Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Sounds of Australia

Av Posted on Inga taggar 0

Jodå, här kommer nästan två timmar med musik från Australien. Det är väl ett par låtar som kommer från andra ställen, men de är ändå fyllda med aussie-hooks.
Jag har försökt att göra en ganska bred blandning. Här finns de stora namnen tillsammans med australiana med countryinslag, didgeridoos och faktiskt några stänk punk, vilket inte är min kopp te i vanliga fall. Det är för all del inte signaturmelodin från Grannar heller, men som det brukar heta: ”It’s a dirty job but someone’s gotta do it.”
Visst har jag glömt vissa sånger (några sånger är till och med ”glömda” med avsikt) men kommentera gärna vad som fattas, så kan jag komplettera. Givetvis kommer jag att lägga till mer musik allt eftersom.
Det vore också roligt att höra från er vad som är bäst… och sämst!

Här är alltså min låtlista Sounds of Australia
Ja, du måste ha Spotify för att lyssna.

Här är en närmare presentation av låtarna och artisterna för den intresserade:

INXS kanske inte har åldrats så där väldigt bra, men Devil Inside är OK.

Tame Impala från Perth är ett av de modernare inslagen på spellistan. Trots detta låter de som ett eko från 60-talet; bebisen som Beatles och Beach Boys aldrig fick. I somras kanske ni såg dem på Way Out West. Apocalypse Dreams spelades som sista extranummer.

Dragon var ett band som faktiskt ursprungligen kom från Nya Zeeland. En bit in karriären tog de planet över Tasmanska sjön och bosatt sig i Australien. De mest framgångsrika åren var under 80-talet, och jag råkade av en tillfällighet hamna på en spelning med dem i Sydney 1988. Låten på min lista heter Wait Until Tomorrow och det skriker 70-tal om den.

Lars Wallin & the Tribelars – Sveriges musikaliska australienambassadörer med tidigare punkrockaren Lars Wallin från Uddevalla på sång, gitarr och didgeridoo. Låten heter Beautiful People. Kan det bli mer Down Under i Bohuslän?

Midnight Oil representeras av låtarna Golden Age från sista(?) skivan Capricornia samt Best Of Both Worlds från Red Sails in the Sunset. Bandet behöver ingen presentation egentligen, men läs ändå min artikel om gruppen. Midnight Oil är alltjämt Australiens bästa band.

Flera andra låtar på listan har stark anknytning till Midnight Oil:
Backsliders med sången Hanoi är ett av trummisen Rob Hirsts sidoprojekt. Det är också Ghostwriters, här med Impossible Shame, som i sina bästa stunder är lika bra som Midnight Oil.

The Blessing är en sång av gitarristen/keyboardisten Jim Moginie. Här snackar vi ambient. Jim var den som skrev det mesta av musiken i Midnight Oil.

Scenen stod i Scandinavium 1990 i Göteborg. Inför en fullsatt hockeylada spelade Midnight Oil. Förband var Hunters & Collectors. Bandets blåssektion förstärkte sedan Midnight Oil på Beds Are Burning. Jag kan inte minnas att jag tyckte att de vara något speciellt, men de här låtarna på min lista, True tears of Joy och speciellt When the River Runs Dry, är dunderbra!

1986 slog sig två band, Midnight Oil och Warumpi Band, och genomförde en turné med spelningar i avlägsna, aboriginska byar och småstäder i the Outback. Turnén fick namnet Blackfella Whitefella efter Warumpis kanske bästa låt. Tyvärr har man tillfälligt(?) plockat ner den från Spotify. Tills den dyker upp igen så vi hålla till godo med den något beigare Koori Man.

På samma turné spelade Glad Reed Trombon för Midnight Oil, vilken hon skulle fortsätta med i många år. Vid sidan av det och andra sessionjobb har hon ett eget band, Red Ochre, som här representeras av låten Restless Life. Gitarrist och sångare är David Claringbold, som en gång rattade ljudet åt …

The Triffids. Jag hade kompisar som gillade dem när det begav sig. Själv fattade jag ingenting förutom att denna grupp från Perth antagligen hade lagt beslag på världens bästa bandnamn.
Nu är jag hänförd men det är svårt att sätta fingret på vad som är så förbaskat bra med The Triffids. Är det sångarens personliga sätt att sjunga på det där typiska 80-talssättet? Är det möjligen att Pedal Steel Guitar aldrig har låtit så bra som i låten Seabirds? Eller kan det vara hur man i Wide Open Road både ger en bild av brusten kärlek och nyfunnen frihet i det stora, öppna västaustraliska landskapet? Detta är min största musikaliska kärlek 2013. (Bara 30 år för sent…)

Slim Dusty skrev jag om i artikeln om Toner från Australien. Han kan ha varit det mest australiska som stått bakom en sångmikrofon och med en gitarr på magen. Stor country-varning utfärdas för hans tolkningar av Walzing Matilda och Duncan.

The Church hade precis som The Triffids ett hyggligt stort följe fans i Sverige i mitten av 80-talet. Jag kan inte säga att de gjorde något större intryck på mig, men Under The Milky Way känner man igen.

Xanadu var tänkt att bli Olivia Newton-Johns succé efter Grease. Filmen floppade ganska ordentligt men musiken är bra. Jeff Lynne i Electric Light Orchestra skrev och producerade.

Vi ska inte heller glömma den lilla sången Copperhead av Tim Walker. Den handlar om något så otrevlig som att bli biten av en giftorm; en Copperhead. Men är det kanske bara symbolik..?

Angus & Julia Stone representeras med låten For You. När jag hör den tänker jag mig att det vore en bra sång att spela medan man plockar undan det värsta efter en lyckad fest. Det skulle också kunna vara sången som man spelar efter en lyckad fest, då en av gästerna har stannat kvar …

Australisk punk? Kan det vara något? Jag är inte speciellt svag för punk, men Greyhound med Frenzal Rhomb låter roligt och är den absolut snabbaste låten på min spellista. Bonuspoäng för en otroligt energisk trummis.

Gary Thomas står för drygt 10 minuter med Didgeridoo.

Vi måste givetvis ha med en reggae-sång. Eftersom det är en australisk reagae-sång, Come let go, hörs skrattet från en kookaburra. Artisten heter Xavier Rudd.

Tussar man ihop en artist från Australien, Gotye, men en artist från Nya Zeeland, Kimbra, kan man få en hit på halsen: Somebody I used to Know. Låten har toppat listor över hela världen och lär vara den mest spelade låten på Spotify.

Jag fick tips om Paul Kelly, som är singer-songwriter från Adelaide. Jag valde hans From St Kilda to Kings Cross, eftersom jag gillar 12-strängad gitarr. Jag föredrar förresten St Kilda framför Kings Cross.

Shane Howard var en gång med i en populär grupp som hette Goanna. Här sjunger han Murri Time (som här felaktigt kallas Solid Rock). Detta kan vara listans vackraste sång; en lisa för själen. Blunda och njut!

Crowded House med Weather with you känner du väl igen? Bra är den också.

Den enda låten som jag direkt hoppar över när jag kör låtlistan på random är signaturmelodin till Neighbours. Det finns inget förlåtande alls i den sången. Ändå får den vara med, eftersom den onekligen är en del av australisk tv-historia, vilket för oss till …

… en från början amerikansk hit från 60-tal, som hamnade i Australien hos en dokusåpastjärna. En singel blev hennes biljett till musiken och världens topplistor. Låten heter The Locomotion, här i jazztappning, och artistens namn är Kylie Minogue.

Trevor Lucas var på 70-talet gift med världens bästa folkrocksångerska, Sandy Denny. Låten Marijuana Australiana är kanske inte precis politisk korrekt men rimmen är halsbrytande och roliga. En sång att lyssna på när bussen tar dig till Nimbin.

Cold Chisel var, och är i viss mån fortfarande, superstjärnor i Australien och Nya Zeeland, men praktiskt taget okända i resten av världen. Standing on the Outside och Cheap Wine är deras bästa sånger, tycker jag. Sångaren, Jimmy Barnes, auditionerade en gång i tiden för att bli sångare i AC/DC. Jobbet gick till skotten Brian Johnson.

Om man skulle plocka fram ett ledmotiv för 80-talet skulle det kunna vara You’re the Voice med John Farnham. Den låter faktiskt bättre idag än när det begav sig.

The Bushwackers spelar australisk folkmusik och är (lyckligtvis) mer inspirerade av brittisk folkmusik än country. Flash Jack from Gundagai passar till en öl eller två i en australisk pub.

College Fall såg jag på Henriksberg i Göteborg sommaren 2012. Här är deras låt The Flood.

Down Under med Men at Work behöver väl ingen närmare presentation. Något sönderspelad kanske?

The Beggars drar åt country-hållet men Kangaroo kan jag lyssna på om och om igen. Kangarooooo, kangarooooo!

I Adelaide hittar vi Unitopia; ett alldeles förtjusande band. I alla fall om du tycker att det är roligt med knepiga takter, som det är svårt att klappa händer till, samt sånger som allt som oftast är runt tio minuter långa. Därför är kanske The Garden, som klockar in på präktiga 22:35 den listas största utmaning. Håll dock ut. Det är en mycket bra låt, som andas lika delar Pink Floyd som Genesis. De sista minuterna är mäktiga – gåshudsvarning!
Som belöning för er uthållighet får ni sedan njuta av kortisen Angeliqua (9:51).

Vi har redan nosat lite på Nya Zeeland, men med The Chills tar vi klivet fullt ut. Gruppen kommer från Invercargill på Sydön. Jag såg dem dock live på Bondi Beach av alla ställen 1988, så nog finns det en Australienkoppling. Låten Heavenly Pop Hit är världens bästa poplåt. Ja, det är världens bästa poplåt, punkt slut!

Theresia tipsade mig om Powderfinger från Brisbane. Det fick bli sången Don’t Panic.

Dessutom name-droppade hon sångaren Daryl Braithwaite. Namnet kändes smått bekant och visst: Han hade en hit med One Summer, som även nådde topplistan i Sverige 1989.

Peter Andersson gillar hårdrock och föreslog Wolfmother, som doftar 70-tal så det står härliga till. Jag funderade en stund på vilken låt jag skulle välja. Till sist hittade jag en titel, som passade väldigt bra: Vagabond. Det är lyckligtvis en bra låt också!

Sådär. Enjoy!