Gå till huvudsajt

Archive: Jul 2016

Tillbaka till öknen

Medan jag befann mig i Sierra Nevada kunde jag ofta få höra om att Norra Kalifornien skulle vara som att komma till öknen igen, men länge förstod jag inte vad de menade. Nu gör jag det.

Det är den 23 juli och efter flera dagar under trädkronorna i skogen befinner jag mig uppe på en bergskam, Hat Creek Rim. Svetten rinner över pannan och ner över ansiktet samtidigt som fötterna försiktigt men rytmiskt tar sig över den rödbruna, lavastensfyllda marken. Temperaturen ligger någonstans på mellan 35-40 grader och man kan se hur luften vibrerar längre fram över leden på grund av värmen. Växterna som längs Sierra Nevdas berg var grönskande och i full blom, ligger här istället uttorkade över marken. Vulkanerna Mt. Shasta och Mt. Lassen tornar upp sig som två hägringar i fjärran. Shasta i norr och Lassen i söder. Snön som fortfarande ligger kvar över dess toppar ser oerhört svalkande ut och trots att jag nyss var glad över att slippa ta mig fram över snötäckta berg ser de väldigt lockande ut. Min mun är så torr att om jag ska dricka vatten måste jag först skölja munnen för att tungan inte ska fastna mot gommen då jag sväljer. Det är så otroligt varmt och just denna sträckan är torrlagd i närmare 50 km så jag tvingas varsamt fördela mina klunkar ur vattenflaskan. Förhoppningsvis ska det dock finnas ett förråd med vattendunkar, en så kallad water cache om ca 8 km. Förhoppningsvis.

image.jpeg

Mt. Lassen i söder

image.jpeg
image.jpeg

Mt. Shasta i norr

image.jpeg

Det råder värmebölja i Norra Kalifornien. Den kommande veckan förväntas det bli kring 40 grader under dygnets varmaste timmar – i skuggan. De följande dagarna kommer med andra ord bli tuffa, kanske även tuffare än idag. Det känns motigt.

Jag har under den senaste tiden funderat mycket över mitt äventyr och dess innebörd och dagar som dessa är de tankarna än mer närvarande. Att tankarna över huvudtaget börjat poppa upp just nu är kanske inte så konstigt eftersom jag precis passerat stolpen som markerar ledens mittpunkt. Jag har med andra ord kommit drygt halvvägs, vilket öppnar upp för eftertanke och reflektion.

Är det något jag kommit fram till är det vikten av att stanna upp och försöka fånga varje dag och se det fina i den. När jag just den här dagen vandrar över det torra landskapet lyssnar jag på ett avsnitt av Sommar i P1 och när huvudpersonens berättande avbryts av en låt med afrikanska svängiga toner känner jag med ens hur mitt humör skiftar och jag fylls av en energi som får mig att dansa fram längs leden. Det är så häftigt hur några toner kan få en att se så annorlunda på tillvaron och det slår mig hur mycket vi faktiskt kan styra vårt mående.

Med dessa tankar i huvudet medan jag fortsätter över lavastenarna känner jag att det i alla fall går lite lättare och snart är jag framme vid vattendunkarna och de är inte bara fulla av vatten, trailangeln Coppertone är även på plats med sin husbuss och bjuder oss på svalkande rootbeer floats.

image.jpeg

Rootbeer floats hos Coppertone

När jag sedan fortsätter förändras landskapet och jag befinner mig plötsligt på en gräsäng. En äng som leder upp på toppen av en annan klippa med en fantastisk utsikt över solnedgången och Mt Shasta. Jag häpnas över hur föränderligt landskapet fortfarande är, bara jag tar mig tid att betrakta det. Jag måste försöka se på det så som jag gjorde i början, med stora nyfikna ögon. För dagarna är faktiskt fortfarande häftiga och nya. Jag vet aldrig hur en dag kommer se ut och var den kommer sluta. Idag gjorde den det på denna fantastiska plats. Timmarna i värmen uppe på klippan är som bortblåsta och det enda som återstår är en känsla av styrka över att ha klarat av dem. Imorgon väntar en ny dag och jag är redo att på nytt låta öknen visa mig vad den har att erbjuda

image.jpeg

På egna ben

me1.jpg

I över 70 dagar och 130 mil har jag vandrat med den grupp jag valde att ansluta till efter en månad i öknen. Det har inneburit både glädje och trygghet, en känsla av tillhörighet och gemenskap. Så mycket vi har upplevt ihop och tagit oss igenom. Så mycket vi skrattat och dummat oss, men också diskuterat allvarliga saker och pratat om våra liv, delat saker inte många andra känner till. Vi har inte alltid varit hela gruppen, några har hoppat över vissa sträckor, andra har mött upp släkt och vänner, men vi har alltid återkommit till varandra.
Men det är dags nu. Dags att bryta upp. Om jag förut anslöt till gruppen för att jag ville ha en osäker framtid lämnar jag den nu på grund av samma anledning. Det är för tryggt att stanna, jag vet hur mina dagar kommer att se ut och jag längtar efter friheten. Att inte behöva oroa mig för vilka som är framför eller bakom, vart vi ska äta lunch eller sova. Dessutom har saker jag ville komma ifrån hemma i vardagen börjat blossa upp även här. Grupperingar, skitsnack, lögner och otrohet. Det känns otroligt tråkigt att detta existerar även här, men det är samtidigt kanske inte så konstigt. Efter att ha kommit nästan halvvägs har en vardag börjar infinna sig och det kanske är i den irritationer och egoism uppstår. Vilket gör anledningen att lämna ännu större.

Men beslutet är svårt. Väldigt svårt. De som jag har lärt känna här ute har blivit som en familj och att lämna dem kan i värsta fall innebära att jag aldrig kommer att se dem igen. Ibland oroar jag mig för att jag bara tror att gräset är grönare på andra sidan. Men jag måste pröva, tanken har funnits hos mig så länge nu, och framförallt måste jag öka farten om jag ska hinna till Kanada innan mitt visum löper ut. Vissa i gruppen har beslutat sig för att hoppa över norra Kalifornien och tar det därför fortfarande relativt lugnt och det är svårt att fortsätta gå när de andra redan stannat, slagit upp sina tält och gjort upp en eld, samtidigt som ens egna fötter smärtar.

Jag befinner mig nu i Sierra City och medan de andra idag gått vidare har jag stannat kvar för att jobba med mina bloggar och ta hand om mina bilder. Det bör ge dem tillräckligt med försprång för att vi inte ska stöta ihop på ett tag.
Det är tungt. Oerhört tungt. Men jag uppskattar att inte veta vad som ska hända imorgon, att få vara fri och låta slumpen avgöra vad som ska hända. Om ödet vill att vi möts igen så gör vi det.

group01.jpg

Så tack för allt. Tack Mia, Bushwhack, Cliffhanger, Pimpstick, Lenno, Jetfighter. Blue och Raw Hyde.

The High Sierras

Mörkret har just lagt sig och på himlen pågår ett gnistrande skådespel ackompanjerat av ett medley av USA-relaterade låtar som hyllar landet till fullo. Fyrverkerierna i blått, rött och vitt avlöser varandra och runt omkring mig har hundratals människor samlats för att bevittna detta årliga spektakel. Unga som gamla, barnfamiljer, ungdomsgäng och äldre par, de flesta klädda i någon form av stjärn- och randprydda kläder. De jeansskjorts med tryck föreställande den amerikanska flaggan som jag lite på skämt inhandlat dagen innan för att ha något rent att ha på mig ligger definitivt i lä bland de kreationer som nu finns att beskåda runt omkring mig. Jag sitter på en mur och nedanför mig sitter en familj där samtliga fyra barn just fått ett varsitt halsband i form av en stor vit stjärna som hänger i en blinkande lysdiod i samma färgkombination som fyrverkerierna. Människornas rop och applåder växer sig allt starkare och högre i takt med att fyrverkerierna blir maffigare och maffigare.

Jag befinner mig i South Lake Tahoe i mellersta Kalifornien, skidorten som nu på sommaren förvandlas till en badort och där bergen fylls med mountainbikescyklister och vandrare istället för med skid- och snowboardåkare. Det är den fjärde juli, USAs nationaldag, självständighetsdagen.

4th_july.jpg

Det finns en anledning att vi befinner oss just här. De senaste dagarna har jag och de andra jag vandrat med pressat på ordentligt för att hinna ta oss hit till dagens datum. Inte bara för att fira 4 juli, utan för att firandet skulle sammanfalla med att vi tagit oss igenom och klarat av det så kallade ”High Sierras”.

The High Sierras är som namnet antyder den högre delen av Sierra Nevadas bergskedja, där de högsta topparna och passagerna finns och den anses sträcka sig mellan Mount Whitney i söder till just Lake Tahoe i norr, bland annat genom Yosemite National Park, Kings Canyon och Giant Sequoia National Forest. Själva Sierra Nevada sträcker sig ytterligare ca 160 km norrut men ungefär samtidigt som jag tog mig över till Sonora Pass vid mile 1017 skedde en drastisk förändring i landskapet. Bakom mig kunde jag se de höga snöklädda bergen tillhörande the High sierras, medan bergen framför mig mer syntes som små lummiga kullar i jämförelse och jag kände hur jag samtidigt som jag drog en lättnadens suck även kände mig lite vemodig.

panorama1.jpg
panorama2.jpg

Panoraman tagna från exakt samma punkt på Pacific Crest Trail, den övre blickandes bakåt mot the High Sierras och den undre framåt, mot norr.

För visst har den här delen av leden stundtals varit fruktansvärt jobbig. Jag vet inte hur många höjdmeter upp och ner jag tagit mig, hur många stenar jag fått lyfta på benen ordentligt för att ta mig upp för – eller ner för, hur många vattendrag jag fått korsa med dyngsura skor resten av dagen som följd, hur många mygg jag sprungit ifrån och svurit över, hur många gånger jag tappat bort leden i snön eller halkat till och ramlat omkull i den slushaktiga snömassan.

water05.jpg
water06.jpg

Men samtidigt har det varit det häftigaste jag någonsin varit med om. Det landskap jag fått se liknar ingenting jag tidigare sett och om jag tidigare känt att jag rört mig något för nära civilisationen har den här sträckan definitivt fått mig att känna annorlunda. Här har ingen av oss haft mottagning på telefonerna på veckor, ljud från vägar, flygplan eller andra fordon har helt stängts ute där vi befunnit oss i dalarna omringade av berg som verkar tagna ur sagan om ringen böckerna, eller ovanpå desamma.

beauty02.jpg

The High sierras har verkligen varit maffigt, nästintill oförståeligt. Att man under loppet av bara några timmar har kunnat vandra från vad som känts som den djupaste djungel via vilda västern klippor till snölandskap med milsvid utsikt och vetskapen om att de enda som haft lyckan att uppleva dessa platser är bara de som, liksom vi, gjort oss förtjänta av det genom att gå hit, känns otroligt häftigt och rentav lyxigt.

hs.jpg
beauty01.jpg

De enda människor jag mött är andra vandrare och det är inte konstigt att när vi nu befinner oss i ett samhälle känner oss som en egen liten folkgrupp inne i vår egen bubbla. Där jag sitter på min lilla mur och blickar ut över spektakel känner jag mig både delaktig och samtidigt inte. Fyrverkerierna fortsätter på himlen och ur högtalarna skrålar Rodney Atkins hur han ”thinking to my self, I’m so glad that I live in America” och även jag tänker för mig själv att jag är så himla glad jag är över att vara här. Kanske inte just i detta folkhav, men att vara här och att imorgon få ge mig ut i vildmarken igen.