Gå till huvudsajt

Från avsky till eufori inom loppet av några sekunder

”Förbannade j***a led!!! Åhh! Jag orkar inte mer!” Jag stannar och lutar mig framåt mot mina stavar. Det är så himla jobbigt. Det känns som att mina fötter har 20 kilos vikter spända över sig och varje steg kräver total fokus. Andetagen pressar sig in och ut genom bröstet och pulsen dunkar högt innanför pannbenet. Varför utsätter jag mig för det här?!

Men så ser jag när jag släpper blicken från mina tunga fötter och blickar uppåt – toppen. Toppen av den passage jag håller på att ta mig över och genast kommer energin tillbaka och jag tar de sista krävande stegen upp över toppen. ”Jaaa!!! Jag klarade det! Gud vad skönt! Och vad vackert det är!” Allt, som för bara några sekunder sedan var så jobbigt och fruktansvärt är som bortblåst och i bröstet slår inget hjärta tungt längre och andetagen har slutat kämpa och går lätt in och ut igen. I mig finns bara en värme och total lycka och jag ler och tänker för mig själv att det här, det är det bästa jag gjort i hela mitt liv.

forester_kearsarge.jpg

Forester och Kearsage Pass, 13.200 ft / 4.023 m v/s 11.760 ft / 3584 m

När jag skrev mitt förra inlägg hade jag tagit mig över två av de tio passager som väntade mig i Sierra Nevadas berg. Forester och Kearsarge. Den sistnämnda hör egentligen inte till själva leden utan är en del av en sidoled som man kan ta om man behöver ta sig till civilisationen för att skaffa mer proviant, vilket jag gjorde vid det laget. Således har jag tagit mig över den passagen två gånger, både på in- och utvägen. Den här etappen har jag tagit mig över ytterligare sex passager som alla varit kämpiga och underbara på sina egna vis.

En passage, eller pass som det heter på engelska, är en plats mellan två berg som är lite lägre och där man lättast kan ta sig över. Ett berg är ju inte, som man kanske kan tänka sig ibland, format som en kon, utan topparna smälter liksom samman med varandra och de bildar ett enda långt berg – en bergskedja. Den här delen av Pacific Crest Trail tar sig över dessa bergskedjor, ner i dalarna för att sedan gå över ytterligare en kedja. Och en till. Och en till. Och även om passagerna är lättare att ta sig över än själva bergstopparna, så är de långt ifrån lätta. De passager jag hitills tagit mig över ligger på mellan 3285 och 4023 meter över havet och leden ringlar sig ofta upp längs branta bergväggar som inte sällan är täckta med snö. Och är de det inte är det oftast väldigt stenigt och man får lyfta högt på benen för att ta sig framåt och uppåt.

Så det är extremt jobbigt och stundtals även fruktansvärt, men i samma sekund som man når toppen känner man med ens att det varit värt det. Känslan över att man faktiskt klarat av det sprider sig med värme genom kroppen och vid toppen får man även ytterligare en belöning – utsikten. Innan man tagit sig över en passage har man inte en aning om vad som väntar på andra sidan, men varje gång har jag blivit lika chockad över hur otroligt vackert det är här ute! Och även om inga bilder kan göra utsikten och känslan rättvis kommer jag här nedan dela med mig av några bilder från samtliga pass och förhoppningsvis kan jag åtminstone förmedla en liten del av den.

Glen Pass, 11.947 ft / 3.641 m

Morgonen jag skulle ta mig över Glen Pass vaknade jag av att mitt gröna lilla tält var täckt med snö. Under natten hade det fallit ca 10 cm pudersnö. Tack och lov hade några morgonpigga tagit sig över passagen innan mig så det var lätt att följa i deras steg. Solen sken och snön glittrade. En magisk passage – om än så jobbig.

glen01.jpg
glen02.jpg
glen04.jpg
glen03.jpg

Pinchot Pass, 12.106 ft / 3.690 m

pinchot.jpg

Mather Pass, 12.093 ft / 3686 m

mather01.jpg
mather02.jpg

Muir Pass – 11.969 ft / 3.648 m

Muir Pass är kanske den mest kända passagen på leden. På toppen ligger en stenhydda som restes 1931 för att ge skydd åt vandrare. Själva vägen upp och ner var inte lika brant som de övriga, men täckt med snö för ca 13 km. Nog så jobbigt, men den absolut vackraste hitills.

muir01.jpg
muir02.jpg
muir04.jpg
muir03.jpg

Selden Pass – 10.913 ft / 3.326 m

selden.jpg

Silver Pass – 10.779 ft / 3.285 m

silver.jpg

När jag ikväll fortsätter min nästa etapp längs leden väntar de två återstående passagerna, Island Pass på 10.225 ft / 3.117 m och Donohue Pass på 11.074 ft / 3.375 m och det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram mot dem. Även om de kommer bli fruktansvärda vet jag att de också kommer bli fantastiska!

Psst, Om du vill läsa mer om vad som händer i the Sierras och få tips om hur du tar dig fram här, kika gärna in min hemsida, http://www.wilderness-stories.com eller följ mig på instagram, @wildernessstories

Att våga göra det omöjliga

”Det är ingen idé att ens försöka ta sig igenom tidigare än i mitten/slutet av juni”, ”Jag skulle inte rekommendera någon att vandra igenom bergen i snön”, ”Det är ingen som har vandrat genom the Sierras i så mycket snö”, ”the Sierras är omöjligt att ta sig igenom om det är snötäckt”. Det var några av de svar jag gick då jag öppet ställde frågan i ett forum för Pacific Crest Trail på Facebook i höstas om huruvida det gick att vandra genom Sierra Nevada om det var snötäckt och om man gjorde det tidigare än rekommenderat.

Men jag ville ta mig igenom. Jag ville vandra från punkt A (Mexico) till punkt B (Kanada) i ett svep och inte göra som vissa gör, hoppa över Sierra Nevadabergen och ta den delen senare när snön smält.

Som svensk och van vid snö tyckte jag det kändes märkligt att det skulle vara omöjligt att vandra genom snö. Har man bara rätt utrustning borde det väl inte vara några konstigheter? För säkerhetsskull bokade jag in mig på ett snöäventyr i Höga kusten i vintras, High coast winter classic (arrangerat av Friluftsbyn), en 3 dagars snöskovandring genom kustlandskapets berg och dalar.

highcoastwinterclassic07b-3.jpg
highcoastwinterclassic07-1.jpg

Höga Kusten Winter Classic, februari 2016

Med den erfarenheten kände jag mig i alla fall något säkrare, även om Skulebergets 295 m.ö.h. inte går att mäta mot de passager på över 3000 m.ö.h. som man tar sig igenom här. Så jag läste även på om snösäkerhet och kollade youtubeklipp om hur man stoppar ett eventuellt fall med en isyxa, ett så kallat self arrest, m.m. Jag beställde den utrustningen jag behövde för snön och var noga med att ha den bästa och säkraste.

whippet.jpg

En så kallad "whippet", en kombinerad isyxa/vandringsstav

Väl uppe i bergen bestämde jag mig även för att göra ytterligare en sak. Bestiga Mount Whitney. Det sammanhängande USAs, ”the lower 48’s”, högsta berg på 4418 m. Berget ligger bara 16 km från leden och är en vanlig avstickare för de som vandrar PCT. Sommartid.

Vid lägerelden i Kennedy Meadows sa en som lät kunnig på området att det nog bara var erfarna Mountaineers som gav sig i kast med Whitney såhär års. Men jag var tveksam. Och målinriktad. Jag bestämde mig för att prova och i alla fall testa att ta mig upp. Skulle det visa sig totalt omöjligt skulle det ju bara vara att vända om och ta sig ner igen.

nighthike.jpg

Så på morgonen den 4 juni ringde klockan kl 03.00 och en halvtimme senare var jag och fyra vänner på väg upp för berget. Vi hade slagit läger på 3500 m höjd, så framför oss hade vi en stigning på ca 1000 m utspritt på 7 km. Direkt stötte vi på problem. Vart var leden? I mörkret och snön tycktes det omöjligt att hitta den. Spår ledde till höger och vänster, kors och tvärs, upp och ner. Men med hjälp av min gps på telefonen och idéen om vart leden var korsade vi snö och stenar och till slut kom vi rätt! Lagom till att det började ljusna och det storslagna bergslandskapet runt om oss stegvis trädde fram hittade vi de switchbacks som ledde upp till den sista delen innan toppen.

Dryga 4 timmar efter att vi startade stod vi äntligen på toppen.

mtw02.jpg
whitneytrail.jpg
mtw01.jpg
jagwhitney.jpg

Vilken känsla! Att stå på toppen av det högsta berget i Sierra Nevada, det högsta berget i USA, att ha tagit sig upp för egen maskin och att ha trotsat alla de som sagt att det skulle vara omöjligt och bevisa motsatsen.

foresterpass.jpg

De följande dagarna tog vi oss vidare genom Sierras och bla över ledens högsta punkt, Forester pass, en passage mellan två toppar på 4023 meters höjd (Mt. Whitney ligger ju som sagt en bit ifrån leden och räknas därför inte som en del av PCT). Nu befinner jag mig i den lilla staden Bishop, strax nedanför bergen och ska ta igen mig några dagar innan det är dags att ta itu med nästa etapp med ytterligare 5 passager.

kearsarge01.jpg
kearsarge02.jpg

Kearsarge pass, en passage som jag måste ta mig över för att komma tillbaka till leden.

Så det går. Ingenting är omöjligt. Man ska inte lyssna på alla de åsikter som påstår sig vara det enda riktiga. Lyssna på dig själv och vad du vill. Läs på och använd ditt eget sunda förnuft. Gör det du känner för och lita på att du klarar av det!

Södra Kalifornien avklarad!

Södra Kalifornien. Sierra Nevadas bergskedja. Norra Kalifornien. Oregon. Washington. Det är de 5 stora delar man kan dela upp den 4280 km långa Pacific Crest Trail i. Jag befinner mig just nu i det lilla samhället Kennedy Meadows som markerar slutet av Södra Kalifornien och början på Sierra Nevada. Detta betyder med andra ord att jag klarat av den första delen av PCT!

Det känns otroligt häftigt och märkligt att ha kommit hit. Samtidigt som det gått otroligt snabbt känns det som att det var evigheter sen jag satt på flyget från Stockholm på väg mot Los Angeles och tittade ner på just de snötäckta Sierra Nevada bergen som jag nu har framför mig. Så mycket jag sett och varit med om, så många människor jag mött, så många backar och berg jag kämpat mig upp för. Så många skratt, så mycket känslor. Så många blåsor och värkande kroppsdelar. Så mycket lycka.

sierrasfromplane.jpg

Vy över Sierra Nevadas bergskedja

deserttrail.jpg
badenpowell.jpg

Mt. Baden Powell

forrest.jpg
beachcamping.jpg
desert.jpg
campground.jpg
sunset.jpg

Det känns helt otroligt när jag tänker tillbaka på det och ännu mer otroligt när jag tänker på att jag faktiskt bara upplevt en liten del av vad hela den här vandringen har att erbjuda!

Det jag fram till nu vant mig vid, vandring bland kaktusar och torrlagda sträckor, kommer nu att vändas totalt upp och ner då det är dags att bege sig upp i bergen som är täckta med snö. Från början var det tänkt att jag skulle börja den kommande delen med en 5 dagars kurs i snösäkerhet, men tyvärr ställde arrangören in det datumet jag skulle gå, så nu kommer jag få ta mig an bergen på egen hand. Eller i alla fall ihop med den gruppen av människor jag mött och som jag presenterat i tidigare blogginlägg. På grund av den riskfaktor det faktiskt innebär att bege sig upp i det snötäckta landskapet som närsomhelst kan drabbas av en ny snöstorm som fyller igen spåren på leden känns det otroligt skönt att ha sällskap just nu även om jag måste erkänna att jag mer och mer saknar att vandra på egen hand. Nåväl, delen Sierra Nevada är ”bara” ca 790 km lång och därefter väntar ledens ytterligare 3 delar på totalt ca 2360 km. Det kommer finnas gott om tid till ensamvandring framöver!

quarterofthepct.jpg

702 miles. Det är vad jag hittills vandrat. Det innebär också att jag vandrat 1/4 av hela Pacific Crest Trail!

I skrivande stund sitter jag på den veranda som hör till den butik som vandrarna samlats ikring. Här sitter vandrare, gamla som unga och tar sig en svalkande öl, öppnar upp paket de skickat hit med utrustning och mat inför kommande sträcka och försöker lista ut hur den nya utrustningen fungerar. Det behövs en hel del för att klara av det som komma skall. Stegjärn, björnsäkra boxar, isyxor m.m. Visst känns det lite pirrigt att ge sig iväg, men så länge man håller sig lugn och litar på sitt eget omdöme ska det nog gå bra. Som en person vid lägerelden sa igår kväll, ”If in doubt – don’t go out”.

Än så länge känner jag mig i alla fall inte tveksam, och jag kan knappt vänta till imorgon innan jag ger mig ut! Det ännu dags för del två – Sierra Nevada!

sierras.jpg

Mot the Sierras!

Genom Mojaveöknen

mojave01.jpg

Efter en dryg månad på leden, i ett väder som inte kanske varit det mest karaktäristiska för öknen så har jag till slut kommit fram till den så kallade Mojaveöknen, ledens förmodligen varmaste del. Mojaveöknen kallas också ”the high desert” på grund av den höga höjd den ligger på. Här har öknen trots hettan en hel del växtlighet, bland annat de välkända Joshua träden som bara växer här. Hela Mojaveöknen är ca 60 000 kvadratkilometer stor, men leden passerar (tack och lov) bara 8 mil i dess västra utkant.

walking.jpg

Men det är hett. Mycket hetare än vad det varit tidigare och här gäller det att verkligen planera dagarna – och nätterna. För om man vill ta sig igenom det här partiet och behålla tempot får man se till att vandra både dagtid och nattetid. Mellan ca kl 12-17 på dagen ligger temperaturen kring 40 grader och det platta landskapet med dess låga vegetation gör den tiden på dygnet nästintill outhärdlig att vandra i. Att vandra i sådan hetta kräver också att man bär med sig väldiga mängder med vatten, vilket i sin tur blir tungt och således ännu jobbigare.

mojave.jpg
windmill.jpg

Siesta under en av vindkraftverken som leden tar sig fram emellan

Jag har fortfarande sällskap av de jag presenterade i mitt föregående inlägg och vi har här valt att dela upp dagarna i två pass. Vi börjar tidigt på morgonen och vandrar ca 10 miles / 16 km tills det att vi känner att hettan blir för påtryckande eller att vi kommer fram till ett bra ställe att vila på. Därefter har vi tagit siesta några timmar, för att senare kring 17-tiden börja gå igen och då gå en ungefär lika lång sträcka.

Detta innebär att jag för första gången har fått prova på hur det är att vandra i mörker! Både längs väg och i bergen. Det är en ganska häftig kontrast att få landskapet upplyst av månljuset och det lugn som sprider sig över landskapet när dess färger inte längre går att urskilja och växterna enbart visar sig som siluetter mot horisonten.

sunset.jpg
nighthike2.jpg
nighthike.jpg

I skrivande stund har jag cirka 12 km kvar av Mojaveöknen. Därefter går leden upp på högre höjder till vad som kommer leda mig mot Sierra Nevada bergen och dess stora snötäcke. Men än är vi inte inte där och så länge ska jag passa på av att njuta av varma dagar och den stekande solen!

Att vandra själv v/s att vandra i grupp

Även om jag inte ägnat mig åt vandring särskilt länge så har vandring för mig alltid varit något jag velat göra själv. För mig har själva tjusningen varit att just få vara ensam med sig själv med sina egna tankar utan några spår av andra människor i närheten. Men det har också handlat om den styrkan jag tycker att man finner i sig själv under och efter en vandring. Att våga lita på sig själv, att man fattar rätt beslut, att man kan bära det man behöver för att överleva och att man kan ta sig långa sträckor. Att man klarar sig utan hjälp från någon annan. Vi klarar så otroligt mycket mer än vi tror och att ge sig ut och vandra är ett utmärkt sätt att bevisa det för sig själv! På så sätt växer man som person för varje gång man ger sig ut. Både fysiskt och psykiskt.

_DSC2912.JPG

Således har även den här vandringen varit något jag planerat att göra själv. Självklart har jag förstått att jag kommer stöta på andra och sett det som ett positivt inslag i min vandring, att varje dag träffa nya människor och få höra om deras bakgrund och historia. Men jag har även sett fram mot ensamma kvällar i vildmarken, där jag kan campa för mig själv och njuta av solnedgången med enbart en bok som sällskap. Just nu läser jag boken Into the Wild av Jon Krakauer som handlar om Chris McCandless som efter sin universitetsexamen bröt helt med sitt gamla liv och valde att ge sig ut på vägarna i USA utan en krona på fickan. Under flera år levde han som nomad innan han tillslut gav sig iväg på sitt stora äventyr i vildmarken i Alaska. Ett äventyr som tyvärr kom att innebära slutet på hans liv.

book.jpg

I ett kapitel utav boken finns ett brev citerat som Chris skrev till en man han mötte under sina äventyr och som han ville skulle få uppleva den, enligt Chris, sanna livsglädjen. Brevet är några sidor långt, men just denna del fick mig att börja tänka.

Citat:
”So many people live within unhappy circumstances and yet will not take the initiative to change their situation because they are conditioned to a life of security, conformity, and conservatism, all of which may appear to give one peace of mind, but in reality nothing is more damaging to the adventurous spirit within a man than a secure future. The very basic core of a man’s living spirit is his passion for adventures. The joy of life comes from our encounters with new experiences, and hence there is no greater joy than to have an endless changing horizon, for each day to have a new and different sun.”

Även om jag är här ute och gör något helt annorlunda än vad jag är van vid, även om jag aldrig vet vad varje dag kommer innebära, vart jag kommer sova eller vilka jag kommer att möta, gör jag det ändå på ett för mig bekvämt sätt som jag är van vid.
Därför bestämde jag mig för att testa något nytt. Jag hade tidigare träffat en grupp på fem vandrare som jag trivts väldigt bra ihop med. Några av dem har vandrat ihop sen dag ett, några dykt upp efter hand. Vi hade spenderade några vilodagar ihop men efteråt valde jag ändå att vandra vidare själv. Den kvällen då jag läste detta kapitel befann jag mig bara några kilometer framför dem på leden, så jag bestämde mig för att ta ett kliv ut ur min komfortzon och vänta på dem kommande dag, för att därefter ansluta mig till deras gäng och testa på hur det är och vad det innebär att vandra i grupp.

roadwalk.jpg

Och visst är det en annan upplevelse att vandra med andra. Dagarna känns enklare när man har någon att prata med, kvällarna är roligare och man kan dela på delar av bördan. Men man måste också anpassa sig till gruppen vad det gäller val av antalet mile man vandrar per dag, om man vill ta en vilodag eller ej m.m. Nu har det bara gått några dagar och ännu känns det för tidigt att utvärdera hur jag vill fortsätta att göra. Kanske är det också det som är lite själva grejen och vad Chris menade i sitt brev. Att inte veta vad morgondagen kommer innebära. Att låta det som händer hända, utan att bestämma det i förväg. Hur som helst har de fem totalt olika, men ändå så lika personligheterna i den lilla gruppen redan kommit mig väldigt nära.

mia_pimpstick.jpg

Cookiemonster & Pimpstick

rawhyde.jpg

Raw Hyde

len_blue.jpg

Prancer & Blue

Friheten i att helt få göra sina egna val har minskat men jag får istället så mycket mer. I filmen Into the Wild är det sista McCandless skriver i sin dagbok innan han går sin tragiska död till mötes att ”Happiness only real when shared”. Om det blir min egen slutsats eller ej återstår att se, men jag kommer ändå inte behöva vänta till min dödsbädd innan jag tar reda på det.

blue_rawhyde.jpg

Flams och trams vid lägerelden

400.jpg

Hela gänget vid makeringen för mile 400

Den ständigt föränderliga öknen

700 miles öken. Det är nästan 113 mil och det är vad som inleder Pacific Crest Trail om du börjar vid mexikanska gränsen och går norrut. Så här i efterhand kan jag faktiskt erkänna att jag var lite orolig för just den här biten. Över hundra mil öken. Torka. Hetta. Sand. Ingen växtlighet förutom en och annan kaktus. Inget vatten. Ingenting. I mil efter mil efter mil.

Men så fel jag hade! Öknen är helt fantastisk och jag är otroligt glad över att ha fått mina fördomar totalt krossade. Jag befinner mig just ni 342 miles in på leden, vid Cajon Pass, vilket innebär att jag nästan tagit mig igenom halva öknen. Hittills har ingen dag hittills har varit den andra lik och landskapet är i ständig förändring. En morgon kan man börja uppe på ett kargt berg, för att sedan gå ner genom en väldig frodig terräng längs en bäck, för att sedan vandra upp på ett annat berg med en helt annan vegetation. Allt blomstrar och trots att min näsa rinner konstant älskar jag det.

trail2.jpg
trail1.jpg
trail3.jpg

Den största kontrasten hittills skedde för bara några dagar sedan. Jag vaknade mitt i natten av ett väldigt smattrande mot tältduken. Trött som jag var låg jag kvar och var nöjd över att jag valt att lägga ut mitt vattentäta extragolv inuti tältet på kvällen innan (även om jag då lagt ut det främst för att skydda liggunderlaget mot stickor på marken). Men så kom jag på att jag lämnat ryggsäcken utanför tältet, så jag satte på mig pannlampan och drog upp dragkedjan till tältet. Snö! Ungefär en decimeter snö blandat med hagel täckte mina skor, kök och ryggsäck. Efter att ha skakat av min utrustning så gott jag kunde och dragit in den under tältets vestibul kröp jag återigen ner i sovsäcken för att strax därpå återigen vakna, men denna gång av en blixt och en påföljande smäll. Åska!

Jag tillhör tack och lov dem som tycker åska är ganska mysigt och eftersom jag befann mig i en dal, i skydd av massa träd var jag inte direkt orolig utan somnade gott om till ljudet av hagel och dunder.
När jag vaknade nästa morgon sken solen och efter några timmar var alla spår av nattens hageloväder borta.
Vad som verkligen kontrasterade till denna upplevelse var morgonen efter. Efter att ha vandrat ca 3 km kom jag fram till några varma källor där jag stannade i några timmar och bara njöt av att få ligga i ett varmt bad, mitt ute i vildmarken. Källorna, Deep Creek Hot Springs, ligger ca 2 timmars promenad från närmsta väg så vid den här tiden på morgonen var det bara några andra vandrare där och vi hade hela området för oss själva.

snow.jpg
hotsprings.jpg

Så från hagel och snö till ett naturligt uppvärmt bad. Det är verkligen häftigt vad naturen kan erbjuda och hur olika varje dag kan se ut. Nu ser jag verkligen fram mot den andra halvan av öknen. Det vill säga 50 mil av fler kontraster och nya upplevelser!

jag.jpg

Från tältmotståndare till långdistansvandrare

Aldrig mera tält! Det var vad jag sa till mig själv för några år sedan då jag fått nog av leriga festivalcampingar och iskalla nätter. Som musikfotograf och musikfantast har jag varje sommar sen jag var 15 år besökt mellan fem och femton musikfestivaler och till slut fick jag nog och köpte mig en gammal ombyggd Mercedesbuss som jag sedan dess bott i under mina festivalbesök.

Kanske är det därför inte så konstigt att tanken på att vandra inte slagit mig tidigare. Men så såg jag filmen Wild för ungefär ett år sedan och plötsligt kändes det väldigt intressant. Jag har alltid varit intresserad av alternativa levnadssätt och detta med att vandra verkade ju onekligen väldigt spännande. Jag bestämde mig för att prova och blev fast direkt! Det är något oförklarligt magiskt med att kunna klara sig på det man kan bära med sig på ryggen och att leva i naturen utan bekvämligheter.

pearl.jpg

Min Mercedezbuss "Pärlan" någonstans i sommarsverige

Nu, lite mer än ett år sedan jag såg filmen, har jag precis börjat min egen vandring långs Pacific Crest Trail, leden som filmen utspelar sig på. Leden går genom västra USA’s bergskedjor, från den mexikanska gränsen till den kanadensiska, är ca 430 mil lång och tar mellan 4-6 månader att genomföra. Ledens första del går genom Mojaveöknen i söder, vidare över de snötäckta Sierra Nevada bergen, bl.a. genom den kända nationalparken Yosemite och fortsätter sedan över Kaskadbergen över norra Kalifornien och delstaterna Oregon och Washington för att tillslut passera gränsen till Kanada.

mexicanborder.jpg

Jag vid mexikanska gränsen, Pacific Crest Trail's startpunkt.

desert.jpg

Och det är alltså där jag befinner mig nu, närmare bestämt 33 mil in på leden, stramt utanför det lilla samhället Cabazon i södra Kalifornien. Jag har hittills tillbringat 17 dagar på leden och idag har jag tagit en så kallad zero-day, en dag då man vandrar noll, d.v.s. zero, miles. Jag sitter på bakgården till ett hus tillhörande ett gammalt par som kallar sig själva för Ziggy and The Bear och som sedan fyra år tillbaka har ägnat sig åt att hjälpa de vandrare som passerar här. Tomten är full av vandrare som ska stanna över natten eller som bara tittar in för att säga hej eller för att hämta upp ett paket proviant som de postat till sig själva i förväg.

Att just västra USA lockade som vandringsmål var kanske inte så konstigt med tanke på att klimatet här är hyfsat stabilt med många soliga dagar och lite nederbörd. Med andra ord så långt ifrån den svenska festivalsommarens väder som möjligt. Men ironiskt nog innebar 6 av de första vandringsdagarna just klassiskt svenskt sommarväder, 15 grader och regn, inte alls torka och hetta som jag fått beskrivet för mig. Tack och lov kommer jag ju från Sverige och vet den här typen av väder kan innebära, så jag har varit förberedd och klarat mig hyfsat bra även om jag många kvällar svurit över att inte kunna göra annat än att sitta kvar inuti tältet när jag väl lyckats slå upp det mellan regnskurarna.

rain.jpg

Vy över en retning öken från Mount Laguna Campground

tentinfog.jpg
mile100.jpg

Jag vid mile 100 (160km)

Men sedan cirka en vecka tillbaka idag skiner solen igen och allt är återigen på topp! Även om folk är trötta och möra är det härligt att kunna sitta bland tälten och samtala på kvällarna. Här hos Ziggy and The Bear har de ca tjugotalet vandrare som ska tillbringa natten här, ägnat dagen åt att tvätta kläder och gå igenom kartor inför morgondagen. Här på gården är det inte tillåtet med tält, utan alla sover direkt på marken jämte varandra. Det är lite mysigt, men samtidigt måste jag säga att jag längtar efter att få sätta upp mitt lilla tält igen. Min tidigare utkastelse om att aldrig mer sova i tält har jag fått erkänna besegrad. Tält är fantastiskt!

tentinsun.jpg