Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Midnattsbarnen fyller 30

Av Posted on Inga taggar 0
Midnattsbarnen_film

Midnattsbarnen – the movie.

15 augusti, på Indiens 66e självständighetsdag, är det prick 30 år sedan Salman Rushdies roman Midnattsbarnen kom ut i svensk översättning. I fjol kom filmen som bygger på romanen. Den har haft premiär i Indien, i USA och i flera länder i Europa, men märkligt nog ännu inte i Sverige. Kommer den hit överhuvudtaget? undrar man.

När Rushdie gav ut Midnattsbarnen
fick en ny generation i väst upp ögonen för indisk litteratur. Läsaren möter en brokig och färgrik värld på en sprudlande prosa full av liknelser och ordvrängningar och med en handling som blandar övernaturliga inslag med realism och politisk satir. Rushdie, vars stil brukar jämföras med den latinamerikanska magiska realismen, verkar vilja förklara Indiens mångfald i sina böcker. Det är galet, humoristiskt, mustigt och överväldigande i sin mängd av intryck.
När han efter Satansverserna (1988) fick en dödsdom utslungad mot sig av Irans ledare för hädelse mot islam blev han mer berömd utomlands än någon annan indisk författare i modern tid.

Hans böcker har kanske betytt mer för västs bild av Indien än för den läsande publiken i Indien. Hans roll som den Indiska Författaren – som för övrigt kommer från en muslimsk familj och inte har bott i Indien på länge – har ifrågasatts av många som tycker att hans storhet fått annan indisk litteratur, inte minst på de indiska språken (Rushdie skriver på engelska), att hamna i skymundan.

Den indiska romanen har ända sedan den föddes på 1800-talet varit inspirerad av europeisk litteratur. Premchand, som levde 1880–1936, skrev på hindi och urdu och var inspirerad av Mahatma Gandhis idealistiska syn på människan och hans sociala patos, men också av européer som Dickens, Gorkij och Tolstoj. I hans böcker, till exempel Godan från 1936, tar han parti för de fattiga landsbygdsborna mot byråkratin och jordägarna i en tid då urbaniseringen och moderniseringen av samhället tog fart. Liknande proletära teman hade Mulk Raj Anand (1905–2004) som bland annat skrev Kuli, en skildring av en lågkastig landsbygdspojkes uppväxt och möte med såväl indisk som brittisk-kolonial överhöghet.

I samma generation finns sydindiska R K Narayan, som liksom Anand skrev på engelska och vars romaner utspelar sig i den fiktiva småstaden Malgudi, inspirerad av Mysore, där Narayan har bott. De handlar om den sömniga staden som påverkas av den nya tiden med nya moraluppfattningar. Hans böcker fick stort genomslag i väst tack vare Graham Greene som jämförde honom med Tjechov. Totalt blev det 14 romaner om Malgudi, bland annat Läraren och hans hustru, Guiden och Skyltmålaren.

På åttio- och nittiotalen, i Salman Rushdies fotspår, debuterade en rad indiska författare som skrev på engelska och slog igenom internationellt. Vikram Chandra skrev i Red Earth and Pouring Rain om en poet som uppenbarar sig som apa, Rohinton Mistry, som är parser, skrev i En ömtålig balans, om två fattiga landsbygdsbors öden och äventyr i Bombay under Indira Gandhis undantagstillstånd på sjuttiotalet. Vikram Seth skrev mastondontromanen En lämplig ung man om två år på femtiotalet i huvudpersonens och Indiens historia. Och Arundhati Roy författade De små tingens gud som med ett poetiskt och målande språk berättar om en familj och dess öde i Keralas backwaterområde.

I alla de här böckerna får man, liksom hos Rushdie, reda på mycket om Indiens politik och historia, som om de alla haft ambitionen att skriva den stora indiska romanen som vill förklara ett allmänt indiskt tillstånd.