I över 70 dagar och 130 mil har jag vandrat med den grupp jag valde att ansluta till efter en månad i öknen. Det har inneburit både glädje och trygghet, en känsla av tillhörighet och gemenskap. Så mycket vi har upplevt ihop och tagit oss igenom. Så mycket vi skrattat och dummat oss, men också diskuterat allvarliga saker och pratat om våra liv, delat saker inte många andra känner till. Vi har inte alltid varit hela gruppen, några har hoppat över vissa sträckor, andra har mött upp släkt och vänner, men vi har alltid återkommit till varandra.
Men det är dags nu.

Mörkret har just lagt sig och på himlen pågår ett gnistrande skådespel ackompanjerat av ett medley av USA-relaterade låtar som hyllar landet till fullo. Fyrverkerierna i blått, rött och vitt avlöser varandra och runt omkring mig har hundratals människor samlats för att bevittna detta årliga spektakel. Unga som gamla, barnfamiljer, ungdomsgäng och äldre par, de flesta klädda i någon form av stjärn- och randprydda kläder. De jeansskjorts med tryck föreställande den amerikanska flaggan som jag lite på skämt inhandlat dagen innan för att ha något rent att ha på mig ligger definitivt i lä bland de kreationer som nu finns att beskåda runt omkring mig.

”Förbannade j***a led!!! Åhh! Jag orkar inte mer!” Jag stannar och lutar mig framåt mot mina stavar. Det är så himla jobbigt. Det känns som att mina fötter har 20 kilos vikter spända över sig och varje steg kräver total fokus. Andetagen pressar sig in och ut genom bröstet och pulsen dunkar högt innanför pannbenet. Varför utsätter jag mig för det här?!

Men så ser jag när jag släpper blicken från mina tunga fötter och blickar uppåt – toppen. Toppen av den passage jag håller på att ta mig över och genast kommer energin tillbaka och jag tar de sista krävande stegen upp över toppen.

”Det är ingen idé att ens försöka ta sig igenom tidigare än i mitten/slutet av juni”, ”Jag skulle inte rekommendera någon att vandra igenom bergen i snön”, ”Det är ingen som har vandrat genom the Sierras i så mycket snö”, ”the Sierras är omöjligt att ta sig igenom om det är snötäckt”. Det var några av de svar jag gick då jag öppet ställde frågan i ett forum för Pacific Crest Trail på Facebook i höstas om huruvida det gick att vandra genom Sierra Nevada om det var snötäckt och om man gjorde det tidigare än rekommenderat.

Men jag ville ta mig igenom.

Södra Kalifornien. Sierra Nevadas bergskedja. Norra Kalifornien. Oregon. Washington. Det är de 5 stora delar man kan dela upp den 4280 km långa Pacific Crest Trail i. Jag befinner mig just nu i det lilla samhället Kennedy Meadows som markerar slutet av Södra Kalifornien och början på Sierra Nevada. Detta betyder med andra ord att jag klarat av den första delen av PCT!

Det känns otroligt häftigt och märkligt att ha kommit hit. Samtidigt som det gått otroligt snabbt känns det som att det var evigheter sen jag satt på flyget från Stockholm på väg mot Los Angeles och tittade ner på just de snötäckta Sierra Nevada bergen som jag nu har framför mig.

Efter en dryg månad på leden, i ett väder som inte kanske varit det mest karaktäristiska för öknen så har jag till slut kommit fram till den så kallade Mojaveöknen, ledens förmodligen varmaste del. Mojaveöknen kallas också ”the high desert” på grund av den höga höjd den ligger på. Här har öknen trots hettan en hel del växtlighet, bland annat de välkända Joshua träden som bara växer här. Hela Mojaveöknen är ca 60 000 kvadratkilometer stor, men leden passerar (tack och lov) bara 8 mil i dess västra utkant.

Men det är hett. Mycket hetare än vad det varit tidigare och här gäller det att verkligen planera dagarna –

Även om jag inte ägnat mig åt vandring särskilt länge så har vandring för mig alltid varit något jag velat göra själv. För mig har själva tjusningen varit att just få vara ensam med sig själv med sina egna tankar utan några spår av andra människor i närheten. Men det har också handlat om den styrkan jag tycker att man finner i sig själv under och efter en vandring. Att våga lita på sig själv, att man fattar rätt beslut, att man kan bära det man behöver för att överleva och att man kan ta sig långa sträckor. Att man klarar sig utan hjälp från någon annan.

700 miles öken. Det är nästan 113 mil och det är vad som inleder Pacific Crest Trail om du börjar vid mexikanska gränsen och går norrut. Så här i efterhand kan jag faktiskt erkänna att jag var lite orolig för just den här biten. Över hundra mil öken. Torka. Hetta. Sand. Ingen växtlighet förutom en och annan kaktus. Inget vatten. Ingenting. I mil efter mil efter mil.

Men så fel jag hade! Öknen är helt fantastisk och jag är otroligt glad över att ha fått mina fördomar totalt krossade. Jag befinner mig just ni 342 miles in på leden,

Aldrig mera tält! Det var vad jag sa till mig själv för några år sedan då jag fått nog av leriga festivalcampingar och iskalla nätter. Som musikfotograf och musikfantast har jag varje sommar sen jag var 15 år besökt mellan fem och femton musikfestivaler och till slut fick jag nog och köpte mig en gammal ombyggd Mercedesbuss som jag sedan dess bott i under mina festivalbesök.

Kanske är det därför inte så konstigt att tanken på att vandra inte slagit mig tidigare. Men så såg jag filmen Wild för ungefär ett år sedan och plötsligt kändes det väldigt intressant.