Gå till huvudsajt

Archive: Maj 2016

Södra Kalifornien avklarad!

Södra Kalifornien. Sierra Nevadas bergskedja. Norra Kalifornien. Oregon. Washington. Det är de 5 stora delar man kan dela upp den 4280 km långa Pacific Crest Trail i. Jag befinner mig just nu i det lilla samhället Kennedy Meadows som markerar slutet av Södra Kalifornien och början på Sierra Nevada. Detta betyder med andra ord att jag klarat av den första delen av PCT!

Det känns otroligt häftigt och märkligt att ha kommit hit. Samtidigt som det gått otroligt snabbt känns det som att det var evigheter sen jag satt på flyget från Stockholm på väg mot Los Angeles och tittade ner på just de snötäckta Sierra Nevada bergen som jag nu har framför mig. Så mycket jag sett och varit med om, så många människor jag mött, så många backar och berg jag kämpat mig upp för. Så många skratt, så mycket känslor. Så många blåsor och värkande kroppsdelar. Så mycket lycka.

sierrasfromplane.jpg

Vy över Sierra Nevadas bergskedja

deserttrail.jpg
badenpowell.jpg

Mt. Baden Powell

forrest.jpg
beachcamping.jpg
desert.jpg
campground.jpg
sunset.jpg

Det känns helt otroligt när jag tänker tillbaka på det och ännu mer otroligt när jag tänker på att jag faktiskt bara upplevt en liten del av vad hela den här vandringen har att erbjuda!

Det jag fram till nu vant mig vid, vandring bland kaktusar och torrlagda sträckor, kommer nu att vändas totalt upp och ner då det är dags att bege sig upp i bergen som är täckta med snö. Från början var det tänkt att jag skulle börja den kommande delen med en 5 dagars kurs i snösäkerhet, men tyvärr ställde arrangören in det datumet jag skulle gå, så nu kommer jag få ta mig an bergen på egen hand. Eller i alla fall ihop med den gruppen av människor jag mött och som jag presenterat i tidigare blogginlägg. På grund av den riskfaktor det faktiskt innebär att bege sig upp i det snötäckta landskapet som närsomhelst kan drabbas av en ny snöstorm som fyller igen spåren på leden känns det otroligt skönt att ha sällskap just nu även om jag måste erkänna att jag mer och mer saknar att vandra på egen hand. Nåväl, delen Sierra Nevada är ”bara” ca 790 km lång och därefter väntar ledens ytterligare 3 delar på totalt ca 2360 km. Det kommer finnas gott om tid till ensamvandring framöver!

quarterofthepct.jpg

702 miles. Det är vad jag hittills vandrat. Det innebär också att jag vandrat 1/4 av hela Pacific Crest Trail!

I skrivande stund sitter jag på den veranda som hör till den butik som vandrarna samlats ikring. Här sitter vandrare, gamla som unga och tar sig en svalkande öl, öppnar upp paket de skickat hit med utrustning och mat inför kommande sträcka och försöker lista ut hur den nya utrustningen fungerar. Det behövs en hel del för att klara av det som komma skall. Stegjärn, björnsäkra boxar, isyxor m.m. Visst känns det lite pirrigt att ge sig iväg, men så länge man håller sig lugn och litar på sitt eget omdöme ska det nog gå bra. Som en person vid lägerelden sa igår kväll, ”If in doubt – don’t go out”.

Än så länge känner jag mig i alla fall inte tveksam, och jag kan knappt vänta till imorgon innan jag ger mig ut! Det ännu dags för del två – Sierra Nevada!

sierras.jpg

Mot the Sierras!

Genom Mojaveöknen

mojave01.jpg

Efter en dryg månad på leden, i ett väder som inte kanske varit det mest karaktäristiska för öknen så har jag till slut kommit fram till den så kallade Mojaveöknen, ledens förmodligen varmaste del. Mojaveöknen kallas också ”the high desert” på grund av den höga höjd den ligger på. Här har öknen trots hettan en hel del växtlighet, bland annat de välkända Joshua träden som bara växer här. Hela Mojaveöknen är ca 60 000 kvadratkilometer stor, men leden passerar (tack och lov) bara 8 mil i dess västra utkant.

walking.jpg

Men det är hett. Mycket hetare än vad det varit tidigare och här gäller det att verkligen planera dagarna – och nätterna. För om man vill ta sig igenom det här partiet och behålla tempot får man se till att vandra både dagtid och nattetid. Mellan ca kl 12-17 på dagen ligger temperaturen kring 40 grader och det platta landskapet med dess låga vegetation gör den tiden på dygnet nästintill outhärdlig att vandra i. Att vandra i sådan hetta kräver också att man bär med sig väldiga mängder med vatten, vilket i sin tur blir tungt och således ännu jobbigare.

mojave.jpg
windmill.jpg

Siesta under en av vindkraftverken som leden tar sig fram emellan

Jag har fortfarande sällskap av de jag presenterade i mitt föregående inlägg och vi har här valt att dela upp dagarna i två pass. Vi börjar tidigt på morgonen och vandrar ca 10 miles / 16 km tills det att vi känner att hettan blir för påtryckande eller att vi kommer fram till ett bra ställe att vila på. Därefter har vi tagit siesta några timmar, för att senare kring 17-tiden börja gå igen och då gå en ungefär lika lång sträcka.

Detta innebär att jag för första gången har fått prova på hur det är att vandra i mörker! Både längs väg och i bergen. Det är en ganska häftig kontrast att få landskapet upplyst av månljuset och det lugn som sprider sig över landskapet när dess färger inte längre går att urskilja och växterna enbart visar sig som siluetter mot horisonten.

sunset.jpg
nighthike2.jpg
nighthike.jpg

I skrivande stund har jag cirka 12 km kvar av Mojaveöknen. Därefter går leden upp på högre höjder till vad som kommer leda mig mot Sierra Nevada bergen och dess stora snötäcke. Men än är vi inte inte där och så länge ska jag passa på av att njuta av varma dagar och den stekande solen!

Att vandra själv v/s att vandra i grupp

Även om jag inte ägnat mig åt vandring särskilt länge så har vandring för mig alltid varit något jag velat göra själv. För mig har själva tjusningen varit att just få vara ensam med sig själv med sina egna tankar utan några spår av andra människor i närheten. Men det har också handlat om den styrkan jag tycker att man finner i sig själv under och efter en vandring. Att våga lita på sig själv, att man fattar rätt beslut, att man kan bära det man behöver för att överleva och att man kan ta sig långa sträckor. Att man klarar sig utan hjälp från någon annan. Vi klarar så otroligt mycket mer än vi tror och att ge sig ut och vandra är ett utmärkt sätt att bevisa det för sig själv! På så sätt växer man som person för varje gång man ger sig ut. Både fysiskt och psykiskt.

_DSC2912.JPG

Således har även den här vandringen varit något jag planerat att göra själv. Självklart har jag förstått att jag kommer stöta på andra och sett det som ett positivt inslag i min vandring, att varje dag träffa nya människor och få höra om deras bakgrund och historia. Men jag har även sett fram mot ensamma kvällar i vildmarken, där jag kan campa för mig själv och njuta av solnedgången med enbart en bok som sällskap. Just nu läser jag boken Into the Wild av Jon Krakauer som handlar om Chris McCandless som efter sin universitetsexamen bröt helt med sitt gamla liv och valde att ge sig ut på vägarna i USA utan en krona på fickan. Under flera år levde han som nomad innan han tillslut gav sig iväg på sitt stora äventyr i vildmarken i Alaska. Ett äventyr som tyvärr kom att innebära slutet på hans liv.

book.jpg

I ett kapitel utav boken finns ett brev citerat som Chris skrev till en man han mötte under sina äventyr och som han ville skulle få uppleva den, enligt Chris, sanna livsglädjen. Brevet är några sidor långt, men just denna del fick mig att börja tänka.

Citat:
”So many people live within unhappy circumstances and yet will not take the initiative to change their situation because they are conditioned to a life of security, conformity, and conservatism, all of which may appear to give one peace of mind, but in reality nothing is more damaging to the adventurous spirit within a man than a secure future. The very basic core of a man’s living spirit is his passion for adventures. The joy of life comes from our encounters with new experiences, and hence there is no greater joy than to have an endless changing horizon, for each day to have a new and different sun.”

Även om jag är här ute och gör något helt annorlunda än vad jag är van vid, även om jag aldrig vet vad varje dag kommer innebära, vart jag kommer sova eller vilka jag kommer att möta, gör jag det ändå på ett för mig bekvämt sätt som jag är van vid.
Därför bestämde jag mig för att testa något nytt. Jag hade tidigare träffat en grupp på fem vandrare som jag trivts väldigt bra ihop med. Några av dem har vandrat ihop sen dag ett, några dykt upp efter hand. Vi hade spenderade några vilodagar ihop men efteråt valde jag ändå att vandra vidare själv. Den kvällen då jag läste detta kapitel befann jag mig bara några kilometer framför dem på leden, så jag bestämde mig för att ta ett kliv ut ur min komfortzon och vänta på dem kommande dag, för att därefter ansluta mig till deras gäng och testa på hur det är och vad det innebär att vandra i grupp.

roadwalk.jpg

Och visst är det en annan upplevelse att vandra med andra. Dagarna känns enklare när man har någon att prata med, kvällarna är roligare och man kan dela på delar av bördan. Men man måste också anpassa sig till gruppen vad det gäller val av antalet mile man vandrar per dag, om man vill ta en vilodag eller ej m.m. Nu har det bara gått några dagar och ännu känns det för tidigt att utvärdera hur jag vill fortsätta att göra. Kanske är det också det som är lite själva grejen och vad Chris menade i sitt brev. Att inte veta vad morgondagen kommer innebära. Att låta det som händer hända, utan att bestämma det i förväg. Hur som helst har de fem totalt olika, men ändå så lika personligheterna i den lilla gruppen redan kommit mig väldigt nära.

mia_pimpstick.jpg

Cookiemonster & Pimpstick

rawhyde.jpg

Raw Hyde

len_blue.jpg

Prancer & Blue

Friheten i att helt få göra sina egna val har minskat men jag får istället så mycket mer. I filmen Into the Wild är det sista McCandless skriver i sin dagbok innan han går sin tragiska död till mötes att ”Happiness only real when shared”. Om det blir min egen slutsats eller ej återstår att se, men jag kommer ändå inte behöva vänta till min dödsbädd innan jag tar reda på det.

blue_rawhyde.jpg

Flams och trams vid lägerelden

400.jpg

Hela gänget vid makeringen för mile 400