Det skramlar från bestick och porslin, mjölkskummarens sus skär genom lokalen. I sorlet hör jag två äldre män i åttioårsåldern som sitter bredvid mig och pratar om sin ungdom som att det var första gången de träffades. Jag sitter på ett litet café som heter Mix Bakeshop i Ashland. Framför mig har jag den största latte jag skådat och en så kallad ”Morning Bun”, en slags blandning mellan croissant och kanelbulle, fast med apelsinsmak och en väldans massa socker. Lokalen är avlång med tegelväggar, stolar i plåt och stora öppna ytor. De få borden som finns fyller inte ens hälften av lokalen. Den känns retro blandat med industri. Den påminner mycket om de trendigare caféer som finns hemma i Stockholm och det är skönt att vara på ett ställe som inte känns för amerikanskt. Här blandas bohemer, äldre och arbetande. Jag vet inte riktigt vilken kategori jag tillhör, men här sitter jag i alla fall med min dator och försöker göra backup på alla mina bilder och skriva blogginlägg.

cafe.jpg

Ashland, Oregon. Jag har alltså passerat gränsen mellan delstaterna Kalifornien och Oregon! Jag har vandrat totalt 1715 miles / 2760 km och har nu mindre än 1000 miles kvar till Kanada! 945 miles / 1520 km för att vara exakt. Nedräkningen har med andra ord börjat. Redan i min förra post skrev jag om hur jag passerat halvvägspunkten och det var nog redan där som det började. Från att ha haft 1330 till Kanada och 1330 till Mexiko blev det snart 1430 till Mexiko och bara 1230 till Kanada! Avståndet till Kanada tickar ner i en väldig fart. Jag dessutom ökat takten vilket gör att nedräkningen går ännu snabbare. Från att ha gått ca 20 miles per dag försöker jag nu komma upp i 25+, vilket gör att 100 Miles bara tar ca 4 dagar nu!

or-ca.jpg
or-ca-group.jpg

Vi (ja vi, sen ett tag tillbaka vandrar jag återigen med några från gruppen) har även börjat räkna ner dagarna. Den 22 sept hoppas vi på att vara klara. Det innebär att det idag endast är 43 dagar kvar på min vandring!

Och det känns såklart både tråkigt och skönt. Hemlängtan har börjat krypa på och jag saknar mina vänner och min familj, men även min lägenhet och ett regnigt Stockholm. Att gå i mataffären och veta exakt vart allt finns och vad det är. Dock vet jag ju att jag kommer längta tillbaka hit så snart jag varit hemma några dagar.
Men att räkna ner hjälper faktiskt. Den senaste månaden har varit ganska tuff. Miljöerna har varit likartade och leden har mestadels gått genom tät skog, temperaturen har varit hög och vi vandrar nästan alla dygnets vakna timmar. Många av oss har haft det kämpigt med motivationen.

forrest kopia.jpg
shasta.jpg
forrest2.jpg

Att ha något att se fram emot hjälper enormt i dessa situationer och sedan ca en vecka tillbaka har delmålen ökat. ”Om 3 dagar är vi i Seiad Valley – där jag har ett paket med nya skor på posten!”, ”Om 4 dagar passerar vi gränsen till Oregon!”, ”Om 5 dagar är vi i Ashland, där vi ska ta en vilodag!” o.s.v. Nästa mål är just nu Crater Lake, en av de platser jag har sett mest fram emot på leden och sedan väntar bland annat Timberline Lodge, ett ställe med en fantastisk buffet och vars exteriör användes för att gestalta the Overlook hotel i Stanley Kubricks The Shining. Även Eagle Creek Trail, gränsen till Washington och inspelningsplatser för TV-serien Twin Peaks är delmål jag ser fram emot och räknar ner till. Det känns som att jag kommer få bra med hjälp av leden själv för att inte tappa motivationen.

1400.jpg
1500.jpg
1617.jpg

Mile-markeringar längs leden

Min latte är urdrucken och på fatet återstår bara smulor av det mäktiga bakverket. Jag sneglar mot baren och bestämmer mig för att beställa både en öl och en glass. Såhär i stan gäller det passa på att njuta av det man inte kan få ute på leden. Och när jag väl kommer ut igen gäller det att njuta av vad den har att erbjuda. Jag har ju bara 43 dagar och 1250 km kvar!