trees01.jpg

Över ett träd, under ett annat, genom ett tredje och runt ett fjärde. Herre Gud, det är som en jätte dragit fram genom skogen. Överallt ligger ikullvälta träd. Och det finns inget att göra, inget annat än att fortsätta. Att fortsätta ta sig igenom detta helvete av träd, hur långt det än må vara.
Vi måste försöka oss ta oss 30 miles idag, det är mer än någon av oss gjort tidigare, men med alla dessa snirkliga omvägar runt träden känns det snarare som vi kommer komma upp i 40.

image.jpeg
image.jpeg

Svetten har redan efter en halvtimma börjat tränga fram, trots att det är någorlunda mulet idag och att jag frös innan jag gav mig iväg. Jag viftar hysteriskt bort en mygga som lockats till mig av svetten och värmen och som nu flyger runt inne i mitt öra. Jag smäller till en annan som sitter och suger blod på mitt ben, samtidigt som jag med största ansträngning tar mig över en enorm stock som korsar leden och är omöjlig att ta sig runt på annat sätt. Jag andas utmattat ut och tittar upp. 2 meter framför mig – en ännu större trädstam. Åh!!! Jag vill bara skrika. Ska det verkligen behöva vara såhär svårt!?

Den ständiga frågan varför som jag ställt så många gånger men som sällan besvarats. Nu är det bara så och det är inget att göra något åt. Det är bara att fortsätta och acceptera. Även om jag skulle få ett svar skulle det inte ändra något, stammen skulle fortfarande ligga där och den skulle vara lika jävlig stt ta sig över.

image.jpeg

Så varför berättar jag om detta för er? Var inte meningen med denna blog att inspirera? Detta verkar ju inte minsta spännande, bara jobbigt. Och ja, det är otroligt jobbigt och otroligt tråkigt. Igår kväll satt vi och skojade om hur mycket pengar vi skulle vilja ha för att gå om denna jobbiga sträckan igen. Behöver jag säga att det landade på en del?
Men det är ändå så att i slutet av dagen är det alltid värt det. Att ha tagit sig igenom och klarat av en tuff dag är alltid lika stärkande efteråt, särskilt för självkänslan och självförtroendet.

Många har frågat mig både innan och under min vandring vad jag tror att jag kommer ta med mig hem, vad jag kommer att lära mig och detta är nog en sådan grej. Att hur jobbigt, svårt och oändligt något ter sig, så är det bara att bita ihop och göra sitt bästa för att ta sig igenom det. Förr eller senare kommer man att komma ut på andra sidan både starkare och lyckligare! Det hjälper inte att sätta sig och tjura likt ett barn och säga att ”jag vill inte” när det blir lite motigt, då kommer man ingen vart alls varken på leden eller i livet.

Vill du läsa mer om hur jag haft det i Oregon, kolla gärna in min hemsida http://www.wilderness-stories.com eller följ mig på instagram: wildernessstories