Gå till huvudsajt

Archive: Jun 2016

Från avsky till eufori inom loppet av några sekunder

”Förbannade j***a led!!! Åhh! Jag orkar inte mer!” Jag stannar och lutar mig framåt mot mina stavar. Det är så himla jobbigt. Det känns som att mina fötter har 20 kilos vikter spända över sig och varje steg kräver total fokus. Andetagen pressar sig in och ut genom bröstet och pulsen dunkar högt innanför pannbenet. Varför utsätter jag mig för det här?!

Men så ser jag när jag släpper blicken från mina tunga fötter och blickar uppåt – toppen. Toppen av den passage jag håller på att ta mig över och genast kommer energin tillbaka och jag tar de sista krävande stegen upp över toppen. ”Jaaa!!! Jag klarade det! Gud vad skönt! Och vad vackert det är!” Allt, som för bara några sekunder sedan var så jobbigt och fruktansvärt är som bortblåst och i bröstet slår inget hjärta tungt längre och andetagen har slutat kämpa och går lätt in och ut igen. I mig finns bara en värme och total lycka och jag ler och tänker för mig själv att det här, det är det bästa jag gjort i hela mitt liv.

forester_kearsarge.jpg

Forester och Kearsage Pass, 13.200 ft / 4.023 m v/s 11.760 ft / 3584 m

När jag skrev mitt förra inlägg hade jag tagit mig över två av de tio passager som väntade mig i Sierra Nevadas berg. Forester och Kearsarge. Den sistnämnda hör egentligen inte till själva leden utan är en del av en sidoled som man kan ta om man behöver ta sig till civilisationen för att skaffa mer proviant, vilket jag gjorde vid det laget. Således har jag tagit mig över den passagen två gånger, både på in- och utvägen. Den här etappen har jag tagit mig över ytterligare sex passager som alla varit kämpiga och underbara på sina egna vis.

En passage, eller pass som det heter på engelska, är en plats mellan två berg som är lite lägre och där man lättast kan ta sig över. Ett berg är ju inte, som man kanske kan tänka sig ibland, format som en kon, utan topparna smälter liksom samman med varandra och de bildar ett enda långt berg – en bergskedja. Den här delen av Pacific Crest Trail tar sig över dessa bergskedjor, ner i dalarna för att sedan gå över ytterligare en kedja. Och en till. Och en till. Och även om passagerna är lättare att ta sig över än själva bergstopparna, så är de långt ifrån lätta. De passager jag hitills tagit mig över ligger på mellan 3285 och 4023 meter över havet och leden ringlar sig ofta upp längs branta bergväggar som inte sällan är täckta med snö. Och är de det inte är det oftast väldigt stenigt och man får lyfta högt på benen för att ta sig framåt och uppåt.

Så det är extremt jobbigt och stundtals även fruktansvärt, men i samma sekund som man når toppen känner man med ens att det varit värt det. Känslan över att man faktiskt klarat av det sprider sig med värme genom kroppen och vid toppen får man även ytterligare en belöning – utsikten. Innan man tagit sig över en passage har man inte en aning om vad som väntar på andra sidan, men varje gång har jag blivit lika chockad över hur otroligt vackert det är här ute! Och även om inga bilder kan göra utsikten och känslan rättvis kommer jag här nedan dela med mig av några bilder från samtliga pass och förhoppningsvis kan jag åtminstone förmedla en liten del av den.

Glen Pass, 11.947 ft / 3.641 m

Morgonen jag skulle ta mig över Glen Pass vaknade jag av att mitt gröna lilla tält var täckt med snö. Under natten hade det fallit ca 10 cm pudersnö. Tack och lov hade några morgonpigga tagit sig över passagen innan mig så det var lätt att följa i deras steg. Solen sken och snön glittrade. En magisk passage – om än så jobbig.

glen01.jpg
glen02.jpg
glen04.jpg
glen03.jpg

Pinchot Pass, 12.106 ft / 3.690 m

pinchot.jpg

Mather Pass, 12.093 ft / 3686 m

mather01.jpg
mather02.jpg

Muir Pass – 11.969 ft / 3.648 m

Muir Pass är kanske den mest kända passagen på leden. På toppen ligger en stenhydda som restes 1931 för att ge skydd åt vandrare. Själva vägen upp och ner var inte lika brant som de övriga, men täckt med snö för ca 13 km. Nog så jobbigt, men den absolut vackraste hitills.

muir01.jpg
muir02.jpg
muir04.jpg
muir03.jpg

Selden Pass – 10.913 ft / 3.326 m

selden.jpg

Silver Pass – 10.779 ft / 3.285 m

silver.jpg

När jag ikväll fortsätter min nästa etapp längs leden väntar de två återstående passagerna, Island Pass på 10.225 ft / 3.117 m och Donohue Pass på 11.074 ft / 3.375 m och det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram mot dem. Även om de kommer bli fruktansvärda vet jag att de också kommer bli fantastiska!

Psst, Om du vill läsa mer om vad som händer i the Sierras och få tips om hur du tar dig fram här, kika gärna in min hemsida, http://www.wilderness-stories.com eller följ mig på instagram, @wildernessstories

Att våga göra det omöjliga

”Det är ingen idé att ens försöka ta sig igenom tidigare än i mitten/slutet av juni”, ”Jag skulle inte rekommendera någon att vandra igenom bergen i snön”, ”Det är ingen som har vandrat genom the Sierras i så mycket snö”, ”the Sierras är omöjligt att ta sig igenom om det är snötäckt”. Det var några av de svar jag gick då jag öppet ställde frågan i ett forum för Pacific Crest Trail på Facebook i höstas om huruvida det gick att vandra genom Sierra Nevada om det var snötäckt och om man gjorde det tidigare än rekommenderat.

Men jag ville ta mig igenom. Jag ville vandra från punkt A (Mexico) till punkt B (Kanada) i ett svep och inte göra som vissa gör, hoppa över Sierra Nevadabergen och ta den delen senare när snön smält.

Som svensk och van vid snö tyckte jag det kändes märkligt att det skulle vara omöjligt att vandra genom snö. Har man bara rätt utrustning borde det väl inte vara några konstigheter? För säkerhetsskull bokade jag in mig på ett snöäventyr i Höga kusten i vintras, High coast winter classic (arrangerat av Friluftsbyn), en 3 dagars snöskovandring genom kustlandskapets berg och dalar.

highcoastwinterclassic07b-3.jpg
highcoastwinterclassic07-1.jpg

Höga Kusten Winter Classic, februari 2016

Med den erfarenheten kände jag mig i alla fall något säkrare, även om Skulebergets 295 m.ö.h. inte går att mäta mot de passager på över 3000 m.ö.h. som man tar sig igenom här. Så jag läste även på om snösäkerhet och kollade youtubeklipp om hur man stoppar ett eventuellt fall med en isyxa, ett så kallat self arrest, m.m. Jag beställde den utrustningen jag behövde för snön och var noga med att ha den bästa och säkraste.

whippet.jpg

En så kallad "whippet", en kombinerad isyxa/vandringsstav

Väl uppe i bergen bestämde jag mig även för att göra ytterligare en sak. Bestiga Mount Whitney. Det sammanhängande USAs, ”the lower 48’s”, högsta berg på 4418 m. Berget ligger bara 16 km från leden och är en vanlig avstickare för de som vandrar PCT. Sommartid.

Vid lägerelden i Kennedy Meadows sa en som lät kunnig på området att det nog bara var erfarna Mountaineers som gav sig i kast med Whitney såhär års. Men jag var tveksam. Och målinriktad. Jag bestämde mig för att prova och i alla fall testa att ta mig upp. Skulle det visa sig totalt omöjligt skulle det ju bara vara att vända om och ta sig ner igen.

nighthike.jpg

Så på morgonen den 4 juni ringde klockan kl 03.00 och en halvtimme senare var jag och fyra vänner på väg upp för berget. Vi hade slagit läger på 3500 m höjd, så framför oss hade vi en stigning på ca 1000 m utspritt på 7 km. Direkt stötte vi på problem. Vart var leden? I mörkret och snön tycktes det omöjligt att hitta den. Spår ledde till höger och vänster, kors och tvärs, upp och ner. Men med hjälp av min gps på telefonen och idéen om vart leden var korsade vi snö och stenar och till slut kom vi rätt! Lagom till att det började ljusna och det storslagna bergslandskapet runt om oss stegvis trädde fram hittade vi de switchbacks som ledde upp till den sista delen innan toppen.

Dryga 4 timmar efter att vi startade stod vi äntligen på toppen.

mtw02.jpg
whitneytrail.jpg
mtw01.jpg
jagwhitney.jpg

Vilken känsla! Att stå på toppen av det högsta berget i Sierra Nevada, det högsta berget i USA, att ha tagit sig upp för egen maskin och att ha trotsat alla de som sagt att det skulle vara omöjligt och bevisa motsatsen.

foresterpass.jpg

De följande dagarna tog vi oss vidare genom Sierras och bla över ledens högsta punkt, Forester pass, en passage mellan två toppar på 4023 meters höjd (Mt. Whitney ligger ju som sagt en bit ifrån leden och räknas därför inte som en del av PCT). Nu befinner jag mig i den lilla staden Bishop, strax nedanför bergen och ska ta igen mig några dagar innan det är dags att ta itu med nästa etapp med ytterligare 5 passager.

kearsarge01.jpg
kearsarge02.jpg

Kearsarge pass, en passage som jag måste ta mig över för att komma tillbaka till leden.

Så det går. Ingenting är omöjligt. Man ska inte lyssna på alla de åsikter som påstår sig vara det enda riktiga. Lyssna på dig själv och vad du vill. Läs på och använd ditt eget sunda förnuft. Gör det du känner för och lita på att du klarar av det!