Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Ett typiskt argentinskt föräldramöte

-Jag vågar inte lämna min baby, han är så, så, så liten, hulkar mamman till vänster om mig. Hennes tårar rinner. -Ursäkta mig, men det är mitt första barn, säger hon och snyter sig ljudligt. -Det är helt normalt att vara ledsen och rädd, säger en av pedagogerna lugnande.-Här får du gråta så mycket du vill. Vi har ett mycket bra team av psykologer som kan stötta vid inskolningen. Du ska se att det kommer att gå bra.

Ingen i rummet höjer på ögonbrynen. Att gråta på föräldramöten hör till vanligheten i Argentina, i alla fall på förskolan där mina barn går. Det kan bli mycket känsloladdat – både glädjetårar eftersom man är så rörd över hur snabbt barnen växer eller tårar för att man är ledsen över att ens barn har bitit ett annat, för att nämna två exempel.

Att det finns psykologiskt stöd vid inskolning, både för barn och vuxna ses också som något naturligt. Det är inte för inte som Argentina är världens mest psykologtäta land. Det finns mer än en psykolog per 1.000 invånare. Och i Buenos Aires finns flest psykologer i hela landet: åtta per tusen invånare. Att säga att man ska gå till psykologen är inte märkligare än att säga att man ska gå till frissan. Att inte ha en psykolog som man regelbundet går till anses nästan som lite konstigt.

På föräldramötena pratar man öppet i grupp om hur man känner inför olika situationer, något som ibland är svårt för en reserverad nordbo som jag. En klassiker på terminens första föräldramöte är att vi får göra olika övningar för att sedan samtala om vilka känslor vi har inför förskolestarten. Idag fick vi till exempel skriva ner våra rädslor på ett papper och läsa upp dem högt. Och det är absolut inga föräldrar som tycker att det är jobbigt att uttrycka hur de känner sig inför andra. Argentinska föräldrar älskar att tala om sina känslor och de älskar att prata om sina barn (jag antar att det sistnämnda är något de har gemensamt med föräldrar i hela världen). Att på samma gång få relatera till båda dessa favoritämnnen gör att många blir väldigt inspirerade och minst sagt mångordiga. Och tårarna finns alltid nära till hands. Föräldramötena blir således inte bara känslosamma, utan även långa.

dagisJPG.JPG

I brist på bild från föräldramötet så får ni hålla till godo med en bild på några av barnen på förskolan där alla föräldrar gråter.

Jag minns ett föräldramöte vid ett terminsslut där alla föräldrar utom jag grät. Alla var rörda över att barnen var stora och skulle byta grupp följande år. Jag lyckades inte klämma fram en enda tår och kände mig som gruppens mest okänsliga mamma. Efter fyra år i det argentinska förskolesystemet så hoppas jag på att bli lite bättre på att gråta offentligt. Vi får väl se hur det går med den saken i år.