Mörkret har just lagt sig och på himlen pågår ett gnistrande skådespel ackompanjerat av ett medley av USA-relaterade låtar som hyllar landet till fullo. Fyrverkerierna i blått, rött och vitt avlöser varandra och runt omkring mig har hundratals människor samlats för att bevittna detta årliga spektakel. Unga som gamla, barnfamiljer, ungdomsgäng och äldre par, de flesta klädda i någon form av stjärn- och randprydda kläder. De jeansskjorts med tryck föreställande den amerikanska flaggan som jag lite på skämt inhandlat dagen innan för att ha något rent att ha på mig ligger definitivt i lä bland de kreationer som nu finns att beskåda runt omkring mig. Jag sitter på en mur och nedanför mig sitter en familj där samtliga fyra barn just fått ett varsitt halsband i form av en stor vit stjärna som hänger i en blinkande lysdiod i samma färgkombination som fyrverkerierna. Människornas rop och applåder växer sig allt starkare och högre i takt med att fyrverkerierna blir maffigare och maffigare.

Jag befinner mig i South Lake Tahoe i mellersta Kalifornien, skidorten som nu på sommaren förvandlas till en badort och där bergen fylls med mountainbikescyklister och vandrare istället för med skid- och snowboardåkare. Det är den fjärde juli, USAs nationaldag, självständighetsdagen.

4th_july.jpg

Det finns en anledning att vi befinner oss just här. De senaste dagarna har jag och de andra jag vandrat med pressat på ordentligt för att hinna ta oss hit till dagens datum. Inte bara för att fira 4 juli, utan för att firandet skulle sammanfalla med att vi tagit oss igenom och klarat av det så kallade ”High Sierras”.

The High Sierras är som namnet antyder den högre delen av Sierra Nevadas bergskedja, där de högsta topparna och passagerna finns och den anses sträcka sig mellan Mount Whitney i söder till just Lake Tahoe i norr, bland annat genom Yosemite National Park, Kings Canyon och Giant Sequoia National Forest. Själva Sierra Nevada sträcker sig ytterligare ca 160 km norrut men ungefär samtidigt som jag tog mig över till Sonora Pass vid mile 1017 skedde en drastisk förändring i landskapet. Bakom mig kunde jag se de höga snöklädda bergen tillhörande the High sierras, medan bergen framför mig mer syntes som små lummiga kullar i jämförelse och jag kände hur jag samtidigt som jag drog en lättnadens suck även kände mig lite vemodig.

panorama1.jpg
panorama2.jpg

Panoraman tagna från exakt samma punkt på Pacific Crest Trail, den övre blickandes bakåt mot the High Sierras och den undre framåt, mot norr.

För visst har den här delen av leden stundtals varit fruktansvärt jobbig. Jag vet inte hur många höjdmeter upp och ner jag tagit mig, hur många stenar jag fått lyfta på benen ordentligt för att ta mig upp för – eller ner för, hur många vattendrag jag fått korsa med dyngsura skor resten av dagen som följd, hur många mygg jag sprungit ifrån och svurit över, hur många gånger jag tappat bort leden i snön eller halkat till och ramlat omkull i den slushaktiga snömassan.

water05.jpg
water06.jpg

Men samtidigt har det varit det häftigaste jag någonsin varit med om. Det landskap jag fått se liknar ingenting jag tidigare sett och om jag tidigare känt att jag rört mig något för nära civilisationen har den här sträckan definitivt fått mig att känna annorlunda. Här har ingen av oss haft mottagning på telefonerna på veckor, ljud från vägar, flygplan eller andra fordon har helt stängts ute där vi befunnit oss i dalarna omringade av berg som verkar tagna ur sagan om ringen böckerna, eller ovanpå desamma.

beauty02.jpg

The High sierras har verkligen varit maffigt, nästintill oförståeligt. Att man under loppet av bara några timmar har kunnat vandra från vad som känts som den djupaste djungel via vilda västern klippor till snölandskap med milsvid utsikt och vetskapen om att de enda som haft lyckan att uppleva dessa platser är bara de som, liksom vi, gjort oss förtjänta av det genom att gå hit, känns otroligt häftigt och rentav lyxigt.

hs.jpg
beauty01.jpg

De enda människor jag mött är andra vandrare och det är inte konstigt att när vi nu befinner oss i ett samhälle känner oss som en egen liten folkgrupp inne i vår egen bubbla. Där jag sitter på min lilla mur och blickar ut över spektakel känner jag mig både delaktig och samtidigt inte. Fyrverkerierna fortsätter på himlen och ur högtalarna skrålar Rodney Atkins hur han ”thinking to my self, I’m so glad that I live in America” och även jag tänker för mig själv att jag är så himla glad jag är över att vara här. Kanske inte just i detta folkhav, men att vara här och att imorgon få ge mig ut i vildmarken igen.