Gå till huvudsajt

Archive: Nov 2013

Kass Lonely Planet

LP_Sweden.jpg

Är guidebokens tid förbi? Behöver vi tryckta guideböcker när allt finns ett par knapptryckningar bort i din smarta mobil? Detta diskuterade jag i P1:s Studio Ett igår, med anledning av en kass Umeåguide på Lonely Planets webb.

Nyligen blev Sverige världens fjärde bästa resmål 2014 enligt reseguideförlaget Lonely Planet. En av anledningarna till att Sverige ligger så högt i deras ranking beror på att Umeå är kulturhuvudstad nästa år, men i Lonely Planets reseguide om Umeå finns det inga tips om kulturlivet i Umeå, alla festivaler eller Norrlandsoperan.

Reseguiden rekommenderar istället bland annat ett kafé som lagt ned och ett rederi som inte länger existerar. Och på shopping tipsas om två butiker: Systembolaget och Naturkompaniet. Den senare har också lagt ner.

Men Lonely Planets Indienguide håller fortfarande måttet, kan jag intyga. Den är på över 1 000 sidor och väl tung att släpa runt på. Men alla de tips jag testade under resan i november stämde. Men å andra sidan: det räcker ju att man hittar ett enda fel – ett nedlagt kafé, en inställd busslinje – för att man surna till. Guidebokens förtroende är skört som nattgammal is.

Lyssna på Stuio Ett-diskussionen här!

Elefanthuvudet på väggen

Ghar-Porträtt-elefanthuvud.jpg

För 500 år sedan reste Pratap Rudra Deb från Rajasthan till Jagannathtemplet i den heliga staden Puri i östra Indien. Pilgrimsfärden slutade med att han blev kvar och fick ett eget område 15 mil bort att regera på egen hand. Så grundades Dhenkanal, som blev ett av de 565 vicekungadömen, som styrde Indien under först mogulernas och sedan britternas överhöghet – ända fram till Indiens självständighet vid midnatt 15 augusti 1947.

Pratab Rudra Debs arvtagare, en släkting i rakt nedstigande led, bor fortfarande i kungliga palatset Ghar Dhenkanal. Men idag är Dhenkanal inget kungadöme, utan ett distrikt i delstaten Orissa i republiken Indien.

Så istället för att regera ett slott och ett rike regerar kungaättlingarna ett pensionat.

Och vilket pensionat sedan! Patinerat, flagnande och orenoverat, men charmigt och fantasieggande. Med möbler, tavlor och böcker från svunna tider, med sprickor och skavanker och med vattenledningar kontakter och elsladdar från när förra seklet var ungt och med tapeter som är ännu äldre.

I vardagsrummet ett uppstoppat elefanthuvud som tillhört en elefant som trampade ihjäl folk och fick skjutas i nödvärn någon gång för 100 år sedan. Bisarrt, tycker många idag. Men är det värre än en uppstoppad fågel eller ett älghuvud på väggen i jaktstugan?

Ghar.maharajor-2

Att stiga in i Ghar Dhenkanal är en tidsmaskin till maharajornas Indien och fyller mig med nostalgiskt vemod. Jag tittar på de dammiga tavlorna, känner på de torra tapeterna och pratar med värden som berättar historier från förr och nu, historier berättade med en vördnad för vad förfäderna hade för sig, men också med en medvetenhet om att det är annan tid nu. Idag odlar familjen alovera vid sidan av pensionatverksamheten. Aloveran blir tvål, schampoo och salvor som säljs till pensionatsgäster och affärer i trakten.

Ghar-sovrum-hall.jpg


Här bodde jag och de nio
Vagabondläsare som var med på resan Kontrasternas Indien i november. Palatset kan absolut inte bokas på internet, vi hittade det på annat sätt. Intresserad av att bo här några nätter? Maila min vän Tiki så fixar han.

Radio Vagabond

Podcast.jpg

Idag är det premiär för Radio Vagabond. Din reseradionakanal! Ja, äntligen har vi börjat med vår poddcast. varannan vecka ett nytt avsnitt. Första avsnittet sänds ut idag. Ämnet? Indien!

Var finns Indiens mest spännande
reseupplevelser? frågar sig jag och SVT:s Indienkorrespondent Malin Mendel Westberg. I vår en timme långa poddcast pratar vi om att resa i Goa, Rajasthan, Kerala, Mumbai och andra indiska platser – och också om bästa och sämsta reseupplevelser, samtidigt som vi avverkar svenskarnas värsta farhågor om Indien, som rädslan för att bli magsjuk.

Lyssna!
Avsnitt 1: Indien.

Hotellhämnd

Watson_Taj_Mahal.jpg

Hotel Watson idag till vänster, reklam för Taj Mahal Hotel från 1910 till höger.

Skulle du vilja bo på hotellet på bilden till vänster? Nej, eller hur! Förfallet, svartmögligt, gistet. Hotel Watson heter det, och det ligger på Fuller Road i Bombay. Eller hette, eftersom det stängt sedan det dött sot- och mögeldöden.

Hotel Watsons historia
är en bitterljuv saga. Indiern Jamset-ji Tata kom hit en dag när förra seklet var ungt och ville checka in. Det fick han inte. Hotellet hade på den tiden en strikt white-only-princip. Herr Tata var brun – så det gick inte för sig.

Förgrymmad och upprörd bestämde sig Tata för att starta ett eget hotell (se affischen till höger med reklam för det då relativt nystartade hotellet) för att visa de där rasistiska britterna var skåpet skulle stå. Ett hotell där bruna människor kunde äta gott, mingla upprymt och sova lugnt. Och det gjorde han – och det med med råge. Han grundade det som idag är Taj Mahal Palace, ett av Indiens överdådigaste, mest kända och mest klassiska hotell.

Alla indier har en relation till det 110 år gamla hotellet. Tillsammans med intilliggande triumfbågen Gateway to India får det ofta representera hela Indien. Dessutom förekommer hotellet i hundratals Bollywoodfilmer.

Hotel Watson däremot
är ett ruckel, numera stängt för hotellgäster, en icke-plats, en skamfläck och en historisk rest från en tid då britterna styrde och indierna var styrda.

Som en ödets ironi driver herr Tatas familj idag en av världens mäktigaste företagskoncerner. Hotellgrundaren Tatas arvingar har expanderat långt bortom Bombay och driver idag en global lyxhotellkejda och äger de tidigare så ur-brittiska bilmärkena Jaguar och Landrover och tidigare ur-brittiska Tetley Tea, samtidigt som man dominerar indiskt näringsliv och börjat köpa upp europeiska och amerikanska basnäringar, till exempel världens stålindustri.

”Imperiet slår tillbaka”, som en ledarskribent på Times of India formulerade det när det anrika Bombayföretaget köpte ännu ett brittiskt företag för några år sedan.

Slumturism


Följ med på en tur i Dharavi – kolla videon!

Häromdagen gick jag och nio Vagabondläsare, som var med på läsarresan Kontrasternas Indien, runt i Dharavi, Bombays och Asiens största slumområde. De två unga killar som guidade oss är själva uppväxta i slummen och jobbar för Reality Tours som vill visa en sann bild av Indien. De har därför inte bara slumturer, utan gör också besök på landsbygden, kvällsturer i det glittrande Bombay och båtturer i natursköna Kerala.

Slumturism skulle kunna bli hur fel som helst. Ett smygtittande in i andra människors elände. Men Reality Tours ser till att det inte blir så. Till att börja med driver man flera dagis och utbildningscenter i Dharavi under varumärket Reality Gives, där man erbjuder gratis undervisning till slumområdets ungdomar. 80 procent av vinsten från turerna går till slumskolorna.

– Slumdog Millionaire var en
schyst film. Medryckande, spännande. Men vi tycker att den gav en orättvis bild av hur det är att leva här, sa guiden Jigendra när vi stod på ett tak av korrugerad plåt till ett av slumskjulen, miljön för öppningsscenen från filmen där en polis jagar ett gäng småkillar.

I Dharavi är det inte maffia, droger och prostitution som gäller. Allt det där försvann i stort sett sedan myndigheterna gett invånarna begränsad rät att bo där och börjat distribuera vatten och el till slummen.

– Vi är bättre lottade än de rika kvarteren i södra Bombay. Vi har aldrig strömavbrott. Dharavi är en femsthärnig slum, sa Jigendra och tittade ut över taken på området där en miljon människor trängs på 1,75 kvadratkilometer och gränderna på sina ställen ligger i evig skugga och är bara 40 centimeter breda.

Jag och mina resenärer traskade runt och häpnade. Överallt en febril akitivitet. Alla jobbar. Ingen är sysslolös. Här sorteras sopor. Papper, metall, plast. Här smälts aluminiumsopor ner till råvara. Här mals plastskräp ner till plastpellets i maskiner som sluminvånarna byggt själva. Återvinningsplasten säljs sedan vidare till industrin. Det rycker och dammar – arbetsmiljön är fruktansvärd.

I Dharavi finns få privata
toaletter. Istället samsas tusentals människor om samma offentliga toalett. Att bo här är smutsigt och trångt, men gemenskapen är stor och praktiskt taget alla har jobb. Bor man i Dharavi svälter man inte. Men viktigast är sammanhållningen, tryggheten. Därför vägrar många som börjar tjäna bra med pengar på jobb i övriga delar av stan att flytta härifrån. De känner sig hemma i slummen. De är till och med stolta över sin slum. Att bli kallade för slumdogs gillar de inte. Det är ett förnedrande begrepp.

De riktigt fattiga bor inte i Dharavi. De bor på trottoaren. Det är där som Bombays riktiga misär finns.

Läs mer
1.Reality Tours hemsida
2. Min artikel i Dagens Nyheter om nya perspektiv på slummen
3. Min artikel i Svenska Dagbladet om en ny reportagebok om Bombayslummen

Den mörka modern i Calcutta

KaliCalcutta.jpg

Trots raseriet fruktar ingen gudinnan Kali. Tvärtom.

Just nu leder jag en grupp underbart nyfikna Vagabondläsare på en rundresa i Indien: Calcutta–Orissa–Bombay.

Här i Calcutta (Kolkata) firas i dagarna fem Diwali så det står härliga till. Smällare, fyrverkerier, musik, hus draperade i ljusslingor och så – eftersom vi befinner oss i just Calcutta – altare med inte bara välståndets gudinna Lakshmi och undanröjaren av alla hinder, guden Ganesha, utan också Kali, den kvinnliga kraften som är både aggressiv, självsvåldig och ömsint – se där en en kvinnobild som går på tvärs med jungfru Maria. På bilden, där hon står utanför New Market, kliver hon, aggressivt eller ömsint, välj själv, på sin make Shiva.

Kali, den mörka
modern, gudinnan Durgas fruktande och arga uppenbarelseform. Röd tunga. Fyra armar. Ett svärd i en arm och en demons avhuggna i en annan och de två resterande välsignande sina följare med uppmaningen ”frukta inte”. Två manshuvuden som örhängen, ett halsband med döskallar och en gördel runt magen med avhuggna händer. Ansikte och bröst nedblodade – och så står hon med ena foten på sin make Shivas liggande kropp.

Kali har slagits mot de onda makterna, en strid som gjorde henne så exalterad att börjat förstöra allt i sin väg. Shiva har kastat sig för hennes fötter för att stoppa hennes rasande framfart. Och då stillar sig Kali, räcker ut sin röda tunga och besinnar sig.

Kali, den kvinnliga kraften som gör det möjligt för Shiva att förstöra världen så att den kan byggas upp igen. Samtidigt symboliserar hon den evigt vårdande och omhuldande modern. En kombination av ömsinthet och aggressivitet som känns paradoxal för en utomstående.

Idag ska vi besöka hennes tempel i Kalighat i södra Calcutta. Vi fruktar inget.

No mobile, no cry

manmohan_segertecknet.jpg

Glad och mobilfri premiärminister.

Indien är landet där det finns fler mobiltelefoner än toaletter. 900 miljoner abonnemang, sägs det. Det innebär att nästan alla indier har en mobil, eftersom landets befolkning är 1,2 miljarder. Men det är inte sant. Många har två abonnemang, en del ännu fler. Exempelvis är det vanligt att unga tjejer har två abonnemang: ett som deras mamma och pappa kan ringa på och ett för alla vänner, eventuell pojkvän (ajabaja) och andra som man vill hemlighålla för sin konservativa familj.

En extra mobil – ett sätt att undslippa patriarkala traditioner som går ut på att kontrollera ogifta kvinnor så att de inte gör nåt odygdigt och blir svåra att gifta bort.

Men så finns det de
som inte har nåt abonnemang alls. Jag tänker på landets premiärminister, Manmohan Singh. Han har varken epostkonto eller mobilabonnemang, läser jag i Financial Times. Istället använder han fasta telefonnätet – och träffar människor IRL.

Så gammeldags. Den Oxfordutbildade premiärministern är definitivt old school. En fördel med det är att han inte kan bli avlyssnad av amerikanska NSA. Till skillnad från Angela Merkel har USA inte chans att veta vad Manmohan Singh pratar om med sina regeringskollegor. Se där en poäng med att inte vara uppkopplad.

Premiärministern har dock ett Twitterkonto, men det sköts av hans stab. Premiärministern slår helt enkelt en signal på den fasta telefonen och berättar vad de ska skriva. Igår twittrade han exempelvis:

”आज जब देश के कुछ हिस्सों में समाज को धर्म, जाति और समुदाय को लेकर बांटने की कोशिशें की जा रही है इंदिरा जी का संदेश और भी अहम हो जाता है- PM”.

Håller du med? Förstår du inte?

100 procent avlyssningssäkert med andra ord, eftersom NSA:s personal säkert heller inte förstår devanegari. Snyggt jobbat. Så lurar man amerikanarna (men ofta twittrar han faktiskt på engelska, ofarliga budskap som även västerlänningar kan läsa ;-).

Inte helt odigital!
Följ Manmohan Singh på Twitter.

Ginsberg i Varanasi

IMG_8308.JPG

Morgon i världens äldsta stad. Från balkongen på Ganpati Guesthouse ser jag båtarna som ros med turister i aktern, de badande pilgrimerna och tusen solkatter som glittrar i morgonsolen. Går ner till Ganges, flodernas flod och bort till Dasaswamedh Gath.

Våren 1963 kom beatpoeten Allen Ginsberg till Varanasi tillsammans med författarkollegan Peter Orlovsky. På ett hustak satt de och rökte illegala substanser, matade apor med bananer och tittade ut över trapporna mot Ganges. I dikten The Rain on Dasaswamedh Ghat, skildrar han vad han såg med den fotografiskt panorerande stil som var så typisk för beatlitteraturen:

Today on a balcony in shorts leaning on iron rail I watched the leper who sat hidden behind a bicycle,
emerge dragging his buttocks on the gray rainy ground by the glove-bandaged stumps of hands/one foot chopped off below knee, round stump-knob wrapped with black rubber …

IMG_8317.JPG

Kravlande benlösa leprasjuka tiggare! Ginsberg blandade sin fascination för hinduism och heliga män, sadhus, insmorda i aska och saffransgult- och karmosinrött pulver med en knivskarp blick på enskilda människoödens lidande. Som om han var överens med braminerna om att skenvärlden – det alla andra kallar verklighet – är skit, men att det finns hopp. Ett hopp som doftar rökelse, ljuder av klockklang och mantran och är klätt i orange höftskynken.

IMG_8319.jpg

En gång i tiden styrdes Indien av över 600 maharajor, alla med sitt eget rike. Många av dem byggde sig ett palats vid Dasaswamedh Gath eller någon annan av trapporna på flodstranden i Varanasi, för att ha en plats att bo på när de vallfärdade hit för baden som förbättrar karman och för att dö. Det var på ett maharajapalatstak som Ginsburg och Orlovsky våren 1963 satt och rökte ganja och diktade om de spetälska. Idag är de flesta av palatsen övergivna och spöklika. Några är omgjorda till hospis. På taken syns inga amerikanska poeter, bara apor i jak på frukt att sno.

Får hundra erbjudanden om att köpa vykort, trähalsband, te och att åka på en båttur på floden. Tackar nej till alla idag, utom till mannen som vill ge mig massage. Han knådar min nacke och rygg, hårt och effektivt, där jag sitter på träbänken och tittar ut över floden som inte längre är en gryta av flytande guld reflekterande solens första strålar, utan ett ljusgult skirt och disigt töcken.

Medan gladorna seglar och svalorna pilar fram på den bleka förmiddagshimlen går jag hemåt mot Ganpati Guesthouse för att dricka mitt morgonkaffe.

I senaste numret av Vagabond, nr 10.2013, finns ett stort reportage av mig om Varanasi. Köp tidningen, läs det!