Gå till huvudsajt

Archive: Okt 2013

Ännu en topplista

Har du funderat på vilka städer som kommer att vara Lonely Planet’s Best in Travel 2014 – top 10 cities?
Jag ska ärligt erkänna att det hade jag inte heller. Det är liksom inte riktigt samma sak som om någon hade erbjudit dig information vem som tar hem nästa års Nobelpris i litteratur eller flest Oscars.
Nu är ju Lonely Planet ändå Lonely Planet (ett påstående som ingen kan klandra mig för) och om det kommer ett mail med just … Lonely Planet som avsändare så är inte jag sämre än att jag läser och begrundar.

Något som slår mig är att Sydney inte är med. Jag scrollar längre och längre ner och skakar klentroget på huvudet åt Riga, Vancouer och Paris.
Till sist tvingas jag konstatera att Australiens urbana pärla detta år inte finns med i finrummet. Jag tänker att det givetvis måste handla om ett misstag eller möjligen ett avsiktligt förbiseende. Man måste ju låta andra, mindre bemedlade, städer får komma till också.

Jag slappnar av en aning, när jag ser att Adelaide är med. Det är bara att instämma. South Australias huvudstad är inte bara en vacker och trevlig stad. I dess omnejder finns mycket roligt att se och göra. Jag stämmer alltså gärna in i hyllningskören.
Jag kommer att inom ett par veckor att befinna mig just i Adelaide. Räkna alltså med att kunna läsa mer om denna stad här på bloggen inom kort.

Det är också glädjande att se att Kapstaden kvalar in på denna exklusiva lista. Själv var jag helt golvad efter mitt besök där, och måste absolut dit igen. Se min film från den resan här.

Pitcairn – Utpost i Stilla havet

Mycket intresserad av avlägsna och svårtillgängliga öar, som jag är, var det bara en tidsfråga innan min uppmärksamhet skulle riktas mot Pitcairn Islands.

Ögruppen, som tillhör Storbritannien, finns i en ganska öfattig del av Stilla Havet mellan Tahiti och Påskön. På Pitcairn Island bor knappt 60 invånare medan de andra tre öarna, Henderson, Oeno och Ducie, är obebodda.

Det som Pitcairn är känt för är att myteristerna på Bounty flydde till just denna ö, brände sitt skepp och blev kvar. Idag bor deras ättlingar där och myteristefternamnen Christian, Brown och Young är extra vanliga.

Pitcairn saknar flygplats och är beroende av supply ships och andra båtar för att klara sig. För att öka antalet besökare som tar sig till denna avlägsna ögrupp, försöker man nu få till ett marint reservat, vilket också skulle skydda den unika undervattensmiljön.

Jag hoppas att de lyckas och att jag en dag för möjlighet att resa dit.

Det brinner runt Sydney

Denna veckas skämsstrut sitter på den australiska försvarsmakten, vars militärövning i Blue Mountains, väster om Sydney, har åstadkommit stora skogsbränder. Ett stort antal hus har förstörts och en människa har mist livet så långt. Man beräknar att elden nu har farit fram över en 46 000 hektar stor yta.

Som vanligt med bushfires är det kombinationen av soligt, varmt väder tillsammans med starka vindar, som förorsakar stora problem. Framåt veckoslutet ska vinden mojna enligt prognoserna. Möjligen kan det komma regn på måndag.

Här är ett klipp från förra veckan. Man ser hur röken från Blue Mountains och från andra bränder norr och söder om staden driver in över de centrala delarna i Sydney.

Mer musik

För en tid sedan presenterade jag min Spotify-lista Sounds of Australia. De som redan har kollat in den vet att den är fullsmäckad med bra musik från eller med stark anknytning till Australien. En rad olika genres är representerade och jag vill mena att de flesta hittar något av intresse. (Det är mitt blygsamma sätt att säga att det är en fantastisk lista.)

Nog vore det dock konstigt om den inte kunde bli ännu bättre. Det ansåg flera läsare av Australienbloggen och hörde av sig och tipsade. Jag hade redan gjort några tillägg när denna kommentar från Nicklas Wallberg nådde mig:

Hejsan,
Har jobbat nere i Melbourne i några år med ett projekt som heter tramsessions.com och har några tips till dig.
Paul Kelly är det första och kan kanske vara den största singer-songwriter som de har. Han måste bara in på listan. Sen har vi ju förstås Gotye som slog världen med storm för några år sedan med låten ”Somebody I used to Know” (förövrigt den mest spelade låten på Spotify, någonsin!).
Tycker också att några nya namn som Julia and Angus Stone borde vara med, och kanske Xavier Rudd också. Han blandar pop och rock med didgeridoo och är supermusikalisk. Också, skulle inte kalla Powderfinger hårdrock, mer rock eller pop. Stora är de dock så de borde vara med på listan som du säger.
Kul initiativ! Australien har en fantastisk musikscen så det är kul att Sverige uppmärksammar den också. Bra skrivet!

Tack! Nu har jag lagt till artisterna som du tipsade om och uppdaterat artistinformationen.

Här ett litet filmklipp som jag hittade om Nicklas spårvagnsmusikprojekt:

Jag väljer flyget

Ett viktigt beslut är taget. Det blir varken buss eller tåg från Sydney till Adelaide. Flyget var överlägset billigast. Det ska visserligen bli skönt att klara av en resa på två timmar istället för många, många timmar på en buss. Dock känns det lite tråkigt att inte kunna resa klimatsmart (säger killen som ska flyga till andra sidan jorden).

Jag hade också sett fram mot att sitta och titta ut genom bussfönstret timme efter timme. Där utanför skulle det australiska landskapet virvla förbi och jag skulle vara mitt i min inre resa. Beväpnad med böcker, podcastar och bra musik skulle tiden gå ganska snabbt. Kanske skulle jag få en trevlig stolsgranne.

Vad trist det ska bli att flyga till Adelaide!

Nu drar jag mig till minnes en rolig händelse från en tidigare Australiensväng. När jag säger rolig, menar jag ”rolig” i den meningen att jag så här efteråt kan skratta åt den. Då var det inte speciellt roligt.

Scenen utspelar sig på en Greyhound-buss på väg söder ut. Jag har fått en bra plats. Visst börjar träsmaken göra sig påmind, men resan från Cairns ner mot Brisbane har ändå gått oväntat smidigt. Nu är det bara några timmar kvar.

Ju närmare vi kommer Brissie desto fler passagerare kliver på bussen. Jag vrider på huvudet och konstaterar att nu är det bara jag som inte har någon bredvid mig. En del av mig är väldigt nöjd med det. En annan del undrar lite surt varför ingen vill sitta bredvid mig.

Medan dessa två känslor bråkar med varandra rullar bussen in i Bundaberg och stannar. Framdörren öppnas med ett pysande. Sedan sker allt i slow-motion. Slow-motion är antagligen också det enda den ytterst voluminösa kvinnan, som med möda tar sig in i bussen, klarar av.
Hon scannar av bussens säten och upptäcker den lediga platsen bredvid mig. Jag ber en stilla bön att hon ska ångra sig och stanna i Bundaberg, men förgäves.

Under de sista timmarna till Brisbane har vi ständig kontakt med varandra. Det spelar nämligen ingen roll hur hon eller jag ändrar sittställning. Hon väller ändå över armstödet in på min plats och på mig, trots att jag trycker mig mot fönstret. Trots den fysiska närheten säger vi inte ett ord till varandra, och jag tänker att vi båda är mycket lättade, när det till sist är dags att gå av bussen i Brisbane.

Vad trevligt det ska bli att flyga till Adelaide!

Jag planerar min resa

Resan är bokad och därmed är också min Australienmanege krattad. Jag befinner mig nu i planeringsstadiet.

Jag var ganska sen i steget, ska jag erkänna. Det tog nästan en vecka efter att jag fick bekräftelsen på flygbiljetterna tills overklighetskänslan försvann och jag skred till handling.
Nu skriver jag att-göra-listor, att-köpa-listor och att-packa-listor. Jag kollar upp logialternativ och gör ett grovschema för vad jag ska göra.

Om ni har några roliga tips om vad jag borde hitta på i Sydney och Adelaide så kommentera gärna. Vem vet, kanske är det aktiviteten som just du tipsar om, som jag sedan skriver om här på bloggen.

Nu får ni ursäkta mig. Jag ska kolla lite i Australienhandboken.

Sounds of Australia

Jodå, här kommer nästan två timmar med musik från Australien. Det är väl ett par låtar som kommer från andra ställen, men de är ändå fyllda med aussie-hooks.
Jag har försökt att göra en ganska bred blandning. Här finns de stora namnen tillsammans med australiana med countryinslag, didgeridoos och faktiskt några stänk punk, vilket inte är min kopp te i vanliga fall. Det är för all del inte signaturmelodin från Grannar heller, men som det brukar heta: ”It’s a dirty job but someone’s gotta do it.”
Visst har jag glömt vissa sånger (några sånger är till och med ”glömda” med avsikt) men kommentera gärna vad som fattas, så kan jag komplettera. Givetvis kommer jag att lägga till mer musik allt eftersom.
Det vore också roligt att höra från er vad som är bäst… och sämst!

Här är alltså min låtlista Sounds of Australia
Ja, du måste ha Spotify för att lyssna.

Här är en närmare presentation av låtarna och artisterna för den intresserade:

INXS kanske inte har åldrats så där väldigt bra, men Devil Inside är OK.

Tame Impala från Perth är ett av de modernare inslagen på spellistan. Trots detta låter de som ett eko från 60-talet; bebisen som Beatles och Beach Boys aldrig fick. I somras kanske ni såg dem på Way Out West. Apocalypse Dreams spelades som sista extranummer.

Dragon var ett band som faktiskt ursprungligen kom från Nya Zeeland. En bit in karriären tog de planet över Tasmanska sjön och bosatt sig i Australien. De mest framgångsrika åren var under 80-talet, och jag råkade av en tillfällighet hamna på en spelning med dem i Sydney 1988. Låten på min lista heter Wait Until Tomorrow och det skriker 70-tal om den.

Lars Wallin & the Tribelars – Sveriges musikaliska australienambassadörer med tidigare punkrockaren Lars Wallin från Uddevalla på sång, gitarr och didgeridoo. Låten heter Beautiful People. Kan det bli mer Down Under i Bohuslän?

Midnight Oil representeras av låtarna Golden Age från sista(?) skivan Capricornia samt Best Of Both Worlds från Red Sails in the Sunset. Bandet behöver ingen presentation egentligen, men läs ändå min artikel om gruppen. Midnight Oil är alltjämt Australiens bästa band.

Flera andra låtar på listan har stark anknytning till Midnight Oil:
Backsliders med sången Hanoi är ett av trummisen Rob Hirsts sidoprojekt. Det är också Ghostwriters, här med Impossible Shame, som i sina bästa stunder är lika bra som Midnight Oil.

The Blessing är en sång av gitarristen/keyboardisten Jim Moginie. Här snackar vi ambient. Jim var den som skrev det mesta av musiken i Midnight Oil.

Scenen stod i Scandinavium 1990 i Göteborg. Inför en fullsatt hockeylada spelade Midnight Oil. Förband var Hunters & Collectors. Bandets blåssektion förstärkte sedan Midnight Oil på Beds Are Burning. Jag kan inte minnas att jag tyckte att de vara något speciellt, men de här låtarna på min lista, True tears of Joy och speciellt When the River Runs Dry, är dunderbra!

1986 slog sig två band, Midnight Oil och Warumpi Band, och genomförde en turné med spelningar i avlägsna, aboriginska byar och småstäder i the Outback. Turnén fick namnet Blackfella Whitefella efter Warumpis kanske bästa låt. Tyvärr har man tillfälligt(?) plockat ner den från Spotify. Tills den dyker upp igen så vi hålla till godo med den något beigare Koori Man.

På samma turné spelade Glad Reed Trombon för Midnight Oil, vilken hon skulle fortsätta med i många år. Vid sidan av det och andra sessionjobb har hon ett eget band, Red Ochre, som här representeras av låten Restless Life. Gitarrist och sångare är David Claringbold, som en gång rattade ljudet åt …

The Triffids. Jag hade kompisar som gillade dem när det begav sig. Själv fattade jag ingenting förutom att denna grupp från Perth antagligen hade lagt beslag på världens bästa bandnamn.
Nu är jag hänförd men det är svårt att sätta fingret på vad som är så förbaskat bra med The Triffids. Är det sångarens personliga sätt att sjunga på det där typiska 80-talssättet? Är det möjligen att Pedal Steel Guitar aldrig har låtit så bra som i låten Seabirds? Eller kan det vara hur man i Wide Open Road både ger en bild av brusten kärlek och nyfunnen frihet i det stora, öppna västaustraliska landskapet? Detta är min största musikaliska kärlek 2013. (Bara 30 år för sent…)

Slim Dusty skrev jag om i artikeln om Toner från Australien. Han kan ha varit det mest australiska som stått bakom en sångmikrofon och med en gitarr på magen. Stor country-varning utfärdas för hans tolkningar av Walzing Matilda och Duncan.

The Church hade precis som The Triffids ett hyggligt stort följe fans i Sverige i mitten av 80-talet. Jag kan inte säga att de gjorde något större intryck på mig, men Under The Milky Way känner man igen.

Xanadu var tänkt att bli Olivia Newton-Johns succé efter Grease. Filmen floppade ganska ordentligt men musiken är bra. Jeff Lynne i Electric Light Orchestra skrev och producerade.

Vi ska inte heller glömma den lilla sången Copperhead av Tim Walker. Den handlar om något så otrevlig som att bli biten av en giftorm; en Copperhead. Men är det kanske bara symbolik..?

Angus & Julia Stone representeras med låten For You. När jag hör den tänker jag mig att det vore en bra sång att spela medan man plockar undan det värsta efter en lyckad fest. Det skulle också kunna vara sången som man spelar efter en lyckad fest, då en av gästerna har stannat kvar …

Australisk punk? Kan det vara något? Jag är inte speciellt svag för punk, men Greyhound med Frenzal Rhomb låter roligt och är den absolut snabbaste låten på min spellista. Bonuspoäng för en otroligt energisk trummis.

Gary Thomas står för drygt 10 minuter med Didgeridoo.

Vi måste givetvis ha med en reggae-sång. Eftersom det är en australisk reagae-sång, Come let go, hörs skrattet från en kookaburra. Artisten heter Xavier Rudd.

Tussar man ihop en artist från Australien, Gotye, men en artist från Nya Zeeland, Kimbra, kan man få en hit på halsen: Somebody I used to Know. Låten har toppat listor över hela världen och lär vara den mest spelade låten på Spotify.

Jag fick tips om Paul Kelly, som är singer-songwriter från Adelaide. Jag valde hans From St Kilda to Kings Cross, eftersom jag gillar 12-strängad gitarr. Jag föredrar förresten St Kilda framför Kings Cross.

Shane Howard var en gång med i en populär grupp som hette Goanna. Här sjunger han Murri Time (som här felaktigt kallas Solid Rock). Detta kan vara listans vackraste sång; en lisa för själen. Blunda och njut!

Crowded House med Weather with you känner du väl igen? Bra är den också.

Den enda låten som jag direkt hoppar över när jag kör låtlistan på random är signaturmelodin till Neighbours. Det finns inget förlåtande alls i den sången. Ändå får den vara med, eftersom den onekligen är en del av australisk tv-historia, vilket för oss till …

… en från början amerikansk hit från 60-tal, som hamnade i Australien hos en dokusåpastjärna. En singel blev hennes biljett till musiken och världens topplistor. Låten heter The Locomotion, här i jazztappning, och artistens namn är Kylie Minogue.

Trevor Lucas var på 70-talet gift med världens bästa folkrocksångerska, Sandy Denny. Låten Marijuana Australiana är kanske inte precis politisk korrekt men rimmen är halsbrytande och roliga. En sång att lyssna på när bussen tar dig till Nimbin.

Cold Chisel var, och är i viss mån fortfarande, superstjärnor i Australien och Nya Zeeland, men praktiskt taget okända i resten av världen. Standing on the Outside och Cheap Wine är deras bästa sånger, tycker jag. Sångaren, Jimmy Barnes, auditionerade en gång i tiden för att bli sångare i AC/DC. Jobbet gick till skotten Brian Johnson.

Om man skulle plocka fram ett ledmotiv för 80-talet skulle det kunna vara You’re the Voice med John Farnham. Den låter faktiskt bättre idag än när det begav sig.

The Bushwackers spelar australisk folkmusik och är (lyckligtvis) mer inspirerade av brittisk folkmusik än country. Flash Jack from Gundagai passar till en öl eller två i en australisk pub.

College Fall såg jag på Henriksberg i Göteborg sommaren 2012. Här är deras låt The Flood.

Down Under med Men at Work behöver väl ingen närmare presentation. Något sönderspelad kanske?

The Beggars drar åt country-hållet men Kangaroo kan jag lyssna på om och om igen. Kangarooooo, kangarooooo!

I Adelaide hittar vi Unitopia; ett alldeles förtjusande band. I alla fall om du tycker att det är roligt med knepiga takter, som det är svårt att klappa händer till, samt sånger som allt som oftast är runt tio minuter långa. Därför är kanske The Garden, som klockar in på präktiga 22:35 den listas största utmaning. Håll dock ut. Det är en mycket bra låt, som andas lika delar Pink Floyd som Genesis. De sista minuterna är mäktiga – gåshudsvarning!
Som belöning för er uthållighet får ni sedan njuta av kortisen Angeliqua (9:51).

Vi har redan nosat lite på Nya Zeeland, men med The Chills tar vi klivet fullt ut. Gruppen kommer från Invercargill på Sydön. Jag såg dem dock live på Bondi Beach av alla ställen 1988, så nog finns det en Australienkoppling. Låten Heavenly Pop Hit är världens bästa poplåt. Ja, det är världens bästa poplåt, punkt slut!

Theresia tipsade mig om Powderfinger från Brisbane. Det fick bli sången Don’t Panic.

Dessutom name-droppade hon sångaren Daryl Braithwaite. Namnet kändes smått bekant och visst: Han hade en hit med One Summer, som även nådde topplistan i Sverige 1989.

Peter Andersson gillar hårdrock och föreslog Wolfmother, som doftar 70-tal så det står härliga till. Jag funderade en stund på vilken låt jag skulle välja. Till sist hittade jag en titel, som passade väldigt bra: Vagabond. Det är lyckligtvis en bra låt också!

Sådär. Enjoy!

Warumpi Band – Blackfella/Whitefella

Till grund för Midnight Oils mest kända (och mest sålda) skiva Diesel and Dust låg Blackfella/Whitefella-turnén 1986 ute i The Outback. Man spelade i huvudsak på aboriginska bosättningar, där man fick inspiration inför arbetet med den kommande skivan. Tidiga versioner av Beds Are Burning och Dead Heart debuterade på platser långt från det som de flesta australier kallar civilisation. Rytmen till just Beds are burning sägs komma ifrån det monotona dunkandet från hjulen, när man körde mil efter mil på grusvägar på väg till nästa spelning.

Med på turnén var även Warumpi Band, en grupp med både svarta och vita australier. Bandets kärna bestod av och George Burarrwanga på sång och didgeridoo samt Neil Murray på gitarr. Oftast fanns bröderna Sammy och Gordon Butcher med på bas respektive trummor.
Neil Murray kom från Melbourne och George Burarrwanga från Arnhem Land. Det var emellertid i Papunya, 240 km nordväst om Alice Springs, som bandet bildades. Där bodde bröderna Butcher och Neil Murray arbetade på orten som lärare.

Låten Blackfella/Whitefella kom att bli en av deras största hits. Tonartsbytet mitt i versen är ”intressant” men de kommer undan med det, eftersom det är en kanonlåt.
Det första klippet är från just Blackfella/Whitefella-turnén med medlemmar ur både Warumpi Band och Midnight Oil framförandes sången först akustiskt i en båt med krokodiler i närheten samt en elektrisk version inför publik. Därefter spelas också Dead Heart.

Det andra klippet är My Island Home; kanske den sången som de blev mest kända för.

Efter sista skivan, No Humbug, som kom 1996, spelade Warumpi alltmer sällan tillsammans, då Murray och Burarrwanga satsade på solokarriärer.
2007 dog George Burarrwanga i lungcancer.

Neil Murray är fortfarande aktiv som artist och Sam Butcher har en studio i Alice Springs, där man arbetar mycket med unga, aboriginska artister.

Snart ses vi igen!

Jag tror att jag var 17 år när det började. Som så många förälskelser var det först en känsla av att vilja känna den andra bättre. Jag blev alltmer nyfiken på dig.
Efter en tids trixande och fixande möttes vi äntligen. Jag ska erkänna att jag hade byggt upp förväntningar, men samtidigt hade jag mina reservationer. Även om man är nyfiken och intresserad behöver inte nödvändigtvis betyda att verklig kärlek uppstår när man till sist träffas.
Jag hade inte behövt oroa mig. Jag hade hoppats på en utsträckt hand men möttes av en stor, välkomnande famn. Du var den som jag hade hoppats på, och mer därtill. Du och jag var som gjorda för varandra.
Det enda smolket i glädjebägaren var att det var så svårt att skiljas, när jag skulle hem. Därför tog jag varje chans att åka till dig igen, igen och igen.

Nu har det gått några år sedan sist. Jag undrar om du är dig lik. Jag undrar om jag är mig lik. Gillar vi varandra fortfarande? Ett förhållande på avstånd är svårt att underhålla. Kommer jag att falla för dig såsom jag har gjort varje gång vi har setts? Möter du mig med en stor kram?

Den 4 november åker jag till min stora kärlek igen: Australien.

i-love-australia.jpg