Gå till huvudsajt

Jordägaren i Kerala som gillade kommunisternas jordreform

Ända sedan jag kom till Kerala första gången dagarna före julafton 1983 har jag fascinerats av delstaten som skimrar i hundra nyanser av grönt. Hög läs- och skrivkunnighet, bra hälsotal – och dessutom relativt jämlikt fördelat jordägande sedan den kommunistpartiledda delstatsregeringen under sextiotalet genomfört en rad jordreformer.

Nu är jag i Kerala igen för kanske tionde gången med en grupp vänner för att visa dem den del av Indien som jag innerst inne egentligen tycker bäst om. Vi har bott på gästhus med milsvid utsikt i Munnar i tedistrikten i Nilgiribergen, lyxigt på ekologiska Coconut Lagoon, en natt på nästan lika lyxig husbåt och nu hemma hos Rajeev Thomas, hans fru och tre tonårsbarn. Här, i huset vid kanalen, bor också hans mamma som är änka sedan Rajeevs pappa dog för fem år sedan.

Hans hus ligger på en tomt intill en av de tusentals vattenvägarna i Kuttanads våtmarker. Brödfrukt- och mangoträd skuggar gräsmattan och fiskebåtar med utombordare och färjan på väg in till Allapuzha kuttrar förbi. Det doftar dy, fukt och sötvatten. Kanalerna och åarna gror igen av stora sjok av flytande vattenhyacinter.

– Min farfar ägde stora landarealer här omkring och småbrukare arrenderade mark av honom och betalade med del i sin skörd. Men på sextiotalet genomförde CPI (M) – Communist Party of India (Marxist) – jordreformerna och marken delades ut till småbönderna som brukade den.

– Vad tyckte farfar om det?

– Han tycket det var bra. Det tyckte också min pappa, som lämnade jordbruket och fick anställning på statliga Rubber Board i Kottayam, och det tycker jag. Det är mycket bättre att det är som det är nu, att marken är mer jämlikt fördelad, svarar Rajeev Thomas, vilket låter ovanligt generöst och storsint för att komma från en storjordägare som blivit av med det mesta när vänsterregeringen beslutade att expropriera.

Det har gått bra för Rajeev och hans familj. Själv utbildade han sig inom IT, fick jobb på Deutsche Bank i Bangalore och blev förflyttade till Singapore. Karriären gick finfint. Men han längtade hem och trivdes aldrig riktigt med storstadslivet.

Sedan tre år tillbaka bor han hemma i huset som han växte upp i och lever delvis på paying guests i sitt hem som han marknadsför som homestay.

Redan 1957 vann CPI (M) delstatsparlamentsvalet i Kerala och kunde därefter forma världens första demokratiskt valda kommunistiska regering, må så vara på delstats- och inte på nationell nivå.

Senaste decennierna har vänsteralliansen (Left Democratic Front, LDF), som kommunistpartiet är del av, styrt en mandatperiod, röstats bort och ersatts av en Kongresspartiledd koalition – bara för att väljas tillbaka till makten ytterligare fem år senare. Sedan ifjol styr LDF Kerala igen.

– Ibland tröttnar vi på kommunisterna, och då röstar vi på Kongresspartiet. Men vänstern har faktiskt sett till att Kerala sticker ut. I andra indiska delstater, som Karnataka och Tamil Nadu, satsar myndigheterna på att rusta upp infrastrukturen de stora städerna och längs huvudlederna. Här i Kerala försöker regeringen underhålla alla vägar, även de allra smalaste och minsta som går ut till byarna.

Vi går en eftermiddagspromenad runt ön där Rajeev bor. Jorden är röd. Risfälten lyser intensivt grönt. I den lokala kvarnen kommer bönderna med chilis som mals till chilipulver, ris som mals till rismjöl och torkade kokosnötter som pressas till kokosnötsolja. Bananträd och tapiokasnår ramar in de små stenhusen, där skolbarnen läser läxor. På stentrappor ner mot vattenvägarna i detta landsbygds-Venedig står kvinnor och diskar kastruller och tvättar kläder i de grönbruna kanalerna.

– Folk är utbildade här. Alla kan läsa och skriva. Vi går inte på det där pratet om att daliter (lågkastiga) är mindre värda. Vet du, från Kerala valdes inte en enda ledamot för BJP (hinduhögerpartiet som leder den federala regeringen i New Delhi) till det nationella parlamentet i senaste valet.

– Här i Kerala gillar vi inte dem som vill blanda in religion och vidskepelse i politiken, fortsätter Rajeev Thomas, som är syrisk katolik (en kyrka med anor från Tomas Tvivlaren lär ha rest från Syrien till Indien för 2000 år sedan och grundat de första kristna församlingarna här i Kerala redan år 52 e Kr) och går i kyrkan halv tio varje söndagsmorgon (”Annars kommer prästen hit och hämtar mig”).

– Man lurar inte utbildade människor. Det är därför vi i Kerala inte låter oss bedras av de nya vindar av intolerans som blåser i landet sedan Modi kom till makten. Här i backwater lever vi i harmoni, kristna, hinduer och muslimer.

– Och kommer det politiker från BJP som vill hetsa upp motsättningar ber vi dem gå sin väg.

Brist på rupier i Indien

Chennai, söndag. Det är brist på kontanter i Indien. Efter sedelbytet i november har läget ännu inte stabiliserat sig. Många bankomater är tomma på pengar och de som har pengar tillåter bara uttag på 4 500 rupier, motsvarande cirka 500 svenska kronor, om dagen. Men det råder också brist på de nya 500-rupiersedlarna, så i praktiken kan man bara ta ut 4.000 rupier i form av två 2.000-rupiersedlar (en ny valör sedan sedelreformen), som butiker, kaféer och restauranger å andra sidan inte vill ta emot om du köper för mindre än 1.000 rupier.

Varför? Jo, för att de inte vill bli av med för mycket av sin alltmer sällsynta gamla (som fortfarande gäller) 50- och 100-rupiersedlar och nya 500-rupiersedlar.

När det gäller valutaväxling är det samma sak: Max 4 500 rupier/dag får du växla till dig med dollar, euro eller nån annan stor utländsk valuta (svenska kronor funkar däremot praktiskt taget aldrig, så ta med dollar eller euro).

Igår träffade jag och mina resvänner huvudredaktören för The Hindu Business Line, Raghavan Srinavasan. Tidningen är en av den 155 år gamla sydindiska engelskspråkiga dagstidningen The Hindu. Vi frågade Srinavasan vad som är största politiska frågan i Indien just nu.

– Utan tvivel sedelbytet, svarade han och tillade att många New Delhi-tidningar mestadels intervjuat människor ute i indiska samhället som varit positiva till sedelbytet, som premiärminister Modi genomförde med bara två dagars varsel i november 2016.

– Vi ser till att få in fler kritiska röster i tidningen.

Premiärminister Modi upprepar gång på gång, läser jag i tidningen att de fattiga tjänar på reformen, vars syfte i huvudsak skulle vara att klämma åt korrumperade politiker och skattefuskande affärsmän, kort sagt den del av eliten som lever gott på svarta pengar. The Hindu formulerar det som att Modi upprepade gånger med sina försäkringar om att sedelbytet gynnar de på samhällsbotten spelar ut ”pro-fattiga-spelkortet”.

Men i praktiken drabbas de fattiga hårt, eftersom de sällan har tillgång till bankkort och har bankonton.

Vi frågade Srinavasan på The Hindu Business Line hur de fattiga ser på reformen.

– Folk är arga, men det har gått lugnt till över hela landet. Det är inte som i Venezuela där det bröt ut skottlossning efter valutareformen. Och alla tror att nån annan lider mer än dem, så på så sätt har Modi lyckats, rent pr-mässigt.

Srinavasan tillade:

– The poor think the demonitation screw up the rich, the rich think it screw up the corrupted politicians, the government think it was a pr-success and that it therefore screw up the opposition, and the opposition think it was pr-disaster and that it therefore screw up the government.

– Alla är med andra ord nöjda, avslutade Srinavasan på The Hindu.

En positiv bieffekt av Indiens kontantbrist är hur som helst att allt fler kaféer och restauranger hellre tar kort än tar emot de där förskräckliga 2 000-rupiersedlarna som dränerar deras kassor på växel.

Indiern som ville veta var han kom ifrån

 

Dev Patel som den vuxne Saroo i Lion.

Saroo bor med sin ensamstående mamma, storebror och lillasyster i en by i centrala Indien. Mamman jobbar i ett stenbrott. Saroo, som bara är fem år, hjälper storebror med olika småjobb och påhugg, som att sno stenkol från godstågen. En kväll ger de båda bröderna sig iväg för att leta dagsverken i en intilliggande stad. Men det är mitt i natten och Saroo är trött och storebrodern lämnar honom på en bänk på tågperrongen för att sova tills dagen gryr.

– Gå ingenstans, säger storebror och drar iväg för att jaga jobb och inkomst.

När han kommer tillbaka är Saroo borta. Han har klivit ombord på ett tomt tåg som plötsligt börjat röra på sig. Först två dygn senare tar Saroo sig ut. Då befinner han sig i en jättestad med myllrande människomassor. Det visar sig vara Calcutta, 160 mil från hembyn.

Alltmer förtvivlad frågar femårige Saroo efter mamma och byn som han tror heter Ganeshthalay, men ingen har hört talas om den.

Efter ett tag hamnar han på barnhem och till slut blir han adopterad av ett par från Hobart australiensiska Tasmanien (där den våndande och omtänksamma mamman spelas suveränt av Nicole Kidman).

25 år senare får Saroo, spelad av Dev Patel (Slumdog Millionaire, The Best Exotic Marygold Hotel), syn på nyfriterade jalebi (en söt indisk efterrätt, snarlik spanska churros) och minns sin barndom och det hål inom honom som skapades när han försvann från sin familj. Adopterade Saroo har inte satt sin fot i Indien sedan han adopterades som femåring.

Jalebi. Indiska madeleinekakor.

Han håller på Australien och inte Indien i cricket. Han äter australisk mat, lyssnar på västerländsk musik, vill vara som sina infödda australiska vänner. Men vänner med indisk bakgrund i Australien tar med honom på indiska matlagningsäventyr och påminner honom om hans bakgrund. Där i ett sådant sammanhang som han får syn på de där orange, blanka jalebiskringlorna och minns sin barndoms Indien, precis som Marcel Proust mindes sin barndom när han åt madeleinekakor och drack lindblomste i På spaning efter den tid som flytt.

Skådespelaren som gestaltar den vuxne Saroo har faktiskt en liknande historia. Nej, Dev Patel är inte adopterad, men han är uppvuxen i Storbritannien med sina biologiska indiska föräldrar som närmast kom från Kenya och han brydde sig, i likhet med filmens Saroo, inte ett skvatt om sina indiska rötter, förrän …

– När jag växte upp ville jag vara som alla andra brittiska barn och tänkte inte på mina indiska gener. Det var först när jag kom till Indien för att spela in Slumdog Millionaire som jag började reflektera kring min härkomst, berättade Dev för mig på telefon tidigare i år.

Lustigt nog befann jag mig då i Indien och han i sitt nya hemland USA när vi pratade om hur stor betydelse landet där man själv eller ens föräldrar – eller ens mor- och farföräldrar – har sina rötter. När tappar man minnet av sin härkomst? När blir man helt och fullt en del av det nya och låter det gamla försvinna in i glömskan?

På den något knastriga telefonlinjen sa Dev Patel att han var så nyfiken på att upptäcka mer av Indien och bad mig, som har rest där i 34 år, att berätta mer om hans föräldrars hemland. Det kändes absurt att jag, etnisk svensk uppvuxen i Västerås, satt där på en sängkant på ett indiskt hotell och berättade om Indien för en etnisk indier, uppvuxen i England och nu bosatt i Los Angeles på andra sidan jordklotet.

Med hjälp av Google Earth och beräkningar av hur långt tåget som tog honom bort från hembygden till Calcutta börjar Dev Patels filmkaraktär Saroo söka efter sin biologiska mamma.

Filmen heter Lion, som bygger på en verklig historia, hade svensk premiär på juldagen. Jag var på premiären och var hänförd av de extremt realistiska scenerna inspelade i Calcutta och av känslorna som vällde fram inom mig när historien hann ifatt den adopterade pojken – och vardagen i det nya landet krackelerade. Jag vet inte om jag någon gång tidigare snyftat så mycket på bio – och jag var inte ensam. Sista halvtimmen lät publiken i biosalongen på Filmstaden i Västerås som en samling inhyrda gråterskor.

De stora dagstidningarnas kritik av filmen var njugg. ”Utgången av den här typen av film är oftast given. Allt skvallrar om ett lyckligt slut. Svaret ligger på något sätt i filmens blotta tillblivelse”, tyckte Dagens Nyheter. Det är som om filmrecensenten vant sig vid påhittade kluriga och orealistiska intriger och i grunden föraktar en berättelse som inte slutar i något väldigt spetsfundigt och originellt, eller ännu mer lidande.

Ja, slutet på Lion är feelgoodfilm när den är som bäst (ursäkta spoilern), men vägen dit är smärtsam, gripande och ställer så många frågor om vilka vi är, vad som gör oss till det vi blir och vad ”hemma” egentligen är att jag lämnar biosalolongen mer med en känsla av att jag varit med om två timmars psykoterapi än om en juldagsfilmpremiär.

Se trailern för Lion:

https://www.youtube.com/watch?v=-RNI9o06vqo

Beställ min nya bok För den som reser är världen vacker med Vagabondrabatt:

Beställ här!

Döden här hemma och i Indien

Mitt i sommaren för drygt fyra år sedan gick min mamma bort. Strax efter att vi tagit farväl av hennes där hon låg nedbäddad i skjuksängen med det fladdrande skenet från ett levande ljus på sängbordet forslades hon bort av begravningsbyrån till en efter-döden-hantering dold för våra blickar.

Jag minns männen från begravningsfirman som smög in i korridorerna på hospiset för att hämta de avlidna och ta dem till kylrummet eller krematoriet. Männen tittade ängsligt på mig, som om de var oroliga för att jag skulle tycka illa om att de, dödens hantlangare, saknade förmågan att göra sig själva osynliga.

Strax efteråt i den indiska staden Benares på en lerig strand vid floden Ganges stod jag och tittade på sju eldar med sju döda kroppar som brann. Runtom kremeringsbålen, som brinner dygnet runt, året runt, befann sig som vanligt en blandning av förbipasserande, anhöriga och turister som betraktade ritualerna. Trots en känsla av att jag borde gå därifrån stod jag som fastnitad och stirrade in i lågorna som om de rymde ett mysterium som när som helst skulle förklaras.

Att jag och andra turister som inte hade någon som helst anknytning till de döda tittade på, tycker nog många här i Sverige känns taktlöst, för att inte säga smaklöst. Inte skulle vi vilja ha … säg japanska turister som stod och stirrade på våra anhörigas kremering, om det nu skulle vara möjligt.

Men ingen av de anhöriga som jag pratade med vid kremeringsbålen på Gangesflodens strand tyckte att det var stötande att jag såg på när deras make, maka, farmor eller farfar kremerades. För så är indisk tradition: det ska ske öppet, helst utomhus, eftersom det är en del av livet som inte får gömmas undan.

Samtidigt är det de nära släktingarna, och inte inhyrd personal, som inför allas åsyn tvättar kroppen, klär den och bär den på en bår av bambu insvept i guldglänsande tyg genom marknadsgränderna och folkmassorna till flodstranden.

Det är också en nära släkting som tänder på bålet och det är en nära släkting som sprider askan i floden.

Allt som vi lejer bort till anonyma mörkklädda män tar familjen själv hand om.

Jag var först lika fascinerad som alla andra västerländska besökare. Fascinerad och till och med chockad av att likbärarna inte såg besvärade ut, utan frimodigt, för att inte säga hurtigt sträckte ut stegen och gemensamt nynnade på en vacker och inte särskilt sorgsen melodi.

Jag acklimatiserade mig snabbt.

Andra dagen steg inte pulsen varje gång jag såg likbärarna och kremeringseldarna.

Tredje dagen började jag tycka att det var ganska … ursäkta ordvalet, men mysigt med den ständigt närvarande döden.

Fjärde dagen började jag tänka kritiska tankar om vårt svenska system där vi stoppar huvudet i sanden och låtsas att dödens nakenhet inte finns.

När döden drabbar oss, som den gjorde för mig i och med mammas bortgång för fyra år sedan, skulle vi kanske tvärtom må bra om den inte gömdes undan så effektivt, utan spelades upp framför oss som om den vore ett skådespel, utan hemlighetsmakeri, krusiduller och omskrivningar. Så att vi på allvar fattar vad det är som faktiskt har hänt.

Så funkar e-turistvisum till Indien

imported-image-3002357.jpg

Igår ansökte jag för första om turistvisum online, e-turistvisum – eller e-Tourist Visa (eTV) – som indiska regeringen valt att kalla det. E-visumet för oss med svenska pass infördes redan 15 augusti 2015, men min senaste Indienresa (i januari i år) varade längre än en månad, och då måste man fortfarande ansöka om visum över disk eller per post hos indiska visumkontoret som sköts av indiska it-företaget Cox & Kings. Bor man i Stockholm, Umeå eller Malmö, där man har kontor, går det ju smidigt, men att skicka pass och ansökan med posten känns ju lite bökigare.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-21-kl-13-11-16Men nu har jag alltså sökt e-turistvisum. Jag var beredd på krångel och strul, men blev positivt överraskad. Systemet kändes stabilt och hakade inte upp sig på nåt vis. Det som många fastnar vid är att man ska ange både sin mammas och pappas namn och födelseort. Varför? kan man undrar. Men varför undra? Fyll i bara. Och så vill de att man ska skriva in en kontaktperson i Indien. Jag känner ju ingen där! tänker du. Lugn. Fyll bara in namn och adress på ett förbokat hotell i Indien, även om du bara ska bo där några nätter.

Så gäller det att ha koll på storlekar på bilder. Man ska ladda upp ett passliknande foto på sig själv (man kan ta det rakt framifrån med vit bakgrund med mobilkameran, funkar fint) och en bild på den sidan i passet där namn, passnummer, utfärdningsdatum mm står. Porträttet ska vara i jpg och inte större än en 1 MB och passbilden ska vara sparad som PDF och max 300 KB. Se där, Indien kräver en viss digital grundkompetens för att du ska lyckas få iväg din e-visumansökan.

Har man koll på det här går det som en dans. Ett plus är att man vid flera mellanstationer kan avbryta ansökan, spara den online och sedan fortsätta en annan dag. Jag behövde göra just det, eftersom jag behövde kolla upp numret på mitt förra indiska visum. Funkade bra att komma tillbaka nästa dag.

ordfront_andersson_omslagsutkast2-1Men som sagt, e-turistvisumet gäller bra i en månad. Å andra sidan är det lite billigare än över disk-visumet. 48 dollar, dvs drygt 400 kr, går e-visumet på – och det betalar man med betalkort direkt på sajten.

Här ansöker du om e-turistvisum till Indien.

Bon voyage!

Pssst! Vet du, nu kan du som läser Vagabond köpa min nya bok, ”För den som reser är världen vacker” (Ordfront förlag) till rabatterat pris (men säger inget till nån annan). Här hittar du erbjudandet!

Mamma är död

amma-tiger

Hon kallade så. Mamma. Eller Amma som man säger i Indien. Fast egentligen hette hon Jayalalithaa Jayaram. Och nu är hon död. Hon dog häromdagen i sviterna av en hjärtattack på Apollo Hospital i Chennai, residensstad i sydindiska delstaten Tamil Nadu.

Hennes barn sörjer. Inte bara hennes biologiska avfällingar. Utan också många av hennes väljare, som på så sätt och vis såg sig som hennes barn.

Många av dem var fattiga, lågkastiga kvinnor som tyckte att Ammas välvilja var lika stor som den omsorgsfulla och vårdande moderns. Såg ni tevebilderna från entrén till sjukhuset?  Hundratals fattiga kvinnor som grät besinningslöst. Varför grät de så innerligt?

I fem omgångar fram till sin död var hon chefsminister i Tamil Nadu som representant för det regionala partiet All India Anna Dravida Munnetra Kazhagam.

Landet, eller delstateten, som hon regerade är inget kattskit. Tamil Nadu, tamilernas land, har 78 miljoner invånare. Om delstaten vore ett europeiskt land skulle det vara ett av de största och folkrikaste.

Själv älskar jag Ammas rike. Här finns så många vackra hinduiska tempel med tempeltorn som myllrar av gudabilder och så god pure vegetarian sydindisk mat. Här finns också en spännande matriarkal tradition med större inflytande för kvinnor än i norra Indien, en politisk historia med tamilska kungariken som handlade med Romarriket för över 2 000 år sedan och en litterär historia med diktare och litterära akademier, sangams, som är lika gamla. Dessutom spetskompetens när det gäller IT, hög läs- och skrivkunnighet och låg mödra- och barnadödlighet (med indiska mått mätt). Symbolen för detta matriarkala rike: en tiger. Eller kanske snarare en tigrinna.

Amma, som alltså egentligen hette Jayalalitha, blev de lägst stående kvinnornas favorit eftersom maktfullkomliga män som besökte henne slängde sig för hennes fötter, som de undersåtar de var. Amma gjorde en grej av att männen kastade sig för hennes fötter. Underkastelsen blev ett spektakel. Och de kvinnliga väljarna älskade det. De vet ju att till syvende och sist är det de som bestämmer. I alla fall i hemmet. I alla fall egentligen. I alla fall borde det vara så.

Amma startade en massa projekt för de fattiga. Amma Canteens delade ut gratis mat till fattiga. Amma pharmacies delade ut gratis medicin. Och så tog hon initiativ till världens första helt kvinnligt bemannade polisbataljoner så att kvinnor som utsatts för brott, inte minst sexualbrott, skulle kunna känna sig säkra och korrekt omhändertagna, vilket sannerligen inte är fallet i det annars manligt dominerande (och gravt korrumperade) indiska polisväsendet.

Att hon var kvinna och brydde sig om de fattiga betydde inte att hon saknade maktbegär. Amma var ingen ängel. Hon visste vad hon hade – och det hon hade ville hon behålla.

jaya-70-tal

Amma under sin filmstjärneperiod på 70-talet.

På 70- och 80-talen var hon en av de mest hyllade skådespelarna i Kollywood, som den tamilspråkiga sydindiska filmindustrin brukar kallas (till skillnad från hindispråkiga Bollywood med bas i Bombay).

Jag minns när hennes mentor, före detta filmskådisen och sedemera delstatschefsminister MG Ramachandran dog 1987. Jag var där då under en av mina drygt trettiotal resor till Indien. Då hoppade hon upp på vagnen med liket som var på väg mot kremeringsplatsen, såg jag på teve, och knödde in sig mellan barn och andra släktingar, kanske för att visa att det inte var den avlidne mannens änka som skulle ärva makten, utan hon, Jayalalithaa, som stod på tur att ta över rodret i det en gång så mäktiga tamilska riket. Men hon blev bryskt avknuffad, vilket fångades av tevekamerorna, vilket i sin tur bara stärkte hennes kort. Hon vann på så sätt sympati hos miljoner tamiler.

Amma hävdade att hon bara tog ut en rupie (cirka 12 öre) i månaden i lön, men anklagades samtidigt för att ha berikat sig på skattebetalarnas bekostnad. Domstolen trodde på anklagelserna och dömde henne till fängelse två gånger. Skamsen fick hon krypa in i finkan.

Men ut kom hon igen efter avtjänade straff utan solkat rykte. Därefter blev hon mer och mer maktfullkomlig. Folk som har koll på politiken i Tamil Nadu säger att det nu saknas potentiella arvtagare. Varför? Jo, Amma såg till att det inte fanns en enda påläggskalv eller kronprins eller kronprinsessa som hade kunnat börjat utmana hennes makt medan hon levde. Efter Amma: inget.

Men trots maktfullkomligheten förblev hon en modersfigur och matriarkal idol för miljoner kvinnor, främst de fattiga. Inte så konstigt. En mamma har väl rätt att bestämma. Och hon visade att hon kunde vända på könsmaktsordningen och få männen att böja sig i respekt och lyda den mäktigaste av dem alla.

Jayalalithaa Jayaram. Amma. Mamma.

Men nu är mamma död.

Innan Jayalalithaa jayaram blev chefsminister var hon skådespelare. Här några dansscener med Amma tillsammans med bil och på sluttande äng med berg i fonden:

 

ordfront_andersson_omslagsutkast2-1För den som reser är världen vacker

I januari kommer min nya bok ut. För den som reser är världen vacker heter den och kan köpas i bokhandeln fr o m första veckan i januari. Om du går in på Bokus eller Adlibris kan du klicka på bevaka, så får du mail den dagen boken släpps.

För den som reser är världen vacker – nu har boken kommit från tryck

bokenfra%cc%8antryck

Hurra! Nu har den kommit från tryck.I min nya bok För den som reser är världen vacker (Ordfront förlag) funderar jag över olika aspekter på resandet. Ibland är det äventyret som lockar. Andra gånger det ovana, bisarra eller uppskakande. Själv älskar jag att släppa förtöjningarna och ge mig ut i verkligheten bortom turistorterna – och vad som händer då skriver jag om i boken.

Sedan våra förfäder klättrade ner från träden har mänskligheten under större delen av sin historia befunnit sig i rörelse, flyttat omkring, jagat och samlat, levt som nomader, om än inte alltid frivilligt.

Blir man en bättre, mer vidsynt människa av att resa mycket? Lär man sig förstå världen bättre? Vad innebär det att kasta sig ut i det okända, att återvända till ett tidigare resmål, att resa tvångsmässigt och få en psykiatrisk diagnos på att man har ett sjukligt resebegär, eller med nostalgin som drivkraft, ensam eller i sällskap – och att komma hem?

Om alt detta skriver jag i en bok som hoppas ska vara inspiration för fler oförvägna resor på egen hand i verkligheten och färre allinclusivesemestrar i staketomgärdade låtsasvärldar.

Läs den här Vagabondkrönikan, ”Resandet gör dig socialt kompetent”, för att få ett smakprov på mina tankegångar om resandet.

Boken släpps i bokhandeln vid årsskiftet, men finns att beställa redan nu på Bokus och Adlibris. Här står det mer om boken på Ordfronts sajt. Och är du journalist eller bokbloggare och vill ha ett rec ex finns den att få redan nu. Kontakta i så fall Jenny Bjarnar på Ordfront.

Verklig lyx på resan

Att resa till Indien är lyxigt. Och då menar jag inte lyx i traditionell bemärkelse. det är inte Indiens lyxhotell och guldkrogar som lockar mig. Nej, det är att promenerar på en myllrande indisk stadsgata och höra böneutropen från moskén och sången från det hinduiska templet och känna en total närvaro.

Om detta har jag gjort ett inslag i Tankar för dagen i Sveriges Radio P1. Lyssna här.

A Busy Street, Kolkata, West Bengal, India

Nu är det slut på de fattigas tystnad

pammasunnar

Första gången jag reste till Indien tyckte jag att de fattiga var så besynnerligt tysta och beskedliga. Aldrig att jag fick utstå hotelser, kaxiga ordval eller uttalad ilska. Alla dessa nattliga promenader jag gjorde i hjärtat av mångmiljonstäder, förbi trottoarboende med skällande hundar. Känslan var så stark av att inget kunde hända mig och att ingen ville mig illa.

Jag tänkte att det var konstigt att jag kände mig så trygg. Där gick jag, vit västerlänning med mer pengar i plånboken än vad familjerna som sov i jutesäckarna i brädskjulen vid vägkanten tjänade på ett år.

Varför går de undan? Varför ler dem mot mig? Varför kommer de inte fram och tar mina pengar?

Ungefär 16 procent av Indiens befolkning klassas som daliter – eller kastlösa, eller oberörbara, som man sa förr. Trots stränga lagar med förbud mot diskriminering på grund av kast utsätts de fortfarande för diskriminering av indier av högre kast.

I Punjab är andelen daliter nästan dubbelt så hög som i resten av landet. Här, i det bördiga femflodslandet, Indiens kornbod, är klyftorna mellan rika och fattiga bråddjupa. Och just här, där maktfullkomliga storgodsägare styr och ställer, börjar daliterna ta sig ton. Senaste åren har det kommit fram flera politiskt och historiskt medvetna band som spelar en moderniserad variant av bhangra, den traditionella rytmiska skördemusiken.

Deras stil signalerar att de är trötta på att vara nedtryckta, och trötta på att låtsas vara nöjda med det, som många högkastiga indier tycker att de borde vara. Enligt de seglivade resterna av det flera tusen år gamla kastsystemet är det gruppen som definierar individen – och chanserna att göra något annat än sina förfäder är därför minimal.

Men i det urbana nya Indien erbjuds ändå möjligheter. Musiken har blivit en karriärväg för unga daliter i Punjab. I Youtubeklippen med de nya dalitbanden ser man att underdånigheten och liknöjdheten övergivits för gott. Här förekommer alla symboler för uppkomlingskultur och materiellt välstånd man kan komma på: fina bilar, lyxiga hus, guldkedjor och märkessolglasögon.

De viker inte undan. De ler inte. Och de ser ut som om de skulle vilja ta mina pengar.

Texterna handlar om såväl pågående förtryck som drömmen om ett jämlikt samhälle. Och så använder de väldigt ofta begreppet chamar. Chamar är det ord man traditionellt använt om de som jobbar med läder, som enligt hinduer av hög kast är en av de rituellt smutsigaste sysslor som finns. Betydelsen av ordet har gradvis förskjutits från att stå för ett hantverk till att uttrycka förakt. Chamar har idag ungefär samma klang för Indiens daliter som nigger har för USA:s afroamerikaner. Använder du ordet offentligt kan du dömas för ärekränkning enligt Indiens anti-diskrimineringslagar.

Men Dalitbandet har återerövrat ordet och gjort det till sitt i texter, dagligt tal och låttitlar som Fighter chamar, Cool chamar och Proud sons of chamar.

Bling-blinget och det fräcka språket sticker i ögonen på många högkastiga. Daliter ska inte dansa självsäkert med fysiskt utmanande poser och högljutt påpeka orättvisor. Daliter ska vara tysta, vika undan med blicken och vara nöjda med sin lott.

Tidningen Tehelka skrev för några år sedan om de nya dalitmusikerna och citerade en sångare som menade att man tidigare dansade till överhetens sånger på bröllop och fester. Nu, sa han, har vi våra egna låtar och ett nytt självförtroende i att ”vi också kan äga bilar och hus och leva det goda livet”.

De nya unga dalitbanden har flera ideologiska ledstjärnor.

En av dem är den nordindiska 1400-tals-gurun Ravidass, son till en oberörbar skomakare, som blev filosof, pacifist, spirituell ledare och till slut politisk reformator. Ravidass var så populär att till med de hinduiska prästerna började tillbe honom – och grundarna av den sikhiska religionen införlivade på 1500-talet hans hymner i sin heliga bok.

Den andra hjälten är Ambedkar, mannen som trots att han föddes fattig i den oberörbara mahar-kasten 1947 blev självständiga Indiens första justitieminister och ordförande i kommittén som skrev grundlagen. Ambedkars idéer om ett fritt, jämlikt och sekulariserat Indien, där alla, kvinnor, muslimer och oberörbara, har samma rättigheter, förvandlades till den unga nationens konstitution. Utan Ambedkar hade förmodligen inte Indien haft dagens moderna lagstiftning och radikala kvoteringssystem för daliter och stamfolk.

Att unga lågkastiga musiker i Punjab mer än 60 år senare glittrar med bling-blinget och sjunger om Ambedkar, den sedan länge döda farbrorn som de läst om och sett svartvita bilder på, är egentligen inte så konstigt. Han ikonstatus växer för varje år som går. Mannen som i raseri mot hinduismens kastförtryck konverterade till buddist är en hjälte för de förtrampade, men faktiskt också för den liberala hinduiska eliten, eftersom han formulerade en dröm om ett slut på orättvisorna.

Reser man i Indien ser man Ambedkar stå staty i mitten av trafikrondeller i var och varannan landsortsstad. Jag har inte räknat dem, men skulle tro att Ambedkarstatyerna är nästan lika många som dem som föreställer Indiens andra nationella ikon, Mahatma Gandhi. Universitet och sjukhus har uppkallats efter honom och besöker man hans sista hem i livet, som ligger i utkanten av New Delhi, måste man ta av sig skorna, som man i offentligheten annars bara gör i tempel och på andra heliga platser.

Mahatma Gandhi ansåg att alla var jämlika inför gud, och att gatsoparen hade samma människovärde och rätt till att behandlas med respekt som prästen och godsägaren, men samtidigt försvarade han kastsystemets idé om att man ärver sin roll och ska bli vid sin läst.

Ambedkar däremot ansåg att de oberörbara kommer att bli jämlika först när kastsystemet förbjuds eller daliterna vänder religionen och sin underordnade roll ryggen, som han själv gjorde i och med konverteringen till buddismen strax före sin död 1956. Medan Mahatma Gandhi trodde att hinduismen kunde reformeras, menade Ambedkar att förtrycket är en del av hinduismens grundläggande idévärld.

I Fighter Chamar sjunger Pamma Sunnar att daliterna måste sluta att tigga, be och vänta – och istället själva ta itu med problemen – här och nu. I videon som man kan se på Youtube skjuts det med gevär och viftas med svärd. Men det är för syns skull: förhoppningsvis skrämmer någon med makt och pengar och av hög kast som drabbats av högmod.

Chamar-sångarna är i själva verket motståndare till våld – och sjunger att vapnen mot orättvisorna är ”samarbete och utbildning”.

Om Mahatma Gandhi och Ambedkar hade lyssnat på sången tillsammans hade de nog börjat smågräla om budskapet. Gandhi hade varit skeptisk. Ambedkar däremot, han hade instämt helhjärtat. Gud, hade Ambedkar sagt, har tyvärr inte sett till att människorna lever jämlikt. Jämlikhet måste människan själv skapa.

 

Pamma Sunnars senaste sång där såväl Ravidass som Ambedkar flimrar förbi:

Dagisbarnen gillade fish molee från sydindiska Kerala

fishmollee

I förra veckan frågade en gammal vän från min uppväxtstad Västerås om jag inte hade något bra indiskt recept som han skulle kunna laga till barnen på förskolan i Göteborg, där han nu jobbar som kock.

Det hade jag. Min mission är när allt kommer omkring att förvandla Sverige så att det blir ett snäpp mer likt Indien. Så här hade jag ett gyllene tillfälle att matindoktrinera den unga generationen. Sagt och gjort. Jag gick hem, såg över mitt favoritrecept, tänkte på alla gånger jag ätit rätten till ljudet av den brusande Indiska oceanen och vid kanten av en flod i The Backwater. Så gjorde jag några små modifieringar och skickade iväg receptet.

Idag fick jag svar. Hade dagisbarnen gillat mitt recept på traditionell fiskgryta från Kerala? Hade de storknat av den heta chilin? Satt fiskben i halsen? Eller helt enkelt gjort tummen ner och matvägrat inför denna annorlunda sydindiska rätt?

Nej, istället svarade min vän så här:

”Hej igen Per! Jag vill berätta att barnen på den förskola jag arbetar på fullkomligt älskade Fish Molee. De skrapade rent! Tack än en gång! Må väl! :)”

Det värmde i hjärtat på en amatörkock och Indienvän som jag.

Här är receptet:

Fish molee (uttalas fish moli) är en populär rätt i Kerala, delstaten längst ner i sydvästra Indien. Här är det gott om såväl saltvattensfisk- som sötvattensfisk (tack vare många floder och sjöar). En poppis vit plattfisk är karimeen. men den finns ju inte här. Så jag använder torskfilé. Man kan förstås också byta ut fisken mot kyckling, ett litet avsteg, men har man middagsgäster som ratar fisk är det enda sättet att få rätten accepterad.

I Kerala växer det mycket kokospalmer och kokosmjölk är en vanlig ingrediens i mat, till skillnad från i norra Indien där man använder mer grädde och yoghurt i såserna.

Tar man helt bort chilin blir det ingen styrka alls i maten. Kan ju vara klokt om man har många middagsgäster som är ovana med stark mat.

För marinering

1 msk gurkmeja
1/2 pressad citron eller 1 pressad lime.
Salt

I grytan

1/2 kg vit fiskfilé/kycklingfilé, marinerad och skurna i bitar (se ovan), välj själv hur stora bitar filéer det ska vara
2 gula lökar, finhackade
1 msk finhackad och krossad vitlök
1 msk hackad färsk ingefära
1 tsk mortlade hela kardemummafrön
4 hela nejlikor
2 gröna chilis, finhackade (kan minskas om man vill ha mildare)
1 kanelstång, kan delas i 2–3 bitar
3 tomater, finhackade
4–5 dl kokosmjölk
3–4 currylöv (kan uteslutas)
Salt (alternativt 1/2-1 fiskbuljongtärning)

Gör så här

• Marinera fisk/kycklingfiléerna i minst en halvtimme.
• Hetta upp olja eller margarin i stek- eller wokpanna och stek kardemumman , kanelstången, nejlokorna ca en minut.
• Tillsätt sedan den krossade vitlöken och den hackade ingefäran, chilin och löken. När löken är tillräckligt mjuk och genomskinlig, tillsätt hälften av kokosmjölken.
• Tillsätt fisken/kycklingen och resten av kryddorna. Låt det sjuda tills fisken/kycklingen är genomkokt.
• Tillsätt resten av kokosmjölken och de hackade tomaterna. Låt sjuda några minuter.
• Servera med basmatiris.