Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

På egna ben

me1.jpg

I över 70 dagar och 130 mil har jag vandrat med den grupp jag valde att ansluta till efter en månad i öknen. Det har inneburit både glädje och trygghet, en känsla av tillhörighet och gemenskap. Så mycket vi har upplevt ihop och tagit oss igenom. Så mycket vi skrattat och dummat oss, men också diskuterat allvarliga saker och pratat om våra liv, delat saker inte många andra känner till. Vi har inte alltid varit hela gruppen, några har hoppat över vissa sträckor, andra har mött upp släkt och vänner, men vi har alltid återkommit till varandra.
Men det är dags nu. Dags att bryta upp. Om jag förut anslöt till gruppen för att jag ville ha en osäker framtid lämnar jag den nu på grund av samma anledning. Det är för tryggt att stanna, jag vet hur mina dagar kommer att se ut och jag längtar efter friheten. Att inte behöva oroa mig för vilka som är framför eller bakom, vart vi ska äta lunch eller sova. Dessutom har saker jag ville komma ifrån hemma i vardagen börjat blossa upp även här. Grupperingar, skitsnack, lögner och otrohet. Det känns otroligt tråkigt att detta existerar även här, men det är samtidigt kanske inte så konstigt. Efter att ha kommit nästan halvvägs har en vardag börjar infinna sig och det kanske är i den irritationer och egoism uppstår. Vilket gör anledningen att lämna ännu större.

Men beslutet är svårt. Väldigt svårt. De som jag har lärt känna här ute har blivit som en familj och att lämna dem kan i värsta fall innebära att jag aldrig kommer att se dem igen. Ibland oroar jag mig för att jag bara tror att gräset är grönare på andra sidan. Men jag måste pröva, tanken har funnits hos mig så länge nu, och framförallt måste jag öka farten om jag ska hinna till Kanada innan mitt visum löper ut. Vissa i gruppen har beslutat sig för att hoppa över norra Kalifornien och tar det därför fortfarande relativt lugnt och det är svårt att fortsätta gå när de andra redan stannat, slagit upp sina tält och gjort upp en eld, samtidigt som ens egna fötter smärtar.

Jag befinner mig nu i Sierra City och medan de andra idag gått vidare har jag stannat kvar för att jobba med mina bloggar och ta hand om mina bilder. Det bör ge dem tillräckligt med försprång för att vi inte ska stöta ihop på ett tag.
Det är tungt. Oerhört tungt. Men jag uppskattar att inte veta vad som ska hända imorgon, att få vara fri och låta slumpen avgöra vad som ska hända. Om ödet vill att vi möts igen så gör vi det.

group01.jpg

Så tack för allt. Tack Mia, Bushwhack, Cliffhanger, Pimpstick, Lenno, Jetfighter. Blue och Raw Hyde.