Gå till huvudsajt

Archive: Jan 2014

Var inte rädd!

GylleneTemplet-Amritsar.jpg

Sikhisk pilgrim vid Gyllene templet i Amritsar. Foto: Per J Andersson

Det finns så många farhågor, rädslor och fördomar. Jag märker det när jag håller föredrag om Indien. Jag pratar om politiken, tågen, landskapet, historien, den sydindiska maten, kastsystemet och det nya moderna i storstäderna. Ändå är allra vanligaste frågan efteråt: Jamen, vågar man verkligen åka dit? Blir man inte magsjuk?

Det är mänskligt att vara rädd, försiktig och förutseende. Man ska inte vara dumdristig. Man kan ju till exempel undvika att klättra i berg och själv köra bil i Indien, anser jag. Det är onödiga risker. Men ibland tänker jag om inte lite mer cowboy-takter vore på sin plats. Ibland tänker jag: det är väl bara att åka.

När jag åkte till Indien första gången 1983, som 21-åring, hade jag läst några faktaböcker som jag lånat på biblioteket i Västerås och jag hade packat ner Utrikespolitiska institutets gröna lilla Indienfaktahäfte. Men jag hade ingen guidebok, hade inte en enda bokning förutom min flygbiljett Sverige–Indien tur och retur och jag hade inte tagit reda på vart jag skulle när jag väl landat i huvudstaden.

Jag och vännen Ingrid flög alltså till New Delhi och tänkte att resten får ge sig när man kommit fram. Och det gjorde det. Det blev en spännande rundresa till heliga Varanasi, trekking i Himalaya, stränderna i Goa, kokospalmernas Kerala och kamelsafari i öknen i Rajasthan.

Jag gick inte och oroade mig för magsjuka före avresan. Och visst blev jag magsjuk, Delhi Belly, men det gick över och resan fortsatte. Jag gick inte och oroade mig för att jag skulle utsättas för något brott. Och det det hände heller aldrig något. Indien kändes tryggt och säkert som mammas gata. Men jag oroade mig en del på planet dit över hur jag skulle tackla den annorlunda kulturen. Och första veckorna var faktiskt lite jobbiga. Men sedan hände något. Det sträva och hårda blev lent och mjukt. Jag blev vän med Indien. Och jag fick vänner i Indien. Helt oplanerat.

BarnKutch.jpg

Barnen i familjen i byn i saltöknen utanför Kutch där jag bodde ett par nätter 1996. Foto: Per J Andersson

Svenskarna har blivit extremt mer världsvana sedan dess. Vi reser på egen hand i hela världen på ett sätt som var ovanligt för 30 år sedan. Som om världen blivit vår. Som om vi kan känna oss hemma överallt. Men när gäller Indien är det tvärtom. Det känns som om att rädslorna och skepsisen ökat. Och nej, det har inte blivit värre. Det rapporteras fler våldtäkter nu än då, men övergreppen är sannolikt inte fler, utan ligger kvar på en internationellt sätt låg nivå. Och nej, man blir inte mer magsjuk nu än 1983. Tvärtom. Och nej, fattigdomen är inte värre. Den finns kvar, alldeles för mycket, men den har minskat. Hundratals miljoner indier har fått ett ekonomiskt lyft senaste 20 åren.

Ändå: Vi har blivit räddare för Indien, vet mindre om indisk politik och oroar oss mer för att drabbas av några dagars turistmagsjuka.

Varför? Kanske är det mediernas ökade fixering vid brott, olyckor och katastrofer? Kanske är det en generell förändring av oss svenskar som skett: vi har i de digitala informationsmöjligheternas tidevarv blivit kontrollfreaks som inte åker någonstans där vi inte har total koll på läget och garantier för att inget oförutsett kan hända. Har vi inte ständig uppkoppling och GPS-kartan påslagen får vi panik. Vi är livrädda för att något vi inte planerat ska inträffa.

För oförutsedda grejer, det händer i Indien. Det är liksom det som är poängen med att resa dit. Men du behöver ju inte vara så totalt oplanerad som jag var när jag reste dit 1983. Läs på! Skaffa dig en guidebok, till exempel den jag skrivit, men var inte rädd, var inte rädd, var inte rädd!

”Riv moskén”

Ayodhyamalning.jpg

En miniatyrmålning från mogultiden av staden Ayodhya.

Läs på innan du reser.
Del 7: Därför är historien en så het politisk fråga idag

– Riv moskén! skallade ropen i staden Ayodhya.

På Lord Krishnas födelsedag 1964 – jo, hinduiska gudar fyller faktiskt år – bildade en grupp religiösa journalister, forskare och företagsledare en förening. De kallade sig Vishwa Hindu Parishad (Världshindurådet). De hade tre mål: de ville stärka hinduismens roll i samhället, sprida hinduiska värderingar och underlätta för den hinduiska diasporan runt om i världen att hålla kontakt med varandra. De första 20 åren var Världshindurådet en ganska obskyr förening, som inte många indier hade hört talas om. Men 1984 klev de ut i offentligheten. Då startade man en agitationskampanj för att riva den flera hundra år gamla Babrimoskén i staden Ayodhya i norra Indien. Moskén stod på en plats där man anser att guden Rama föddes. På denna heliga födelseplats stod en gång i tiden ett Ramatempel, hävdade man, ett tempel som revs av de illasinnade muslimska mogulerna på 1520-talet. Nu var det dags att göra upp med Indiens muslimska historia. Nu måste hinduerna återta vad man förlorat och bygga upp templet igen.

Det skulle kunna ha stannat där
, som svavelosande uttalanden från en grupp hinduiska fundamentalister som blandat ihop materiell historieskrivning med religiösa föreställningar.

Men 1990 ledde Lal Krishna Advani, ordförande i det hindunationalistiska BJP, en grupp hinduiska aktivister i en rath yatra, en religiös kampanj, för att riva moskén och återta Ramas födelseplats. Advanis kampanj var ett politiskt snilledrag. BJP fick rejäla framgångar i de kommande valen, vilket bäddade för att partiet fick regeringsmakten i flera delstater och i slutet av nittiotalet kunde bilda nationell regering i New Delhi.

Kraven på att riva moskén fick känslorna att koka bland hinduiska aktivister de kommande två åren. 6 december 1992 tog aktivisterna till slut saken i egna händer och verkställde Världshindurådets och BJP:s vilja. Ursinnigt rev mobben moskén medan den ditkommenderade polisen och militären tittade på.

– Riv moskén och bygg upp Ramas ståtliga tempel! ropade aktivisterna medan tegelstenar rasade och murbruk yrde.

Den raserade moskén ledde till
fasansfulla kravaller där hinduer dödade muslimer och muslimer svarade med att döda hinduer. Vintern 1992–93 upplevde Indien det värsta våldsutbrottet sedan delningen av Brittiska Indien 1947.

Tio år senare ville Världshindurådet
fullfölja vad som påbörjades 1992. BJP, som nu satt i regeringen, hade efter de blodiga kravallerna bytt ståndpunkt och motsatte sig att man byggde ett Ramatempel. Högsta domstolen hade utfärdat ett moratorium mot tempelbygget. Ändå började unga hinduiska män påhejade av Världshindurådet att agitera för bygget. 27 februari 2002 satte en grupp muslimer eld på en tågvagn med hinduiska aktivister på väg hem från det omstridda moskéområdet i Ayodhya. 57 av aktivisterna dog i lågorna.

Plötsligt återuppstod våldet från de hemska veckorna vintern 1992–93. Flera indiska städer i delstaten Gujarat i västra Indien brann. Med moraliskt stöd av chauvinistiska politiker hämnades uppretade grupper av frustrerade hinduiska män attacken. Inför en passiv poliskår hällde de bensin och tände eld på sammanlagt 2 000 muslimska män, kvinnor och barn, som dog en fasansfull död i lågorna.

I vår är det parlamentsval i Indien. En av premiärministerkandidaterna är hinduhögerpartiet BJP:s Narendra Modi, som idag är högsta beslutande politiker i Gujarat. Modi dras med anklagelser om att då för tolv år sedan ha beordrat polisen att vara passiv när den arga hinduiska mobben sedan mördade tusentals oskyldiga muslimer.

Flera indiska domstolar har utrett Modis ansvar för massakrerna, men trots att en hög domstol jämförde honom med antikens kejsare Nero som spelade lyra medan Rom brann ner, har man inte lyckats få honom fälld.

Men i den amerikanska administrationens ögon är premiärministerkandidaten Modi ändå moraliskt medskyldig till dödandet av muslimer. Och om han i vår väljs till makten kan han bli den första indiska politiska ledare som vägras inresa i USA.

Igår sändes i Sveriges Radio en analys jag skrivit av läget i Indien inför vårens val. Lyssna på SR Play.

Travel Blog Awards 2014!
Nu kan du sluta kämpa efter att leta billigt flyg – på Supersavertravel har vi samlat våra bästa erbjudanden!

Curryförvirring

Curry.jpg

Curry. En kryddblandning, och inget annat, tror vi i väst. Foto: Thinkstock

Läs på innan du reser.
Del 6: Vad är curry?

Curry är nog det första ord en västerlänning associerar till när man säger indisk mat. Men vad är egentligen curry? En torr kryddblandning, svarar vi i väst. En kryddblandning som består av exempelvis chili, kryddnejlika, ingefära, muskot, senapsfrö, koriander och gurkmeja (som ger den gula färgen), svarar de som vet lite mer.

Men curry, som är en brittisk förvrängning av tamilspråkets kari, kryddad sås, är i Indien i första hand liktydigt med sitt etymologiska ursprung, det vill säga en stark sås, gryta eller röra. Ris och curry betyder alltså ris med en sås/röra som innehåller grönsaker, fisk eller kött.

För att göra begreppsförvirringen större förekommer också curryblad i indisk matlagning. Curryblad är lagerbladsliknande blad från curryträdet som används som örtkrydda (antingen lägger man hela blad i maten eller smular sönder dem) och har en mild fadd smak som varken påminner om den kryddstarka såsen eller den gula kryddblandningen.

masaladosa.02.jpg

Masala dosa mon amour.

Min indiska favoriträtt är för övrigt varken en currygryta eller en rätt med curryblad, utan masala dosa, krispiga rispannkakor med kryddad potatis- och lökfyllning plus sambar-sås och kokoschutney.

Travel Blog Awards 2014!
Nu kan du sluta kämpa efter att leta billigt flyg – på Supersavertravel har vi samlat våra bästa erbjudanden!

Min senaste bok, berättelsen om indiern som cyklade till käleken i Sverige, New Delhi-Borås, finns nu som pocket i bokhandeln och hos nätbokhandlare som Bokus och Adlibris.

Sista minuten-tåg

Indisktagstation.jpg

Väntan på tåget. Ibland blir den lång. Men förvånansvärt ofta går tågen i tid. Och trafikinformationen på stationerna är nuförtiden riktigt bra. Foto: Thinkstock

Nu börjar även indiska järnvägen med så kallade dynamiska priser, alltså såna som praktiskt taget alla världens flygbolag och många järnvägsbolag i väst, bland annat svenska SJ, haft i årtionden. Ni vet: en del riktigt billiga boka tidigt-biljetter och sista minuten-biljetter, och däremellan dyrare biljetter om tåget är nästan fullbokat och billigare biljetter om det är gott om lediga platser nära avgång.

Men de dynamiska priserna inför inte överallt, utan på 20 populära långdistanslinjer runt om i Indien. Biljetterna med dynamiska priserna kan du bara köpa på internet och de är inte avbokningsbara. Två klasser erbjuds: AC-II och AC-III, det vill säga med indiska mått bekväma klasser i luftkonditionerade liggvagnar – med antingen två eller tre bäddar på höjden.

På resten av Indiska järnvägens linjer gäller den gamla statiska prismodellen, som är ganska sympatisk, tycker jag. Samma pris oavsett när du bokar och möjlighet att avboka biljetten ända fram till avgången.

Det är ett krux med de populära tågen med de dynamiska priserna: som utlänning som saknar indiskt mobiltelefonnummer är det stört omöjligt att boka online. Tidigare kunde du det på exempelvis indiska resesajten Cleartrip.com, men sedan ett par år tillbaka måste du även där först registrera en användare på indiska järnvägens bokningssajt – och där krävs som sagt indiskt mobilnummer, dit en verifieringskod skickas.

Har du indiskt mobilnummer? Grattis! Vi andra som ännu befinner oss i Sverige och inte skaffat oss indiskt simkort? Ja, vi stackare får vända oss till en resebyrå specialiserad på Indien, en resebyrå som har agentavtal med Indian Railway, till exempel Indcenresor, för att komma åt tågbiljetterna.

Ootytåg.jpg

Du bara måste åka sydindiska Nilgiribergens smalspåriga järnväg, där ett ånglok puttar de pyttesmå gamla vagnarna uppför bergen till semesterorten Udagamandalam, också känt som Ooty, är en maffig reseupplevelse. Foto: Thinkstock

Att flyga inrikes i Indien är extremt billigt och lättbokat på nätet. Därför är det synd att järnvägen krånglar till det så här. För vem minns en indisk flygresa ett år efter hemkomsten? Ingen. Allt är (oftast) som i väst, allt flyter (oftast) smidigt och du kommer (oftast) fram utan ett enda reseminne.

Att åka tåg däremot, det bjuder på sällsamma dofter, färger och sinnesupplevelser, möten med spännande människor och i bästa fall till och med nya vänner. Att sitta på ett långdistanståg med en påse nyrostade jordnötter och en kopp chai, som du just köpt från ambulerande te- och kaffeförsäljaren, känna hur vagnen skakar och skallrar och titta över vintertorra flodbäddar, byar med lerhyddor med halmtak, akaciaträd, senapsfält och mangolundar, ja, det är en reseupplevelse ingen borde dö förutan.

Missa inte! Läs om makalösa indiska tågresor. Jag tipsar om mina favoritsträckor: 9 indiska tågresor du inte får missa!

Travel Blog Awards 2014!
Nu kan du sluta kämpa efter att leta billigt flyg – på Supersavertravel har vi samlat våra bästa erbjudanden!

Min senaste bok, berättelsen om indiern som cyklade till käleken i Sverige, New Delhi-Borås, finns nu som pocket i bokhandeln och hos nätbokhandlare som Bokus och Adlibris.

Fler Indienturister

TajMahal.jpg

Mogulkejsaren Shah Jahans vita marmormausoleum för sin döda fru Mumtaz, beläget vid Yamunaflodens strand, är en av Indiens mest besökta historiska byggnader. Foto: Thinkstock

Trots fortsatt nedgång i den globala ekonomin och avskräckande rapporter om indiska våldtäktsbrott ökade antalet utländska turister som besökte Indien under perioden januari–november 2013 med 4,1procent jämfört med samma period året före.

Totalt 6,8 miljoner turister besökte Indien under de första elva månaderna. Glada nyheter för Indiens ekonomi eftersom de turister som kom samtidigt spenderade mer än tidigare: turistinkomsterna ökade tre gånger mer än antalet turister, nämligen med 12 procent.

HusbåtKerala.jpg

Att åka husbåt i delstaten Keralas backwater – Vembanadsjön och kanalerna, åarna och floderna söder om den – blir mer poppis för varje år som går. Foto: Thinkstock

Turistökningen i Indien lägger sig därmed på ett världsgenomsnitt. Den internationella turismen i hela världen ökade förra året med 4 procent, enligt FN:s Världsturistorganisation.

Men trots ökningen är Indien ett lilleputtland i turismsammanhang. Detta jätteland med 1,3 miljarder invånare, tar alltså bara emot cirka sju miljoner utländska turister om året. Ungefär lika stora grannlandet Kina tar emot nästan 60 miljoner turister och jämförelsevis lilla Thailand över 20 miljoner. Till och med pyttelilla Sverige tar – med sina runt 11 miljoner utländska turistbesök om året – emot fler utländska turister än jätten Indien.

Mycket att jobba på för indiska turistministeriet alltså. För turism i rätt form, mångfasetterad, geografiskt utspridd och med lokal förankring, kan göras till en en miljövänlig, rättvis och välfärdsskapande bransch. Bygg bara inge fler jättehotell i Goa, utan låt tusen blommor blomma.

Gillar du vad du läser på Indienbloggen? Om så, klicka då på bilden/loggan här under och gå in och rösta på mig i tävlingen om Sveriges bästa resebloggar.

Travel Blog Awards 2014!
Nu kan du sluta kämpa efter att leta billigt flyg – på Supersavertravel har vi samlat våra bästa erbjudanden!

Min senaste bok, berättelsen om indiern som cyklade till käleken i Sverige, New Delhi-Borås, finns nu som pocket i bokhandeln och hos nätbokhandlare som Bokus och Adlibris.

Bollywood for ever

MotherIndia.jpg

Mother India. Moder Indien. Klassisk indisk film med ikonstatus från 1957.

Överallt hörde jag hur indier gick och nynnade på låten. På pendeltågen i Bombay. I kön till biljettluckan på New Delhis järnvägsstation. Bland hinduiska pilgrimer på Gangesflodens strand. På färjan som kör indiska turister mellan öarna i Andamanerna.

Why this Kolaveri, kolaveri kolaveri di.

En sång om olycklig kärlek på en märklig blandning av engelska och sydindiska språket tamil. På svenska betyder orden ungefär ”Varför denna ilska, kvinna?” och sången kommer från en film som hade premiär i april 2012.

Men redan hösten 2011 släpptes låten som fastnade i så många indiska huvuden. Videon med sången har hittills visats 76,5 miljoner gånger på You Tube. Jag är en av dem som gång på gång klickar igång den. Även jag har fått den på hjärnan. Filmlåten blev en indisk landsplåga, men själva filmen lockade inte så många tittare som man hade hoppats. Historien om Indiens senaste filmmusik-hit är på flera sätt typisk för den indiska filmindustrin. Dels för att filmsångerna överträffar själva filmens popularitet, och dels för att indier som pratar exempelvis hindi, bengali eller gujarati gladeligen nynnar versrader på tamil, som är lika främmande för dem som finska är för svenskspråkiga.

Lyssna på en bra indisk filmhit, Why this this Kolaveri di:

Förra året firade den indiska filmindustrin stort jubileum. Då hade det nämligen gått 100 år sedan Indiens första fullängdsfilm, Raja Harishchandra, hade premiär. Indien växte snabbt till ett av världens mäktigaste filmländer, redan på 30-talet producerade man 200 filmer om året, medan man idag gör mångdubbelt fler. Stilen som utvecklades handlade ofta om drömmar där motiv från sagorna i de indiska eposen Mahabharata och Ramayana överfördes till samtida Indien.

Sedan första indiska ljudfilmen kom 1931 görs de flesta filmerna på hindi och produceras i Mumbai där filmindustrin, som de flesta vet, kallas Bollywood. Men filmen med ”Kolaveri di”-låten, som vi hörde här i början, kommer från sydindiska Chennai, där filmindustrin kallas Kollywood efter en sammanslagning av Hollywood och Kodambakkam, den stadsdel i Chennai där filmbolagen har studios.

De eskapistiska maninstream-Bollywood-filmerna däremot, de visas bara på biografer i Indien och andra länder i Asien och Afrika, dit de går på framgångsrik export. Vi i biopubliken i väst tycker vanligtvis att de är alltför tramsiga, melodramatiska och röriga.
Skepsisen är besvarad. Den stora indiska biopubliken är lika avvisande till Hollywood-filmer som skapats utifrån antagandet att biopubliken känner igen sig i skildringarna av medelklassliv i USA och Europa. De enda amerikanska filmer som går hem hos indierna är de utomvärldsliga och helst animerade, som Shrek, Spider Man eller Avatar. Inför den rena fantasin suddas kulturskillnaderna ut.

Att få indier som kommer från hundratals olika etniska bakgrunder och har 22 officiella språk att känna samhörighet borde var omöjligt. Förståsigpåare i väst dömde därför ut landet redan från starten 1947. ”En indier från Punjab har lika lite gemensamt med en från Madras, som en skotte har med en italienare”, skrev Claude Auchinleck som var britternas högsta militära befälhavare under kolonialimperiets sista år.

Och Washington Posts New Delhi-korre Bernard Nossiter skrev 1970 att Indien var ”Babels land utan gemensam röst” och spådde att språk- och kulturblandningen skulle leda till undergång. Från självständighetsdagen, skrev amerikanen, är landet ”förpestat av separatistiska tendenser, som vidgas av språkförvirringen och hotar den indiska statens sammanhållning”.

Indien var en Noaks ark där man lyckats få med exemplar av varenda indisk art, skrev den indiska historikern Ramachandra Guha i sin tjocka samtidshistoriska tegelsten India after Gandhi. Och ombord på denna ark har filmerna från Bollywood gett passagerarna en gemensam uppsättning idoler att beundra och sånger att nynna på.

Visst förenade kampen mot britterna indierna, men sedan minnet av frihetskämpen Mahatma Gandhi börjat tona bort har det snarare varit filmindustrin som länkat samman delarna i den indiska multikulturismen. En filmlåt, där texten oftast är på hindi, kan innehålla såväl bhangra-rytmer från Punjab i norr som bharata-natyam-harmonier från Tamil Nadu i söder. Och en och samma film kan blanda motiv från hinduismen med kristna och muslimska föreställningar och ta typiska landsbygdsproblem och flytta dem till storstaden Mumbai.

Och utan att överdriva kan man säga att Indiens mest hyllade kändisar är skådespelare. Filmen har helt enkelt gett indierna ”ett gemensamt språk”, menar Ramachandra Guha. Så länge de indiska filmernas sånger nynnas från Hiamalaya i norr till sydspetsen Kanyakumari i söder kommer Indien att överleva.

Gillar du vad du läser på Indienbloggen? Om så klicka då på bilden/loggan här under och gå in och rösta på mig i tävlingen om Sveriges bästa resebloggar.

Travel Blog Awards 2014!
Nu kan du sluta kämpa efter att leta billigt flyg – på Supersavertravel har vi samlat våra bästa erbjudanden!

Äru helt bengaluru?

Madras.jpg

Nä, nä, så heter det inte. Madras har sedan länge bytt namn till Chennai. Foto: Thinkstock

Läs på innan du reser.
Del 5: Så heter det inte!

Under 90- och 00-talet bytte flera indiska städer, torg och gator namn i ett led att göra sig av med sitt brittiska förflutna och låta mer indiska.

Mest kända namnbytet är Bombays förvandling till Mumbai. Bombay är en engelsk förvrängning av portugisiska Bom Bahia (den vackra bukten) medan Mumbai kan härledas till gudinnan Mumba Devi som dyrkats av fiskarfolket koli, som bott och verkat vid Indiens västkust sedan långt innan européerna gjorde entré. Vill du fördjupa dig i problematiken kring Bombays namnbyte, läs då mitt reportage Det heter inte Mumbai. Jag skrev också om namnbyten på utländska städer och länder i Språktidningen för några år sedan – den artikeln kan du läsa här.

Nyhetsbyrån TT , Sveriges Radio, SVT och flera svenska tidningar väljer att skriva de gamla namnen – för att hjälpa läsarna att känna igen sig. Skriver man Kolkata och Bengaluru är det helt enkelt oklart om läsaren vet vad man pratar om. I Vagabond har vi dock beslutat att i huvudsak använda de nya namnen, eftersom våra läsare på plats ska känna igen vad vi skriver om.

Kolkata.jpg

Victoria Memorial heter fortfarande vad det döptes till när det byggdes. Men stan det ligger heter i heter inte längre Calcutta, utan är nu en coolare katt vid namn Kolkata. Foto: Thinkstock

I Indien är både de gamla och nya namnen användbara, även om det är de nya som används i officiella sammanhang. Här är några av namnbytena:

Bombay blev Mumbai
Madras – Chennai
Calcutta – Kolkata
Trivandrum – Thiruvananthapuram
Allepey – Alappuzha
Quilon – Kollam
Calicut – Kozhikode
Bangalore – Bengaluru
Panjim – Panaji
Poona – Pune
Orissa – Odisha
Connaught Place (rondell i New Delhi) – Rajiv Chowk
Marine Drive (paradgata i Bombay) – Netaji Subhash Marg
Victoria Terminus (tågstation i Bombay) – Chhatrapati Shivaji Terminus
Chowringee Road (paradgata i Calcutta) – Jawaharlal Nehru Road

Läs Vagabonds Indienreportage!

Follow on Bloglovin

Travel Blog Awards 2014!
Nu kan du sluta kämpa efter att leta billigt flyg – på Supersavertravel har vi samlat våra bästa erbjudanden!

Tåg Stockholm–Calcutta

Tag-teheran-istanbul.jpg

Författaren Paul Theroux reser i den fascinerande reseboken Den stora järnvägsbasaren (1975) med tåg från London via Istanbul till Asien. Sedan dess har krig och konflikter försvårat, för att inte säga omöjliggjort Theroux klassiska tågrutt.

Nu är läget ljusare – och en tågresa
från Stockholm till Calcutta är fullt möjlig. Jag har kollat lite tidtabeller och räknat på biljettpriset. Så här reser du:

Dag 1-4: Stockholm–Köpenhamn–Istanbul
Ta snabbtåget till Köpenhamn och hoppa sedan på Hamburgtåget. Därefter reser du via Wien, Budapest, Belgrad och Sofia till Istanbul och efter drygt 60 timmar är du framme på Sirkecistationen. Hela resan från Stockholm till blir ganska dyr – kanske 4 000–5 000 kronor – men bjuder för övrigt inte på några stora problem. Och det där med att komma fram snabbt kan du ju strunta i. Passa på att stanna i några städer på vägen. Ett par nätter i Wien, en natt i Budapest, en extra kväll i Belgrad …

Dag 5-8: Istanbul-Teheran
Ta en färja över Bosporen till Haydarpasastationen på asiatiska sidan och hoppa på bekväma Trans-Asia Express, som avgår varje onsdag och tar tre dagar. Resa med plats i sovkupé: 500–600 kronor.

Tag-pakistan.jpg

Dag 9–10: Teheran-Kerman
Ta nattåget som går från Teheran varje dag klockan 16.45 och anländ i Kerman 5.50 nästa morgon. Bekväma luftkonditionerade 4-bäddskupéer. Biljetten är mycket billig: 140 kronor.

Dag 11: Kerman-Bam
2004 förlängdes järnvägen till Bam. I Kerman hoppar du därför på Bamtåget som avgår 8.30 och är framme 11.30. En vacker resa genom öknen. Kostar löjligt lite, bara 30–40 kronor.

Dag 12-13: Bam-Zahedan
Mellan Bam och Zahedan, finns ny räls sedan sommaren 2009. oklart om det går passagerartrafik. Håll tummarna. Om inte är det ändå inga problem: ta bussen, det går flera om dagen.

Dag 13–14: Zahedan-Quetta
Klockan 8.30 den 3.e och 17:e i varje månad avgår ett tåg från Zahedan som anländer i Quetta i Pakistan 15.20 nästa dag. Enkla sittvagnar, inga liggvagnar, ingen restaurang. Ladda med matsäck och mycket dricksvatten. Biljetten kostar ett par hundra. Det händer att tåget ställs in på grund av oroligheter. Förbered dig på några veckors väntan i Zahedan.

Dag 14–15: Quetta-Lahore
Ta Quetta Express till Lahore. Går dagligen, tar 24 timmar, är bekvämt och har luftkonditionerade sovkupéer. Kostar drygt 200 kronor.

Dag 15: Lahore–Amritsar
Två gånger i veckan går Samjhota Express, som tar sju timmar till Amritsar i Indien. Tåget fortsätter direkt till Delhi. Men vila ut en natt på hotell och besök sikhernas fantastiska Gyllene tempel. Finns biljetter i alla klasser, men luftkonditionerad andra klass går på cirka 200 kronor.

Dag 16: Amritsar-Delhi
Många tåg att välja mellan, både dagtåg och nattåg. Räkna med 150 kronor.

Dag 17–18: Delhi–Calcutta (Kolkata)
Ta nattåget Rajdhani Express till Calcutta. 300 kronor med liggplats.

tag-indien.jpg

Slutsats
Voilá, 18 dagar efter att du klev på tåget på Stockholms central och nästan tusen mil från Mälardalen befinner du dig i Calcutta. Totalpris: mellan 6 000 och 7 000 kronor enkel resa. Hur du ska boka allt detta är ett krux. Ett tips är att boka Stockholm–Istanbul på Deutche Bahns sajt och Istanbul-Teheran på turkiska järnvägens sajt. Och resten av biljetterna köper du längs vägen, vilket förmodligen gör att du inte kan följa mitt stränga tidsschema. Men vem har, som sagt, påstått att det ska gå snabbt? Och okej, det är billigare att flyga, men tåget är miljövänligare – och efter resan har du stoff att skriva en uppföljare till Theroux klassiska reseskildring.

Läs Vagabonds Indienreportage!

Follow on Bloglovin

Travel Blog Awards 2014!
Nu kan du sluta kämpa efter att leta billigt flyg – på Supersavertravel har vi samlat våra bästa erbjudanden!

Dyrt bröllop

Brollopsbil.jpg

Ibland kommer brudgummen på en vit häst. En modernare variant är att anlända till ceremonin i en vit bil. Foto: Per J Andersson

Läs på innan du reser.
Del 4: Därför ser bröllopen så traditionella ut.

Jag vet att Sanjay till vardags klär sig i t-tröja och jeans, eller möjligtvis chinos. Men i dag ska han gifta sig och han är klädd som en maharaja. Lång sidenkurta (skjorta som går till knäna) med guldbrodyr, orange turban med plym och glittriga sandaler med en spira längst fram.

Sunita är heller ingen klädtraditionalist. Man ser henne mest i slitna jeans och en tajt top och kanske en grå kavaj när hon kör sin skoter genom den hektiska Bombaytrafiken. Men i dag ska hon gifta sig och är liksom sin blivande man klädd enligt traditionen i hans och hennes föräldrars hemby: guldglittrande röd sari, hennafärgade händer och fötter och armarna täckta med silvriga och guldiga bangles (armringar).

Det är båda klädda och smyckade mycket otidsenligt (för att vara Bombay) och traditionellt (för att vara just Sanjay och Sunita).
Snart kommer gästerna. 500 är bjudna. Piren bredvid Gateway of India i Bombay, som praktiskt taget varje kväll är uthyrd till bröllop, strålar av ljus. Partytält, överdåd av cateringmat och hundratals plaststolar.

Dessutom en mässingsorkester som spelar en blandning av hindifilmlåtar och västerländska popklassiker, ackompanjerad av fyrverkeriernas kraftiga explosioner. Allt är som i en saga, som i en dröm, som i en Bollywoodfilm och som i hundratusentals byar och städer runt om i Indien.

Det finns lika många bröllopstraditioner
i Indien som det finns etniska, lingvistiska och kulturella grupper. Smak, stil och riter bestäms av religion, kast, klass, utbildning, hemby. Men överdådet och den glittrande prakten har de gemensamt.

Brollopsorkester.jpg

Bröllopsorkester. Foto: Per J Andersson

Att man låter bröllop kosta mycket pengar är inget unikt indiskt, men om man skulle göra en lista över länder där de generellt sett är mest påkostade skulle förmodligen Indien hamna högst. Ett skäl till att de är så påkostade är vanan att bjuda många gäster. Jämfört med i väst bjuds betydligt vidare cirklar: vänners vänner och släktingars vänners vänner eller varför inte en västerlänning som bara råkar gå förbi.

Fattiga familjer tar lån för att ha råd med sina barns bröllop, vilket gör att de kan bli skuldsatta för resten av livet. Att ordna ett litet avskalat budgetbröllop har därför blivit ett radikalt val bland socialt engagerade och välutbildade, som anser att megabröllopen är en dålig indisk tradition, som ruinerar och exkluderar.

Är man traditionell låter man en astrolog bestämma datumet för bröllopet. Stjärnorna måste stå rätt för lyckad förening. Någon gång under den torra vinterårstiden är vanligaste valet. Tre dagars eller en hel veckas firande är inte ovanligt. Populära inslag är att brudgummen rider till bröllopet på en vit häst, att manliga och kvinnliga gäster umgås var för sig under festen, att kvinnorna dagen före vigselceremonin uppträder med en ceremoniell dans och kvällen efteråt arrangerar lekar för att de nygifta, som i dagarna kanske träffats för allra första gången, ska lära känna varandra.

Brollopsorkester_Calcutta_1991.jpg

Och så en till bröllopsorkester. Foto: Per J Andersson

Bland hinduer är det ofta en brahmin (präst) som utför ceremonin. Men man kan också gifta sig borgerligt med en tjänsteman från kommunen eller jurist från en lokal domstol som vigselförrättare. Till skillnad från kristna gifter sig hinduer vanligtvis inte i templet, utan hemma eller i en hyrd lokal.

I början av åttiotalet skilde sig i snitt fem procent av alla gifta indier, i dag är siffran 14 procent.

I min reportagebok Indien – elefanten som började dansa (med fantastiska reportagebilder av Håkan Elofsson) diskuteras Indiens historia, religioner, kultur, fattigdom, ekonomiska framsteg och demokrati. Finns att köpa på Bokus och Adlibris. Här kan du ladda hem bokens första kapitel som PDF gratis.

Follow on Bloglovin

Travel Blog Awards 2014!
Nu kan du sluta kämpa efter att leta billigt flyg – på Supersavertravel har vi samlat våra bästa erbjudanden!

En dag med gudinnan

Maduari_tempel_blogg.jpg

Den upplysta gudinnan på sin dagliga rundtur i templet. Foto: Per J Andersson

Jag lyssnar på den trancendentala tempelmusiken och känner hur någonting drar i mig, en lockelse. Jag andas in dofter från de kamferflammande oljelamporna. Jag tittar på alla tusentals snidade små demoner och gudafigurer målade i bjärta färger, figurer som pryder templets gopuras, de fyra pyramiderna.

Jag föreställer mig att den egyptiska
kulturen från faraonernas tid har överlevt till i dag. Att kulten vid templen i Luxor och sfinxen och pyramiderna i Giza har pågått utan avbrott sedan tusentals år tillbaka och utövats praktiskt taget oförändrad av nya läror.

Då får jag en någorlunda korrekt bild av kulten i Shri Meenakshi-Sundareshwarar-templet i Maduari. Varje dag strömmar minst 15 000 besökare till tempelkomplexet, ett av de största i Indien. De kommer för att låta sig imponeras av allt det vackra och för att be och få välsignelse av Shri Meenakshi, en uppenbarelse av Parvati, och hennes gemål Sundareshwarar, en inkarnation av Shiva.

Skratt_elefant.blogg.jpg

Även elefanterna är glada i gudinnans tempel. Foto: Per J Andersson

Men här är ordningen feministiskt korrekt: man ber först till Meenakshi, hon är både vackrast och viktigast, har mest makt, är den man räknar med, och först därefter till hennes make. En möjlig förklaring, funderar jag: Sydindiens dravidiska kultur har matriarkala traditioner, till skillnad från den Nordindiens indoariska som från början är patriarkal.

Staden Maduari lever upp till
myten om Indien många gånger om. Runt tempelkomplexet mitt i stan: smala gator kantade av kiosker med bananklasar och juiceförsäljare med prydligt uppradade granatäpplen på blå trähyllor – och cyklar, kor, cykel- och mopedrikshor inkrånglade i svårlösta trafikknutar. Över allt en doft av koskit, blomgirlanger och rökelse och mellan allt hundratals skräddare som jagar turister med erbjudanden om skräddarsydda kläder.

Jag dricker ett glas med rykand
e chai vid ingången till templet och läser i en liten skrift om stan. Madurais historia går tillbaka till århundradena före Kristus. Under Pandyan-kungarnas dynasti, som varade i över 1 000 år, bedrev staden handel med antika Grekland och Romarriket. Kulten i templet är ännu äldre och går tillbaka till de vediska riter som introducerades i Indien från 1 500 f kr och framåt.

Gopura.blogg.jpg

Sydindisk tempelpyramid, gopura. Full av färggranna gudafigurer. Foto: Per J Andersson

Men allt det där om att det är så gammalt är egentligen inte så imponerande. Det som imponerar på mig är den obrutna traditionen från då till nu. Som om grekerna fortfarande bad till Poseidon, italienarna fortfarande föll på knä framför Apollon och skandinaverna fortfarande offrade till Tor.

Tänk er om Göteborg vore
Madurai: då skulle det inte ha legat en köpgalleria bredvid centralstationen, då hade där funnits ett kvadratkilometer stort tempelkomplex – med tusentals gudafigurer omsvepta av rök och riter. I mitten skulle det allra heligaste rummet ligga och det skulle vara stängt för alla med kamera, brun hy och såna som ser ut att inte be till asa-gudar. Där inne skulle Oden, Tor, Frej och Freja trona, indränkta i oljor, målade med röd färg, omgivna av eldar.

Strax efter soluppgången traskar
jag runt Shri Meenakshi-templet. Jag stannar i flera timmar. Efter solnedgången är jag tillbaka och tillbringar ytterligare ett par timmar i de mörka gångarna och sotiga rummen. Båda gångerna går jag vilse, för att jag vill gå vilse – jag blir glad när jag upptäcker att jag tappat orienteringen. Jag har stoppat undan guideboken. Jag irrar med vidöppna ögon. Jag vill inte förstå rationellt, inte beta av templet som om det vore ett museum.

Jag ser ett femtiotal män, kvinnor
och barn dra en stor trävagn med Shri Meenakshi fullkomligt genomlyst av hundratals heta glödlampor i en ljudridå från den hårt knattrande dieselgeneratorn.

Jag lägger en rupie i snabeln på en
av tempelelefanterna, som har svastikor målade på öronen, och får en mjuk snabelpuff på mitt huvud som tack.

Läs Vagabonds Indienreportage!

Follow on Bloglovin

Travel Blog Awards 2014!
Nu kan du sluta kämpa efter att leta billigt flyg – på Supersavertravel har vi samlat våra bästa erbjudanden!