Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Kärleksresenären på bokmässan

2. PK_Lotta_Sverige_28_maj_1977.jpg

Äntligen kom PK fram till Lotta i Borås, efter flera månader på cykelsadeln, envetet trampande från New Delhi.

Så är årets bokmässa över. Jag hade två framträdanden där jag berättade om min senaste bok, New Delhi–Borås – den osannolika berättelsen om indiern som cyklade till kärleken i Sverige (Forum förlag 2013). Med på scenen båda gångerna var PK Mahanandia, bokens huvudperson, det vill säga indiern som cyklade till kärleken i Sverige.

Första framträdandet var på stora scenen på Internationella torget. De andra framträdandena på den scenen handlar framför allt om orättvisor, brist på mänskliga rättigheter, övergrepp och missförhållanden. En av utställarna, en kvinna från UD, som stått och lyssnat på det ena deprimerande framträdandet efter det andra, och blivit dyster till sinnet, berättade för mig efteråt hur upplyft hon hade blivit av storyn om PK Mahanandias väg från oberörbar, diskriminerad bypojke i östra Indiens djungler till konststuderande i New Delhi, mötet med en svensk flicka född i Oxens tecken, som skulle förändra hans liv, och till sist kärleksresenär på en cykel över Afghanistans berg och genom Irans öknar på väg för att återförenas med sin stora kärlek i Borås.

Andra framträdandet var på lördagen på Litteraturscenen, i regi av Författarcentrum och Författarförbundet, på bästa tid mitt på dagen då mässan är proppfull av bokintresserae göteborgare. Anledningen till att jag fick en sådan fin tid, prime time, är att den egentligen var Karl-Ove Knausgårds, men han ställde in. Jag och PK var alltså stand in för den självbespeglande norska författaren som bestämt sig för att dra sig tillbaka från alla offentliga framträdanden under hösten.

Ikväll ska jag och PK prata
om boken på kulturhuset i Borås. Framträdandet är glädjande nog för oss slutsålt sedan länge.

För er som inte var på plats på bokmässan och som inte fått biljett till ikväll tänkte jag här bjuda på ett av styckena ur boken som läste upp vid framträdandena. Texten handlar om tiden då PK, den oberörbara djungelpojken från Orissa i östra Indien, kommit fram till Borås och upplever en del kulturkrockar:

Han tycker att att Sverige är ett märkligt land. Folk går omkring och tackar varandra för självklarheter. Samtidigt säger de ständigt till varandra meningslösa saker som att ”det är vackert väder idag”. Varför? Att hålla upp en dörr och bjuda på mat är en plikt snarare än en ynnest. Det är det minsta man kan göra som människa. Och vad det är för väder vet ju redan alla. Det är bara att böja på nacken och blicka uppåt om man vill vara säker.
– Om dina vänner och släktingar skulle komma till Orissa, säger han till Lotta, och om de skulle promenera på huvudgatan i min hemby och stöta ihop med min bror och öppna med hälsningsfrasen ”Vilket fint väder vi har fått, Mr Prabat”, då skulle han skaka på huvudet och gå vidare utan att stanna, eftersom han skulle vara övertygad om att han stött på dårar.
Jag kommer nog att vänja mig, tänker han.

När han träffar Lottas mamma första gången tror han att han har lärt sig. Han har repeterat de svenska artighetsfraserna som Lotta tjajat om.
Fråga hur hon mår, prata sedan om vädret. Hur mår du? Vackert väder idag! upprepar han för sig själv flera gånger när bilen svänger upp framför deras hus och parkerar bakom de höga snövallarna.
Men det är kallt och han måste göra en ändring i hälsningen:
– Hur mår du? Kallt idag! Riktigt kallt!
Orden känns fortfarande som om de hörde hemma i en dåres mun. De är obekväma för honom. Kantiga och konstiga.
Öga mot öga med svärmor är det dags för eldprovet:
– Hur mår du? frågar han, och tillägger:
– Griskallt idag, eller hur?
Det är nästan rätt, men bara nästan. Svärmor, som hör dåligt, tystnar. Pikej tror att det är hennes melankoliska läggning.
Men senare på kvällen frågar Lotta argt:
– Varför sa du till mamma att hon var en gris? Hon ringde och sa att du liknat henne vid en gris. Hon var väldigt, väldigt upprörd.
– Ett missförstånd, urskuldrar han sig.

När han hälsar på Lottas pappa går det nästan lika illa. Svärfar sträcker fram handen för att hälsa på Pikej, men då dyker han snabbt ner på golvet för att vidröra svärfars fötter. Så gör man. Det är en självklarhet när man träffar äldre släktingar. Men tydligen inte i Sverige, för senare får han höra att Lottas pappa förvånat tänkt: men vart tog den lille indiern vägen?

Och så är det det där med boskapen. Första sommaren får han syn på kor i en hage vid Lottas föräldrars sommarstuga strax utanför Borås. Han tänker: någon har glömt att öppna grinden. Kor ska ströva fritt. Han öppnar grinden. Jo, även svenska kor längtar efter frihet. De vaggar godmodigt ut på vägen.
Men bilarna tutar irriterat. Pikej vinkar glatt tillbaka. Bilister i Indien brukar tuta för att få korna att gå åt sidan.
Allt är frid och fröjd.
Men bonden är arg.
– Vem släppte ut korna? frågar han argt.
– Det gjorde jag, svarar Pikej stolt.

Här kan du beställa boken till lägst pris.