Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Okategoriserat

Den sista utmaningen

Jag går långsamt och vemodigt de sista stegen upp till toppen av Devil’s Stairway, en höjd på strax över 2160 meter. Väl uppe på toppen stannar jag upp och blickar ut över bergen. De är fläckade med ett tunt lager snö som fallit under de senaste dagarna utan möjlighet att töa bort. Luften är stilla och frisk. Himlen är delvis täckt med moln som försiktigt men oavbrutet omformar sig. Jag känner mig lugn, tillfreds. Detta är den sista uppförsbacken, det sista berget jag kommer att gå upp för under min vandring av Pacific Crest Trail. Om cirka 12 km kommer jag vara framme vid vandringens mål,

Att vinna över sig själv

trees01.jpg

Över ett träd, under ett annat, genom ett tredje och runt ett fjärde. Herre Gud, det är som en jätte dragit fram genom skogen. Överallt ligger ikullvälta träd. Och det finns inget att göra, inget annat än att fortsätta. Att fortsätta ta sig igenom detta helvete av träd, hur långt det än må vara.
Vi måste försöka oss ta oss 30 miles idag, det är mer än någon av oss gjort tidigare, men med alla dessa snirkliga omvägar runt träden känns det snarare som vi kommer komma upp i 40.

image.jpeg
image.jpeg

Svetten har redan efter en halvtimma börjat tränga fram,

Nedräkningen börjar

Det skramlar från bestick och porslin, mjölkskummarens sus skär genom lokalen. I sorlet hör jag två äldre män i åttioårsåldern som sitter bredvid mig och pratar om sin ungdom som att det var första gången de träffades. Jag sitter på ett litet café som heter Mix Bakeshop i Ashland. Framför mig har jag den största latte jag skådat och en så kallad ”Morning Bun”, en slags blandning mellan croissant och kanelbulle, fast med apelsinsmak och en väldans massa socker. Lokalen är avlång med tegelväggar, stolar i plåt och stora öppna ytor. De få borden som finns fyller inte ens hälften av lokalen.

Tillbaka till öknen

Medan jag befann mig i Sierra Nevada kunde jag ofta få höra om att Norra Kalifornien skulle vara som att komma till öknen igen, men länge förstod jag inte vad de menade. Nu gör jag det.

Det är den 23 juli och efter flera dagar under trädkronorna i skogen befinner jag mig uppe på en bergskam, Hat Creek Rim. Svetten rinner över pannan och ner över ansiktet samtidigt som fötterna försiktigt men rytmiskt tar sig över den rödbruna, lavastensfyllda marken. Temperaturen ligger någonstans på mellan 35-40 grader och man kan se hur luften vibrerar längre fram över leden på grund av värmen.

På egna ben

me1.jpg

I över 70 dagar och 130 mil har jag vandrat med den grupp jag valde att ansluta till efter en månad i öknen. Det har inneburit både glädje och trygghet, en känsla av tillhörighet och gemenskap. Så mycket vi har upplevt ihop och tagit oss igenom. Så mycket vi skrattat och dummat oss, men också diskuterat allvarliga saker och pratat om våra liv, delat saker inte många andra känner till. Vi har inte alltid varit hela gruppen, några har hoppat över vissa sträckor, andra har mött upp släkt och vänner, men vi har alltid återkommit till varandra.
Men det är dags nu.

The High Sierras

Mörkret har just lagt sig och på himlen pågår ett gnistrande skådespel ackompanjerat av ett medley av USA-relaterade låtar som hyllar landet till fullo. Fyrverkerierna i blått, rött och vitt avlöser varandra och runt omkring mig har hundratals människor samlats för att bevittna detta årliga spektakel. Unga som gamla, barnfamiljer, ungdomsgäng och äldre par, de flesta klädda i någon form av stjärn- och randprydda kläder. De jeansskjorts med tryck föreställande den amerikanska flaggan som jag lite på skämt inhandlat dagen innan för att ha något rent att ha på mig ligger definitivt i lä bland de kreationer som nu finns att beskåda runt omkring mig.