I Indien kommer maten från åkrar som ligger bara några mil från stan. Mjölken köper man från mjölkmannen som kommer cyklande med två mjölkkrukor dinglande från styret. Och frukt och grönt får man från grönsaksmannen som gata upp och ner drar sin vagn med färska grödor.
Och från basaren där man pekar ut en levande kyckling som slaktas och plockas medan man väntar. Eller så besöker man den familjeägda affären på hörnet där expediten öser upp ris, linser, kikärtor och kryddor ur jutesäckar.

Men nu har världens ålderdomligaste livsmedelsmarknad öppnats för internationella matvarujättar.

I december gav indiska parlamentet grönt ljus åt utländska direktinvesteringar i snabbköpsbranschen. Det innebär fritt fram för livsmedelsgiganter som franska Carrefour, brittiska Tesco och inte minst amerikanska Wal-Mart.

De som är för att Wal-Mart
och andra matvarujättar släpps in pekar på att Indien idag har usel infrastruktur för att frakta maten från åkern till tallriken. Nästan alla livsmedel är lokalproducerade och obearbetade, vilket låter ekologiskt och nyttigt. Men eftersom Indien saknar kylkedjor där varan kan hållas kall på sin väg till konsumenten ruttnar en fjärdedel av allt som odlas i Indien. Det är ett enormt resursslöseri som skulle kunna minskas med en modern förpackningsindustri, kylbilar och snabbköp.

De som är emot de internationella matvaruaffärernas intåg pekar istället på att miljoner småbutiker kommer att få slå igen. De tror också att den indiska bonden kommer att bli den stora förloraren och exemplifierar med USA, där bönderna för hundra år sedan fick 70 procent av pengarna som konsumenten betalade för maten, medan man idag bara får behålla 4 procent. Resten går till alla möjliga mellanhänder.

Under hela hösten har det varit livliga gatuprotester mot planerna på att släppa in västerländska matvarukedjor. I sydliga Kerala, med lång tradition av folkligt deltagande i politiken, har provinsregeringen sagt att åtminstone i deras delstat är Wall-Mart och deras anhang inte välkomna.

Kritiken kommer från alla håll. Indiens kommunister kallar beslutet för en ”krigsförklaring mot folket”. Samma tongångar hörs från den hindureligiösa högern som tror att Wall-Marts erövring av Indien kommer försätta landet i ett tillstånd av ”ekonomiskt slaveri”.

Det är hårda ord i det stora indiska matkriget. Men medan både vänstern och högern är upptagna med att se hur utländska ägare tar över från indiska företagare, missar de att moderna snabbköp faktiskt skulle kunna rucka på ålderdomliga hierarkier inom det indiska samhället.

Det kan ta en hel dag att handla mat åt familjen, eftersom man måste åka mellan flera olika mataffärer och basarstånd för att få ihop vad som normalt finns tillgängligt i en enda modern mataffär.

Inköpen sköts vanligtvis av hustrun i familjen, som därmed får svårare att argumentera för att hon vill söka ett arbete utanför hemmet. Och hos den välbärgade medelklassen sköter hushållerskan inköpen.

Basarmodellen innebär därmed
att patriarkatet och det indiska systemet med herre och tjänare bevaras. Om basarerna slår igen försvinner en del av den indiska kulturen. Som utomstående betraktare tycker jag att det är trist. Indien blir på så sätt ett snäpp mindre exotiskt.

Men viktigare är väl att en modernisering av Indiens matförsörjning kan vara ett steg på vägen mot ett jämlikare samhälle.

Indiskbasar.jpg