Gå till huvudsajt

Archive: Okt 2016

Kom och lyssna på mig på Fotomässan!

Jag är väldigt glad att meddela att jag kommer vara en del av Fotomässan i år! Fredagen den 11 november kommer jag finnas på plats och prata om mitt äventyr längs Pacific Crest Trail och vikten av att följa sina drömmar och det man tror på.

Fotomässan på Stockholmsmässan i Älvsjö, Scen 2, fre 11/11, kl 16.15 är det som gäller! Efteråt kommer jag finnas på plats i SONYs monter för att svara på frågor. Kom gärna förbi om du undrar något eller bara vill säga hej!

Den sista utmaningen

Jag går långsamt och vemodigt de sista stegen upp till toppen av Devil’s Stairway, en höjd på strax över 2160 meter. Väl uppe på toppen stannar jag upp och blickar ut över bergen. De är fläckade med ett tunt lager snö som fallit under de senaste dagarna utan möjlighet att töa bort. Luften är stilla och frisk. Himlen är delvis täckt med moln som försiktigt men oavbrutet omformar sig. Jag känner mig lugn, tillfreds. Detta är den sista uppförsbacken, det sista berget jag kommer att gå upp för under min vandring av Pacific Crest Trail. Om cirka 12 km kommer jag vara framme vid vandringens mål, den kanadensiska gränsen. 4265 kilometer och 175 dagar efter att jag startade nere vid den mexikanska. Jag känner mig stolt och lycklig samtidigt som det också känns oerhört sorgligt att allt detta snart är över. Men framförallt känner jag mig lugn. Harmonisk. I nuet.

devilsstairway

De sista veckorna ute på leden har milt sagt varit omtumlande. När jag klev över gränsen till Washington, den sista delstaten, låg molnen mörka på himlen och dagen efter kom vad jag bävade för, regnet. Efter närmare 4 soliga månader hade jag nästan förträngt att det fanns. Men det kom – och det skulle hålla i sig. Första halvan av delstaten gick dock förhållandevis bra, solen kom tillbaka och jag fick uppleva fantastiska bergstoppsvandringar liknande de i Sierra Nevada bergen fast på mycket lägre höjd. En särskilt minnesvärd del gick 4 kilometer ovanpå bergskammarna nedanför Old Snowy Mountain med en otrolig 360° vy över bergen, den så kallade Knife’s Edge.

knifesedge01

knifesedge02

knifesedge03

knifesedge04

knifesedge05

knifesedge06

knifesedge08

Men sedan blev det annorlunda. Under de sista 10 dagarna vaknade jag varje dag med hjärtat i halsgropen när jag slog upp ögonen. Försiktigt tittade jag ut genom en glipa i tältduken. Skulle himlen vara blå eller skulle det vara regn på ingång? Dimma eller solsken? Ihållande regn som gjorde det omöjligt att vandra mer än 16 km per dag och som dessutom hade övergått i snöstorm vid ett tillfälle hade gjort att jag ständigt var vaksam på hur molnen rörde sig på himlen och hur stor risken för nederbörd var. Regnkläderna låg alltid högst upp i ryggsäcken. Jag hade innan jag kom fram till Washington aldrig tvivlat på att jag skulle klara av att ta mig hela vägen fram till Kanada, men här blev jag faktiskt tveksam. Tack och lov sprack det upp emellanåt och det fanns alltid tid att torka utrustningen mellan regnskurarna. Det blev nog min räddning. Men ovissheten om det skulle göra det eller ej, den var påfrestande.

fog

rain

snow

fog2

Det kan låta tufft och det var tufft, oerhört tufft stundtals. Men det gjorde också vandringen mer speciell. De dagarna då solen sken eller i alla fall regnet och dimman var frånvarande fick jag uppleva några av de mest fantastiska dagarna på leden. Landskapet var helt otroligt, de norra kaskaderna bjöd på berg som spetsigt sträckte sig mot himlen i konstellationer som förde tankarna till Sagan om ringen eller andra berättelser där mäktiga varelser lever bland bergen. Solnedgångar som färgade himlen i alla möjliga nyanser. Visst har tårarna forsat då jag till exempel tappat känseln i såväl fingrar som tår av kölden från vätan, men känslan av att oturen vänder, att känna hur regnet avtar och få se en svag glimt av den blå himlen genom molnen är obetalbar. Obeskrivbar. Att få ögonen fyllda med tårar bara för att solens strålar träffar ens kind, att skrika ihop av lycka med sina vänner bara för att man får se molnen lätta vid horisonten – det är så häftigt! Jag har inte älskat varje sekund här ute den senaste tiden, men jag har älskat de finare stunderna än mer.

knifesedge09

lenno

sunshine

sunset

river

glacierpeak2

cutthroat1

mountains

Den sista dagen när jag vaknade var vädret långt ifrån stabilt. Molnen svepte försiktigt mellan tälten där jag och mina två vänner slagit läger uppe bland bergen. Men det såg positivt ut och vetskapen om att det bara var några tiotals kilometer kvar av vandringen gav mig den extra energi jag behövde för att ta mig upp och ge mig i kast med dem. Dagen var fantastisk, varken bra eller dåligt väder utan lugnt och trivsamt. Som gjord för eftertanke och tillbakablickar. Jag mötte några andra vandrare på väg söderut. Vandrare som dagen innan blivit klara med leden men som vänt tillbaka för att ta sig hem via någon väg i USA istället för att fortsätta in i Kanada. Jag gratulerade dem och gladdes åt leendena och lättnaden i deras ansikten. När de gratulerade mig tillbaka kändes det lite märkligt, jag var ju inte klar än. Men så slog det mig. Jag var klar. Det fanns ingen annan väg ut än att fortsätta framåt mot Kanada. Närmsta civilisation låg långt mycket längre bakåt än framåt. Vad som än hände skulle jag klara av det. Jag skulle klara av att vandra hela Pacific Crest Trail. Några tårar föll ner min kind när jag insåg det och jag kände hur samma glädje och lättnad jag sett i deras ansikten, spred sig även i mitt.

morning

vandrare

lastwalk

Lugnet det förde med sig stannade kvar i mig och det var samma lugn som jag hade i mig när jag kom upp för Devils Stairway. När jag stod där uppe och blickade ut tänkte jag hur otroligt häftigt det är att vara är ute. Det är lite märkligt, känslan av att vara så liten och obetydlig mitt i denna mäktiga värld gör på något sätt att jag känner mig så stor. Här går lilla jag, försiktigt genom ett landskap som funnits här i tusentals år och som inte bryr sig det minsta om jag är här eller ej. Vill solen skina gör den det, vill snön ösa ner gör den det. Att jag får möjlighet att vara här och se och uppleva allt detta, det är en ynnest som jag bara har mig själv att tacka för.

Jag känner mig stolt, inte bara för att jag gått hela vägen från Mexico till Kanada, att jag slutfört mitt projekt, utan kanske framförallt för att jag tog beslutet att göra det. Att jag tog ansvar över något så stort som mitt eget liv och valde att göra det mitt hjärta ville. Inte vad jag borde, inte vad som passade min karriär bäst, inte vad någon annan ville att jag skulle göra, utan vad jag själv ville göra och brann för. Innerst inne. Det hoppas jag att jag kan motivera fler att göra. Dig med.

finish

Jag vid Kanadensiska gränsen, målet på Pacific Crest Trail.

 

”Because in the end, you won’t remember the time you spent working in the office or mowing your lawn. Climb that goddamn mountain.” // Jack Kerouac