Gå till huvudsajt

Archive: Feb 2014

Devils Marbles – ägg från en regnbågsorm

road-trains.jpg

Road trains norr om Alice Springs

Det är morgon och vi lämnar Alice Springs i vår hyrbil och fortsätter mot Darwin. Efter några mil kan vi inte få in någon radiostation på FM-bandet och sista pinnen på mobilen försvinner. Vi är i the Outback.

Vi möter inte många bilar, men de få vi möter vinkar vi till och får vinkningar tillbaka. Det hör till när man kör bil i the Outback, eftersom det kan gå långt mellan bilarna. Varje möte blir lite av en överraskning: ”Vi är inte helt ensamma här ute i ödemarken trots allt!”

Två timmar längre norrut stannar vi för en kissepaus. Värmen slår emot oss när vi kliver ur bilen. Det är säkert 30 grader i skuggan. Hur varmt det är i solen, vågar jag knappt inte tänka på.
Jag slår vad om att det inte finns någon turistinformation i Northern Territory, som berättar om flugorna. Jag menar inte flugorna utan flugorna. Vad sysslar dessa små odjur med, när de inte i stora moln kretsar runt en människa, som just klivit ur sin bil? Hur lokaliserar de människan, som precis lämnat det härligt luftkonditionerade fordonet? Vad gör de efter att alla människor, vilt fäktande, återvänt till bilen och smällt igen dörrarna? Spelar poker? Fikar?
Vi springer den sista biten tillbaka till bilen för att skaka av oss alla flugor. Givetvis har vi ändå ett par på insidan, när vi rullar ut på vägen igen.

Devils_Marbles.jpg

Devils Marbles. Foto: Wikipedia

Ett par timmar in på eftermiddagen är vi framme vid Devils Marbles; gigantiska stenbumlingar i granit, som ligger liksom slängda lite här och där på båda sidor av vägen. Det finns en geologisk förklaring till Devils Marbles bildande, som sträckt sig över miljoner år:

bildandet.jpg

Devils Marbles finns med i aboriginernas skapelsemytologi. Regnbågsormen, från vilket allt liv stammar, ska ha lagt ägg här. Det är en lite mer spännande förklaring, tycker jag.
Av religiösa skäl var det naturligt för de lokala aboriginerna att kräva tillbaka detta stycke land från det vita Australien. Den 28 oktober 2008 skapades därför Devils Marbles Conservation Reserve.

I praktiken innebär inte det något speciellt för besökaren. Det har dock en stor symbolisk betydelse, då Parks and Wildlife Service of the Northern Territory hyr marken på 99 år, dvs samma villkor som Uluru National Park. Även här drivs parken av Park Rangers tillsammans med aboriginer.

marbles1.jpg

Parken är tack vare sin storslagenhet och närheten till Stuart Highway mycket populär med ca 100 000 besökare årligen.

Besök parkkontoret för information om guidade bushwalks och andra aktiviteter.

Efter vårt besök i vid Devils Marbles känns det skönt att sätta sig i den svala bilen igen, och snart rullar vi vidare mot nya mål. När vi har kört en kilometer sätter sig en fluga på min näsa.

Webb:
Devils Marbles Conservation Reserve
Tourism Northern Territory

Flagga för Australien

ausflag1.jpg

Här har vi den australiska flaggan.
Stjärnorna till höger är södra stjärnhimlens mest kända stjärnbild: Södra korset. Det återfinns på flera andra nationsflaggor på södra halvklotet såsom Nya Zeeland, Papua Nya Guinea och Samoa.
Den sjuuddiga stjärnan till vänster kallas Commonwealth Star. Varje udd symboliserar en delstat, dvs New South Wales, Victoria, Tasmanien, South Australia, Western Australia och Queensland. Den sjunde udden representerar territorierna; Northern Territory, Australia Capital Territory, Jervis Bay Territory, Christmas Island och Cocos Islands, Ashmore och Cartier Islands, Coral Sea Islands, Heard Island och McDonald Islands, Australian Antarctic Territory samt Norfolk Island. Skulle i framtiden ytterligare stater tillkomma, kommer dessa att representeras av den sjunde udden; dvs stjärnan kommer inte växa.

Att Union Jack hänger kvar i vänstra hörnet beror på att Australien är medlem i det Brittiska Samväldet. Det var nämligen inte tal om att klippa banden helt med Storbritannien, när man fick sin självständighet 1901.

Då och då blossar debatten upp om att flaggan borde ändras, dvs Union Jack borde tas bort. Många av dem som förespråkar en ändring är republikaner, som tycker att Australien borde lämna det Brittiska Samväldet och få en egen statschef istället för den engelske monarken. Dock finns också de som vill behålla Drottning Elizabeth II som statschef men ändå ta bort Union Jack från flaggan; ett arrangemang som Kanada har.
En annan anledning till att designa om flaggan är att den är förvillande lik den nyzeeländska. Det har hänt mer än en gång att fel flagga hissats vid statsbesök och sportevenemang i andra delar av världen. När dessutom en av Australiens mest namnkunniga monarkister, Pauline Hansen, i ett test ombads peka ut den egna flaggan istället pekade ut Nya Zeelands, var det många som drog på munnen och menade att tiden för flaggbyte (och republik) hade kommit.

new-zealand_flag.gif

Nya Zeelands flagga

Många anser också att ett flaggbyte borde komma till stånd, eftersom Australiens färger, grönt och gult, inte finns med på den nuvarande flaggan. Dessutom saknas referenser till Aboriginerna och deras färger: Gult som solen, rött som jorden och svart som människan.

Här är några förslag på hur en ny flagga skulle kunna se ut:

ausflag2.jpg

Detta var vinnande bidrag i Ausflag’s 2000 professional designers’ competition. Flaggan är designad av Franck Gentil.

ausflag3.jpg

Detta är den så kallade Eureka-flaggan som hissades av revolterande guldgrävare i Ballarat 1854. Den symboliserar fortfarande protest- och alternativrörelse i Australien.

ausflag4.jpg

Ett förslag med de aboriginska färgerna.

ausflag5.jpg

Ett förslag med de aboriginska färgerna.

ausflag6.jpg

Min favorit. Australiens ”rätta” färger, statsvapnet samt den aboriginska solen.

Vilken tycker du är snyggast?

Konst vid Bondi Beach

När det begav sig förra gången, hörde jag talas om det. Nu var jag på plats när det pågick. Det är en av de coolaste utställningar, som jag har sett.

Jag pratar om Sculpture by the Sea.

Port Arthur – en fängslande historia

Vi sitter i en bil med folk, som vi just lärt känna. Det arrangerades på sättet som saker och ting ofta arrangeras i Australien. ”Ska ni dit? Våra grannar längre ner på gatan har ett par på besök och de har hyrt en bil och ger sig av på fredag morgon. Ni får säkert plats!”
Ett telefonsamtal senare är allt ordnat: ”Ni åker klockan 9”.
Mycket riktigt, på fredag förmiddag åker vi från Kingston via Hobart vidare österut. Landskapet är lummigt grönt med eukalyptus varvat med stora ormbunkar. En dryg timme senare är vi framme vid Port Arthur.

Den förste europé som såg Tasmanien var den holländske sjöfararen Abel Tasman, som 1642 gjorde ett strandhugg. Han stannade inte länge nog och brydde sig heller inte om att segla runt ön. Följaktligen trodde han att Tasmanien var en del av en större landmassa; något som även duktiga navigatörer som Cook och Bligh skulle komma att tro. Först när Matthew Flinders seglade runt Tasmanien 1798, stod det klart att det var en ö.
Abel Tasman var inte så fräck att han gav ön namnet Tasmanien. Han döpte den istället till Van Diemen’s Land efter guvernören i holländska Indokina.

port-arthur1.jpg

Om man är det minsta intresserad av Australiens historia som straffkoloni är Port Arthur ett givet besöksmål.
Det som gör Port Arthur extra intressant är att mycket av den ursprungliga bebyggelsen från 1830-talet finns kvar; en del som ruiner och andra som mer eller mindre intakta byggnader.

port-arthur2.jpg

Redan 1804 grundades kolonin på Tasmaniens sydöstra kust. Den var tänkt som ett komplement till straffkolonin i Sydney, som hade grundats 16 år tidigare. Dels skeppades fångar direkt till Port Arthur från England och dels överfördes en del straffångar, som i Australien fortsatt begå brott, från kolonin i Sydney.
Port Arthur och hela Van Diemen’s Land kom att få en hemskt rykte. Visserligen kunde man som skötsam fånge ha det ganska bra. Om man å andra sidan hittade på dumheter väntade hård behandling. Att rymma var det knappast tal om. Port Arthur ligger ute på Tasman Peninsula, som endast hålls ihop med resten av ön med en liten landremsa, som vakter med ilskna hundar patrullerade. Man lät också sprida ut ett rykte om att det i vattnet kryllade av hajar för att avskräcka eventuellt simkunniga fångar.
1856 slutade man att deportera fångar till Van Diemen’s land. I syfte att kunna locka till sig bosättare utan kriminellt förflutet skedde ett namnbyte. Van Diemen’s land blev Tasmanien.

Ett stycke grym nutidshistoria utspelade sig 1996, när en ensam galning, Martin Bryant, sköt ihjäl 35 personer och skadade 21 personer i Port Arthur.

port-arthur4.jpg

Inträde till Port Arthur Historic Site köps i form av ”pass”, där olika saker ingår. Se Port Arthurs länk här nedan för mer information!
Port Arthur ligger naturskönt och det är trevligt att bara sitta på grässluttningarna och titta ner på de gamla fängelsebyggnaderna och på havet. Vi går bland byggnaderna och försöker föreställa oss hur livet som fånge kan ha varit. Senare kom jag över The Fatal Shore av Robert Hughes; en bok som berättar hur Australien kom att bli en fångkoloni. Den rekommenderas!
En dag räcker för att se Port Arthur Historic Site, men vill man kanske uppleva en Ghost Tour så finns flera logimöjligheter.
YHAs vandrarhem i Hobart erbjuder ett paket med två övernattningar i Hobart och ”däremellan” en utflykt till Port Arthur med bl.a.guidning och en båttur.

port-arthur3.jpg

Webb
Port Arthurs officiella site
Discover Tasmania
Paket två övernattningar i Hobart och dagsutflykt till Port Arthur

En sån dag i Sydney

Det är en sån dag i Sydney.

Solen skiner men gör det genom tunna slöjor av dis. Det är som om någon har hängt upp ett nästan genomskinligt, vitt tyg.

Tar en dyr tur i dubbeldäckarbuss. Dålig guidning. För varmt att sitta där nere. Småfryser i blåsten uppe på den nercabbade övervåningen. Åker genom ointressanta delar av staden. Suckar uttråkat. Fortsätter in i spännande delar av staden. Ingen chans att stiga av. Inspelad röst mal på om oväsentligheter i lismande ton. Humöret sjunker. Huvudvärk tilltar. Tyst dumma människa!

Next stop Bondi Beach!

Har tänkt stiga av men har inte lust. Minns möjlighet att hoppa av vid South Head. Bussen tar en annan väg. Letar efter huvudvärkstabletter i ryggsäcken.

Plötsligt är sikten in mot Sydney fri. Kameran kommer upp snabbt. Klick!

sydney-skyline.jpg

Liten pojke på sparkcykel; kanske i sällskap med sin farfar. I bakgrunden syns Sydney skyline.

Solen skiner men gör det genom tunna slöjor av dis. Det är som om någon har hängt upp ett nästan genomskinligt, vitt tyg.

Det är en sån dag i Sydney.

En australisk legend: Steve Irwing

Vem kan glömma Steve Irwing? Under några år var han kanske den mest kände aussien med sina naturfilmer, där han själv spelade någon sorts huvudroll som stor djurvän och allmän våghals.
Själv tyckte jag ibland att han blev lite väl ambitiös i syfte att göra bra TV. Ofta kan man se på kameravinklarna att det som händer inte är så oplanerat, som man försöker att få det att framstå som: ”Look! A snake!”
Under senare år framstod många av hans tv-program som långa reklamfilmer för hans djurpark Australia Zoo, vilket väl inte alltid var så intressant. Djur är roligare ute i naturen.

Dock var Steve Irwings glädje och entusiasm inte spelad och därför tycker jag att han ändå slutar på ett starkt plus. Hans kärlek till naturen och de djur han mötte är inget annat än 100% äkta.
Kärleken till Australiens växter och djur fick Steve Irwing att köpa upp stora arealer mark för att förhindra exploatering av känsliga områden.

I hans hemstat Queensland insåg man hans publicitetsvärde och utnämnde honom till officiell turistambassadör.

Under flera år cirkulerade diverse rykten om hans död. Tyvärr var det sista dödsryktet sant. Den 4 september 2006 förolyckades han under en filminspelning på Stora Barriärrevet. Irwing snorklade ovanför en stingrocka, som plötsligt stack honom i bröstet så illa att hjärtat perforerades. Jag har själv simmat över stingrockor på Barriärrevet och jag är långt ifrån ensam. Att just Steve Irwing av alla personer, skulle dö på detta sätt är smått bisarrt, om man tänker på hur många farliga situationer som han hade utsatt sig för genom åren. Ett ormbett eller en krokodilattack hade känts mer ”Ja, det kunde man ju förvänta sig”.

Jag har valt ett klipp ur programmet 10 Deadliest Snakes, där han lyftandes av stenar, rotandes i uthus och med bestämda steg genom bushen plockar fram de tio giftigaste ormarna i världen. Det känns naturligt att ta Top 1; dvs Inland Taipan, eller det äldre, missvisande namnet, Fierce Snake, som Steve envisas med att använda.

Jag gillar detta filmklipp. Steve är i högform: Han pratar som till en människa med den stendöva ormen, och blir barnsligt förtjust inför mötet med denna reptil. 6:36 in i klippet blir det riktigt intimt. Dessutom får man se mycket av det karga men vackra landskap som präglar de inre delarna av Australien. Eller som det sägs i filmen: The back of the Outback.

En sak till: Om ni undrar hur det låter ute i bushen så hör ni det i filmen: Flugsurr…