Medan jag befann mig i Sierra Nevada kunde jag ofta få höra om att Norra Kalifornien skulle vara som att komma till öknen igen, men länge förstod jag inte vad de menade. Nu gör jag det.

Det är den 23 juli och efter flera dagar under trädkronorna i skogen befinner jag mig uppe på en bergskam, Hat Creek Rim. Svetten rinner över pannan och ner över ansiktet samtidigt som fötterna försiktigt men rytmiskt tar sig över den rödbruna, lavastensfyllda marken. Temperaturen ligger någonstans på mellan 35-40 grader och man kan se hur luften vibrerar längre fram över leden på grund av värmen. Växterna som längs Sierra Nevdas berg var grönskande och i full blom, ligger här istället uttorkade över marken. Vulkanerna Mt. Shasta och Mt. Lassen tornar upp sig som två hägringar i fjärran. Shasta i norr och Lassen i söder. Snön som fortfarande ligger kvar över dess toppar ser oerhört svalkande ut och trots att jag nyss var glad över att slippa ta mig fram över snötäckta berg ser de väldigt lockande ut. Min mun är så torr att om jag ska dricka vatten måste jag först skölja munnen för att tungan inte ska fastna mot gommen då jag sväljer. Det är så otroligt varmt och just denna sträckan är torrlagd i närmare 50 km så jag tvingas varsamt fördela mina klunkar ur vattenflaskan. Förhoppningsvis ska det dock finnas ett förråd med vattendunkar, en så kallad water cache om ca 8 km. Förhoppningsvis.

image.jpeg

Mt. Lassen i söder

image.jpeg
image.jpeg

Mt. Shasta i norr

image.jpeg

Det råder värmebölja i Norra Kalifornien. Den kommande veckan förväntas det bli kring 40 grader under dygnets varmaste timmar – i skuggan. De följande dagarna kommer med andra ord bli tuffa, kanske även tuffare än idag. Det känns motigt.

Jag har under den senaste tiden funderat mycket över mitt äventyr och dess innebörd och dagar som dessa är de tankarna än mer närvarande. Att tankarna över huvudtaget börjat poppa upp just nu är kanske inte så konstigt eftersom jag precis passerat stolpen som markerar ledens mittpunkt. Jag har med andra ord kommit drygt halvvägs, vilket öppnar upp för eftertanke och reflektion.

Är det något jag kommit fram till är det vikten av att stanna upp och försöka fånga varje dag och se det fina i den. När jag just den här dagen vandrar över det torra landskapet lyssnar jag på ett avsnitt av Sommar i P1 och när huvudpersonens berättande avbryts av en låt med afrikanska svängiga toner känner jag med ens hur mitt humör skiftar och jag fylls av en energi som får mig att dansa fram längs leden. Det är så häftigt hur några toner kan få en att se så annorlunda på tillvaron och det slår mig hur mycket vi faktiskt kan styra vårt mående.

Med dessa tankar i huvudet medan jag fortsätter över lavastenarna känner jag att det i alla fall går lite lättare och snart är jag framme vid vattendunkarna och de är inte bara fulla av vatten, trailangeln Coppertone är även på plats med sin husbuss och bjuder oss på svalkande rootbeer floats.

image.jpeg

Rootbeer floats hos Coppertone

När jag sedan fortsätter förändras landskapet och jag befinner mig plötsligt på en gräsäng. En äng som leder upp på toppen av en annan klippa med en fantastisk utsikt över solnedgången och Mt Shasta. Jag häpnas över hur föränderligt landskapet fortfarande är, bara jag tar mig tid att betrakta det. Jag måste försöka se på det så som jag gjorde i början, med stora nyfikna ögon. För dagarna är faktiskt fortfarande häftiga och nya. Jag vet aldrig hur en dag kommer se ut och var den kommer sluta. Idag gjorde den det på denna fantastiska plats. Timmarna i värmen uppe på klippan är som bortblåsta och det enda som återstår är en känsla av styrka över att ha klarat av dem. Imorgon väntar en ny dag och jag är redo att på nytt låta öknen visa mig vad den har att erbjuda

image.jpeg