Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Att hålla föredrag om Australien

Av Posted on Inga taggar 0

Jag gillar att tala inför publik. Jag inser att jag är lite ovanlig i det avseendet. Ofta hör man ju människor, som annars ger ett tryggt och säkert intryck, säga hur de fasar inför att resa sig upp och prata inför andra människor. Inte jag. Visst är jag lite nervös innan jag har börjat och kanske några minuter in på mitt föredrag, men sedan brukar det flyta på.
Extra roligt blir det när ämnet är något som jag brinner för. Australien är givetvis ett av dessa ämnen.

När jag håller föredrag säger påpekar jag för det mesta, att man när som helst är välkommen att ställa frågor. Det är bara att avbryta. Var nu inte blyga! På så sätt kan det bli intressantare än om jag pratar helt själv en lång stund.
För några år sedan var jag på besök i kungliga hufvudstaden, där en reptilförening hade bjudit in mig för att jag skulle prata om australiska giftsnokar. (Ja, jag kan ana hur spännande ni alla hade tyckt att det hade varit att lyssna på!)
Jag inledde med att säga hur skönt det var att Frölunda hade skickat ut Djurgården ur Elitseriens slutspel (alla som inte höll på Djurgården skrattade) och uppmanade min vana trogen åhörarna att avbryta mig med frågor och andra inpass, om det kändes påkallat.
Med Sydney skyline som illustraion hann jag säga att jag hade varit flera gånger i Australien och att det var ett mycket trevligt land att besöka. Sedan flög en hand upp på första bänkraden. Innehavaren av handen såg mycket ivrig ut.

Jag: Och där har vi redan kvällens första fråga.
Åhörare: Jag har också varit ute och rest! (Mycket entusiastiskt tonfall)
Jag: Aha! (Något tvekande tonfall)
Åhörare: Jag var i Israel! (Glad som en speleman-tonfall)
Jag: OK (Än mer tvekande tonfall)

Jag hann tänka: ”Undrar vart detta tar vägen?” Hann och hann förresten. Jag hade kunnat fortsätta tänka en bra stund för det kom inget mer. Killen på första bänk ville bara få det sagt.
Jag måste erkänna att jag blev lite störd. Just starten på ett anförande är lite helig, eftersom det är då man ska ta publikum i besittning. Samtidigt så var avbrottet av en ganska lustig om än lite konstig natur. Jag skulle få mer av konstigheter en stund senare.
Vid fikapausen attackerade han ånyo; denna gång vid termosarna, där jag just hade hällt upp en stadig kopp kaffe med mjölk till mig själv.

Åhörare: Trevligt föredrag!
Jag: Tackar! Kul att du tycker det.
Åhörare: Ja, roligt att träffa andra som har varit ute i världen.
Jag: Ja, det är skoj att resa. Speciellt till Australien.
Åhörare: Såg du några Brown Snakes?
Jag: Du ska få se efter pausen.
Åhörare: Förresten, jag är odödlig.
Jag: Verkligen?

Här nickade han långsamt och såg väldigt nöjd ut med sig själv.

Visst är det så att om man är mer än 20 personer på ett och samma ställe, så kommer en i gruppen att vara spritt språngande galen? Denna kväll var den personen inte jag.