Gå till huvudsajt

Archive: Okt 2013

Vart tog Nobelmedaljen vägen?

Tagoreochflicka.jpg

Tagore (1861-1941) med sin hustru i Calcutta.

Om hur jag är på väg till Calcutta för att ta reda på vad som hänt med författaren Tagores Nobelprismedalj som han fick för prick 100 år sedan, som första utomeuropé.

Idag återutsände P1 mitt
reportage om en resa i Tagores fotspår i hans hemstad Calcutta.

Tagore var en blandning av
Alice Tegnér, Lina Sandell, August Strindberg och Hjalmar Branting. Allt i ett! Och den ende i världen som har skrivit nationalsånger till två länder – Indien och Bangladesh. Rabindranath Tagore dog 1941, men är fortfarande en av Indiens mest älskade författare och kompositörer.

I år är det prick 100 år sedan han fick Nobelpriset i litteratur. Han blev därmed den förste, och hittills ende, indiern som tilldelats priset. Han var en modern författare som uppfattades som spirituell guru av västvärlden, men som i sitt författarskap snarare betraktade världen ur en politisk vinkel, än en andlig.

Skramligtaxicalcutta.jpg

I en skramlande Calcuttataxi av modellen Hindustan Ambasador. Foto: Per J Andersson/Vagabond

I övermorgon onsdag åker jag till Indien för att leda en Vagabond-läsarresa. Vi börjar i Calcutta och besöker bland annat Tagores hus i Jorasankokvarteren. Alldeles nyss fick jag mejl från en radiolyssnare som hört dagens repris av mitt Tagorereportage och kunde berätta att han hört att Nobelmedaljen, som förvarats i hans hus, försvunnit. Se där ett mysterium för en svensk på resa att lösa.

Rapport från Calcutta kommer här i Indienbloggen i nästa vecka. Men först ska jag utöva en förkristen europeisk sedvänja: skära till ett monster av en pumpa.

Och därefter ska jag flyga till Varanasi och gå på gudtjänst vid floden, Ganga aarti, och först på lördag kommer jag till Calcutta där divali, den hinduiska ljusfestivalen, firas för full decibel.

Lyssna på mitt Calcuttareportage och läs en bra bok om Tagore!

Lyssna: I Tagores fotspår. Läs: Bra Tagorebok av brittisk-indisk författare.

Jag, en romanfigur

BergtsrandX3.jpg

Dimma över Darjeeling (2011), Mikael Bergstrands nya bok, uppföljaren till Delhis vackraste händer (2011).

Hurusom jag skrev en taskig recension och blev en vedervärdig figur i författarens nästa bok.

”Vi ses i min nästa roman”, måste författaren Mikael Bergstrand ha tänkt när han läste min recension i Vagabond nr 9.2011 av hans debut i gubblitt-genren, Delhis vackraste händer (Norstedts 2011).
Så här avslutades min recension:

Det är ganska kul och väldigt fartfyllt om vad Indien kan göra med en 50-årskrisande svensk man, men tyvärr också ganska platt och ytligt.
Själv har jag försökt utmana den gängse bilden av Indien här i Vagabond och i olika reportageböcker. Om jag lyckats vet jag inte. Men Mikael Bergstrand, som bott flera år i New Delhi och jobbat för Sydsvenskan – försöker inte ens. Det blir den gamla schablontyngda bilden av Indien – ännu en gång. Men som snabb underhållning: javisst. Tråkigare läsning finns.

Jag vet att jag tänkte när jag skrev det där att det kanske var förmätet att påstå att jag försöker utmana den gängse bilden av Indien, men jag betonade ju att jag bara försöker, och påstod aldrig att jag lyckats, fast det fanns förstått underförstått i texten. Hade lite ångest efter att det kommit i tryck. Kanske var jag för hård?

Mikael Bergstrand måste hur som helst ha blivit djupt sårad av den negativa slutklämmen på recensionen. I sin andra bok om den medelålders Indienresenären Göran Borg, Dimma över Darjeeling, som gavs ut tidigare i höst, kommer hämnden. I den nya boken finns en karaktär som jag misstänker är en parodi på … på mig.

På en bjudning på svenska ambassaden i New Delhi träffar bokens huvudpersoner, Malmökillen Göran Borg och Delhigrabben Yogi, en svensk författare:

Plötsligt avbröts det uppslupna sorlet av en gråblond, spenslig svensk man i min egen ålder som högljutt påkallade allas uppmärksamhet.
”Hallå, om ni kan vara tysta en liten stund så har jag någonting viktigt att berätta för er”, ropade han och viftade med en bok.

Mannen presenterade sig som Ronny P. Gyllin, just P:et mellan för- och efternamn betonade han så att saliven sprutade ur munnen på honom, och han förklarade att han var författare till boken På bönpall genom det nya Indien utan fördomsfulla glasögon. Den långa och omständliga titeln hade han valt utifrån sin vana att utforska Indien från passagerarsätet på en motorcykel.

”Bil är för banalt och riksha så kliché, som om Indien bara var ett land fyllt av moped- och cykelkärror. Det finns så många föreställningar och myter om det här landet som jag väldigt effektivt slår ihjäl i min bok”, sa han. ”Jag visar det nya Indien, landet som byggs av IT, entreprenörskap och medicinsk spetskompetens och som ändå står stadigt med bägge fötterna i den kulturella jordmånen.”

Så formulerade Mikael Bergstrand sin hämnd, sitt svar på mitt påstående i recensionen att jag försökte utmana gängse Indienbilder.
Han syftade förstås på mina böcker Moderna Indien (”Jag visar det nya Indien …”) och Indien – elefanten som började dansa ock kanske också New Delhi–Borås – den osannolika berättelsen om indiern som cyklade till kärleken i Sverige (”Den långa och omständliga titeln …”). Men jag måste ge Mikael Bergstrand en eloge, bortsett från de självgoda dragen och satiriska poängerna hos romankaraktären så sammanfattar han väldigt fint mina ambitioner med Indienskriverierna.

Scenen från svenska ambassaden i New Delhi fortsätter med att den odräglige Ronny P. Gyllin hyllar ayurveda samtidigt som han framfusigt försöker kränga sin bok. Men även efter ambassadbjudningen, när handlingen utspelar sig i tedistriktet Darjeeling vid kanten av Himalaya, återkommer bokens huvudperson flera gånger till Ronny P. Gyllins förskräckligt politiskt korrekta bok om Indien.

På bokmässan i Göteborg
i slutet av september höll Mikael Bergstrand ett seminarium om sin nya bok. Då hade jag ännu inte läst den och kände alltså inte till parodin på mig. Jag gick fram till honom efteråt och presenterade mig – förhoppningsvis inte genom att uttala initialen mellan mitt för- och efternamn så att saliven sprutade. Jag tror jag förväntade mig ett kollegialt leende, ett handslag och en nyfikenhet. Jag var i alla fall nyfiken på honom som skrivit så mycket om Indien, mitt favoritämne. Vi som skriver om Indien brukar hålla ihop och samarbeta. Fika, äta lunch, bolla saker mellan varandra.

Men Mikael Bergstrand såg inte så road ut. Snarare förvånad. Kanske förskräckt – jag vet inte, jag kanske efterkonstruerar om jag påstår det. Och så sa han avmätt:
– Jasså det är du!
Och sedan gick han.
Jag kände mig snopen. Ville han inte småprata lite, Indienskribenter emellan? Nej, han kanske var stressad, intalade jag mig. Han skulle ju signera böcker i montern. Hade inte tid. Så var det nog.
Nu förstår jag att anledningen var en annan. Han kanske befarade att jag läst hans svar på min taskiga recension och var arg på honom. Ville ställa honom mot väggen.

Nu när jag läst klart Dimma över Darjeeling känner jag mig faktiskt inte alls arg. Visst, när jag först läste sidorna som handlade om mig hettade kinderna och klappade hjärtat lite extra snabbt. Men nu efteråt känner jag mig snarare ärad över att jag är värd att bli en figur i en roman.

Besviken skulle jag bli om Mikael Bergstrand påstår att Ronny P. Gyllin inte syftar på mig, utan på någon annan (kanske finns det ett drag av Jan Myrdal i Ronny P. Gyllin – eller kanske är han en hopkopiering av en hel massa Indienskribenter han ogillar).

Och hur är då uppföljaren, Dimma över Darjeeling? undrar du.
Ungefär som föregångaren, Delhis vackraste händer, svarar jag.
Slutmeningarna från recensionen av förra boken funkar även på den nya, så här kommer de igen:

Det blir den gamla schablontyngda bilden av Indien – ännu en gång. Men som snabb underhållning: javisst. Tråkigare läsning finns.

Beställ och läs böckerna!
Mikael Bergstrands Dimma över Darjeeling.
Min senaste Indienbok, New Delhi-Borås.

Jodhpurs, djungel, pyjamas och schampo

Skylt_Calcutta.JPG

Husvägg i bengalispråkiga Calcutta. Foto: Per J Andersson/Vagabond

Jag tar på mig jodhpurs, rider i väg i karavan genom djungeln, kommer fram till en bungalow, byter om till pyjamas och tar fram mitt schampo.

Alla substantiv i meningen
du just läste är låneord från hindi, modersmål för 339 miljoner människor, varav de flesta i Indien. Låneorden målar upp bilden av en exotisk, svunnen tillvaro i ett tropiskt land, vilket förstås hänger samman med att orden lånats in till engelskan under den brittiska kolonialtiden och sedan därifrån tagit sig vidare till svenskan.

Trots att hindi är så stort och så tätt förknippat med begreppen Indien, hindu och hinduism – persernas ord för platsen, folket och religionen bortom floden Indus – är det inte oomtvistat i sitt hemland. Hindi är modersmål på slätten i Nordindien, men det räcker att man tar sig till Calcutta (bengali), Bombay (marathi), Punjab (punjabi) eller Kashmir (kashmiri) för att hamna i andra språkområden. Beger man sig till Sydindien hamnar man i språk som inte ens är besläktade med indoeuropeiska hindi.

Redan 1956 stöpte Indiens regioner om efter lingvistiska gränser enligt principen ett språk–en delstat, med undantag för hindi som blev modersmål i fler delstater i norr. Många menar att den nya delstatsindelningen var ett genidrag som räddade Indiens sammanhållning. I ljuset av språkfrågans politiska sprängkraft var det inte så konstigt att indiska regeringen misslyckades kapitalt när man på sextiotalet försökte göra hindi till obligatoriskt riksspråk över hela landet.

Oppositionen var för stark från Indiens andra stora kulturspråk, inte minst sydindiska tamil som liksom hindi har en flertusenårig grammatik- och litteraturtradition. Hindi blev symbolen för de hinditalande nordindiernas politiska och ekonomiska dominans. Varje försök att stärka hindins status sågs som försök att stärka New Delhis makt på delstaternas bekostnad.

Hinditalande myndigheter hävdade dessutom att det närbesläktade punjabi inte uppfyllde kraven på att få kalla sig språk, utan snarare var en dialekt av hindi, eftersom det saknade eget alfabet och inte hade någon litteraturhistoria att tala om. Språkfrågan tände gnistan som ledde till decennier av etniska, religiösa och ekonomiska motsättningar, som på åttiotalet växte till en våldsam konflikt för ett självständigt Khalistan i Punjab. I dag är konflikten löst, punjabi betraktas som ett eget språk och har officiell status i Indiens grundlag.

Delstaterna har numera i regel en tvåspråksmodell med obligatorisk undervisning i det regionala språket plus hindi – och ibland också engelska. Den federala regeringen i New Delhi – eller centralregeringen som man säger i Indien – ska enligt grundlagen kommunicera sina beslut på två språk: hindi och engelska.

Global fusion med Subramaniam

Sista oktober bara måste du gå till Berwaldhallen i Stockholm och lyssna på den indiska violinisten och virtousen L Subramaniam, som du kan höra ett smakprov på i Youtubeklippet här ovanför. Jag lovar, det blir en upplevelse du kommer att minnas resten av livet.

Subramaniam, som kommer från Chennai (Madras) i sydindiska Tamil Nadu, är känd för sitt ekvilibristika sätt att komponera nyskapande musik och traktera en fiol med finess. Han är känd för filmmusiken som han gjort till indiska regissören Mira Nairs Salaam Bombay (1988) och Mississippi Masala (1991) och för sin medverkan i italienska regissören Bertoluccis Little Buddha (1993).

Subramaniam har förutom filmmusik för Hollywood skrivit musik för orkester och balett. Konserten i Stockholm har han kallat Global fusion.

Det fina med konserten på fina Berwaldhallen är att det inte behövar kostar skjortan. Billigaste biljetterna går lös på bara 50 kronor.

Boka biljetter här!

Gangstarap i Indien

Titta på videon här ovanför med indisk gangstrap/bhangra. På bröllop och byfester runt om i den indiska delstaten Punjab sjungs en ny sorts sånger. Det är sånger med texter som innehåller drömmer om en rättvisare och jämlikare värld och manar på lyssnarna att bekämpa kastsystemet.

Indiens daliter – som förr kallades oberörbara eller kastlösa – brukar inte förknippas med rättfram politisk agitation, utan med ett tyst accepterande av sin ödesbestämda och medfödda lott. Enligt ortodox hinduisk tro är man född in i sin sociala och religiösa status och kan under sin levnad inte göra så mycket åt det. Med andra ord är det lika bra för de lägsta kasterna att slå ner blicken och knota på.

Men det hindrade inte juristen och ekonomen Bhimrao Ramji Ambedkar att sätta sig på tvären. Under självständighetsrörelsen mot britterna arbetade han för ett Indien fritt från kasthierarkier. När Indien 1947 blev självständigt utsågs han till justitieminister och fick vara med och skriva Indiens grundlag.
Det hindrar heller inte dalitbanden i Punjab i landets nordvästra hörn att göra musikvideor där man sjunger om rättvisa, viftar med vapen och klär sig som amerikanska rapmusiker med solglasögon och guldkedjor.

För de nya unga fräcka
dalitbanden har Ambedkar, som dog för 57 år sedan, blivit en symbol för att man kan utmana överheten.
Jelly Tharawal, en av dalitbandens låtskrivare, säger att hans ambition är att sprida Ambedkars budskap om ett ”värdigt och jämlikt liv för alla”. Satwinder Singh Azaad, en annan populär dalitsångare i delstaten Punjab, berättar att man tidigare dansade till de högkastigas sånger, men att man nu bytt ut dem mot dalitbandens musik.
– Kampen, slår han fast, går ut på att vi ska få rätt att hävda vår identitet med värdighet.

Trots att de största politiska partierna i varje valrörelse lovar ett rättvisare Indien fortsätter diskriminering – år ut och år in. Den organiserade politiska kampen för daliternas rättigheter har länge betraktats som subversiv och farlig av indiska myndigheter. Och i Youtube-klippen som visar de nya dalitbandets låtar ser man svärd som svingas och gevär som avfyras.
Vill dalitmusikerna förändra samhället med våld, precis som maoisterna som slåss för stamfolken i djunglerna i östra Indien?
– Nej, ingen fara, intygar Satwinder Singh Azaad. Dalitbanden respekterar alla, oavsett bakgrund, förklarar han.
Eller som en annan dalitartist, Pamma Sunnar, sjunger i låten Cool Chamar som också finns att lyssna på på Youtube:

Istället för att be,
beväpna er,
vapnen ska vara samarbete och utbildning,
rättigheter ges inte bort,
rättigheter måste man ta.

Mera gangstarap
Läs mer indisk gangstarap. Här är en längre artikel jag skrev för Utrikespolitiska institutets tidning Internationella studier, och här är ett radioinslag som jag gjorde för Obs i Sveriges Radios P1.

Indisk rap på tv
Ikväll sänder SVT:s Kulturnyheterna ett inslag om den indiska gangstarapen från Punjab, där även jag intervjuas.

En indisk Martin Luther King
• Bhimrao Ramji Ambedkar föddes 1891 i den oberörbara mahar-kasten. Mot alla odds fick han en fin utbildning och blev jurist och ekonom.
• När Indien blev självständigt blev han landets första justitieminister och skrev in i grundlagen att alla indier, oavsett kast, ska ha samma värde.
• Kort före sin död 1956 konverterade han från hinduism till buddism i protest mot att högkastiga hinduer inte ville ge bort sina traditionella privilegier.
• Idag är Ambedkar idol för många lågklastiga indier, men också andra minoritetsgrupper. Han står också staty i många städer och sjukhus och flygplatser har uppkallats efter honom.