Gå till huvudsajt

Archive: Feb 2014

Indisk huvudskakning

Du frågar: Är detta vägen till järnvägsstationen? Indiern svarar med att rulla på huvudet som om det inte var fast förankrat med nackkotor i ryggraden, utan satt på en rörlig kulled.

Det är fler än jag som missuppfattat indiernas huvudskakningar. Men nu finns den ultimata guiden, nåja, åtminstone en knappt två minuter lång skojigt gjord video i ämnet. Humoristisk? Ja! Men innehållet är inget skämt.

(Tack Hélène Lundgren för tipset!)

Resa ensam

Per_SriLanka_jan_1984.jpeg

Jag på Sri Lanka i januari 1984 efter flera månader som ensamresenär i Indien.

Jag reser ofta ensam. Ett nödvändigt ont, tänker de flesta. Måste man så måste man. Men helst reser man ju med sällskap, med någon som man kan dela sina upplevelser med.

Stundtals är det smärtsamt att
inte ha någon att prata med, att vara hänvisad till sina egna drömmar och nojor, men glädjen när jag efter några dagars ensamresande träffade någon att prata med är å andra sidan dubbel, om inte trippel.

När jag var 21 år reste jag länge ensam i Indien. Det blev en resa in i det för mig ännu osedda och otänkta. Jag reste utan guidebok och förbokade hotell. Det var inget moget övervägande. Jag visste inget annat sätt. Så annorlunda mot idag, tänker jag, när de flesta eliminerar slumpen och det plötsliga infallet och förbokar allt på semesterresan. Sjuttiotalets liftarresor, tänker jag också, som gjorde slumpen till huvudsaken; så väsensskilda de var från dagens Karibienkryssningar och allt inkluderat-turism!

Att resa oplanerat och obokat i Indien i början av åttiotalet var hur som helst som att dyka ner i ett svart hål. Jag hade ingen aning om vad som väntade mig och jag hade absolut ingen att hålla i handen.

Jag reste med vidöppna ögon och sinnena på helspänn – som ju är kroppens naturliga läge i en främmande tillvaro. Den annorlunda verkligheten vibrerade av närvaro. Det var förfärligt ensamt och allt var förskräckligt konstigt.

Men när jag efter flera dagars ensamhet träffade människor och fick mig en pratstund kände jag lyckan bubbla i blodet på ett sätt som jag inte hade upplevt tidigare.

Fortfarande reser jag ofta ensam i främmande länder i mitt jobb som journalist. Och jag kan känna mig som världens mest misslyckade människa när jag äter min middag ensam vid restaurangbordet omgiven av skrattande middagssällskap. Men nu vet jag att tids nog kommer ensamhetens belöning. Tids nog bryts isoleringen. Så jag biter ihop och stirrar förtröstansfullt ner i min pocketbok.

Med åren har jag upptäckt att ensamresandet har ett värde i sig. Närvaron i nuet blir större. Sinnena skärps. Världen får skarpare färger, fler dofter och tydligare ljud. Jag känner mer. Jag upplever mer. Ensamresan flyter inte på i ett jämntjockt behagligt töcken av invanda tankemönster och trygga relationer. Ensamresan bjuder på toppar och dalar, eufori och melankoli, stunder av välbehag och stunder av olust.

Det händer mer när jag reser ensam. Resesällskap i all ära, men när jag reser i grupp, även om den gruppen bara består av två personer, så känns det som om jag skyddas av en osynlig glasbur. Där innanför blir vi en självtillräcklig enhet som världen utanför varken orkar eller har lust eller mod att tränga genom. Gruppresan fastnar i den egna sfären och den egna kulturen och det krävs mycket möda för att slå sig fri och uppleva något oväntat.

Som ensamresenär har vi tentaklerna ute av ren självbevarelsedrift. Vi söker kontakt och gör oss kontaktbara, också det av ren självbevarelsedrift. Och därmed bjuds vi på gyllene tillfällen att möta fler människor som vi inte redan känner och uppleva mer av allt det annorlunda.

Mystisk sex

kajurahosex.jpg

Tempelskulptur i Khajuraho. Utomjordisk orgie? Eller bara sexualupplysning från myndigheterna? Mystiken tätnar.

Jag älskar historiska mysterier. När jag var liten läste jag ofta och gärna Erich von Däniken och andra författare som spekulerade i om inte utomjordingar en gång i tiden besökt jorden, vilket det finns ”bevis” för, skrev von Däniken, i arkeologiska utgrävningar och historiska vandringssägner. Och teve hakade på och sände härligt mystiska faktaprogram med en speaker som med på samma gång filosofiskt utsvävande och bestämt konstaterande tordönstämma ställde frågor som: ”Är inte de här tusentals år gamla figurerna som bara kan ses från luften bevis för att varelser från en annan civilisation en gång i tiden landade i Perus öken?”

Därför blev jag förstås hänförd när jag kom till indiska Khajuraho och fick se: stenkvinna med ena handen vilande på höften och den andra runt mannens hals, stenmannens fingrar lätt på hennes klotformade bröst. Stenkvinna som böjer upp benet mot baken, som om hon stretchade lårmusklerna. Stenkvinna och stenman i spektakulär samlagsställning, så akrobatisk att de måste ha hjälp av två kvinnor för att hålla balansen.

Skulpturerna sitter på tempel i
Khajuraho i delstaten Madhya Pradesh och byggdes av en kungadynasti som kallades Chandellas, som från 900- till 1300-talet styrde över ett område som då kallades Jejakabhukti. Under kung Vidyadhara, som styrde 1017–29, stod riket på sin höjdpunkt med tempelbyggen, poesi och musik. Men man vet från den arabiska resenären Mohammad Ibn Battutas texter att templen användes fram till åtminstone 1335. Någon gång därefter antar man att folk övergav Khajuraho och att templen föll i glömska.

Erotiska tempel gömda långt in i djungeln. Det får till och med von Dänikens ufo-teorier att blekna. Att de var gömda i ganska precis 500 år var deras räddning: hade templen varit kända för utomstående hade de muslimska härskarna i Delhisultanatet och mogulriket gjort som man gjorde med flera andra hinduiska tempel: man hade rivit monumenten med sina blasfemiska avgudabilder och förkastliga erotiska scener.

khajurahoflicka.jpg

Människa eller utomjording?


Men 1838 fick den brittiska officeren
T S Burt, som var på resa genom kontinenten på uppdrag av företaget Bengal Engineers, höra talas om templen. Först trodde han inte historierna som hans lokala medhjälpare berättade. Sedan vandrade han till platsen och fick se med egna ögon.
Hittills har man grävt fram 25 av vad man tror var totalt 85 tempel. Vad som förvånat arkeologerna är att man inte hittat en enda rest av profana byggnader som bostadshus och affärer. Som om Khajuraho bara var en stad för gudarna och deras tillbedjare.

Men så återstår von Däniken-frågan
som många ställer sig: varför skulpterade man samlagsscener här i djungeln för över 1 000 år sedan.

Men nej, jag har inte hittat några
förklaringar som går ut på att utomjordningar landat och haft sexuella orgier med byborna, vilket sedan avbildats på tempelfasader.

Istället finns det en teori som säger
att kungarna utövade tantrisk kult, som går ut på att man med sexuell njutning jagar bort demonerna och når upplysning. Skulpturerna skulle alltså vara en beskrivning av det sexuella-religiösa utövandet. En annan teori är att figurerna helt enkelt beskriver scener ur Kama Sutra, den hinduiska kärleksläran. I så fall handlar det snarare om ett slags sexualupplysningslektioner. Ytterligare en teori går ut på att de älskande paren snidades för att underhålla gudarna.

Men gudarna? Vilka var de?
Hur förklarar man deras fysiska, varelselika former? Var de ändå inte utomjordningar som landat i ett rymdskepp och haft kul med lokalbefolkningen i några hundra år? Jag har hittills inte sett några bevis för att så inte är fallet. Det är faktiskt lika troligt att det var så, som att Nya Zeelands premiärminister är en ödla från yttre rymden.

Res dit och bli hänförd! Nu är det smidigare än någonsin. Sedan 2008 finns järnvägsstation i Khajuraho. Från New Delhi går dagligen kl 20.15 ett nattåg som anländer klockan 6.35 nästa morgon.

Res i tidsmaskin

177193470.jpg

Att resa är en tidsmaskin …

Att resa, för mig, är att uppleva en tid som flytt. När jag reser får jag en glimt av min egen barndom, hur livet levdes när mina föräldrar växte upp och ibland också av hur mormor och morfar hade det. Med välfärdsutvecklingen efter andra världskriget följde ett ökat utlandsresande. Förklaringen, brukar man säga, är att vi för första gången i historien hade lagstadgad semester och därmed både tid och pengar över till annat än ren överlevnad.

Men jag tror inte det att är hela
förklaringen. Jag tror att det finns ett samband mellan den snabba moderniseringen och det ökande utlandsresandet.

När röda träkåkar revs och
ersattes med kolosser i grå betong, när ljudliga och väldoftande saluhallar med över-disk-försäljning ersattes av snabbköp och när slingrande grusvägar rätades ut och asfalterades – ja då skapades ett stort hål inuti i mig, i dig, i oss.

Stormarknadernas beslut att
införa fler och fler automatkassor så att jag inte ens har en expedit att säga ett kort ”hej” till, känns inte bara som en effektivisering av livsmedelsbranschen, utan ökar också på tomheten inuti mig. En tomhet som jag försöker fylla med resor för att få en glimt av hembygden som den såg ut innan allt blev modernt, blankt, folktomt, kliniskt rent och automatiskt.

Mina första resor bortom de nordiska grannländerna gick till Italien och Spanien, som ännu på sextiotalet var u-länder. Jag älskade besöken i bergsbyarna där jag fick rida på åsna och titta på gummor med hucklen som satt i gathörnen och virkade.
När moderniseringsvågen svepte bort hucklena flydde jag österut till Grekland, som ända in på nittiotalet var ljuvligt gammeldags med brunmurriga heltäckningsmattor i hotellkorridorerna, kaféväggar lackade med högblank beige färg och mat som kom från åkern och stallet bredvid och inte i en kartong från en livsmedelsfabrik.

179575208.jpg

… som tar dig till en plats bortom horisonten och en tid bakom gårdagen. Foto: Thinkstock

Men sakta men säkert moderniserades även östra Medelhavet och började kännas ockuperat av samtiden. På färjan som oförväget styrde ut på Egeiska havet såg jag inte längre gubbar med keps som fingrade på sina radband, utan unga greker som knappade på sina mobiltelefoner och drack caffe late ur pappmuggar.
Därefter reste jag ännu längre bort för att fylla tomheten inuti mig.

Jag kan stå i timmar och titta på en indisk smed som med handpumpad bälg håller fart i glöden och bankar på järnet med en slägga; på en indonesisk bilmekaniker som med en liten hammare jämnar till intryckta bilkarosser; på en srilankesisk vagnmakare som lagar trasiga trähjul till hästarnas kärror.

Och jag njuter av att stå öga mot öga med en livs levande människa och kommunicera med ord och gester – och slippa konfrontera en maskin och ett digitalt system och sätta pekfingret mot en knappsats eller en touchscreen.

Jag älskar att bo i homestay i Asien. Att sitta på en pall i köket tillsammans med tjocka släkten, grannarna och hönsen och prata och dricka te och låta mig trugas – och uppfyllas av känslan av att det måste ha varit så här man umgicks innan alla låste in sig i kärnfamiljer där de sociala behoven tillfredsställs av platt-tv-apparater, datorer och smartphones.

Där och då, medan jag hör en ko
som råmar på bakgården, uppfylls jag av en känsla av att tiden står still, att allt hänger samman – och att tomheten inuti mig krymper.

Gillar du vad jag skriver får du gärna gå in och rösta på Indien-bloggen i tävlingen om Sveriges bästa Asienblogg, där jag gått till final. Här går du in och röstar!

Läs min dokumentärroman om kärleken som fick en indier att göra en 800 mil lång cykelresa mellan New Delhi-Borås. Nu finns den som pocket, beställ den på Bokus!

Fungerande kaos



När jag läser om krig och konflikter
eller när jag möter rigida människor som inte kan anpassa sig, ja då deppar jag en stund, men sedan tittar jag på den här populära videon (som visats mer än 9 miljoner gånger) från en alldeles vanlig indisk gatukorsning – jag ser den om och om igen – och återfår hoppet om mänskligheten.

Att gilla röran

177744463.jpg

Indien och jag passar ihop. Jag minns att jag som barn, fem, sex år gammal kanske, älskade plottriga rum som bjöd med många olika intryck. Proppfulla bokhyllor med böcker i olika färger på ryggarna, udda souvenirer, rostiga spikar och gamla vardagsföremål från olika tidsåldrar.
Indien är som de där bokhyllorna. I ett blickfång: brokigt, rörigt, fullt av intryck, hisnande färgblandningar, företeelser från olika epoker sida vid sida.

Jag vet ingen annan plats på jorden som känns så olik vår värld och samtidigt är så trygg. Jag är ständigt omgiven av människor. Indien behöver inte som Kina en järnhård maktapparat som slår till som en rävsax över medborgare som tar felsteg. I Indien håller sig folk på mattan tack vare en infernalisk stark social kontroll. Det innebär att det förlamande kastsystemet, som fortfarande är ett av landets stora utvecklingshinder, lever kvar. Det innebär också att våldsbrott på öppen gata är ovanliga. Jag, du, vi kan promenera fritt i praktiskt taget alla indiska städer, även nattetid utan förhöjd risk att bli rånad.

Istället blir vi överfallna av intryck. Indien är mångfacetterat, inbjudande, färgstarkt och omtumlande. Det är omöjligt att ha tråkigt och det är lätt att hänföras av alla starka uttryck. Det är förstås också lätt bli upprörd över fattigdom och orättvisor och allt sådant som inte står rätt till. Ilskan är en del av upplevelsen av Indien. Utan svärtan skulle vi ha en falsk, ytlig och därmed ointressant bild av landet.

450652201.jpg

Men indierna har inga problem med att diskutera landets problem, som ju är många. Om man inte värjer sig hamnar man snabbt i samtal med folk på gatan, kaféet och i tågkupén. Då märker man att indierna inte skräder orden när det handlar om korrumperade politiker och byråkrater. I samma andetag lovprisar de – inte utan självgodhet – demokratin, historien, religionen, maten, vetenskapen, kulturen och – inte minst – den indiska pressen, som är frispråkig, uppkäftig och skoningslös mot makthavarna.
– Indien, säger de, är fantastiskt.
Jag nickar, ler och tänker att jag har kommit fram till samma slutsats.

Gandhis syn på sex

Mahatma-Gandhi-med-tanke.jpg

Läs på innan du reser.
Del 9: Mahatma Gandhis test av sina sexuella lustar

Mahatma Gandhi var en revolutionär på flera plan. Han ville köra ut britterna, skrota kasthierarkierna, skapa ett självförsörjande samhälle, slopa egendomsskydd till förmån för kollektiv gemenskap och få muslimer, kristna och hinduer att sluta bråka och förstå att de alla ber till samma gudomlighet.

Han utmanade allt vad vanans makt, inskränkthet och grupptillhörighet innebär. Med samma övertygelse som han gav sig på kolonialimperier och kastprivilegier bekämpade han sin egen kropp genom att leva i celibat och äta minimalt med mat. Han skippade exempelvis mejeriprodukter, salt och kryddor eftersom de förhöjde smaken och därmed njutningen, gud förbjude, och dessutom, trodde han, kunde väcka hans intorkade sexlust till liv.

Varför sa Gandhi nej till sex? kan man undra. Jo, han ansåg att det fanns en stark koppling mellan sexdrift och våldshandlingar, som enligt honom var två djuriska lustar som människan måste kontrollera.

På gamla dagar beordrade han en ung släkting, 17-åriga flickan Manu, att sova nästan naken bredvid honom. Det skulle vara ett test på kraften i hans egen övertygelse, och en politisk symbolhandling. Kunde han stå emot lusten att kasta sig över flickan kunde kanske indiska folket hejda sin lust att ta till våld när hinduers och muslimers intressen ställdes mot varandra.

Jovisst, men man undrar vart Gandhis tanke om alla människors lika värde försvann när han begärde att den unga maktlösa flickan skulle delta i hans, den världskände frihetskämpens vågade experiment med människans natur.

Men hur gick det då? Jo, Mahatma Gandhi klarade av att behärska sin lust och förgrep sig inte på flickan, men indiska folket klarade tyvärr inte av att besinna sig hösten 1947: när Indien delades och hinduer flydde från det nya Pakistan till Indien och muslimer åt andra hållet, ja då utbröt våldsamheter mellan hinduer och muslimer och många dödades.

Scenen med Gandhi och flickan berättar Joseph Lelyweld om i sin Mahatmabok, Great Soul. Lelyweld har varit New York Times korre i såväl i Sydafrika som i Indien. Lellywelds egen tid i Sydafrika har gjort att han inte slarvar över dessa år i mahatmans liv. Han beskriver detaljerat Gandhis gradvisa förvandling, eller kanske man ska säga utveckling, från traditionsbunden och blyg advokat via arg antirasist och aktivist till religiös grubblare, kollektivmedlem, civilisationskritiker och renlevnadsman. Och hur han slutligen kommer ut som helgon, politisk visionär och klok motvallsgubbe.

På tal om att komma ut – många indier satte morgonteet i vrångstrupen när de häromåret kunde läsa braskande rubriker om att Joseph Lellyweld i sin bok påstår att Gandhi var homosexuell. Bokens skildring av Gandhis relation med den tyske arkitekten Hermann Kallenbach tolkades av flera medier som mer än bara vänskap. Politikerna i delstaten Gujarat, där Gandhi växte upp, svarade med att förbjuda boken och anklaga författaren för att med sina antydningar ”såra miljontals människor”.

Men indiske psykoanalytikern Sudhir Kakar, som skrivit en bok om Gandhis sexliv, eller brist på sexliv kanske man ska säga, menar att uppståndelsen bygger på en misstolkning av de kärleksfulla brev Gandhi skrev till Kallenbach. Gandhi skrev ofta brev till såväl kvinnliga som manliga vänner på ett språk som vi idag förknippar med heta kärleksbrev. Sådan var hans stil.

Men ingenting hände, menar Sudhir Kakar. Gandhi levde enligt en hinduisk uppfattning att avhållsamhet ger ökad andlig styrka – och hans relation med Kallenbach bjöd visserligen på romantiska känslor, möjligen homoerotiska, men var helt och hållet platonsk.

Gillar du vad jag skriver får du gärna gå in och rösta på Indien-bloggen i tävlingen om Sveriges bästa Asienblogg, där jag gått till final. Här går du in och röstar!

Läs min dokumentärroman om kärleken som fick en indier att göra en 800 mil lång cykelresa mellan New Delhi-Borås. Nu finns den som pocket, beställ den på Bokus!

Kärlekskraft

2. PK_Lotta_Sverige_28_maj_1977.jpg

Återförenade! Lotta och Pikej 28 maj 1977.

Ingen har väl missat att det är Alla hjärtans dag idag? En högtid med en ärofull och behjärtansvärd medeltida historia, men också en dag som kidnappats av kommersiella krafter. Allt går ut på att sälja saker. Blommor, geléhjärtan, kläder.

I Indien finns hindufundamentalister som utsett Alla hjärtans dag till måltavla för sitt hat. Men det är inte komersialismen som sticker dem i ögonen. Dagens datum representerar, enligt fundamentalisterna, västerlandets fria syn på kärlek och är en odygdig uppmaning till unga ogifta människor att pussas, kramas och mer därtill – utan att de är gifta, utan vederbörligt tillstånd, utan att patriarken och traditionen fått säga sitt och vigt de tu, för evigt.

Just därför vill jag propagera för Alla hjärtans dag, för allas rätt att visa kärlek utan att föräldrar och andra äldre släktingar först godkänt kontakten mellan människorna som älskar. För dig som är svensk och läser detta känns det kanske som en självklarhet. Men betänk att det för många av de 1,2 miljarder indierna inte är det. Och samma ofrihet råder i flera länder i Sydasien, Mellanöstern och Afrika.

För prick ett år sedan, på Alla hjärtans dag 2013, hade jag releasefest för min bok New Delhi-Borås som handlar om just detta: kärlek mot alla odds och kärlek som förlåtelsekraft i en värld (Indien) där människor har en tendens att göra varandra illa (kastsystemet).

Pikej, huvudpersonen i min bok, cyklade 800 mil från Indien till Sverige för att återförenas med den han älskade. Han cyklade inte för att hamna i Guinness rekordbok, inte för att bevisa att han orkade och inte för att imponera på kompisarna därhemma. Han cyklade för att han inte kunde vara utan den människa som han älskade.

Att skriva New Delhi-Borås var en resa. En resa som gav mig nya vänner, nya erfarenheter och lärde mig att kärleken, om den släpps fri, faktiskt övervinner allt.

New Delhi-Borås finns både som inbunden, som pocket och som e-bok. Här kan du skaffa den!

NewDelhiBoraspocket3d.jpg

Terapi på tåg

Dansandeman.jpg

Människorna betedde sig så konstigt … Foto: Per J Andersson

När jag reste till Indien för första gången 1983 reste jag till en annan värld. En värld som saknade det mesta av sådant som gör att man känner igen sig. En värld som därför var skrämmande.
Redan utanför ankomstterminalen fylldes mina näsborrar av en doftblandning av rök från brinnande ved, skit, stillastående avloppsvatten, rökelse, tageteskransar och besynnerliga kryddblandningar. Fast då kunde jag inte sätta ord på doftens beståndsdelar. Jag tyckte bara att det luktade besynnerligt.

När jag på skakiga ben klev ut från hotellet och rakt in i Indiens vimmel den allra första dagen såg jag att människor tittade på mig med oförställd förundran. De gjorde inget för att dölja sina utryck, och jag tyckte att jag i deras ansikten kunde läsa vad de kände när de såg på mig (förvåning, nyfikenhet …).

Jag såg män med putande kinder som frenetiskt tuggade. Då och då spottade de kaskader av röd saliv. Blod, tänkte jag, innan jag läste i en guidebok att det var saften från betelblad som färgade saliven. Jag såg kiosker som sålde läskedrycker, schampopåsar och cigaretter av märken som jag aldrig hört talas om. Jag satt på träbänkar vid små eldstäder av sammanfogade tegelstenar där man hällde sött te med mjölk ur buckliga aluminiumkittlar ner i röda, obrända lerkoppar.

Jag såg bulliga Ankeborgsbilar med femtiotalsdesign; fullastade kärror som drogs av bufflar med horn målade i pastellfärger; bussar som rullade på blankslitna ballongdäck, hade galler för fönstren, klasar av människor hängande ut genom de öppna dörrarna och strutar av svart dieselrök ur avgasrören. Överallt konstruktioner på gränsen till sammanbrott: rosslande, rasslande, dunkande, skramlande plåtmonster som verkade hållas samman av en enda livsviktig skruv. Jag tänkte: om denna enda skruv lossnade skulle Indiens vägar fyllas av högar av rykande järnskrot och bränt gummi.

MoskeJunagadljus.jpg

… och husen såg så konstiga ut. Foto: Per J Andersson

Och jag grubblade på vad allt betydde. Tre vita streck i en panna; en mullig kvinnomage i glipan mellan sjok av sarityg; vitt bomullstyg lindat runt höften och hängande och slängande över smala mansben; fnasiga skinntorra fötter i nertrampade sandaler; gråa skägg inklämda i hårnät; orange turbaner; människor sittande på huk i evighet rökande små jordbruna strutformade cigaretter; vickande och rullande huvudrörelser som om huvudet vilade på en överrörlig kulled – rörelser som jag hade svårt att tyda om de betydde ja eller nej.

Och så religionen. Man fick ta av sig skorna och med nakna fötter mot de kalla stengolven närma sig gud. Man hörde plingande klockor, såg händer i lotushälsning och krus med brinnande eldar som sveptes i magiska s-rörelser framför snabelförsedda och mångarmade gudar, kände näsan kittla av rökelse och tung, söt blomdoft. Vad märkligt, tänkte jag.

På järnvägsstationen ringlade sig köer av män – bara män – till biljettluckorna. Bröst mot rygg, andedräkt mot nacke. Varje fotpar var en led i en jättelik tusenfoting. Där stod inte hundratals individer med varsin integritet, tycktes det mig, utan en enda kropp, en indisk kropp, som luktade konstigt och rörde sig besynnerligt.

Ibland tappade jag tålamodet och skrek åt taxichaufförer som vickade tvetydigt på huvudet, åt turistraggaren som inte ville lämna mig i fred, åt männen i köerna som inte märkte att jag stod där och kämpade för min fysiska integritet.

Jag hade kunnat resa hem och aldrig mer återvända, fortsatt att leva mitt liv i Europa och tänkt på Indien som annorlunda, skrämmande och beklagligt, näst intill omöjligt att förstå.

Men efter några veckors resande i det främmande landet började jag inse att det ju var det här jag hade hoppats på. Jag hade velat resa till något annorlunda och exotiskt – bort från den genomorganiserade världen hemma i Europa, där morgondagen redan är en anteckning i planeringskalendern. Indien var så nära livet på en annan planet man kunde komma utan att lämna jorden. Indien var fullt av hemligheter. Jag hade kommit rätt. Det var bara att ta in intrycken. Jag kunde inte begära att jag skulle förstå, men jag kunde åtminstone sluta kämpa emot. Så fick jag se vad som hände.

Kulturchocken började släppa samtidigt som jag vågade börja prata med andra än kyparna, taxichaufförerna, hotellpersonalen och tiggarna. Jag skulle genomkorsa den indiska subkontinenten på några månader och se alla platser som alla Indienresenärer vill se, vilket förmodligen inte är bästa sättet att lära känna ett land.

Länken till Indien bortanför turist-Indien fanns i själva sättet att resa: de indiska tågen.

Ryggsäcksresenärens förbannelse är att man dras till platser där man mest träffar andra resenärer. Ryggsäcksresenärens frälsning är att man inte har råd att ta sig dit med chartrade turistbussar eller flygplan, utan måste åka tåg i andra klass tillsammans med ett tvärsnitt av landets befolkning.

I kupéerna på de indiska tågen träffade jag en annan sorts människor än de jag hade kämpat med att avfärda under de första veckorna i New Delhi. Här mötte jag människor som inte ville sälja något eller lura med mig till en affär där jag skulle handla. På tågen hamnade jag i långa konversationer om livet i det främmande landet tillsammans med nyfikna engelskspråkiga medelklassindier. I timmar satt vi och pratade, bjöd varandra på jordnötter och drack hett te medan vi dunkade förbi bränd röd jord, gula vetefält, på broar över breda bruna floder. Det fanns indier som hade drömmar, värderingar och idéer som liknande mina, eller som åtminstone utrycktes på ett sätt så att jag kunde få en inblick i dem.

Det här var ju fantastiskt! Jag var i rörelse samtidigt som jag hela tiden hade någon att prata med på ett språk som jag förstod. Andra modigare resenärer började jobba som volontärer på Moder Teresas barnhem eller bosatte sig i en fattig by för att försöka göra något konkret åt situationen. Men jag förblev turist och blev alltmer beroende av dessa indiska medelklassciceroner – studenter, statstjänstemän, journalister, lärare, pensionerade militärer – som kunde guida mig förbi det pittoreska, till vardags-Indien.

Gillar du vad jag skriver får du gärna gå in och rösta på Indien-bloggen i tävlingen om Sveriges bästa Asienblogg, där jag gått till final. Här går du in och röstar!

Bästa Asienbloggen?

Junagadh_Indien.jpg

Så här vackert är det i Junagadh i delstaten Gujarat i västra Indien. Om den platsen ska jag berätta mer längre fram. Foto: Per J Andersson

Jag har – tjoho! – gått till final i kategorin Bästa Asienbloggen i Supersaver Travels tävling om bästa svenska resebloggen.

Gillar du vad jag skriver får du gärna gå in och rösta på Indien-bloggen. Jag lovar att hålla stilen även i framtiden och inte falla i den sista moddiga utförsbacken före upploppet.

Här går du in och röstar i
finalomgången av Bästa Asienbloggen!