Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Jag väljer flyget

Av Posted on Inga taggar 0

Ett viktigt beslut är taget. Det blir varken buss eller tåg från Sydney till Adelaide. Flyget var överlägset billigast. Det ska visserligen bli skönt att klara av en resa på två timmar istället för många, många timmar på en buss. Dock känns det lite tråkigt att inte kunna resa klimatsmart (säger killen som ska flyga till andra sidan jorden).

Jag hade också sett fram mot att sitta och titta ut genom bussfönstret timme efter timme. Där utanför skulle det australiska landskapet virvla förbi och jag skulle vara mitt i min inre resa. Beväpnad med böcker, podcastar och bra musik skulle tiden gå ganska snabbt. Kanske skulle jag få en trevlig stolsgranne.

Vad trist det ska bli att flyga till Adelaide!

Nu drar jag mig till minnes en rolig händelse från en tidigare Australiensväng. När jag säger rolig, menar jag ”rolig” i den meningen att jag så här efteråt kan skratta åt den. Då var det inte speciellt roligt.

Scenen utspelar sig på en Greyhound-buss på väg söder ut. Jag har fått en bra plats. Visst börjar träsmaken göra sig påmind, men resan från Cairns ner mot Brisbane har ändå gått oväntat smidigt. Nu är det bara några timmar kvar.

Ju närmare vi kommer Brissie desto fler passagerare kliver på bussen. Jag vrider på huvudet och konstaterar att nu är det bara jag som inte har någon bredvid mig. En del av mig är väldigt nöjd med det. En annan del undrar lite surt varför ingen vill sitta bredvid mig.

Medan dessa två känslor bråkar med varandra rullar bussen in i Bundaberg och stannar. Framdörren öppnas med ett pysande. Sedan sker allt i slow-motion. Slow-motion är antagligen också det enda den ytterst voluminösa kvinnan, som med möda tar sig in i bussen, klarar av.
Hon scannar av bussens säten och upptäcker den lediga platsen bredvid mig. Jag ber en stilla bön att hon ska ångra sig och stanna i Bundaberg, men förgäves.

Under de sista timmarna till Brisbane har vi ständig kontakt med varandra. Det spelar nämligen ingen roll hur hon eller jag ändrar sittställning. Hon väller ändå över armstödet in på min plats och på mig, trots att jag trycker mig mot fönstret. Trots den fysiska närheten säger vi inte ett ord till varandra, och jag tänker att vi båda är mycket lättade, när det till sist är dags att gå av bussen i Brisbane.

Vad trevligt det ska bli att flyga till Adelaide!