–

Gott nytt år kära läsare! Hela en och en halv månad har nu gått på det nya året och jag hoppas att du inte redan har hunnit glömma bort dina nyårslöften och fallit tillbaka gamla vanor. Jag älskar verkligen tillfällen som nyår då man får möjlighet att stanna upp och se över sitt liv. Fundera på om man lever det så som man vill eller om det är något man vill ändra på. Låta nyåret bli den push man kanske behöver för att fatta beslutet att testa något nytt.

Nyår är också en tid då man kan blicka bakåt och känna tacksamhet.

I Vagabonds specialnummer om vandring som kom ut strax innan jul kunde man läsa ett reportage om mig och min vandring längs Pacific Crest Trail. Karin Wallén skrev texten och jag har bidragit med bilder. Nu ligger det även ute på nätet! Ni hittar det här!

I samband med artikeln fick jag också äran att dela med mig av 10 tips för den som själv är sugen på att vandra PCT. Här hittar du dem!

–

”Välkommen hem! Hur känns det? När kom du hem? Vad var bäst? Såg du några vilda djur? Var du aldrig rädd? Skulle du göra om det? Vad ska du göra nu? Hur länge var du ute egentligen?”

Sedan jag kom hem från min vandring längs the Pacific Crest Trail har jag överösts av frågor från olika håll, vänner, kollegor, familj, kommentarer på mina bloggar, på instagram och på Facebook. Självklart helt rimligt men också svårt att ta sig den tiden det skulle behövas för att ge svar på allt. Därför gick jag för ett tag sedan ut och bad er läsare att skicka in de frågor ni hade.

–

–

Har du något du undrar om Pacific Crest Trail? Om min resa eller om leden i allmänt? Kanske är du själv sugen på att gå leden eller delar utav den och undrar hur du ska gå till väga?

Just nu håller jag på att sätta samman ett inlägg där jag svarar på era frågor, så bombardera mig med allt ni undrar över, endera i kommentarsfältet nedan eller direkt till min mail: info@wilderness-stories.com !

Svaren publiceras i slutet av v.49.

Du vet den där känslan man har efter att ha kommit hem från en semester? Dagarna har varit fyllda med fantastiska upplevelser, du har ätit gott och träffat massor av intressanta människor. Du har haft tid till eftertanke och du har flera gånger tänkt för dig själv att ”det här, det är verkligen livet”. Dagarna har varit fyllda med bränsle för själen från morgon till kväll och du lovar dig själv att när du kommer hem så ska du inte låta vardagen ta över utan verkligen se till att leva – även på hemmaplan… Också går veckorna och plötsligt befinner du dig tillbaka i ekorrhjulet,

Jag är väldigt glad att meddela att jag kommer vara en del av Fotomässan i år! Fredagen den 11 november kommer jag finnas på plats och prata om mitt äventyr längs Pacific Crest Trail och vikten av att följa sina drömmar och det man tror på.

Fotomässan på Stockholmsmässan i Älvsjö, Scen 2, fre 11/11, kl 16.15 är det som gäller! Efteråt kommer jag finnas på plats i SONYs monter för att svara på frågor. Kom gärna förbi om du undrar något eller bara vill säga hej!

Över ett träd, under ett annat, genom ett tredje och runt ett fjärde. Herre Gud, det är som en jätte dragit fram genom skogen. Överallt ligger ikullvälta träd. Och det finns inget att göra, inget annat än att fortsätta. Att fortsätta ta sig igenom detta helvete av träd, hur långt det än må vara.
Vi måste försöka oss ta oss 30 miles idag, det är mer än någon av oss gjort tidigare, men med alla dessa snirkliga omvägar runt träden känns det snarare som vi kommer komma upp i 40.

Svetten har redan efter en halvtimma börjat tränga fram,

Det skramlar från bestick och porslin, mjölkskummarens sus skär genom lokalen. I sorlet hör jag två äldre män i åttioårsåldern som sitter bredvid mig och pratar om sin ungdom som att det var första gången de träffades. Jag sitter på ett litet café som heter Mix Bakeshop i Ashland. Framför mig har jag den största latte jag skådat och en så kallad ”Morning Bun”, en slags blandning mellan croissant och kanelbulle, fast med apelsinsmak och en väldans massa socker. Lokalen är avlång med tegelväggar, stolar i plåt och stora öppna ytor. De få borden som finns fyller inte ens hälften av lokalen.

Medan jag befann mig i Sierra Nevada kunde jag ofta få höra om att Norra Kalifornien skulle vara som att komma till öknen igen, men länge förstod jag inte vad de menade. Nu gör jag det.

Det är den 23 juli och efter flera dagar under trädkronorna i skogen befinner jag mig uppe på en bergskam, Hat Creek Rim. Svetten rinner över pannan och ner över ansiktet samtidigt som fötterna försiktigt men rytmiskt tar sig över den rödbruna, lavastensfyllda marken. Temperaturen ligger någonstans på mellan 35-40 grader och man kan se hur luften vibrerar längre fram över leden på grund av värmen.