Gå till huvudsajt

Author: Linda Åkerberg

Pacific Crest Trail : Frågor och Svar

Välkommen hem! Hur känns det? När kom du hem? Vad var bäst? Såg du några vilda djur? Var du aldrig rädd? Skulle du göra om det? Vad ska du göra nu? Hur länge var du ute egentligen?”

Sedan jag kom hem från min vandring längs the Pacific Crest Trail har jag överösts av frågor från olika håll, vänner, kollegor, familj, kommentarer på mina bloggar, på instagram och på Facebook. Självklart helt rimligt men också svårt att ta sig den tiden det skulle behövas för att ge svar på allt. Därför gick jag för ett tag sedan ut och bad er läsare att skicka in de frågor ni hade. Jag har nedan sammanställt de vanligaste av dem och jag har även delat upp dem i olika kategorier: Vandringen, Utrustning, Foto, Mat och vatten, Planering och Andra vandrare.

Är det så att ni känner att ni inte fått svar på er fråga eller hittade ni hit just nu och har egna saker ni undrar? Ställ gärna dina egna frågor i kommentarsfältet nedan, så ska jag försöka svara så gott jag kan!

 

VANDRINGEN

vandring-1

@Mary Fahning: När startade du?

3 april 2016, kring 7 tiden på morgonen.

FAQ: Hur lång tid tog det?

Sammanlagt var jag ute i 175 dagar och avslutade därmed min vandring den 24 september, ca kl 21.30.

@clarkdeyoung: Hur många miles försökte du vanligtvis gå per dag? / @Karl: Längsta/kortaste dagsetappen?

Hur långt jag gick var väldigt olika beroende på miljö och jag planerade ofta därefter. Visste man att det skulle vara mycket upp och ner, eller att det skulle vara en dag med mycket snö så såg man till att planera en kortare dag. Men i regel kan man väl säga att de första veckorna gick jag 10-15 miles per dag, sedan upp till 20. Genom Sierras 15-23, sedan i Oregon 20-25 och slutligen i Washington 20-30 (med undantag för regniga dagar då det bara gick att ta sig 10-15). Svårt att säga vad den kortaste dags etappen var, men förmodligen någon gång då jag varit inne i ett samhälle för att handla mat m.m. och sedan tog mig ut på leden på kvällen och bara gick någon mile in. Längsta var 31,6 miles.

@Ulf: Kan man sova under bar himmel?

Det kan man och det är ganska vanligt! Att, som det kallas ”cowboy-campa”, d.v.s. att bara slänga upp liggunderlaget på marken och strunta i tältet var det många som gjorde även om jag föredrog att i alla fall sätta upp innertältet. De gånger jag sov under bar himmel var främst då jag skulle upp tidigt på morgonen och inte ville lägga för mycket tid på att ta upp och ner tältet.

@Cari: Kan du berätta om hur en ”vanlig” dag såg ut? När du vaknade? Hur du gjorde dig i ordning? Vad åt du till frukost, lunch, mellanmål och middag? Hur valde du plats för natten? Några speciella kvällsrutiner?

Absolut! Nu var ju ingen dag den andra lik, men jag kan försöka ta fram en bild av en typisk dag. Fram till de sista veckorna vaknade jag alltid av mig själv kring kl 06.00. Det första jag gjorde var att ta fram telefonen, kolla klockan, sätta den på laddning och sedan började jag gå igenom dagens karta och altituddiagram. Efter att jag börjat vakna till liv gjorde jag frukost vilket bestod av havregrynsgröt med äpple och kanel de första hundra dagarna och efter det Cherios i oboy. Därpå plockade jag ganska snabbt ihop mina saker, filtrerade vatten inför den första sträckan, tog upp och ransonerade dagens mat och snacks ur den stora matpåsen och var sedan ofta den första att bege mig iväg av dem jag hade följe med. Mellan klockan 07/08 brukade jag starta dagens vandring. Innan jag gick brukade vi alltid stämma av med varandra hur långt vi skulle satsa på att gå, vart det skulle vara lämpligt att ta lunch och var det fanns vattendrag för att fylla på vatten. Ibland kom någon eller några ikapp under förmiddagen kanske särskilt vid vattendragen där man ofta passade på att ta en paus, annars sågs vi som regel vid det utvalda lunchstället kring 14 tiden. Min lunch varierade lite under leden, men det vanligaste var ramen, d.v.s. nudelsoppa eller kallt pulvermos. Under tiden jag vandrade hade jag snickers och gelegodis i fickorna. Om jag hade tur kunde jag också ha torkad mango.

Eftermiddagsetappen startade oftast kring 15/16 och slutade kring 20-tiden på kvällen. Ibland tog vi oss ända fram till vårt mål, ibland inte. Efter att ha slagit upp tälten utsågs en som fick gå och hämta vatten (om det fanns närheten) och sedan satte alla igång och lagade mat. Jag brukade då äta frystorkade färdig rätter (Backpackers Pantry’s Pad thai var favoriten!). Fram till de sista veckorna satt vi alla uppe i en ring, men i slutet när det blivit kyligare och mörkare kröp vi ner direkt i våra sovsäckar och lagade mat från dem, med tälten ställda i en triangel (vi var tre som gick ihop då). Efter mat och samtalen som följde drog jag igen mitt tält, men innan jag somnade skrev jag en liten sammanfattning av dagen i min telefon, noterade hur långt vi gått och kollade snabbt igenom hur morgondagen skulle se ut. Om jag inte hunnit somna med telefonen i handen redan, haha.

@Mary Fahning: När kom du till the Sierras?

Jag lämnade Kennedy Meadows (den plats som man säger avgränsar södra Kalifornien och the Sierras) den 31a maj. Besteg Whitney den 5 juni.

@Mary Fahning: Var du förberedd på snön? Hur hanterade du den?

Jag var nog så förberedd man kan vara. Jag hade hållit koll på snödjupet under säsongen och visste att det skulle vara en del snö. Jag hade både stegjärn och en kombinerad isyxa/vandringsstav, sedan var det bara att ta det som det kom. Det jag inte var lika förberedd på var hur mycket vatten det skulle vara i dalarna mellan bergen…

@Ulf: Finns det mycket farliga djur där puma, björn…?

Jag skulle inte kalla några av de djur som finns på Pacific Crest Trail farliga. Djur blir ju endast farliga om de känner sig hotade och där måste vi tänka på hur vi beter oss i naturen. Att smyga sig på ett vilddjur är t.ex. en väldigt dålig idé. Det finns svartbjörn (som de som bor där gärna jämför med förväxta tvättbjörnar) och det finns pumor, men jag har aldrig hört om några olyckor med dessa längs leden. Skallerorm finns det en del i södra Kalifornien och där gäller det mest att hålla koll på leden medan man går, särskilt på eftermiddagen/kvällen då de gärna kommer fram för att värma sig på den uppvärmda leden.

FAQ: Såg du några djur? @Cari: Var du inte var rädd för att stöta på björn?

Det gjorde jag! Två björnar, kanske tre-fyra skallerormar och ett antal andra ormsorter. Sen väldigt många rådjur, ekorrar, murkeldjur och möss. Jag hade varit ganska orolig innan för hur jag skulle reagera om jag såg en björn. Väl på leden tänkte jag dock inte så mycket på det, det var så mycket annat att fokusera på. Och när jag tillslut fick se en björn (den första fick jag syn på då jag var själv och den var bara ca 20 meter bort) så blev jag mer fascinerad och uppspelt. Blev nästan lite besviken när den lunkade iväg.

@nilsson.vicky: Vilken del var tuffast på trailen?

Svårt att svara på. Nästan alla delar var tuffa på olika sätt. Den första månaden var tuff på det viset att man var tvungen att vänja sig med vikten, sträckorna, värmen samt att jag hade en hel del skavsår då. Sierras var såklart väldigt tufft fysiskt p.g.a. att det var mycket upp och ner och även ganska besvärlig led (mycket sten, ”trappsteg”, snö, vatten…), medan norra Kalifornien var ganska tuff mentalt, särskilt då man ”bara” kommit halvvägs.

@knavs: Om du bara kunde vandra en del av leden, vilken del skulle du välja? / @Karl: Vilken etapp hade du rekommenderat för en som inte vill gå hela leden?

Om jag skulle rekommendera en del av leden till någon som vill testa på den skulle jag rekommendera ”Oregon Section G”. Den går från Barlow Pass till Cascade Locks, mile 2089-2144, varav den sista delen kan man (och bör enligt mig) välja att gå längs Eagle Creek Trail istället för den officiella PCT. Det är en lagom lång sträcka och relativt enkel fysiskt, i alla fall efter Timberline Lodge. Dessutom är miljön ganska varierande så du får väldigt mycket PCT på en kort sträcka! Om jag däremot skulle gå någon del av leden själv igen skulle jag vilja gå genom Washington, detta p.g.a. att jag hade så dåligt väder där och skulle gärna gå där tidigare på året när det är bättre. Särskilt de delar som går via Knifes edge (mile 2275) eller i norra Kaskaderna som också är väldigt fina.

@simplescapes76: Vilken var den största lärdomen du tog med dig hem?

Det är nog många, men det jag bär med mig mest varje dag är att det är jag själv som ansvarar för mitt eget liv och att mina drömmar förverkligas. Jag kan inte skylla på andra eller på något annat. Det är bara jag som kan se till att de bli verklighet. Det svåraste steget att ta är oftast att börja, att bestämma sig.

FAQ: Vad var bäst?

Det här är nog den vanligaste frågan jag får och den är helt omöjlig att svara på. Min vandring varade i 175 dagar och varje dag var helt unik och inhöll något som var bäst i sig. Men om jag måste generalisera så skulle jag nog välja någon av de etapper där man verkligen fick utmana sig själv och ta reda på vad man gick för. Både psykiskt och fysikt. Och då skulle jag säga Sierras eller Washington. Att dessa ställen också var otroligt vackra hjälper ju såklart också till.

UTRUSTNING

image-6

@adventuresbyjenny: Var det någonting du inte hade förberett dig på, både när det kommer till utrustning och annat? Något du önskar att du hade vetat innan du startade? @nilsson.vicky: Utrustningen; vad kunde du avvarat och vad önskar du att du hade packat med dig? @Karl: Hade du någon onödig utrustning som du dumpade längs vägen? Någon som saknades och införskaffades längs vägen?

Framförallt kan jag säga att jag hade alldeles för mycket packning till att börja med. Jag vet inte hur många gånger jag gick igenom packningen och skickade hem paket efter paket. I slutändan handlar det om att väga vikt mot komfort. En lättare packning är lättare att gå med, men det får ju inte bli en plåga heller. Det gäller att prova sig fram hela tiden och hitta vad som passar just en själv. Några saker jag bytte ut var t.ex. min solcellsladdare. Den var ganska stor och klumpig och laddade inte något vidare bra. Istället köpte jag en polerbank 13000 mAh som höll laddningen mellan varje stopp. Mitt uppblåsbara liggunderlag bytte jag till slut (efter alldeles för många hål) ut mot ett ihopvikbart liggunderlag i skumgummi. Ett par lättare damasker väntade jag också alldeles för länge med att köpa, men när jag till slut gjorde det var det himmelskt! De är ganska små och nätta i spandexliknande material som träs runt vristen och över skon så att man slipper att få in grus och sten i skorna.

@Rosanna: Hur mycket väger din packning?

Jag vägde faktiskt aldrig min packning så jag kan inte svara på det. För mig blev det viktigare att se till mig själv än att kolla på siffrorna på vågen. Kan jag bära det här utan att det blir för jobbigt? Ja – bra då fortsätter jag. Nej – då måste jag plocka bort något. Jag skulle dock kunna gissa att min basvikt (vikt utan mat och vatten) började någonstans kring 15kg och slutade strax under 10kg.

@Jonas Nohrstedt: Vad är det för typ av sovsäck, liggunderlag och tält du kör med? Vad är vikten på ditt tält? 

Till en början var alla dessa tre var från ett amerikanskt företag som heter Nemo Equipment. Amerikanarna har kommit något längre i lättviktsutrsustning än vad vi har gjort här och alla dessa tre var väldigt bra (förutom liggunderlaget som jag senare bytte ut mot en ThermaRest Z-Lite). Sovsäcken var i dun och gjord för att klara 15F/-9C, en timglasformad (för oss som gillar att sova på sidan) ”Raphsody 15” och tältet ett enmanna tält i Nemos modell ”Hornet 1p” som totalt bara vägde 900g!

@Henrik: Använder du någon guidebok (kartor, info) eller har du allt i luren?

Innan vandringen använde jag mig mycket av en bok som heter Yogi’s PCT Handbook och som tar upp nästan allt du kan tänkas vilja veta om leden och hur du förbereder dig. Väl på leden hade jag dock med mig varken bok eller kartor. All info låg i telefonen. Det är många som strängt förespråkar att aldrig gå ut utan papperskartor och jag hade med mig sådana till en början, tills jag kände att det inte behövdes. Leden är väldigt enkel och följa och det är svårt att gå fel. MEN – väljer man att gå utan papperskartor måste man ändå använda sunt förnuft. Se till att alltid ha batterier på telefonen och om den skulle laddas ur och leden delar sig – vänta in någon annan vandrare så du är säker på att du går åt rätt håll. Chansa inte utan kartor!

@Karl: Behövde du snöskor/isyxa?

Inte snöskor direkt, men jag hade stegjärn. Hade dock räckt med mindre så kallade micro-spikes och dom hade säkert varit mer lämpliga och smidigare också. Jag hade ingen isyxa utan en kombinerad vandringsstav/isyxa. Väldigt praktisk eftersom du hela tiden har yxan redo. Jag fick användning för den i ett skarpt läge då jag trampade igenom leden nästan vid toppen av ett pass och höll på att glida iväg utför berget i snön. Då hjälpte den mig att hålla mig kvar. Sen är det några ställen där man får sätta sig på rumpan och glida ner när man ska ner för berget och då är den bra att ha som broms/roder!

FAQ: Hade du björnspray? Pistol?

För en svensk kanske det låter märkligt att fråga om jag hade en pistol med mig, men leden går ju igenom USA där det är mycket mer vanligt med vapen och såldes blir också frågan mer naturlig. Frågan ställdes oftast i samband med att man pratade om djur på leden och att man då skulle ha en pistol som skydd. Och svaret på båda frågorna är nej. De björnar som finns längs Pacific Crest Trail är svartbjörnar och de är ganska harmlösa. Jag tror också att risken att jag skulle skada mig själv med sprayen är större än att jag skulle hinna få upp den i tid och spraya i rätt håll vid en eventuell attack. En pistol måste man vara väldigt träffsäker med om den ska göra någon nytta. Är man inte det är risken betydligt större att man bara gör en irriterad björn än mer irriterad. Så NEJ.

FAQ: Hur många par skor gick du sönder?

Tre stycken skor blev det allt som allt, men jag beställde två stycken nya iläggsulor som förlängde livslängden på skorna några veckor.

@Karl: Hur är det med mobiltäckningen längs leden? Laddningsmöjligheter? @Rosanna: Hur ser du till att ha laddning i dina elektronikprylar?

Laddningsstationer finns på de större stopp där man inhandlar/fyller på med ny mat. På caféer, lodger, campingar, restauranger, tvättomater…. De flesta av dessa ställen är vana vandrare så de har oftast flera grensladdar utlagda som man kan använda. Om man har många saker att ladda (som jag hade) kan det vara en bra idé att ta med sig en liten förgrenare så man kan ladda allt på en gång. Som jag nämnde här ovan så hade jag med mig en Polerbank 13000 mAh som jag laddade upp på sådana här platser och sedan använde för att ladda telefonen ute på leden. Till min kamera hade jag fem batterier som jag alltid såg till att ha fulladdade då jag lämnade ett depåstopp. För att göra det snabbt hade jag med mig en extra snabb reseladdare. Funkade också bra och jag var aldrig utan batterier på leden.

FOTOGRAFI

punchbowlfalls1

@petersjoberg: Ändrade det faktum att du var en fotograf på leden någonting? Endera i teknisk aspekt i t.ex. kamerautrustning eller i hur du upplevde saker eller integrerade med andra?

Ja jag hade ju med mig en betydligt större kamera än många andra så en stor del av min packning bestod av den och dess tillbehör. Till en början hade jag även med mig min dator för att kunna redigera bilder längs vägen, men efter ett tag började jag skicka den mellan depåstoppen istället. När det kommer till hur det påverkade vandringen så var det väl främst det att jag gick mycket långsammare än andra, eftersom jag oftare ville stanna och ta upp kameran. Tyvärr var jag ju dock tvungen att låta bli vid flera tillfällen, just för att jag var tvungen att faktiskt ta mig framåt också. Gällande andra personer så pratar man ganska mycket med alla man möter ändå så jag tror inte det faktum att jag hade en kamera med mig påverkade det något särskilt.

@Mig Jumel Whitt: Vilken kamera använde du på din PCT vandring?

Jag hade en Sony a7R II med ett 24-70 optik.

@Sabrina Sims Harrison: Kameran du använde dig av väger en del. Känner du att det var värt det?

Absolut. Att ha en bra kamera som höll hög kvalitet var väldigt viktigt för mig. Att jag lyckades hitta en som var så här bra och som ändå vägde såpass lite tyckte jag var otroligt! Ångrar den inte en sekund.

@Sara Negri: Använde du manuellt läge på kameran för att få till färgerna eller arbetade du något med dem i efterhand?

Jag använde mig i princip bara av manuellt läge och visst arbetade jag med de flesta av bilderna i efterhand (jag fotar allt i raw), men jag gjorde ingen avancerad retusch utan la kanske 1-5 min/bild då jag var ute på leden.

@Anthony Ottati: Hade du med dig ett stativ eller fotade du bara på frihand?

Jag hade med mig ett litet, billigt och superlätt stativ som jag använde ibland, men mestadels körde jag på frihand. Kameran jag hade med mig har en väldigt bra inbygd stabilisator som klarar även långa slutartider.

@Anthony Ottati: Hur höll du kameran laddad?

Jag hade med mig fem batterier som jag såg till att ladda upp varje gång jag var på ett depåstopp (se ovan).

MAT OCH VATTEN

water

@Karl: Hur mycket vatten bar du på som mest? Hur renade du vattnet?

Vatten på leden tar man från naturliga källor (bäckar, forsar, sjöar etc) eller i vissa fall från större tankar som står ute, främst i de torrare delarna. På vissa ställen finns det även dunkar med vatten utställt av snälla människor. För att hålla sig frisk såg jag till att rena allt vatten och det gjorde jag med en så kallad Sawer Squeeze. Detta är som ett filter som man kan skruva på en vattenflaska och endera dricka rätt ur eller krama ut vattnet ur flaskan, eller om man har en ”vattenpåse” vilket är lite smidigare, till en annan flaska. Jag har tyvärr inte sett dessa på den svenska marknaden, vilket är synd för de är väldigt bra och smidiga!

Den största mängd vatten jag bar med mig var nog dag ett. Då bar jag på dryga 7 liter om jag inte minns fel.

FAQ: Hur gjorde du med mat? @Karl: Hur upplevde du provianteringsmöjligheterna längs leden?

Mat kunde man endera posta till sig själv, beställa på nätet eller köpa i samhällen i närheten av leden. Jag provade på allt men föredrog att beställa från sonorapassresupply.com och få det levererat till de ställen jag i förväg bestämt att jag skulle stanna på, alternativt om jag visste att jag skulle in i ett större samhälle där det fanns ett supermarket så kunde jag välja att handla där.

@Karl: Hur många dagar mat bar du på som mest? 

Det finns ganska så gott om samhällen längs leden. De ligger oftast inte mitt på, utan man får ta en alternativ led eller lifta från leden för att komma till dem. Mina etapper mellan dessa samhällen var mellan 3-9 dagar och man ska alltid se till att ha en extra dags proviant med sig ifall något händer (dåligt väder t.ex.), så det mesta jag bar på var mat för 10 dagar.

@Karl: Hur gjorde du med björn-säkring av maten?

I alla delar förutom i Sierras sov jag med maten i tältet. Jag hade det i en packpåse som även passade bra som huvudkudde. I Sierras måste man ha en så kallad Bear Canister, en slags stor plastburk med lock som det krävs en hel del finlir med att få av och som klassas som björnsäker, d.v.s. att björnarna inte kommer åt maten däri.

PLANERING

pctmap

@Karl: Hur planerade du din vandring, och hur hade du planerat annorlunda med facit i hand?

Jag planerade ganska noggrant innan, men bland det första jag lärde mig på leden var att det bara var att glömma planeringen och leva dag för dag. Jag tyckte dock det var ganska kul att planera och även rätt skönt att ha planeringen när jag väl var där ute för att kunna stämma av hur jag låg till tidsmässigt. Och det är väl det tips jag kan ge också, planera i grova drag men följ inte planen slaviskt.

@madeleineholmkvist: Vad hade du för budget och hur bra höll den? Var det något som var dyrare/billigare än vad du räknat med? @Karl: Vad kostade hela kalaset?

Min budget låg på 75.000 inkl alla resor, hotell och utrustning och jag tror att jag drog över med några tusenlappar i slutändan. Det går säkert att få ner den summan betydligt om man vill, men det var vad det landade på för mig. Jag hade t.ex. valt att köpa frystorkade färdigrätter till middag majoriteten av mina vandringsdagar och även om de inte är lika dyra som de är här hemma i Sverige så går de ändå på en del. Det som drog iväg mer än vad jag räknat med var fler hotellnätter och fler restaurangbesök under mina depåstopp.

@Jonas Nohrstedt: Hur fixade du med visum i USA för så lång tid som turen tar?

Man behöver ett sexmånaders turistvisum (b1/b2), vilket du får genom att ansöka och göra en intervju på ambassaden. Här kan du läsa mer om hela den processen.

@nilsson.vicky: Var det svårt att få önskat datum för start när du ansökte om Thru-Hike Pass?

Nej det var det inte. Jag höll koll på datumet då man kunde börja ansöka och ansökte direkt då de släpptes. Inga problem. Här kan du hålla dig uppdaterad om när de släpps. Skulle du inte lyckas få det datumet du vill ha är det inte hela världen att skriva ett annat datum. Det är ingen som kollar detta.

ANDRA VANDRARE

windmill

@Ulf: Kan man gå den ensam?

Det kan man absolut och det var min ambition till en början. Dock träffar man en hel del folk så det kan nog lätt hända att man slår följe med några ett tag, eller för resten av leden. Vill man vara helt ensam är det nog dock rätt så svårt.

@Curt: Hur får du reda på olika ”angels” – enbart genom mun till mun eller finns det info t.ex. på webben?

Trail Angels kallas de vänliga själar som på ett eller annat sätt hjälper vandrare längs vägen. Det kan vara att öppna upp sina hem och låta vandrare sova i deras trädgård, eller att ställa ut dunkar med vatten längs leden, hjälpa till med skjuts till och från samhällen m.m. Vissa av dem finns att läsa om i guideböcker och appar, dessa kan ha gjort detta i åratal, medan andra bara hjälper till någon dag eller så och man har tur om man råkar stöta på dem. I vissa samhällen i närheten av leden kan det sitta listor på personer som kan hjälpa till med logi, skjuts eller liknande på stans anslagstavla eller i matvarubutiken.

@Curt: Har du träffat på personer som givit dig dåliga vibbar så du dragit dig undan?

Nej det kan jag inte påstå. Alla personer ute på leden och i dess närhet har varit väldigt snälla och trevliga. Visst finns det personer som man kanske inte går ihop så bra med, men det finns ju gott om plats att sprida ut sig på i så fall.

@Curt: Ungefär hur stor andel av PCT-vandrarna är kvinnor tror du? Jag undrar, för jag har en vag aning om att vandring, inkl. långvandring, börjar bli allt vanligare hos kvinnor. Om så är fallet kan man ju undra varför. Vad attraherar? Precis samma som för män, eller….?

Svår fråga. Jag försökte räkna vid ett tillfälle i mitten av leden och där skulle jag nog säga att mellan 10-20% var kvinnor. I norra Washington var det däremot fler, kanske 40%. Jag tror nog att det som attraherar kvinnor är detsamma som attraherar män, men om fler kvinnor gör det idag än tidigare så är det nog för att samhället i sig blivit mer jämlikt de senaste årtiondena. Och jämlikhet leder till självständighet och självständighet ger ökat självförtroende och självkänsla. Det ligger nog mycket i det skulle jag tro!

Som sagt, har ni fler frågor så ställ dem gärna i kommentarsfältet nedan, så ska jag försöka svara så gott jag kan! Du kan också kolla in här där jag svarade på frågor inför min vandring.

Fråga mig om Pacific Crest Trail!

pct

Har du något du undrar om Pacific Crest Trail? Om min resa eller om leden i allmänt? Kanske är du själv sugen på att gå leden eller delar utav den och undrar hur du ska gå till väga?

Just nu håller jag på att sätta samman ett inlägg där jag svarar på era frågor, så bombardera mig med allt ni undrar över, endera i kommentarsfältet nedan eller direkt till min mail: info@wilderness-stories.com !

Svaren publiceras i slutet av v.49.

 

 

Tips: Hitta inspiration och kom igång med ditt nästa äventyr!

Du vet den där känslan man har efter att ha kommit hem från en semester? Dagarna har varit fyllda med fantastiska upplevelser, du har ätit gott och träffat massor av intressanta människor. Du har haft tid till eftertanke och du har flera gånger tänkt för dig själv att ”det här, det är verkligen livet”. Dagarna har varit fyllda med bränsle för själen från morgon till kväll och du lovar dig själv att när du kommer hem så ska du inte låta vardagen ta över utan verkligen se till att leva – även på hemmaplan… Också går veckorna och plötsligt befinner du dig tillbaka i ekorrhjulet, mitt i den där vardagen du så strängt lovade att inte fastna i. Det känns lite tomt. Snopet. Meningslöst. Du vet den känslan?

Man står liksom undrande och frågar sig, vad nu då? Huvudet kan kännas tomt på idéer och det kan vara svårt att veta vart man ska börja någonstans. Då har jag ett tips! Sätt ihop en Bucket list, det vill säga en lista på saker du vill göra och platser du vill besöka! Du kan såklart skriva ner en sån här lista på papper, men då krävs det att du redan har allt i huvudet. Ibland kan man behöva lite inspiration. Jag skulle därför istället vilja tipsa om att göra din lista på Pinterest!

pinterest

För er som inte känner till Pinterest så är det en sida där du kan skapa ditt eget konto och sedan samla på och organisera bilder i olika egna gallerier, s.k. anslagstavlor, pinboards. Du kan bl.a. använda pinterest för inspiration och döpa dina anslagstavlor till t.ex. ”inredning”, ”design”, ”styling”, ”julpyssel” – eller just ”Bucket List”. Du kan ladda upp bilder från din dator eller internet, men du kan också leta runt på Pinterest och kolla in andra användares anslagstavlor. Om du hittar en bild som du vill spara så klickar du på den och lägger till den på den anslagstavla som passar. Det fiffiga här är att när du klickar på en bild så får du samtidigt förslag på andra bilder som andra användare som också har sparat den bilden har sparat. På så sätt kan du klicka dig vidare och hitta andra liknande bilder, just i din smak. Du kommer alltså när du börjar spara bilder på din Bucket List, märka att det dyker upp mängder av förslag på bilder av häftiga platser eller aktiviteter som du kanske inte ens hade en aning om att de fanns, eller som du kanske glömt bort att du ville besöka.

Mitt tips är alltså att skapa ett Pinterest konto och en anslagstavla som du döper till Bucket List och sedan gå loss och leta upp bilder på platser eller aktiviteter att lägga till. Spara allt du tycker verkar intressant och se till att du skriver med vad och vart det är någonstans när du sparar dem (detta görs i den rutan som dyker upp när du klickar på spara).

mybucketlist

Redan här börjar äventyrslusten och inspirationen hitta tillbaka och när du så småningom känner att du börjat få ihop ganska många bilder, kommer du till det viktiga: Gå tillbaka till själva anslagstavlan och titta runt. Finns det någon plats / aktivitet som du skulle kunna bocka av inom det närmaste halvåret? En weekend till Island kanske, eller en kryssning bland de norska fjordarna? Tälta under stjärnorna vid kusten? Välj en plats och börja planera! Det viktiga är inte vilket du tar, utan att du tar något! När du ändå är igång så kolla på ett lite större resmål på samma gång, något som kräver lite mer planering och sparande, men som kan bli verklighet inom några år. Kanske vill du besöka Kinesiska muren eller vandra i Patagonien? Välj ett och sätt upp ett mål för när du vill göra det och gör en plan för hur det kan bli verklighet, hur du ska lägga upp sparandet t.ex.

Nu är du plötsligt igång och påväg mot ditt nästa äventyr! Det svåraste och viktigaste steget är taget, nämligen det att bestämma sig och sätta igång! Grattis!

Behöver du hjälp med att komma igång med de första bilderna? Kolla in min Bucket list här!

Kom och lyssna på mig på Fotomässan!

Jag är väldigt glad att meddela att jag kommer vara en del av Fotomässan i år! Fredagen den 11 november kommer jag finnas på plats och prata om mitt äventyr längs Pacific Crest Trail och vikten av att följa sina drömmar och det man tror på.

Fotomässan på Stockholmsmässan i Älvsjö, Scen 2, fre 11/11, kl 16.15 är det som gäller! Efteråt kommer jag finnas på plats i SONYs monter för att svara på frågor. Kom gärna förbi om du undrar något eller bara vill säga hej!

Den sista utmaningen

Jag går långsamt och vemodigt de sista stegen upp till toppen av Devil’s Stairway, en höjd på strax över 2160 meter. Väl uppe på toppen stannar jag upp och blickar ut över bergen. De är fläckade med ett tunt lager snö som fallit under de senaste dagarna utan möjlighet att töa bort. Luften är stilla och frisk. Himlen är delvis täckt med moln som försiktigt men oavbrutet omformar sig. Jag känner mig lugn, tillfreds. Detta är den sista uppförsbacken, det sista berget jag kommer att gå upp för under min vandring av Pacific Crest Trail. Om cirka 12 km kommer jag vara framme vid vandringens mål, den kanadensiska gränsen. 4265 kilometer och 175 dagar efter att jag startade nere vid den mexikanska. Jag känner mig stolt och lycklig samtidigt som det också känns oerhört sorgligt att allt detta snart är över. Men framförallt känner jag mig lugn. Harmonisk. I nuet.

devilsstairway

De sista veckorna ute på leden har milt sagt varit omtumlande. När jag klev över gränsen till Washington, den sista delstaten, låg molnen mörka på himlen och dagen efter kom vad jag bävade för, regnet. Efter närmare 4 soliga månader hade jag nästan förträngt att det fanns. Men det kom – och det skulle hålla i sig. Första halvan av delstaten gick dock förhållandevis bra, solen kom tillbaka och jag fick uppleva fantastiska bergstoppsvandringar liknande de i Sierra Nevada bergen fast på mycket lägre höjd. En särskilt minnesvärd del gick 4 kilometer ovanpå bergskammarna nedanför Old Snowy Mountain med en otrolig 360° vy över bergen, den så kallade Knife’s Edge.

knifesedge01

knifesedge02

knifesedge03

knifesedge04

knifesedge05

knifesedge06

knifesedge08

Men sedan blev det annorlunda. Under de sista 10 dagarna vaknade jag varje dag med hjärtat i halsgropen när jag slog upp ögonen. Försiktigt tittade jag ut genom en glipa i tältduken. Skulle himlen vara blå eller skulle det vara regn på ingång? Dimma eller solsken? Ihållande regn som gjorde det omöjligt att vandra mer än 16 km per dag och som dessutom hade övergått i snöstorm vid ett tillfälle hade gjort att jag ständigt var vaksam på hur molnen rörde sig på himlen och hur stor risken för nederbörd var. Regnkläderna låg alltid högst upp i ryggsäcken. Jag hade innan jag kom fram till Washington aldrig tvivlat på att jag skulle klara av att ta mig hela vägen fram till Kanada, men här blev jag faktiskt tveksam. Tack och lov sprack det upp emellanåt och det fanns alltid tid att torka utrustningen mellan regnskurarna. Det blev nog min räddning. Men ovissheten om det skulle göra det eller ej, den var påfrestande.

fog

rain

snow

fog2

Det kan låta tufft och det var tufft, oerhört tufft stundtals. Men det gjorde också vandringen mer speciell. De dagarna då solen sken eller i alla fall regnet och dimman var frånvarande fick jag uppleva några av de mest fantastiska dagarna på leden. Landskapet var helt otroligt, de norra kaskaderna bjöd på berg som spetsigt sträckte sig mot himlen i konstellationer som förde tankarna till Sagan om ringen eller andra berättelser där mäktiga varelser lever bland bergen. Solnedgångar som färgade himlen i alla möjliga nyanser. Visst har tårarna forsat då jag till exempel tappat känseln i såväl fingrar som tår av kölden från vätan, men känslan av att oturen vänder, att känna hur regnet avtar och få se en svag glimt av den blå himlen genom molnen är obetalbar. Obeskrivbar. Att få ögonen fyllda med tårar bara för att solens strålar träffar ens kind, att skrika ihop av lycka med sina vänner bara för att man får se molnen lätta vid horisonten – det är så häftigt! Jag har inte älskat varje sekund här ute den senaste tiden, men jag har älskat de finare stunderna än mer.

knifesedge09

lenno

sunshine

sunset

river

glacierpeak2

cutthroat1

mountains

Den sista dagen när jag vaknade var vädret långt ifrån stabilt. Molnen svepte försiktigt mellan tälten där jag och mina två vänner slagit läger uppe bland bergen. Men det såg positivt ut och vetskapen om att det bara var några tiotals kilometer kvar av vandringen gav mig den extra energi jag behövde för att ta mig upp och ge mig i kast med dem. Dagen var fantastisk, varken bra eller dåligt väder utan lugnt och trivsamt. Som gjord för eftertanke och tillbakablickar. Jag mötte några andra vandrare på väg söderut. Vandrare som dagen innan blivit klara med leden men som vänt tillbaka för att ta sig hem via någon väg i USA istället för att fortsätta in i Kanada. Jag gratulerade dem och gladdes åt leendena och lättnaden i deras ansikten. När de gratulerade mig tillbaka kändes det lite märkligt, jag var ju inte klar än. Men så slog det mig. Jag var klar. Det fanns ingen annan väg ut än att fortsätta framåt mot Kanada. Närmsta civilisation låg långt mycket längre bakåt än framåt. Vad som än hände skulle jag klara av det. Jag skulle klara av att vandra hela Pacific Crest Trail. Några tårar föll ner min kind när jag insåg det och jag kände hur samma glädje och lättnad jag sett i deras ansikten, spred sig även i mitt.

morning

vandrare

lastwalk

Lugnet det förde med sig stannade kvar i mig och det var samma lugn som jag hade i mig när jag kom upp för Devils Stairway. När jag stod där uppe och blickade ut tänkte jag hur otroligt häftigt det är att vara är ute. Det är lite märkligt, känslan av att vara så liten och obetydlig mitt i denna mäktiga värld gör på något sätt att jag känner mig så stor. Här går lilla jag, försiktigt genom ett landskap som funnits här i tusentals år och som inte bryr sig det minsta om jag är här eller ej. Vill solen skina gör den det, vill snön ösa ner gör den det. Att jag får möjlighet att vara här och se och uppleva allt detta, det är en ynnest som jag bara har mig själv att tacka för.

Jag känner mig stolt, inte bara för att jag gått hela vägen från Mexico till Kanada, att jag slutfört mitt projekt, utan kanske framförallt för att jag tog beslutet att göra det. Att jag tog ansvar över något så stort som mitt eget liv och valde att göra det mitt hjärta ville. Inte vad jag borde, inte vad som passade min karriär bäst, inte vad någon annan ville att jag skulle göra, utan vad jag själv ville göra och brann för. Innerst inne. Det hoppas jag att jag kan motivera fler att göra. Dig med.

finish

Jag vid Kanadensiska gränsen, målet på Pacific Crest Trail.

 

”Because in the end, you won’t remember the time you spent working in the office or mowing your lawn. Climb that goddamn mountain.” // Jack Kerouac

 

Att vinna över sig själv

trees01.jpg

Över ett träd, under ett annat, genom ett tredje och runt ett fjärde. Herre Gud, det är som en jätte dragit fram genom skogen. Överallt ligger ikullvälta träd. Och det finns inget att göra, inget annat än att fortsätta. Att fortsätta ta sig igenom detta helvete av träd, hur långt det än må vara.
Vi måste försöka oss ta oss 30 miles idag, det är mer än någon av oss gjort tidigare, men med alla dessa snirkliga omvägar runt träden känns det snarare som vi kommer komma upp i 40.

image.jpeg
image.jpeg

Svetten har redan efter en halvtimma börjat tränga fram, trots att det är någorlunda mulet idag och att jag frös innan jag gav mig iväg. Jag viftar hysteriskt bort en mygga som lockats till mig av svetten och värmen och som nu flyger runt inne i mitt öra. Jag smäller till en annan som sitter och suger blod på mitt ben, samtidigt som jag med största ansträngning tar mig över en enorm stock som korsar leden och är omöjlig att ta sig runt på annat sätt. Jag andas utmattat ut och tittar upp. 2 meter framför mig – en ännu större trädstam. Åh!!! Jag vill bara skrika. Ska det verkligen behöva vara såhär svårt!?

Den ständiga frågan varför som jag ställt så många gånger men som sällan besvarats. Nu är det bara så och det är inget att göra något åt. Det är bara att fortsätta och acceptera. Även om jag skulle få ett svar skulle det inte ändra något, stammen skulle fortfarande ligga där och den skulle vara lika jävlig stt ta sig över.

image.jpeg

Så varför berättar jag om detta för er? Var inte meningen med denna blog att inspirera? Detta verkar ju inte minsta spännande, bara jobbigt. Och ja, det är otroligt jobbigt och otroligt tråkigt. Igår kväll satt vi och skojade om hur mycket pengar vi skulle vilja ha för att gå om denna jobbiga sträckan igen. Behöver jag säga att det landade på en del?
Men det är ändå så att i slutet av dagen är det alltid värt det. Att ha tagit sig igenom och klarat av en tuff dag är alltid lika stärkande efteråt, särskilt för självkänslan och självförtroendet.

Många har frågat mig både innan och under min vandring vad jag tror att jag kommer ta med mig hem, vad jag kommer att lära mig och detta är nog en sådan grej. Att hur jobbigt, svårt och oändligt något ter sig, så är det bara att bita ihop och göra sitt bästa för att ta sig igenom det. Förr eller senare kommer man att komma ut på andra sidan både starkare och lyckligare! Det hjälper inte att sätta sig och tjura likt ett barn och säga att ”jag vill inte” när det blir lite motigt, då kommer man ingen vart alls varken på leden eller i livet.

Vill du läsa mer om hur jag haft det i Oregon, kolla gärna in min hemsida http://www.wilderness-stories.com eller följ mig på instagram: wildernessstories

Nedräkningen börjar

Det skramlar från bestick och porslin, mjölkskummarens sus skär genom lokalen. I sorlet hör jag två äldre män i åttioårsåldern som sitter bredvid mig och pratar om sin ungdom som att det var första gången de träffades. Jag sitter på ett litet café som heter Mix Bakeshop i Ashland. Framför mig har jag den största latte jag skådat och en så kallad ”Morning Bun”, en slags blandning mellan croissant och kanelbulle, fast med apelsinsmak och en väldans massa socker. Lokalen är avlång med tegelväggar, stolar i plåt och stora öppna ytor. De få borden som finns fyller inte ens hälften av lokalen. Den känns retro blandat med industri. Den påminner mycket om de trendigare caféer som finns hemma i Stockholm och det är skönt att vara på ett ställe som inte känns för amerikanskt. Här blandas bohemer, äldre och arbetande. Jag vet inte riktigt vilken kategori jag tillhör, men här sitter jag i alla fall med min dator och försöker göra backup på alla mina bilder och skriva blogginlägg.

cafe.jpg

Ashland, Oregon. Jag har alltså passerat gränsen mellan delstaterna Kalifornien och Oregon! Jag har vandrat totalt 1715 miles / 2760 km och har nu mindre än 1000 miles kvar till Kanada! 945 miles / 1520 km för att vara exakt. Nedräkningen har med andra ord börjat. Redan i min förra post skrev jag om hur jag passerat halvvägspunkten och det var nog redan där som det började. Från att ha haft 1330 till Kanada och 1330 till Mexiko blev det snart 1430 till Mexiko och bara 1230 till Kanada! Avståndet till Kanada tickar ner i en väldig fart. Jag dessutom ökat takten vilket gör att nedräkningen går ännu snabbare. Från att ha gått ca 20 miles per dag försöker jag nu komma upp i 25+, vilket gör att 100 Miles bara tar ca 4 dagar nu!

or-ca.jpg
or-ca-group.jpg

Vi (ja vi, sen ett tag tillbaka vandrar jag återigen med några från gruppen) har även börjat räkna ner dagarna. Den 22 sept hoppas vi på att vara klara. Det innebär att det idag endast är 43 dagar kvar på min vandring!

Och det känns såklart både tråkigt och skönt. Hemlängtan har börjat krypa på och jag saknar mina vänner och min familj, men även min lägenhet och ett regnigt Stockholm. Att gå i mataffären och veta exakt vart allt finns och vad det är. Dock vet jag ju att jag kommer längta tillbaka hit så snart jag varit hemma några dagar.
Men att räkna ner hjälper faktiskt. Den senaste månaden har varit ganska tuff. Miljöerna har varit likartade och leden har mestadels gått genom tät skog, temperaturen har varit hög och vi vandrar nästan alla dygnets vakna timmar. Många av oss har haft det kämpigt med motivationen.

forrest kopia.jpg
shasta.jpg
forrest2.jpg

Att ha något att se fram emot hjälper enormt i dessa situationer och sedan ca en vecka tillbaka har delmålen ökat. ”Om 3 dagar är vi i Seiad Valley – där jag har ett paket med nya skor på posten!”, ”Om 4 dagar passerar vi gränsen till Oregon!”, ”Om 5 dagar är vi i Ashland, där vi ska ta en vilodag!” o.s.v. Nästa mål är just nu Crater Lake, en av de platser jag har sett mest fram emot på leden och sedan väntar bland annat Timberline Lodge, ett ställe med en fantastisk buffet och vars exteriör användes för att gestalta the Overlook hotel i Stanley Kubricks The Shining. Även Eagle Creek Trail, gränsen till Washington och inspelningsplatser för TV-serien Twin Peaks är delmål jag ser fram emot och räknar ner till. Det känns som att jag kommer få bra med hjälp av leden själv för att inte tappa motivationen.

1400.jpg
1500.jpg
1617.jpg

Mile-markeringar längs leden

Min latte är urdrucken och på fatet återstår bara smulor av det mäktiga bakverket. Jag sneglar mot baren och bestämmer mig för att beställa både en öl och en glass. Såhär i stan gäller det passa på att njuta av det man inte kan få ute på leden. Och när jag väl kommer ut igen gäller det att njuta av vad den har att erbjuda. Jag har ju bara 43 dagar och 1250 km kvar!

Tillbaka till öknen

Medan jag befann mig i Sierra Nevada kunde jag ofta få höra om att Norra Kalifornien skulle vara som att komma till öknen igen, men länge förstod jag inte vad de menade. Nu gör jag det.

Det är den 23 juli och efter flera dagar under trädkronorna i skogen befinner jag mig uppe på en bergskam, Hat Creek Rim. Svetten rinner över pannan och ner över ansiktet samtidigt som fötterna försiktigt men rytmiskt tar sig över den rödbruna, lavastensfyllda marken. Temperaturen ligger någonstans på mellan 35-40 grader och man kan se hur luften vibrerar längre fram över leden på grund av värmen. Växterna som längs Sierra Nevdas berg var grönskande och i full blom, ligger här istället uttorkade över marken. Vulkanerna Mt. Shasta och Mt. Lassen tornar upp sig som två hägringar i fjärran. Shasta i norr och Lassen i söder. Snön som fortfarande ligger kvar över dess toppar ser oerhört svalkande ut och trots att jag nyss var glad över att slippa ta mig fram över snötäckta berg ser de väldigt lockande ut. Min mun är så torr att om jag ska dricka vatten måste jag först skölja munnen för att tungan inte ska fastna mot gommen då jag sväljer. Det är så otroligt varmt och just denna sträckan är torrlagd i närmare 50 km så jag tvingas varsamt fördela mina klunkar ur vattenflaskan. Förhoppningsvis ska det dock finnas ett förråd med vattendunkar, en så kallad water cache om ca 8 km. Förhoppningsvis.

image.jpeg

Mt. Lassen i söder

image.jpeg
image.jpeg

Mt. Shasta i norr

image.jpeg

Det råder värmebölja i Norra Kalifornien. Den kommande veckan förväntas det bli kring 40 grader under dygnets varmaste timmar – i skuggan. De följande dagarna kommer med andra ord bli tuffa, kanske även tuffare än idag. Det känns motigt.

Jag har under den senaste tiden funderat mycket över mitt äventyr och dess innebörd och dagar som dessa är de tankarna än mer närvarande. Att tankarna över huvudtaget börjat poppa upp just nu är kanske inte så konstigt eftersom jag precis passerat stolpen som markerar ledens mittpunkt. Jag har med andra ord kommit drygt halvvägs, vilket öppnar upp för eftertanke och reflektion.

Är det något jag kommit fram till är det vikten av att stanna upp och försöka fånga varje dag och se det fina i den. När jag just den här dagen vandrar över det torra landskapet lyssnar jag på ett avsnitt av Sommar i P1 och när huvudpersonens berättande avbryts av en låt med afrikanska svängiga toner känner jag med ens hur mitt humör skiftar och jag fylls av en energi som får mig att dansa fram längs leden. Det är så häftigt hur några toner kan få en att se så annorlunda på tillvaron och det slår mig hur mycket vi faktiskt kan styra vårt mående.

Med dessa tankar i huvudet medan jag fortsätter över lavastenarna känner jag att det i alla fall går lite lättare och snart är jag framme vid vattendunkarna och de är inte bara fulla av vatten, trailangeln Coppertone är även på plats med sin husbuss och bjuder oss på svalkande rootbeer floats.

image.jpeg

Rootbeer floats hos Coppertone

När jag sedan fortsätter förändras landskapet och jag befinner mig plötsligt på en gräsäng. En äng som leder upp på toppen av en annan klippa med en fantastisk utsikt över solnedgången och Mt Shasta. Jag häpnas över hur föränderligt landskapet fortfarande är, bara jag tar mig tid att betrakta det. Jag måste försöka se på det så som jag gjorde i början, med stora nyfikna ögon. För dagarna är faktiskt fortfarande häftiga och nya. Jag vet aldrig hur en dag kommer se ut och var den kommer sluta. Idag gjorde den det på denna fantastiska plats. Timmarna i värmen uppe på klippan är som bortblåsta och det enda som återstår är en känsla av styrka över att ha klarat av dem. Imorgon väntar en ny dag och jag är redo att på nytt låta öknen visa mig vad den har att erbjuda

image.jpeg

På egna ben

me1.jpg

I över 70 dagar och 130 mil har jag vandrat med den grupp jag valde att ansluta till efter en månad i öknen. Det har inneburit både glädje och trygghet, en känsla av tillhörighet och gemenskap. Så mycket vi har upplevt ihop och tagit oss igenom. Så mycket vi skrattat och dummat oss, men också diskuterat allvarliga saker och pratat om våra liv, delat saker inte många andra känner till. Vi har inte alltid varit hela gruppen, några har hoppat över vissa sträckor, andra har mött upp släkt och vänner, men vi har alltid återkommit till varandra.
Men det är dags nu. Dags att bryta upp. Om jag förut anslöt till gruppen för att jag ville ha en osäker framtid lämnar jag den nu på grund av samma anledning. Det är för tryggt att stanna, jag vet hur mina dagar kommer att se ut och jag längtar efter friheten. Att inte behöva oroa mig för vilka som är framför eller bakom, vart vi ska äta lunch eller sova. Dessutom har saker jag ville komma ifrån hemma i vardagen börjat blossa upp även här. Grupperingar, skitsnack, lögner och otrohet. Det känns otroligt tråkigt att detta existerar även här, men det är samtidigt kanske inte så konstigt. Efter att ha kommit nästan halvvägs har en vardag börjar infinna sig och det kanske är i den irritationer och egoism uppstår. Vilket gör anledningen att lämna ännu större.

Men beslutet är svårt. Väldigt svårt. De som jag har lärt känna här ute har blivit som en familj och att lämna dem kan i värsta fall innebära att jag aldrig kommer att se dem igen. Ibland oroar jag mig för att jag bara tror att gräset är grönare på andra sidan. Men jag måste pröva, tanken har funnits hos mig så länge nu, och framförallt måste jag öka farten om jag ska hinna till Kanada innan mitt visum löper ut. Vissa i gruppen har beslutat sig för att hoppa över norra Kalifornien och tar det därför fortfarande relativt lugnt och det är svårt att fortsätta gå när de andra redan stannat, slagit upp sina tält och gjort upp en eld, samtidigt som ens egna fötter smärtar.

Jag befinner mig nu i Sierra City och medan de andra idag gått vidare har jag stannat kvar för att jobba med mina bloggar och ta hand om mina bilder. Det bör ge dem tillräckligt med försprång för att vi inte ska stöta ihop på ett tag.
Det är tungt. Oerhört tungt. Men jag uppskattar att inte veta vad som ska hända imorgon, att få vara fri och låta slumpen avgöra vad som ska hända. Om ödet vill att vi möts igen så gör vi det.

group01.jpg

Så tack för allt. Tack Mia, Bushwhack, Cliffhanger, Pimpstick, Lenno, Jetfighter. Blue och Raw Hyde.

The High Sierras

Mörkret har just lagt sig och på himlen pågår ett gnistrande skådespel ackompanjerat av ett medley av USA-relaterade låtar som hyllar landet till fullo. Fyrverkerierna i blått, rött och vitt avlöser varandra och runt omkring mig har hundratals människor samlats för att bevittna detta årliga spektakel. Unga som gamla, barnfamiljer, ungdomsgäng och äldre par, de flesta klädda i någon form av stjärn- och randprydda kläder. De jeansskjorts med tryck föreställande den amerikanska flaggan som jag lite på skämt inhandlat dagen innan för att ha något rent att ha på mig ligger definitivt i lä bland de kreationer som nu finns att beskåda runt omkring mig. Jag sitter på en mur och nedanför mig sitter en familj där samtliga fyra barn just fått ett varsitt halsband i form av en stor vit stjärna som hänger i en blinkande lysdiod i samma färgkombination som fyrverkerierna. Människornas rop och applåder växer sig allt starkare och högre i takt med att fyrverkerierna blir maffigare och maffigare.

Jag befinner mig i South Lake Tahoe i mellersta Kalifornien, skidorten som nu på sommaren förvandlas till en badort och där bergen fylls med mountainbikescyklister och vandrare istället för med skid- och snowboardåkare. Det är den fjärde juli, USAs nationaldag, självständighetsdagen.

4th_july.jpg

Det finns en anledning att vi befinner oss just här. De senaste dagarna har jag och de andra jag vandrat med pressat på ordentligt för att hinna ta oss hit till dagens datum. Inte bara för att fira 4 juli, utan för att firandet skulle sammanfalla med att vi tagit oss igenom och klarat av det så kallade ”High Sierras”.

The High Sierras är som namnet antyder den högre delen av Sierra Nevadas bergskedja, där de högsta topparna och passagerna finns och den anses sträcka sig mellan Mount Whitney i söder till just Lake Tahoe i norr, bland annat genom Yosemite National Park, Kings Canyon och Giant Sequoia National Forest. Själva Sierra Nevada sträcker sig ytterligare ca 160 km norrut men ungefär samtidigt som jag tog mig över till Sonora Pass vid mile 1017 skedde en drastisk förändring i landskapet. Bakom mig kunde jag se de höga snöklädda bergen tillhörande the High sierras, medan bergen framför mig mer syntes som små lummiga kullar i jämförelse och jag kände hur jag samtidigt som jag drog en lättnadens suck även kände mig lite vemodig.

panorama1.jpg
panorama2.jpg

Panoraman tagna från exakt samma punkt på Pacific Crest Trail, den övre blickandes bakåt mot the High Sierras och den undre framåt, mot norr.

För visst har den här delen av leden stundtals varit fruktansvärt jobbig. Jag vet inte hur många höjdmeter upp och ner jag tagit mig, hur många stenar jag fått lyfta på benen ordentligt för att ta mig upp för – eller ner för, hur många vattendrag jag fått korsa med dyngsura skor resten av dagen som följd, hur många mygg jag sprungit ifrån och svurit över, hur många gånger jag tappat bort leden i snön eller halkat till och ramlat omkull i den slushaktiga snömassan.

water05.jpg
water06.jpg

Men samtidigt har det varit det häftigaste jag någonsin varit med om. Det landskap jag fått se liknar ingenting jag tidigare sett och om jag tidigare känt att jag rört mig något för nära civilisationen har den här sträckan definitivt fått mig att känna annorlunda. Här har ingen av oss haft mottagning på telefonerna på veckor, ljud från vägar, flygplan eller andra fordon har helt stängts ute där vi befunnit oss i dalarna omringade av berg som verkar tagna ur sagan om ringen böckerna, eller ovanpå desamma.

beauty02.jpg

The High sierras har verkligen varit maffigt, nästintill oförståeligt. Att man under loppet av bara några timmar har kunnat vandra från vad som känts som den djupaste djungel via vilda västern klippor till snölandskap med milsvid utsikt och vetskapen om att de enda som haft lyckan att uppleva dessa platser är bara de som, liksom vi, gjort oss förtjänta av det genom att gå hit, känns otroligt häftigt och rentav lyxigt.

hs.jpg
beauty01.jpg

De enda människor jag mött är andra vandrare och det är inte konstigt att när vi nu befinner oss i ett samhälle känner oss som en egen liten folkgrupp inne i vår egen bubbla. Där jag sitter på min lilla mur och blickar ut över spektakel känner jag mig både delaktig och samtidigt inte. Fyrverkerierna fortsätter på himlen och ur högtalarna skrålar Rodney Atkins hur han ”thinking to my self, I’m so glad that I live in America” och även jag tänker för mig själv att jag är så himla glad jag är över att vara här. Kanske inte just i detta folkhav, men att vara här och att imorgon få ge mig ut i vildmarken igen.