Tillbaka till öknen

Medan jag befann mig i Sierra Nevada kunde jag ofta få höra om att Norra Kalifornien skulle vara som att komma till öknen igen, men länge förstod jag inte vad de menade. Nu gör jag det.

Det är den 23 juli och efter flera dagar under trädkronorna i skogen befinner jag mig uppe på en bergskam, Hat Creek Rim. Svetten rinner över pannan och ner över ansiktet samtidigt som fötterna försiktigt men rytmiskt tar sig över den rödbruna, lavastensfyllda marken. Temperaturen ligger någonstans på mellan 35-40 grader och man kan se hur luften vibrerar längre fram över leden på grund av värmen.

På egna ben

me1.jpg

I över 70 dagar och 130 mil har jag vandrat med den grupp jag valde att ansluta till efter en månad i öknen. Det har inneburit både glädje och trygghet, en känsla av tillhörighet och gemenskap. Så mycket vi har upplevt ihop och tagit oss igenom. Så mycket vi skrattat och dummat oss, men också diskuterat allvarliga saker och pratat om våra liv, delat saker inte många andra känner till. Vi har inte alltid varit hela gruppen, några har hoppat över vissa sträckor, andra har mött upp släkt och vänner, men vi har alltid återkommit till varandra.
Men det är dags nu.

The High Sierras

Mörkret har just lagt sig och på himlen pågår ett gnistrande skådespel ackompanjerat av ett medley av USA-relaterade låtar som hyllar landet till fullo. Fyrverkerierna i blått, rött och vitt avlöser varandra och runt omkring mig har hundratals människor samlats för att bevittna detta årliga spektakel. Unga som gamla, barnfamiljer, ungdomsgäng och äldre par, de flesta klädda i någon form av stjärn- och randprydda kläder. De jeansskjorts med tryck föreställande den amerikanska flaggan som jag lite på skämt inhandlat dagen innan för att ha något rent att ha på mig ligger definitivt i lä bland de kreationer som nu finns att beskåda runt omkring mig.