 2004 och man fortsätter alltjämt att spela in nya avsnitt. Det saknas inte material precis…
Programmet visas i Kanal 9 och det går att se äldre avsnitt på deras Play.

Du kan också se ett avsnitt direkt här:

Carnac Island – pärla i Indiska Oceanen

Vi läste någonstans att där finns den finaste stranden i hela Western Australia. Det lät för bra för att ignorera. Ön med denna fantasiska strand heter Carnac Island och ligger strax utanför Fremantle.

carnac-sat.jpg

Foto: Google Maps

Nu visade det sig inte vara helt enkelt att ta sig ut till denna lilla pärla. Den ligger strax söder om välbesökta Rottnest Island, men vid tiden för vårt besök gick det inte reguljär båttrafik dit ut.
Turistbyrån i Fremantle kände dock till ett sällskap som hade chartrat en segelbåt. Kanske skulle de vara intresserade av att komma till Carnac lite billigare? Ett telefonsamtal senare var dealen klar: ”Klockan 9 imorgon bitti ska ni vara i hamnen. Ta med er allt som ni vill äta och dricka därute. Det finns ingen kiosk eller affär.”

Carnac Island ligger alltså utslängd i Indiska Oceanen ca 10 km från fastlandet. Den upptäcktes 1803 av den franske upptäcksresanden Louis de Freycinet. När sedan området runt Swan River koloniserades av engelsmännen, användes ön tillfälligt på 1830-talet som straffkoloni för aboriginer. Idag är Carnac Island ett naturreservat och saknar fast befolkning. Dock finns alltid en Park Ranger på plats under dagtid.

Vi träffar våra reskamrater morgonen därpå nere i hamnen. Det visar sig vara en tysk teatertrupp på tillfälligt gästspel i Perth. Nu har de en ledig dag och vi får plats på en av de chartrade segelbåtarna.
Utresan tar drygt 2,5 timme, eftersom det blåser motvind och vi måste kryssa hela vägen. Väl framme är det skönt att sätta fötterna på fast mark. Framför oss ligger en kritvit strand.

carnac4.jpg

Sisten i är ett… sjölejon?

Vi inser dock direkt att vi kommer att få dela den med några andra. Det ligger nämligen ett tiotal sjölejon och sover. Det stod det inget i broschyren om! Jo, det gjorde det faktiskt. Skepparen på båten varnar oss för att gå för nära. Det är ganska beskedliga djur men en stor hanne kan ta det för en revirutmaning, om man blir för närgången. Man får inte heller ställa sig mellan sjölejon och vattnet, eftersom det är att blockera deras flyktväg.
För att incidenter skall undvikas är en del av stranden ”reserverad” för sjölejonen. Respektera skyltarna.
Det är endast hanar som frekventerar Carnac Island. Honorna återfinns på öar norr om Perth, dit hanarna beger sig vartannat år för en fem månader lång parningsperiod.

carnac3.jpg

Skönt att slippa tjejerna!

Vi breder ut våra solmattor ungefär tio meter från närmaste sjölejon. Det blir snabbt varmt och vi vadar ut i det kristallklara vattnet. Efter badet åker matsäcken fram.

tigersnake.jpg

Tigerorm

Låter det för bra för att vara sant? OK, det finns en liten hake. Det finns hur mycket orm som helst på Carnac Island. Det är dessutom tigerormar, Notechis scutatus och de är dödligt giftiga.
Nu frågar ni er givetvis varför någon ens kommer på tanken att sätta sin fot på ön. Det finns en enkel förklaring. Håller man sig på stranden så slipper man ormarna, som enbart håller till uppe i den låga, buskiga växtligheten som dominerar Carnac Island.

Skulle man vilja veta mer om växter och djur så är det bara att fråga en Park Ranger.

carnac5.jpg

Anne, Heinz-Dieter, Wolf-Hansi och Horst-Rüdiger. (Ja, jag har helt glömt bort vad tyskarna hette…)

Med en bra medvind tar seglatsen in till Fremantle bara en timme. Vi surfar fram på vågorna och tittar norrut, där Rottnest Island går att skymta. Vi bestämmer att det blir vår nästa utflykt.

VAR
WEBB
Dagskryss till Carnac Island

Freemantle Visitor Centre

Planering av resan

Du har bestämt dig. Det blir Australien! Den där tågluffen med basketlaget får vara. Du har under de senaste två åren struntat i de annars så lockande restresorna, en på våren och en på hösten, till Grekland. Nu blir det en långresa istället.
Du har sparat semester, arbetat extra och lagt undan pengar. Det börjar bli dags att reservera flygbiljetter och på allvar fundera på vad du ska se och göra Down Under.

En del människor beställer enbart flygbiljetter för att väl framme ta saker och ting som de kommer. Om jag skulle vara borta länge skulle jag antagligen göra just så. Har man emellertid begränsad tid och mycket som man vill se, är åtminstone en grovplanering på sin plats.

Man tar fram sina resehandböcker, kartor och laptop och placerar allt på köksbordet. Givetvis har man kaffe och något gott till nära till hands.
Nu börjar det roliga! Det som tidigare har varit drömmar är nu på planeringsstadiet. Din resa blir alltmer konkret, när du sitter och tittar på kartan och tänker ut lämpliga resrutter.

Antagligen har du några ”måsten”; platser som du absolut vill se och saker som du absolut vill göra. Sätt ihop en lista. Ska du åka tillsammans med någon kommer ni att få jämka ihop era listor till en gemensam. Å andra sidan kommer du antagligen som ensamresenär också tvingas skära bort en del. Tid och pengar brukar vara främsta anledningen till det, men det som inte hinns med den här gången kan man beta av på nästa resa, och ett par år senare sitter du där med kartan och konstaterar att förra gången hann du inte med The Red Centre och Tasmanien men nu jäklar!

Ska man resa själv eller ihop med någon?
Ju fler vi är tillsammans, brukar det heta. Det behöver inte nödvändigtvis vara så. Jag känner en tjej som reste ner till Australien med tre kompisar. Oj, vad roligt de skulle ha!
De hade nätt och jämt passerat lämnat flygplatsens ankomsthall, då det slog dem att de hade helt olika uppfattningar om vad som skulle ses och göras och i vilken ordning det skulle ske. Jag gissar att de inte hade satt sig ner med kaffe i muggarna och planerat innan de åkte. Det blev ändå en lyckad resa men de reste var och en för sig…
Är man emellertid överens om planerna så finns alla förutsättningar för en fantastisk resa. Dessutom har man ju någon eller några att prata minnen med längre fram:
– Minns du när du missade bussen i Melbourne i april 2011?
– Jo, och extra dumt var det att min ryggsäck inte missade bussen…

Om du inte har någon att åka med så behöver det inte vara något hinder. Det finns en rad forum på nätet, där man kan hitta resekompisar.
Om du å andra sidan kliver av planet i Australien utan sällskap, är du fri att lägga upp din resa som du vill. Skulle ändå du vilja åka tillsammans med någon så checka in på ett vandrarhem. Är du ensam kommer man snabbt i kontakt med andra resenärer och kanske hittar du någon som ska till Brisbane nästa tisdag precis som du. Visar det sig vara en trevlig person kanske ni reser flera veckor tillsammans. Skulle det inte vara det så är Brisbane en stor stad…
Det har hänt mig flera gånger att andra resenärer har tagit kontakt med mig där jag suttit i ”vardagsrummet”: ”Hej, vi är ett gäng som ska ner på stan och äta, ska du med?” varpå en trevlig kväll följt.
Det kan också vara lönt att kolla upp vandrarhemmets anslagstavla. Där hittar man meddelanden om folk som har en plats över i en bil som ska åka till Adelaide via Great Ocean Road imorgon eller en lapp från danska Vibeke som undrar om någon vill hänga på till Byron Bay.

När du reser hem till Sverige igen så gör du det med nya mailadresser och telefonnummer, och vem vet; kanske sitter du ett par år senare på Facebook och planerar nästa resa tillsammans med Vibeke.

planeringskarta.jpg

Min planeringskarta sitter i taket i mitt arbetsrum i väntan på nästa resa…

Att hålla föredrag om Australien

Jag gillar att tala inför publik. Jag inser att jag är lite ovanlig i det avseendet. Ofta hör man ju människor, som annars ger ett tryggt och säkert intryck, säga hur de fasar inför att resa sig upp och prata inför andra människor. Inte jag. Visst är jag lite nervös innan jag har börjat och kanske några minuter in på mitt föredrag, men sedan brukar det flyta på.
Extra roligt blir det när ämnet är något som jag brinner för. Australien är givetvis ett av dessa ämnen.

När jag håller föredrag säger påpekar jag för det mesta, att man när som helst är välkommen att ställa frågor. Det är bara att avbryta. Var nu inte blyga! På så sätt kan det bli intressantare än om jag pratar helt själv en lång stund.
För några år sedan var jag på besök i kungliga hufvudstaden, där en reptilförening hade bjudit in mig för att jag skulle prata om australiska giftsnokar. (Ja, jag kan ana hur spännande ni alla hade tyckt att det hade varit att lyssna på!)
Jag inledde med att säga hur skönt det var att Frölunda hade skickat ut Djurgården ur Elitseriens slutspel (alla som inte höll på Djurgården skrattade) och uppmanade min vana trogen åhörarna att avbryta mig med frågor och andra inpass, om det kändes påkallat.
Med Sydney skyline som illustraion hann jag säga att jag hade varit flera gånger i Australien och att det var ett mycket trevligt land att besöka. Sedan flög en hand upp på första bänkraden. Innehavaren av handen såg mycket ivrig ut.

Jag: Och där har vi redan kvällens första fråga.
Åhörare: Jag har också varit ute och rest! (Mycket entusiastiskt tonfall)
Jag: Aha! (Något tvekande tonfall)
Åhörare: Jag var i Israel! (Glad som en speleman-tonfall)
Jag: OK (Än mer tvekande tonfall)

Jag hann tänka: ”Undrar vart detta tar vägen?” Hann och hann förresten. Jag hade kunnat fortsätta tänka en bra stund för det kom inget mer. Killen på första bänk ville bara få det sagt.
Jag måste erkänna att jag blev lite störd. Just starten på ett anförande är lite helig, eftersom det är då man ska ta publikum i besittning. Samtidigt så var avbrottet av en ganska lustig om än lite konstig natur. Jag skulle få mer av konstigheter en stund senare.
Vid fikapausen attackerade han ånyo; denna gång vid termosarna, där jag just hade hällt upp en stadig kopp kaffe med mjölk till mig själv.

Åhörare: Trevligt föredrag!
Jag: Tackar! Kul att du tycker det.
Åhörare: Ja, roligt att träffa andra som har varit ute i världen.
Jag: Ja, det är skoj att resa. Speciellt till Australien.
Åhörare: Såg du några Brown Snakes?
Jag: Du ska få se efter pausen.
Åhörare: Förresten, jag är odödlig.
Jag: Verkligen?

Här nickade han långsamt och såg väldigt nöjd ut med sig själv.

Visst är det så att om man är mer än 20 personer på ett och samma ställe, så kommer en i gruppen att vara spritt språngande galen? Denna kväll var den personen inte jag.

Australien på YouTube

Lätt som en plätt!
Nu önskar jag fler informativa instruktionsfilmer om följande:

  • Hur man lär en dingo att cykla
  • Hur man rakar en wombat
  • Hur man diskuterar politik med en emu
  • Hur man får en kookaburra att skapa ett affärsimperium bestående av små butiker som säljer eko- och rättviseprodukter till gagn för småbönder i utvecklingsländer

Hör gärna av er, när det finns på YouTube!

Toner från Australien – Del 2

I förra veckan tog vi oss en titt och lyssnade lite på australisk folkmusik/Bush Ballads.
Vi fortsätter nu att plöja oss genom den australiska visskatten, som ju mestadels framförs av män i bredbrättade hattar. Sångerna är ofta också en slags hyllning till den enkle men hårt arbetande mannen (i bredbrättad hatt).

Click Go the Shears är en sång om män som klipper får; ett yrke som det finns ett romantiskt skimmer kring. Det var ”riktiga” män som reste (och fortfarande reser) mellan olika stations (farmer) och klipper ullen av de präktiga merinofåren. I sången spenderas sedan dagens lön på puben; vilket säkert inte hörde till ovanligheterna. Det är Rolf Harris som sjunger:

BladeShears-300x145.jpg

Ullsax av modell äldre

Along The Road To Gundagai är ett annat gammal örhänge. Den skrevs av Jack O’Hagan 1922. Gundagai ligger 40 mil sydväst om Sydney och anses av många vara arketypen för den australiska småstaden.
Det roliga med det här klippet är att det spelats in av ett svenskt jazzband på Asperö i Göteborgs södra skärgård; ca tre mil från där jag sitter och skriver detta.

Det finns faktiskt ytterligare en sång om denna lilla stad: Flash Jack from Gundagai. I denna sång förekommer verbet pinking, vilket betyder att man klipper ett fårs ull så nära inpå huden att det skära skinnet lyser igenom.

Och det stannar ju inte vid det för låten On the Road to Gundadai, eller Lazy Harry’s som den också kallas, handlar också om samma stad.

Botany Bay och Bound for South Australia är ju i egentlig mening inga bush ballads, eftersom de snarare utspelar sig på resan från England till Australien.

Låter den inte bra käck, så säg!

Några av er tycker säkert att en del av de här sångerna gränsar till det töntiga. Det tycker jag också, men de har ändå en speciellt plats i mitt hjärta, eftersom vi på en av resorna i Australien hade en CD i bilen med just de här låtarna och några till. Vi skrattade lite åt dem men efter ett tag så började vi sjunga med. De blev lite av vårt soundtrack för vår långa sväng i hyrbilen från Melbourne till Adelaide och vidare upp i the Red Centre och sedan ut till kusten i Far North Queensland för att avslutas i Brisbane. Jag ser bilder från den resan i huvudet, när jag hör den här musiken.

Låt oss avsluta med en sång som Qantas har använt till sina reklamfilmer: I still call Australia home, som skrevs av Peter Allen. Sången handlar om hemlängtan; hem till Australien.
Jag får alltid tårar i ögonen, när jag hör den.

Flyg ihop en billigare resa till Australien

Hör du till dem som flyger mycket? Du kanske reser en del i jobbet? Du kanske gillar att åka långt i största allmänhet? I så fall kan det vara en god idé att samla på flygmil.
Alla stora flygbolag har någon form av bonusprogram. Detta har man för att ”belöna” trogna kunder och givetvis för att uppmuntra dem att flyga med samma bolag även nästa gång. I takt med hårdnande konkurrens har flygbolagen gått ihop i allianser. Det har medfört att man kan använda sina bonuspoäng för att få billigare eller gratis biljetter för en rad olika flygbolag. Det kan också finnas ytterligare poäng att hämta genom att boka övernattningar på utvalda hotell.
Tyvärr finns inte flygbolagen som flyger charter med i någon av de stora allianserna.

Det brukar heta att man inte ska lägga alla ägg i samma korg. Det ska man dock, när man samlar flygmil. Det är ju ingen vits att ha några poäng här och några där. Då dröjer det ju längre innan man kan komma iväg på den där extra resan, som man vill unna sig. Här krävs viss strategi. Man ska så klart välja allians efter önskeresmål.

star.jpg

Star Alliance

skyteam.jpg

SkyTeam

one-world.jpg

One World

Den skarpsynte ser givetvis att det för vår del kommer att handla om två allianser. Star Alliance har Air New Zealand och Singapore Airlines som båda flyger på Australien och den senare även till fler städer än Sydney och Melbourne. I samma allians ingår dessutom både Lufthansa och SAS, vilket ju ger en chans att samla poäng om du ska någonstans i Europa.

One World känns minst lika intressant med Qantas, Cathay Pacific och British Airways. Att ha tillgång till Qantas när det är dags att växla in poäng är självklart. Cathay Pacific är inte dumt heller och British Airways flyger till jordens alla hörn inklusive Australien.

Själv bestämde jag mig för One World efter att sett över mina planerade resor under hösten 2011. Det kommer alltså att rendera mig en billigare biljett till Australien nästa gång det är dags.
Nu får jag lite då och då frestande mail med erbjudanden från Finnair, som är det bolag i One World, som jag samlar mina bonuspoäng hos. Biljetter till Sydney brukar ligga runt mycket humana 9000kr (inkl skatter och avgifter). Utnyttjar jag några eller alla av mina ihopsamlade poäng blir det givetvis ännu billigare.

Men en biljett med Finnair till Australien kommer man att resa via Helsingfors vidare mot Asien med just Finnair. I Bangkok, Singapore eller Hong Kong byter man sedan till allianssyskonen Qantas, Cathay Pacific eller British Airways för resan ner mot Sydney.
Om Finnair har jag bara gott att säga. Jag flög med dem till Asien i höstas och fick mycket fin service.

Så skaffa dig ett kort nästa gång du ska flyga och börja samla poäng!

Att åka 120 km för en öl

Skulle du åka 12 mil till puben för att handla öl för sedan köra 12 mil hem igen på en skumpig väg? Jag kommer att tänka på Groucho Marxs ord för att beskriva svår törst: ”Jag var så törstig att jag hade kunnat dricka brunsås.”

Det kanske är för att slippa dricka brunsås, som invånarna i Marble’s Bar åker 12 mil till ”grannstaden” Nullabine bara för att köpa öl.
Ni från Norrland rycker kanske på axlarna, men för mig som boende i södra delarna i Sverige är det väldigt långt. Även om avstånden är de ”rätta” för norrlänningar så skulle klimatet, där dessa städer i Western Australia ligger, antagligen kännas lite ovant. Det är… varmt. På 1920-talet hade man hemska 38 grader 160 dagar i sträck.
Inte undra på att man blir törstig.

Läs hela artikeln här!

Tipstack till Minett på Resedrömmen.

xxxx_bottles.jpg

Mmmmm, beer!

Min första resa

Att resa till Australien var något som växte fram hos mig under gymnasietiden. Jag hade kompisar som åkte över till USA för ett år på high school och sedan kom hem med fjantiga, bräkande accenter. Det lockade mig inte alls.
Jag hade istället en idé om att det vore extra roligt att åka så långt bort från Sverige som bara möjligt. Australien och Nya Zeeland, som just låg så där långt bort, verkade dessutom vara väldigt intressanta länder.
Jag började låna hem böcker från biblioteket och läste in mig på regionens historia. Vid den här tiden, i mitten av 80-talet, fanns det inte mycket litteratur om nutidens Australien och guideboksutbudet var det ännu sämre ställt med.
Lite av ett genombrott var det därför, när Margareta Lindblad och Willy Westby från Willma kom till Stadsbiblioteket i Göteborg och föreläste i en, som vi säger i Göteborg, knökfull hörsal, om att resa i Australien. Jag och säkert många andra insåg den kvällen att en resa till Down Under var fullt genomförbar.
Julen därpå fick jag deras första resehandbok om Australien (Tryckår 1986). Den boken var närapå sönderläst, när jag väl åkte, för iväg kom jag!

Den 22 januari 1988 lyfte jag från Landvetter utanför Göteborg på väg mot mitt livs största äventyr. Jag tog den ”långa” vägen till Australien. Via Köpenhamn flög jag till Los Angeles (11 timmar). Spenderade 4-5 timmar på LAX innan det var dags att sätta sig på planet, som skulle ta mig till Sydney.
Det var dock en del stopp på vägen: L.A. – Hawaii (5 timmar). Det var en i det närmaste surrealistiskt känsla att stå sträcka på benen på flygplatsen på Hawaii och ta en kort sväng utanför terminalen och försöka fatta att: ”Jag är på Hawaii!” Jag som inte hade varit utanför Europa tidigare.
Från Hawaii till Auckland på Nya Zeeland tog det 14 jobbiga timmar, och en dag försvann i och med att vi flög över datumlinjen. Jag sover inte speciellt bra på flygplan (läs: inte alls), men strax efter att vi korsat ekvatorn slumrade jag till av ren utmattning.
Efter ytterligare en bensträckare på en flygplats, den i Auckland, påbörjades den sista etappen av den långa resan.

När vi närmade oss Sydney ökade min puls märkbart. Plötsligt kunde jag genom flygplansfönstret skymta land. Strax syntes staden. Med smått darrande hand tog jag mina första bilder på Australien, och vad kunde vara bättre att börja med än Sydneys hamn? Jag kunde till och med urskilja Operahuset och Sydney Harbour Bridge.
Det kändes nästan magiskt när vi tog mark. Det som jag hade fantiserat och drömt om i flera år hade nu blivit verklighet.

sydney-harbour1.jpg

Äntligen Sydney! (Manly Beach just ovanför vingen)

sydney-harbour2.jpg

Harbour Bridge och Operahuset skymtar i soldiset