Gå till huvudsajt

Archive: Apr 2016

Den ständigt föränderliga öknen

700 miles öken. Det är nästan 113 mil och det är vad som inleder Pacific Crest Trail om du börjar vid mexikanska gränsen och går norrut. Så här i efterhand kan jag faktiskt erkänna att jag var lite orolig för just den här biten. Över hundra mil öken. Torka. Hetta. Sand. Ingen växtlighet förutom en och annan kaktus. Inget vatten. Ingenting. I mil efter mil efter mil.

Men så fel jag hade! Öknen är helt fantastisk och jag är otroligt glad över att ha fått mina fördomar totalt krossade. Jag befinner mig just ni 342 miles in på leden, vid Cajon Pass, vilket innebär att jag nästan tagit mig igenom halva öknen. Hittills har ingen dag hittills har varit den andra lik och landskapet är i ständig förändring. En morgon kan man börja uppe på ett kargt berg, för att sedan gå ner genom en väldig frodig terräng längs en bäck, för att sedan vandra upp på ett annat berg med en helt annan vegetation. Allt blomstrar och trots att min näsa rinner konstant älskar jag det.

trail2.jpg
trail1.jpg
trail3.jpg

Den största kontrasten hittills skedde för bara några dagar sedan. Jag vaknade mitt i natten av ett väldigt smattrande mot tältduken. Trött som jag var låg jag kvar och var nöjd över att jag valt att lägga ut mitt vattentäta extragolv inuti tältet på kvällen innan (även om jag då lagt ut det främst för att skydda liggunderlaget mot stickor på marken). Men så kom jag på att jag lämnat ryggsäcken utanför tältet, så jag satte på mig pannlampan och drog upp dragkedjan till tältet. Snö! Ungefär en decimeter snö blandat med hagel täckte mina skor, kök och ryggsäck. Efter att ha skakat av min utrustning så gott jag kunde och dragit in den under tältets vestibul kröp jag återigen ner i sovsäcken för att strax därpå återigen vakna, men denna gång av en blixt och en påföljande smäll. Åska!

Jag tillhör tack och lov dem som tycker åska är ganska mysigt och eftersom jag befann mig i en dal, i skydd av massa träd var jag inte direkt orolig utan somnade gott om till ljudet av hagel och dunder.
När jag vaknade nästa morgon sken solen och efter några timmar var alla spår av nattens hageloväder borta.
Vad som verkligen kontrasterade till denna upplevelse var morgonen efter. Efter att ha vandrat ca 3 km kom jag fram till några varma källor där jag stannade i några timmar och bara njöt av att få ligga i ett varmt bad, mitt ute i vildmarken. Källorna, Deep Creek Hot Springs, ligger ca 2 timmars promenad från närmsta väg så vid den här tiden på morgonen var det bara några andra vandrare där och vi hade hela området för oss själva.

snow.jpg
hotsprings.jpg

Så från hagel och snö till ett naturligt uppvärmt bad. Det är verkligen häftigt vad naturen kan erbjuda och hur olika varje dag kan se ut. Nu ser jag verkligen fram mot den andra halvan av öknen. Det vill säga 50 mil av fler kontraster och nya upplevelser!

jag.jpg

Från tältmotståndare till långdistansvandrare

Aldrig mera tält! Det var vad jag sa till mig själv för några år sedan då jag fått nog av leriga festivalcampingar och iskalla nätter. Som musikfotograf och musikfantast har jag varje sommar sen jag var 15 år besökt mellan fem och femton musikfestivaler och till slut fick jag nog och köpte mig en gammal ombyggd Mercedesbuss som jag sedan dess bott i under mina festivalbesök.

Kanske är det därför inte så konstigt att tanken på att vandra inte slagit mig tidigare. Men så såg jag filmen Wild för ungefär ett år sedan och plötsligt kändes det väldigt intressant. Jag har alltid varit intresserad av alternativa levnadssätt och detta med att vandra verkade ju onekligen väldigt spännande. Jag bestämde mig för att prova och blev fast direkt! Det är något oförklarligt magiskt med att kunna klara sig på det man kan bära med sig på ryggen och att leva i naturen utan bekvämligheter.

pearl.jpg

Min Mercedezbuss "Pärlan" någonstans i sommarsverige

Nu, lite mer än ett år sedan jag såg filmen, har jag precis börjat min egen vandring långs Pacific Crest Trail, leden som filmen utspelar sig på. Leden går genom västra USA’s bergskedjor, från den mexikanska gränsen till den kanadensiska, är ca 430 mil lång och tar mellan 4-6 månader att genomföra. Ledens första del går genom Mojaveöknen i söder, vidare över de snötäckta Sierra Nevada bergen, bl.a. genom den kända nationalparken Yosemite och fortsätter sedan över Kaskadbergen över norra Kalifornien och delstaterna Oregon och Washington för att tillslut passera gränsen till Kanada.

mexicanborder.jpg

Jag vid mexikanska gränsen, Pacific Crest Trail's startpunkt.

desert.jpg

Och det är alltså där jag befinner mig nu, närmare bestämt 33 mil in på leden, stramt utanför det lilla samhället Cabazon i södra Kalifornien. Jag har hittills tillbringat 17 dagar på leden och idag har jag tagit en så kallad zero-day, en dag då man vandrar noll, d.v.s. zero, miles. Jag sitter på bakgården till ett hus tillhörande ett gammalt par som kallar sig själva för Ziggy and The Bear och som sedan fyra år tillbaka har ägnat sig åt att hjälpa de vandrare som passerar här. Tomten är full av vandrare som ska stanna över natten eller som bara tittar in för att säga hej eller för att hämta upp ett paket proviant som de postat till sig själva i förväg.

Att just västra USA lockade som vandringsmål var kanske inte så konstigt med tanke på att klimatet här är hyfsat stabilt med många soliga dagar och lite nederbörd. Med andra ord så långt ifrån den svenska festivalsommarens väder som möjligt. Men ironiskt nog innebar 6 av de första vandringsdagarna just klassiskt svenskt sommarväder, 15 grader och regn, inte alls torka och hetta som jag fått beskrivet för mig. Tack och lov kommer jag ju från Sverige och vet den här typen av väder kan innebära, så jag har varit förberedd och klarat mig hyfsat bra även om jag många kvällar svurit över att inte kunna göra annat än att sitta kvar inuti tältet när jag väl lyckats slå upp det mellan regnskurarna.

rain.jpg

Vy över en retning öken från Mount Laguna Campground

tentinfog.jpg
mile100.jpg

Jag vid mile 100 (160km)

Men sedan cirka en vecka tillbaka idag skiner solen igen och allt är återigen på topp! Även om folk är trötta och möra är det härligt att kunna sitta bland tälten och samtala på kvällarna. Här hos Ziggy and The Bear har de ca tjugotalet vandrare som ska tillbringa natten här, ägnat dagen åt att tvätta kläder och gå igenom kartor inför morgondagen. Här på gården är det inte tillåtet med tält, utan alla sover direkt på marken jämte varandra. Det är lite mysigt, men samtidigt måste jag säga att jag längtar efter att få sätta upp mitt lilla tält igen. Min tidigare utkastelse om att aldrig mer sova i tält har jag fått erkänna besegrad. Tält är fantastiskt!

tentinsun.jpg