Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Från tältmotståndare till långdistansvandrare

Aldrig mera tält! Det var vad jag sa till mig själv för några år sedan då jag fått nog av leriga festivalcampingar och iskalla nätter. Som musikfotograf och musikfantast har jag varje sommar sen jag var 15 år besökt mellan fem och femton musikfestivaler och till slut fick jag nog och köpte mig en gammal ombyggd Mercedesbuss som jag sedan dess bott i under mina festivalbesök.

Kanske är det därför inte så konstigt att tanken på att vandra inte slagit mig tidigare. Men så såg jag filmen Wild för ungefär ett år sedan och plötsligt kändes det väldigt intressant. Jag har alltid varit intresserad av alternativa levnadssätt och detta med att vandra verkade ju onekligen väldigt spännande. Jag bestämde mig för att prova och blev fast direkt! Det är något oförklarligt magiskt med att kunna klara sig på det man kan bära med sig på ryggen och att leva i naturen utan bekvämligheter.

pearl.jpg

Min Mercedezbuss "Pärlan" någonstans i sommarsverige

Nu, lite mer än ett år sedan jag såg filmen, har jag precis börjat min egen vandring långs Pacific Crest Trail, leden som filmen utspelar sig på. Leden går genom västra USA’s bergskedjor, från den mexikanska gränsen till den kanadensiska, är ca 430 mil lång och tar mellan 4-6 månader att genomföra. Ledens första del går genom Mojaveöknen i söder, vidare över de snötäckta Sierra Nevada bergen, bl.a. genom den kända nationalparken Yosemite och fortsätter sedan över Kaskadbergen över norra Kalifornien och delstaterna Oregon och Washington för att tillslut passera gränsen till Kanada.

mexicanborder.jpg

Jag vid mexikanska gränsen, Pacific Crest Trail's startpunkt.

desert.jpg

Och det är alltså där jag befinner mig nu, närmare bestämt 33 mil in på leden, stramt utanför det lilla samhället Cabazon i södra Kalifornien. Jag har hittills tillbringat 17 dagar på leden och idag har jag tagit en så kallad zero-day, en dag då man vandrar noll, d.v.s. zero, miles. Jag sitter på bakgården till ett hus tillhörande ett gammalt par som kallar sig själva för Ziggy and The Bear och som sedan fyra år tillbaka har ägnat sig åt att hjälpa de vandrare som passerar här. Tomten är full av vandrare som ska stanna över natten eller som bara tittar in för att säga hej eller för att hämta upp ett paket proviant som de postat till sig själva i förväg.

Att just västra USA lockade som vandringsmål var kanske inte så konstigt med tanke på att klimatet här är hyfsat stabilt med många soliga dagar och lite nederbörd. Med andra ord så långt ifrån den svenska festivalsommarens väder som möjligt. Men ironiskt nog innebar 6 av de första vandringsdagarna just klassiskt svenskt sommarväder, 15 grader och regn, inte alls torka och hetta som jag fått beskrivet för mig. Tack och lov kommer jag ju från Sverige och vet den här typen av väder kan innebära, så jag har varit förberedd och klarat mig hyfsat bra även om jag många kvällar svurit över att inte kunna göra annat än att sitta kvar inuti tältet när jag väl lyckats slå upp det mellan regnskurarna.

rain.jpg

Vy över en retning öken från Mount Laguna Campground

tentinfog.jpg
mile100.jpg

Jag vid mile 100 (160km)

Men sedan cirka en vecka tillbaka idag skiner solen igen och allt är återigen på topp! Även om folk är trötta och möra är det härligt att kunna sitta bland tälten och samtala på kvällarna. Här hos Ziggy and The Bear har de ca tjugotalet vandrare som ska tillbringa natten här, ägnat dagen åt att tvätta kläder och gå igenom kartor inför morgondagen. Här på gården är det inte tillåtet med tält, utan alla sover direkt på marken jämte varandra. Det är lite mysigt, men samtidigt måste jag säga att jag längtar efter att få sätta upp mitt lilla tält igen. Min tidigare utkastelse om att aldrig mer sova i tält har jag fått erkänna besegrad. Tält är fantastiskt!

tentinsun.jpg