Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Den ständigt föränderliga öknen

700 miles öken. Det är nästan 113 mil och det är vad som inleder Pacific Crest Trail om du börjar vid mexikanska gränsen och går norrut. Så här i efterhand kan jag faktiskt erkänna att jag var lite orolig för just den här biten. Över hundra mil öken. Torka. Hetta. Sand. Ingen växtlighet förutom en och annan kaktus. Inget vatten. Ingenting. I mil efter mil efter mil.

Men så fel jag hade! Öknen är helt fantastisk och jag är otroligt glad över att ha fått mina fördomar totalt krossade. Jag befinner mig just ni 342 miles in på leden, vid Cajon Pass, vilket innebär att jag nästan tagit mig igenom halva öknen. Hittills har ingen dag hittills har varit den andra lik och landskapet är i ständig förändring. En morgon kan man börja uppe på ett kargt berg, för att sedan gå ner genom en väldig frodig terräng längs en bäck, för att sedan vandra upp på ett annat berg med en helt annan vegetation. Allt blomstrar och trots att min näsa rinner konstant älskar jag det.

trail2.jpg
trail1.jpg
trail3.jpg

Den största kontrasten hittills skedde för bara några dagar sedan. Jag vaknade mitt i natten av ett väldigt smattrande mot tältduken. Trött som jag var låg jag kvar och var nöjd över att jag valt att lägga ut mitt vattentäta extragolv inuti tältet på kvällen innan (även om jag då lagt ut det främst för att skydda liggunderlaget mot stickor på marken). Men så kom jag på att jag lämnat ryggsäcken utanför tältet, så jag satte på mig pannlampan och drog upp dragkedjan till tältet. Snö! Ungefär en decimeter snö blandat med hagel täckte mina skor, kök och ryggsäck. Efter att ha skakat av min utrustning så gott jag kunde och dragit in den under tältets vestibul kröp jag återigen ner i sovsäcken för att strax därpå återigen vakna, men denna gång av en blixt och en påföljande smäll. Åska!

Jag tillhör tack och lov dem som tycker åska är ganska mysigt och eftersom jag befann mig i en dal, i skydd av massa träd var jag inte direkt orolig utan somnade gott om till ljudet av hagel och dunder.
När jag vaknade nästa morgon sken solen och efter några timmar var alla spår av nattens hageloväder borta.
Vad som verkligen kontrasterade till denna upplevelse var morgonen efter. Efter att ha vandrat ca 3 km kom jag fram till några varma källor där jag stannade i några timmar och bara njöt av att få ligga i ett varmt bad, mitt ute i vildmarken. Källorna, Deep Creek Hot Springs, ligger ca 2 timmars promenad från närmsta väg så vid den här tiden på morgonen var det bara några andra vandrare där och vi hade hela området för oss själva.

snow.jpg
hotsprings.jpg

Så från hagel och snö till ett naturligt uppvärmt bad. Det är verkligen häftigt vad naturen kan erbjuda och hur olika varje dag kan se ut. Nu ser jag verkligen fram mot den andra halvan av öknen. Det vill säga 50 mil av fler kontraster och nya upplevelser!

jag.jpg