Shin-Koshigaya

koshigaya8.jpg
I Koshigaya är menyerna bara på japanska.

Hos oss i Koshigaya (ca 2 mil norr om Tokyo) är det alltid en upplevelse att gå ut och äta. Runt tågstationen Shin-Koshigaya finns ca 100 små restauranger och barer; på gatuplan, i källarlokaler, under tågspåren eller en hissresa upp i något av höghusen.

I Koshigaya bor det näst intill inga utlänningar. Detta har den naturliga följden att närmare allt är på japanska. Vi har lärt oss att tyda menyerna någorlunda, men det blir oftast ändå en överraskning när maten kommer. I Japan beställs flera smårätter till bordet,

Akihabara – elektronik, maids, manga och robotdans!

Jag spenderar mina dagar i Akihabara. Centrum för manga, popkultur, anime, och otaku-kultur (fanatiska fans). Idag uppmärksammar CNN gruppen World Order och låten ”Have a Nice Day” med frågan ”Är detta nästa Gagnam Style?” Robotdanser, maid cafés, spelhallar, hundratals små elektronikbutiker och dansgruppen AKB48. Precis så här ser det ut!

Jag undrar om denna musikvideo kommer att explodera på det sätt som CNN förutspår? Och vad det i sådana fall skulle innebära för turismen här i området (jag har sett förvånansvärt få västerländska turister i Akihabara jämfört med i t.ex.

Oume-festival

Det är långt ifrån en myt att japanerna älskar vårens alla blommor. Körbärsblommorna är kanske mest välkända för omvärlden, men plommonblommorna är även de otroligt uppskattade. De så kallade ”Oume no hana” som blommar under mars månad.

oume5.jpg

I söndags åkte vi till staden Oume (som alltså fått sitt namn efter just plommon) för att njuta av årets första picknick. Station Hinata Wada ligger ungefär 1h och 30min väst om Tokyo med tåg.

Ome-shi Plum Park ligger på 20 minuters promenadavstånd från stationen, längst en väg som var full av gatustånd denna soliga söndag.

En barrunda i Kita Senju

Jag och Fredrik bor inte direkt i Tokyo. Vi bor i Koshigaya, en stad 2 mil norr om huvudstaden som ligger i prefekturen Saitama (kan jämföras med annat län/landskap).

I Koshigaya bor det väldigt få utlänningar. Det innebär att restauranger, barer, butiker och all annan typ av service och information nästan enbart finns på japanska. Vi ser det inte som ett problem, snarare som en rolig utmaning. Man kommer långt med att peka, le och gestikulera. Restaurangpersonal brukar dessutom lära oss nya ord varje gång vi är på besök. ”Biru okawari onegaishimasu” = ”En till öl tack”.

Vilket för mig till onsdag kväll i förra veckan.

Tsukiji Fish Market – världens största fisk- och skaldjursmarknad!

tsukijifishmarket9.jpg

Häromveckan steg vi upp redan klockan 5:00 för att ta första tåget in till Tokyo. Strax innan 06:00 mötte vi upp min vän Satoko vid utkanten av Tsukiji Fish Market, världens största fisk- och skaldjursmarknad. Långsamt gick vi in på marknaden, försiktiga för att inte störa alla de fiskare och säljare som jobbat snabbt och flitigt i den kalla morgonluften. Var man än vände fanns där skaldjur och fiskar i alla storlekar, färger och former. Krabbor, ålar, blåsfiskar, räkor, musslor och snäckor jag aldrig sett tidigare. För att inte tala om de gigantiska tonfiskarna som ståndägare stod och kämpade med att såga i mindre bitar.

Konichiwa!

emelietokyo.jpg

Jag har nu bott i Tokyo i snart två månader. Att trängas på tåget tidigt på morgonen, se animerade skyltar var jag än vänder mig, äta ris till frukost, lunch och middag (nå ja, inte varje dag), bugande säga ”arigato gozaimasu” så fort jag köpt en kaffe på stan, slita hårt med att läsa tre nya alfabet, se kvällen lysas upp av neonskyltar i regnbågens alla färger, vimla bort mig på en bakgata för att upptäcka ytterligare en ny av de över 100 000 restauranger som finns här, för att efter middagen hitta ett karaokeställe där jag kan sjunga mig hes,