Gå till huvudsajt

Archive: Mar 2014

Nu vänder det

Hopp om ljusare tider i Indien
Se inslaget med intervjun med mig om Indiens ekonomi i EFN.

Igår var jag med i en paneldiskussion
på Utrikespolitiska institutet i Stockholm. Diskussionen handlade om hur dåligt det senaste året har gått för utvecklingen och ekonomin i BRICS-länderna. BRICS står för Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika – fem utvecklingsländer med stor befolkning och därmed stor betydelse för hela världens ekonomi.

Jag pratade om Indien, som 2013 drabbades av krisen på allvar. Hög inflation, sjunkande värde på den indiska rupiern, mindre konsumtion, färre utländska investeringar och höjda matpriser som drabbade de fattiga värst.

Men nu vänder det, tror jag och många andra. Den indiska elefanten kan börja dansa igen, i alla fall lite försiktigt … Om detta blev jag igår intervjuad i ekenomi-tv-kanalen EFN. Där stod vi och pratade om en varm indisk mosnun, medan snön yrde utanför fönstret på Utrikespolitiska institutet vid Lilljansskogen i ett vårvinterkyligt Stockholm.

Stjärna i Punjab

MrAnderson_kulturframtranden.jpg

"Specially arranged for Mr Andersson from Sweden." Foto: Per J Andersson

Det var i samband med Orientfestivalen i Stockholm sommaren 1996 jag första gången hörde talas om bhangra. Flera hundra år gammal skörde- och festmusik från Punjab, hetsiga dansrytmer, glädjefull sång och en sorts triumfatorisk, ibland snurrande dans, som under de senaste 10–20 åren elektrifierats, fusionerats med annan dansmusik och populariserats av andra och tredje generationen indier i England. Idag dansar både brittiska och indiska ungdomar till bhangra på klubbar i London, Birmingham, Manchester och andra större städer i England och bhangrabandens cd:s säljer jätteupplagor. Bhangralåtar tog sig till och med in på BBC:s tio-i-topplista.

Visserligen, hade jag lärt mig,
finns de populäraste bhangraartisterna och mest framgångsrika producenterna i Europa, men jag skrev ändå till vännen Amar Chandel ett par månader före min Punjabresa våren 1997 och frågade om han kände till några bhangramusiker i Chandigarh. Jag skulle bo hos ledarskribenten Amar, hans fru och femårige son under mitt reportageuppdrag i staden Chandigarh, huvudstad i delstaten Punjab. Amar skrev tillbaka att han pratat med delstatens kulturchef och att han skulle ”arrangera något för mig”. Så indiskt tänkte jag, de gör inget halvhjärtat. Är det fest så är det.

Jag trodde ändå jag skulle få träffa ett par musiker och dansare, kanske skulle de spela en låt för mig och sedan skulle vi prata om bhangramusikens rötter och framtid. Att det var det som hade arrangerats för mig.

Men när vi en morgon äter frukost i Amar Chandels vardagsrum i hus 2011 i Sektor 43 B säger Amar att det blir ”ett stort arrangemang för dig ikväll”. När jag frågar vad som kommer att hända mumlar han något om kulturchefen och uppträdande och många gäster. När vi i den roströda skymningen svänger in på kulturdepartementets område förstår jag vad han menade. De har byggt en stor scen, riggat en pampig ljus- och ljudanläggning och ställt fram ett hundratal stolar framför scenen. Bil efter bil puttrar in på uppfarten framför departementets huvudentré och lämnar av män och kvinnor i gåbortsfina kläder. Glittrande saris, färgranna västar, vita skjortor och mörka slipsar. När vi kommer in på kulturchefens rum sträcker han fram sin hand, trycker min hand så hårt så att jag ska förstå att här har vi inte med någon mes att göra, och säger:
– Välkommen! Nå, vad tycker du? Allt detta har vi arrangerat bara för dig, Mr Andersson.

I VIP-fåtöljerna längst fram sitter jag
bredvid gräddan av Punjabs kulturelit: den stora poeten, den legendariska bhangradansaren, flera filmproducenter och skådespelare. Kulturchefen hälsar alla välkomna till denna ”cultural workshop exclusivly arranged for Mr Andersson from Sweden” och sedan börjar det. Kraftiga sikher med långa skägg, klädda i guldglittrande västar, spjut i händerna och krokiga sablar nerstuckna innanför livbältena virvlar runt på scenen. Den traditionella dhol-trumman smattrar, stjärnorna blinkar, kulturchefen stryker belåtet sitt skäggnät, som en del sikher har för att hålla ordning på sina långa skägg.

Efter en dryg timmes kraftfull bhangradans kliver kulturchefen, Kapten Narinder Singh, själv upp på scenen och håller tal på punjabi. Ordflödet är obegripligt för mig, men jag uppfattar flera utspridda engelska ord: ”International level”, ”National film award”, ”Bombay film industry”. Eftersom Punjabs kulturelit är på plats har Narinder Singh bestämt sig för att dela ut priser. Bredvid honom står plötsligt ett bord med flera rader av likadana silverglänsande tallrikar fastsvetsade på små pelare som står på träpodium omgivna av silverlänk, som staket i miniatyr. I tre långa, sega timmar delar Narinder Singh ut priser; det hålls flera tal, det skakas händer och det applåderas artigt (men utan entusiasm). Folk skruvar på sig i stolsraderna medan Narinder Singh solar sig i glansen av uppmärksamheten och även jag avslutningsvis kallas upp på scenen och får ett pris för att… ja, för att jag är där.

När klockan är elva, alla rest
sig, hälften gått, högtalarna tystnat och scenbelysningen släckts visar det sig att man glömt den kvinnliga danstruppen. De står och stampar irriterat mellan de bakre stolsraderna och har tänt stearinljus som de håller fram i något slags protest. Folk samlas runt kvinnorna och flera upprörda röster hörs från kultureliten:
– Vad skulle alla de där priserna vara bra för? Tre timmar! Det är inte klokt! Nonchalant! Och er har han glömt, kaptenen! Vi kom hit för att titta på bhangra, inte för att vara med om en jättelik prisutdelning!
– Varför så många priser? frågar jag Amar.
– Indiska politiker är förtjusta i att dela ut pris. Så fort de får chansen så… ja, tar de den, svarar Amar lakoniskt.

Ilskan från Amar, den kvinnliga danstruppen och kultureliten riktas mot kulturchefen, Kapten Narinder Singh, som smiter in på sitt kontor utan att säga hej då. I uppståndelsen intervjuas jag av en lokaltidning. En sista rundgång i ljudanläggningen skriker i öronen. Bilar försvinner i mörkret.

Jag har sedan kulturaftonen i Punjab våren 1997 skrivit sex böcker om Indien: Indien – Curryexpressen, 1997 (tillsammans med Mikael Persson, Zac O’Yeah, Tomas Löfström, Johan Tell med flera), Indien – personlig guide, senaste upplagan 2013, Mumbai & Goa, 2005, Moderna Indien (med bilder av Mikael Lindström), 2006, Indien – elefanten som började dansa (med bilder av Håkan Elofsson), 2007, och New Delhi–Borås – den osannolika berättelsen om indiern som cyklade till kärleken i Sverige, 2013.

NDBras_Indien_ko.jpg

Därför flyger jag

Hogtflygande.jpg

Det händer att jag tittar ner på jorden från flygplan och fylls av en känsla av att det jag ser – snötäckta berg, torra stäpper, rutmönstrade jordbruksbygder – är större och sannare än mitt eget liv. Landningen blir ett uppvaknande. Tillbaka till detaljerna!

Att resa är att fly. Och att flyga är att fly i expressfart. Höjden är lika viktig som farten: när man är på väg till semestermålet och blickar ned på jorden känns vardagsproblemen futtiga, möjligheterna oändliga och livet stort som himlavalvet. Privata bekymmer blir prickar på en karta. Genom flygplansfönstret ser jag städer istället för människor. Höjden suddar ut olikheter: från 10.000 meters höjd ser London, Nairobi och Calcutta förbluffande lika ut.

Nästan alla böcker om att flyga är skrivna av män och handlar mer eller mindre om ensamhet. Författaren och flygaren Antoine Saint-Exupéry, som flög små enmotoriga postflygplan över öknar, hav och berg, beskrev hur vi med flygplanen tappade kontakten med de slingrande vägarna (vardagslivet), lärde oss att följa den raka linjen (längtan bort), löstes från alla älskade band (bekymren) och blev fria att sätta kurs mot fjärran mål (hoppet om förändring).

På tjugo- och trettiotalen, då Saint-Exupéry korsade Sahara och Patagonien, bjöd flygningarna sannerligen på överraskningar. Plötsligt visste man inte var man befann sig, plötsligt tog bränslet slut. Och hoppsan, där tornade ett ilsket regnmoln upp sig. ”Jag gick ned till 20 meter. Regnet piskade mot vindrutan och havet rykte. Jag fick anstränga mig våldsamt för att se någonting och inte kollidera med en fartygsmast”, konstaterade han, blossade på sin Gitanes och puffade till gasreglaget för att planet inte skulle dyka i havet.

antoinedesaintexupery.jpg

För postflygaren Antoine de Saint-Exupery var flygning ett existentiellt äventyr.

Saint-Exupéry var en författare av sådan klass att han kunnat göra litteratur av vad som helst. Vilken lycka att flygets farofyllda barndom förärades en sådan skildrare. I hans böcker blir flygningen storslagna berättelser om rädsla och längtan. Som när han tappar orienteringen under stjärnhimlen över Atlanten: ”Nu kände vi oss vilse i världsrymden. Bland hundra onåbara planeter var vi på spaning efter en enda planet: vår planet …”.

Och som när han under en flygning Paris–Saigon kraschar i libyska öknen och halvdöd efter fem knastertorra dagar fyllda av törst mirakulöst räddas av nomader, en upplevelse som han skildrar i flygarfilosofiska mästerverket ”Kamrater på en irrande planet” (1939) och också i hyllade barnboksklassikern ”Lille prinsen” (1946).

Skeppet var upphov till flera av de första stora romanerna. Tåget är välskildrat även i nyare litteratur (Paul Theroux, Jenny Diski med flera). Men dagens flygresor, förutsättningen för den globala reseboomen, skildras förvånansvärt sällan. Är det så konstigt? Under jetplanets ultrasäkra färd högt ovan molnen finns väl inget att skriva om? Saint-Exupérys äventyr är historia. Men vänta! Hotet om en flygkatastrof lockar alltid läsare.

Arthur Haileys nagelbitande spänningsroman ”Flygplatsen” (1968) skildrar hur en bomb briserar ombord. Flygplanet tvingas vända och nödlanda på en för kort bana i snöyra. Dramatiken i att ta en skadad stålfågel ur den oberäkneliga skyn ner på trygga marken. Och på vägen mot upplösningen en skildring av det mikrokosmos som en modern flygplats är med sin upplysta, pampiga arkitektur och genomreglerade aktiviteter – totala motsatsen till 1800-talets ruffiga hamnkvarter, där dåtidens interkontinentala resor började och slutade.

Haileys roman skrevs före såväl Bader Meinhof som Bin Ladin. Bokens terrorist har därför, intressant nog, revansch för ett privat misslyckande som motiv – och inte hopp om politisk förändring. Boken blev film som i sin tur fick två uppföljare som idag räknas till sjuttiotalets katastroffilmklassiker (”Airport 75” och ”Airport 77”) och en parodi på samma genre (”Titta vi flyger” från 1980). Det visade sig vara ett vinnande koncept på vita duken. Det blev hundra flygkatastroffilmer till. Men så värst många fler flygkatastrofböcker blev det inte.

Salman Rushdies ”Satansverserna” (1988) börjar visserligen med en flygkatastrof, men bara för att symbolisera pånyttfödelse. En Bollywoodskådis faller gladlynt tjoande mot jorden sedan Air India-planet han färdades i exploderat – ”sprack itu som en frökapsel och spred sina sporer”, en av de maffigaste romaninledningar jag läst (den bygger dessutom på ett verkligt bombattentat i juni 1985). ”För att födas på nytt måste man först dö”, sjunger han medan han dalar ner mot England i ett regn av syrgasmasker, dryckvagnar och flygsjukepåsar. En bitterljuv och gruvlig hämnd på alla stiff upper lips i det gamla kolonialimperiet: ”Självaste London, bhai! Här kommer vi! Jäklarna där nere kommer inte att fatta vad de fick i skallen”.

Och Don deLillos roman ”Falling man” (2007) som handlar om vad som händer efter katastrofen med flygplanen som flög in i tvillingtornen elfte september 2001. Mest kretsar det kring posttraumatiska känslor hos amerikanerna – och boken uppehåller sig allt för lite vid vad som hände inuti passagerarplanen. På slutet, när deLillo tar oss med upp i luften, höjs i alla fall min puls. Tänk om han istället hade skrivit en roman om idén att använda civilflygplan, symbolen för den fria rörligheten i en globaliserad värld, som dödliga missiler. Vilken roman det hade blivit!

flygfonster.JPG

Häruppifrån verkar alla problem där nere så små.

Saint Exupéry flög och skrev litteratur om vart annat, ända tills han en julidag 1944 styrde ut över Medelhavet och försvann. Ett mysterium ända tills 1998, då en fiskare fick en silverkedja med Exupérys namn i näten. Två år senare hittades resterna av planet på havsbotten.
Andra var piloter som landade gör gott och kom ut som författare. Som britten Roald Dahl (”Kalle och chokladfabriken”) som i ”Soloflygning” (1986) skildrar hur han flyger små Hurricaneplan i Grekland under andra världskriget. Tyskarna är överlägsna, uppdraget hopplöst. Roald Dahl skriver att för stridsflygare är maskinen fienden, inte människan. Ändå är det människan han ser med sin örnblick: tyskar raka i ryggen i fiendeplanen, koncentrerade på sin uppgift med bleka ansikten inramade av svarta hjälmar. Här är det detaljerna som får skildringen att lyfta.

Dessutom är britten Roald Dahl allt annat än heroisk, vilket är befriande för en andra världskriget-skildring. Tyskarna är inte barbariska. Brittiska militärledningen inte genomgod. Hade den getts ut medan kriget ännu pågick hade den stoppats av censuren. Men som Roald Dahl flyger! Vildare än i sagorna. Det kittlar i magen. I amerikanen James Salters memoarer, ”Brända dagar” (1997) har jetplanen gjort entré och krigsskådeplatsen är Korea. Markkontakten är bruten. Medan Roald Dahl höll på att flyga på en bergsget på ett timjandoftande berg utanför Aten, är James Salters maskin en dånande silverkokong i överljudsfart på gränsen till stratosfären. När han jagar ryskbyggda MIG-jetplan in över Manchuriet gör det på sådan hög höjd, skriver han, ”att jorden känns som ett neutrum”. Flyget, och kriget, blev abstrakt, teknologiskt och doftlöst.

Precis som Joseph Conrad och Harry Martinson till slut mönstrade av och började skriva, lämnar James Salter till slut flygbasen för gott och hamnar i kulturkretsar i Paris och Rom. ”Brända dagar” handlar om den flygande krigarens förvandling till författare, om att välja bort fågelperspektivet.

Till gänget piloter som blev författare hör också poeten Åke Hodell som på grund av lång sjukhusvistelse efter en flygkrasch och tack vare inspirerande vänskap med poeten Gunnar Ekelöf kunde ge ut diktsamlingen ”Flyende pilot” 1951. Och Torkel Wächter, SAS-piloten som tröttnade på cockpit och debuterade med flygromanen ”Samson” (1997).

Torkel Wächters roman skildrar en manlig yrkesvärld fylld av människa-maskin-samspel, ensamhet och enstaka sexuella erövringar (jodå, piloten går till sängs med flygvärdinnan). Men med sorgkant: ”Här är jag längst bort från dem jag älskar men närmast den man jag alltid varit avsedd att vara”. Annars är allt som det ska vara: aftonstjärnan lyser, motorerna susar och de röda lamporna på instrumentbrädan är släckta. Den ensamme ryttarens poesi: ”Att flyga är som att älska”, konstaterar romanens pilot. ”Man måste ge sina sinnen utrymme att expandera, ge sig hän”.

Sinnesvidgande! Ja, det höll nog Albert Engström med om. Efter att ha sett en tidig flyguppvisning i Paris 1909 skrev han: ”Inom kort skola vi ha erövrat luften, och sedan – sedan söka vi oss längre ut i oändligheten, och vi skola lyckas. Den som tror att det finns gränser åt något håll, han är dum och slaf och värd att släpa sten till sina stolta, medvetna, glada bröders pyramider”.

Flyg_JetConnect.jpg

Flygning skitar ner och är bara för världens rika. Foto: Per J Andersson

Flygets hyllningskörer har för länge sedan tystnat. Idag är värsta hotet inte längre en plötslig krasch med död, eld och rök, utan flygplanet som helt planenligt fortsätter att flyga, allt oftare, allt längre bort, medan det spyr ut växthusgaser.

När kommer romanen där flyget skildras i sin nya syndabocksroll som bidragande orsak till klimatkrisen?

1910-talets kubister hyllade precis som Albert Engström flyget som ifrågasatte tyngdlagen och banade vägen för det nya. Idag är flygandet snarare symbol för rika världens överflödsliv. Dessutom är det odemokratiskt, eftersom majoriteten av jordens befolkning inte har råd med det.

Men invändningarna känns futtiga så fort jag lyft ovan molnen och åter blickar ner på jorden från 10.000 meters höjd. Då uppfylls jag av något större. Flygets själ. Att landa är smärtsamt.

Fler böcker som flyger
Sista flygningen av Amelia Earhart (1937). Enda översatta boken av den mytomspunna amerikanskans sammanlagt tre utgivna böcker. Soloflög som första kvinna över Atlanten. Försvann under flygning över Stilla havet.

Jonathan Livingston Seagull av Richard Bach (1970). Kritikerrosad bästsäljare om fiskmåsen Jonathan som lider av vardagens tristess och smågnabb. Han bryter sig loss från flocken och flyger solo tills han möter två andra måsar som lär honom att leva på en högre medvetandenivå.

Rädd att flyga av Erica Jong (1973). Innehåller en fantasieggande flygscen: en jumbojet fylld av amerikanska freudianska psykoanalytiker på väg till en kongress i Wien och en huvudperson som faktiskt har handsvett och är flygrädd. Rädslan för flyg och patriarkala konventioner går över och resten av boken handlar om knapplösa knull – och kvinnans frigörelse förstås.

Up in the Air av Walter Kirn (2001). Kul skildring av affärsman som ständigt flyger och älskar sin ytliga värld av flygplatslounger och bonuskorterbjudanden. Blev härom året film med George Clooney.

Aerodynamiska tal av Lotta Lotass. En samling flygarberättelser från bröderna Wrights första motorflygning 1903 till en flygning med en B-29-bombare 1947. Laddade prosastycken och konkret flygarpoesi: ”Jag bröt mitt landningsställ/och spräckte en cylinder.”

A Week at the Airport av Alain de Botton (2009). Poppis brittisk tv-filosof får i uppdrag att sitta en vecka på London Heathrow, iaktta och skriva något djupt vår tids katedraler. Resultatet blev en fantastisk liten bok. Spännande som alltid när de Botton funderar högt.

Jorden runt på 30 dagar av Torsten Flodén (1937). Filmmanusförfattaren Flodén rundar klotet i olika reguljära flygplan som flyger så lågt att han ser hajar i haven och tigrar i djunglerna. Sista biten skulle ha gått med luftskepp, men tyska Hindenburgs krasch utanför New York gör att han snopet får ta båten sista biten.

Och så givetvis alla äventyrsböcker för ungdomar om flygaren James ”Biggles” Bigglesworth av W E Johns, som enligt Wikipedia rensats ut från de svenska biblioteken eftersom de skildrar en kvinnofientlig värld. Fan trot! Tror snarare det hamnar om utrymmesbrist.

Texten om flygning skrev jag ursprungligen för Dagens Nyheter Boklördag.

NDBras_Indien_ko.jpg

Mina två senaste böcker om resandet är guideboken Indien – personlig guide (som du kan beställa här!) och dokumentärromanen New Delhi–Borås: den osannolika berättelsen om indiern som cyklade till kärleken i Sverige (finns som pocket, inbunden och e-bok – kolla priser och beställ här).

Därför reser jag

Ormtjusare_Indien.jpg

För tiotusen år sedan var vi nomader. Minnet lever kvar. Vandringslusten finns i våra gener. Att resa är inget särintresse. Att resa är en nedärvd drift och ett kollektivt urminne. Att vi bara reser för att imponera på vänner och grannar tror jag inte dyft på. Resbegäret är universellt. Sedan är det annan sak att alla människor inte har möjligheter att resa och att vissa av oss tvingas att resa för att fly krig och förtryck.

Vårt behov av förändring, om så bara för några veckor om året, är stort. I det gamla svenska bondesamhället flyttade man på försommaren ut till det spartanskt inredda sommarköket på andra sidan gårdsplanen. Förändringen var inte stor och avståndet var kanske bara femtio meter, men det räckte för att skapa en känsla av en enklare och friare tillvaro. Och bondefamiljens årliga resa till marknaden och kyrkomötet handlade inte bara om praktiska behov och plikter, utan om att tillfredsställa behovet av att se något annorlunda.

När vi inte kunde se världen med egna ögon fick världen komma till oss. De första böckerna som människan skrev var reseskildringar, allt för att lindra restörsten hos de som inte kunde resa. Homeros Odysséen, Abrahams vandringar i Gamla Testamentet och bröderna Pandavas resor i indiska eposet Mahabharata – som alla skrevs för flera tusen år sedan – handlar om långväga resor till andra kulturer.
När vi inte kunde resa samlade vi frimärken från exotiska länder, läste böcker med reseskildringar och tittade på exotiska djur när cirkusen kom till stan.

De senaste åren har det varit fokus på resandets baksidor. Flygresandets påverkan på miljön kommer vi inte ifrån. Flyg med förnuft, välj tåget om du kan, men glöm för den skull aldrig bort resandets positiva effekter.

Resandet motverkar etnocentrism. Reser du lär du dig att världen inte är så konstig som den verkade när du satt och grubblade på din kammare. Fördomar byggs av brist på kommunikation, oavsett om det gäller grannen vägg-i-vägg eller Australiens urinvånare. Ju mer kontakt du får med det för dig okända, desto mindre behöver du fantisera och desto färre demoner hemsöker dig. Och demoner är rasismens viktigaste bränsle.

Om din enda kontakt med världen där ute är via mediernas nyhetsförmedling är det dessutom lätt att bli misantrop. Det är ju bara elände överallt, tänker du, så varför bry sig? Reser du inser du att allt inte är så nattsvart som förstasidan i dagstidningen antyder, utan att det finns lycka och skönhet även på de mest problemfyllda platserna. Och du lär dig att det inte bara är den plätt på jorden där du slagit ner bopålarna som kan upplevas som normal och trygg.

Resandet har fler goda effekter. Ju mer kontakt du får med världens paradoxer, desto mer engagerad känner du dig.
När rapporterna om inbördeskrigets hemskheter på Sri Lanka kom tätt tänkte jag på familjen som jag bodde hos en vintervecka. De hade ett homestay på öns sydkust där jag efter en dag på stranden brukade sitta på en pall i köket bredvid farmor i familjen och se på tv-nyheterna medan en ko råmade på bakgården. Tack vare det minnet från Sri Lanka fick landets etniska konflikt en kropp, ett ansikte, en doft, känslor och tankar och blev för mig inte bara ännu en av världens hopplösa oroshärdar.

För ett par år sedan var jag i Israel, ett land som jag sedan länge slutat att läsa nyhetsartiklar om. Hur viktig konflikten än är så hade jag fått nog. Men efter Israelresan var det som om nyhetsrapporteringen om landet plötsligt angick mig, eftersom jag hade fått ett känslomässigt minne att haka upp informationen i nyheterna på. Jag tänkte på den muslimska beduinfamiljen i öknen som lärt sig hebreiska och israelerna på kaféet i Tel Aviv som älskade sitt land, men inte sin regering.

En viktig insikt är att du inte måste resa till Kambodja, Mongoliet eller något annat Långtbortistan-land för att uppleva andra kulturer. På andra sidan sundet börjar världen, som Monica Törnell sjöng i åttiotals-hiten En vintersaga. Även i Danmark, Spanien, Grekland och andra populära turistländer i vår egen världsdel kan du skaffa dig reseerfarenheter som ger nya insikter om livet. Men för det krävs verklighetskontakt. Testa att bo i homestay eller hyr en lägenhet istället för att bo på hotell. Det vimlar av populära sajter som Airbnb och Only-apartments för uthyrning av privata hem världen runt. Då hamnar du oftast i områden bortom turiststråken.

Till och med i Venedig, världens turisttätaste stad, finns glimtar av vardag. Jag, min sambo och vår då sex månader gamla son hyrde en Venediglägenhet, handlade maten i lokala Coopaffären och lagade våra middagar hemma. Medan jag trängdes med italienska husmödrar vid ostdisken på Coop trängdes turister med varandra i souveniraffärerna fem meter bort. Så kort kan avståndet vara mellan genuint vardagsliv och massturismens epicentrum.

Men alla resor leder inte till ökat engagemang. En all inclusive-semester vid Medelhavet kan vara hur skön och välbehövlig som helst, men känslan när du kommer hem är att du knappt varit utomlands, eftersom mötena med andra människor än kypare och hotellstädare var få – rentav inga alls. Har du besökt ett all inclusive-hotell i Turkiet har du inte besökt Turkiet, utan All inclusive-landet.

Men tänk om du hade lämnat hotellet, tagit en buss på måfå eller hyrt en bil och gett dig upp i bergen, ut på landet eller till närmaste riktiga stad och tagit en kopp turkiskt kaffe och en skiva vattenmelon med gubbarna och gummorna i skuggan under platanen. Så enkelt det hade varit! Så många nya intryck du hade fått.

Bergsgladje.jpg

Du reser för att utforska världen – och dig själv. Resan förändrar människan. Du börjar tänka i nya banor. Du får nya perspektiv. Du får fler referenser till hur livet kan levas på andra sätt än ditt.

Stort som smått. Ett möte med en människa fick dig att se annorlunda på en politisk konflikt. Ett restaurangbesök fick dig att börja laga en ny maträtt. En promenad i en botanisk trädgård fick dig att plantera nya buskar i din trädgård. En safari bland utrotningshotade djur fick dig att gå med i Naturskyddsföreningen.

Om du gjort en resa vet du att du utvecklas snabbare som människa när du befinner dig i en främmande miljö jämfört med om du stannat hemma. Har resan varit lång finns chansen att du vid hemkomsten känner dig pånyttfödd. En månad på resa kan i din kropp och din själ kännas som ett helt år. För dina vänner som stannade hemma verkar tiden däremot ha stått still. Det är ren magi. Att resa är intensifierat liv. Resandet ger ett förhöjt antal intryck per minut. Det är hemligheten bakom resans magiska förmåga att förändra dig. Oföränderlighet urholkar själen. Nya utsikter ger nya perspektiv. Genom att resa skärps din iakttagelseförmåga och du blir du mer observant också på din hemmiljö. Plötsligt ser du saker i din omgivning som tidigare varit osynliga för ditt öga.

När du upplevt det främmande blir du bättre på att jaga bort demonerna som göder fördomarna. Men framför allt: du inser att världen trots alla skavanker är ganska vacker.

Den här texten har tidigare varit publicerad i ABF:s tidning Fönstret.

Mina två senaste böcker om resandet är guideboken Indien – personlig guide (som du kan beställa här!) och dokumentärromanen New Delhi–Borås: den osannolika berättelsen om indiern som cyklade till kärleken i Sverige (finns som pocket, inbunden och e-bok – kolla priser och beställ här).

NDBras_Indien_ko.jpg

Leopardskräck

I förra veckan var jag i Värmland och pratade om min senaste bok, New Delhi-Borås. Jag pratade med flera av dem jag mötte om vargar, som är en känslig fråga i Sveriges vargtätaste landskap. Den vilda vargen, som praktiskt aldrig skadat en människa, men dödar älgar och ibland också jägarnas hundar, hatas av många som inte står ut med tanken på att det finns faror man inte kan kontrollera till hundra procent.

När jag kom hem såg jag den här vackert filmade och engagerande dokumentärfilmen (här ovanför kan du se ett kort klipp – hela timmeslånga filmen kan du se här på SVT Play) om en amerikansk man bosatt i Indien och som fick sina hundar dödade av … inte varg, utan av vilda leoparder. Händelsen fick honom att ge sig ut på en resa för att ta reda på varför vissa leoparder visserligen tar boskap men aldrig rör människor, medan andra leoparder gång på gång anfaller människor.

Uttarakhand.jpg

Uttarakhand. Vid Himalayas rand. Foto: Thinkstock

Problem med aggressiva leoparder har man i delstaten Maharasthra, där Bombay ligger, medan de vilda leoparderna i Rajasthan är lugna och fina. Värst är det i Uttarakhand, en liten, bergig delstat på Himalayas sydsluttning i nordvästra Indien. Där har en lärare förlorat flera av eleverna i klassen till de människoätande leoparderna – och bestämt sig för att slå tillbaka. Men varför ger dig sig på människor när det finns getter, hundar och kor? Se filmen så får du svaret.

Minnet av Nils

NilsHorner.jpg

Första gången jag träffade Nils Horner var hösten 1982 på Vårnplikts-Nytts redaktion på Gärdet i Stockholm. Vi skulle båda göra lumpen de kommande tio månaderna som journalister och fotografer på tidningen som skrev för Sveriges alla värnpliktiga. Nils tog artigt i hand, hans blick var vänlig, mild. Han hade helskägg. Jag minns mitt första intryck: en snäll, omtänksam och blyg själ.

Han var mer berest än jag. Redan då. Hans mamma kom från England och det kändes som om Nils tänkte mer på världen än på Sverige. Redan då. Han hade gjort en Asienresa. Han hade varit i Indien och besökt det då tillstängda landet Burma. Jag minns att jag tänkte att jag också ville resa i Asien. Som Nils. Ett år senare, hösten 1983, gjorde jag slag i saken och gav mig av österut i Nils fotspår.

Igår morse fick jag sms från min pappa om att han skjutits till döds i Kabul. Kort efteråt smsade Börge Nilsson, en gemensam vän från lumpentiden, ett besked med samma fansansfulla budskap. Jag befann mig hemma hos Pikej, som jag skrivit boken New Delhi-Borås om, i skogen utanför Borås, en bygd som också är Nils Horners hemtrakter. Chockad tog jag en skogspromenad och stod länge och stirrade ut över den magiskt vackra sjön Såkern som badade i solljus. Jag tänkte på bilden som Nils la upp på Facebook tidigare samma morgon, någon timme innan han sköts. ”Snowy morning”, löd statusuppdateringen som var platsmärkt med Kabul. Bilden föreställde en park täckt av fluffig nysnö.

Skogen, himlen och marken utanför Borås, inte långt från Nils Horners Brämhult, var knäpptyst, inte en vindpust, inte ett lövprassel, inte ett fågelkvitter, som om hela världen höll andan denna sorgens dag.

Sakern.jpg

Sjön Såkern. Så märkligt tyst denna sorgens dag.

Jag och Nils brukade med glesa mellanrum ta en lunch eller ett glas öl i sommar-Stockholm. Det blev ungefär vart tredje år. På nittiotalet, då Nils bodde i New York, anlitade jag honom som frilansskribent för Vagabond. Sommaren 2007 var jag med som sidekick i hans egen radioshow, Horner i P1. I somras sågs vi hemma hos Indiens Sverigeambassadör. Vi bestämde att vi skulle ses över en öl innan han var tvungen att åka tillbaka till Asien. Vi hann inte.
– Vi tar den nästa sommar, sa jag.
– Yes, sa Nils.

För tio år sedan hälsade jag på honom i hans lägenhet i Visant Vihar i södra Delhi. Nils gillade Indien. Han gillade mångfalden, färgerna och dofterna, men samtidigt var han irriterad på allt som inte fungerade som det borde. På korruptionen, taxichaffisarna som blåste en och den långsamma distributionen av jordbruksprodukter som innebar att delar av skörden ruttnade bort.

– Jag köpte en tvättlina för att hänga min tvätt, men den gick av med en gång. Inte ens en tvättlina kan de tillverka ordentligt i det här landet, sa han irriterat.

Jag höll då på med boken Moderna Indien som skulle visa hur Indien moderniserats senaste decenniet. Nils var skeptisk. Där jag såg framstegen såg han bristerna. På så så sätt hade vi två olika sorters perspektiv på världen. Han tyckte att moderna Indien till stor del var en myt. Jag tyckte att det var reellt.

Nils drogs till konflikterna, han ville vara vårt ögonvittne till världens missförhållanden. Det beundrar jag honom för. Det blev inte så många rapporter från Indien, trots att han bodde där i flera år. Han drogs istället till Pakistan och Afghanistan där kulor ven, bomber briserade och konflikterna i samhället var tydligare och mer uttalade.

Men hans rapporter var alltid sakliga och lugna, aldrig några brandtal för eller emot ena parten. Om det finns ett journalistiskt riddarideal så personifierade Nils det. Alltid redo att lämna salongerna och intervjua vanligt folk på gatan och att glasklart, så att alla förstod, reda ut snåriga konflikthärvor.

Vem vill se honom död?
Det grubblar jag på när jag försöker somna samma kväll som Nils skjutits till döds, utan hopp om att komma till insikt. Grubblandet övergår i huvudvärk. Att någon ville tysta en sådan diplomatisk och sansad berättarröst är svårt att förstå, grubblar jag i mörkret från sjuhäradsskogen. Att någon ville döda Nils, en av de vänligaste och mildaste människor jag känt, förblir ett mysterium.

Lyssna på Nils Horners sista radiorapport: Afghanistans kvinnor oroliga inför valet.

Indiens bästa strand

Andaman_beach7.01.jpg

Beach number 7. Foto Per J Andersson

Stammarna är så tjocka, havets brus så mjukt och fåglarnas sång så annorlunda. Barfota i den vita, svala korallsanden i en strandnära djungel där avståndet upp till trädkronorna i mahuaträden är så stort att det känns som om jag står en väldig katedral.

Jag går på stigen som leder till Elephant Beach där mangroveträsket möter havet. Snabba eremitkräftor springer i det kristallklara högvattnet som översvämmar skogen med de grå, förvridna stammarna och mörka luftrötterna. Fiskar masar sig fram på sand- och lerbankarna, som om de just bestämt sig för att lämna havet och bli landdjur.

På Havelock, en av öarna i Andamanerna,
råder en magisk känsla av naturlig urkraft och övernaturlig skönhet. Jag vadar i knähögt vatten. Tårna sjunker ner i leran och solen bränner i pannan. Jag sveper handduken om huvudet som en turban, sätter ner foten bredvid en hoprullad kobra och ryggar tillbaka – bara för att upptäcka att den är död och harmlös.

Kliver ner i djupa elefantfotavtryck. Svettas kopiöst. Halsen snörps åt. Blir yr. Har inget att dricka. Men som om han framkallats av ett trollslag står han plötsligt där mitt i djungeln: mannen i höftskynke och med bar överkropp blank av svett. Han har en machete i handen och bredvid honom ligger en hög med färska gröna kokosnötter.
– En kokosnöt att dricka, Sir?
– Två, tack!
Det svala och på samma gång söta och salta kokosvattnet fuktar strupen och antydan till huvudvärk försvinner.

Andaman_beach7.02.jpg

Beach number 7 – igen. Foto Per J Andersson

Men Havelocks, om inte Andamanernas, eller föresten hela Indiens, bästa strand, är ändå Beach number 7 – ett teknokratiskt namn på en av Asiens mäktigaste naturupplevelser som man hoppas får förbli det och slipper ”thailandifieras”. Som tur är hålls turismen i strama tyglar: det är förbjudet att bygga närmare havet än 200 meter från högvattenlinjen och inte högre hus än nio meter. När jag står på stranden med den perfekta paradisvinkeln ser jag därför inte ett hus, en enda strandförsäljare eller ett enda parasoll.

Norr om Beach number 7 ligger
Neils Cove, ännu en av Havelocks magiska naturbukter. När jag utan en annan människa i sikte går i vattenbrynet slås jag hur exotiskt det är. Jag är ensam. Inte en människa så långt ögat når. I Indien.

Vädret i Indien

MonsunIndien.jpg

Tar man Indiens karta och lägger den på Europas hamnar nordgränsen i Lappland och sydspetsen i Sydeuropa, östgränsen i Ukraina och västgränsen på Irland. Proportionerna är enorma jämfört med den europeiska nationalstaten: 320 mil från norr till söder, 300 mil från väster till öster. Alla förstår att med denna geografiska spännvidd är det en totalt felaktig uppfattning att Indien i huvudsak skulle vara en bränd torr slätt med hett klimat.

Inom landets gränser finns praktiskt taget alla typer av klimat, natur och jordmåner. Från Himalayas glaciärer, permafrost och snöfall till Tharöknens hetta och evigt brännande sol. Från tall- och grannskogar till kokospalmsdjungler. Från torra dungar med akacior till våtmarker med mangrove. Från gula vetefält till gröna risfält. Från dyblöta Cherrapunji, där det regnar 12 000 millimeter om året, till knastertorra Jaisalmer, där det på sin höjd faller 150 millimeter om året.
Det är med andra ord möjligt att inom ett och samma land åka skidor i natursnö och skridskor på naturisar (Himachal Pradesh och Kashmir), rida kamel i sandyner (Rajasthan), vandra i skir torrlövskog (Gujarat) och fuktig regnskog (Kerala, Orissa, Västbengalen, Assam), frysa som en lort en vinternatt på ett nordindiskt härbärge utan centralvärme och bada i svett en annan vinternatt i den fuktiga värmen på ett sydindiskt hotell utan luftkonditionering.

VäderIndienarta.jpg

Huvudstaden New Delhis klimat påminner om Nordafrikas med stora temperaturskillnader mellan sommar och vinter och mellan dag och natt. Här är januarinätterna frostnupna och maj- och junidagarna heta med globala värmerekord. I den sydligaste delstatshuvudstaden Trivandrum, där himlen ofta täcks av moln, är temperaturen däremot tropiskt jämn – runt 30 grader – året runt.

Klimatet bestäms lika mycket av höjden av havet över havet som av breddgraden. Indien har ett överdåd av bergstrakter och högplatåer, som skapar mikroklimat. I exempelvis IT-staden Bangalore på Deccanplatån gör höjden över havet (949 meter) att man trots sitt läge långt söderut har betydligt svalare somrar än huvudstaden New Delhi på lågslätten i norr.

Om man drar en linje från Gujarat i väster till Västbengalen i öster kan man förenklat konstatera att norr om linjen är vintern sval och sommaren het, söder om linjen är både vintern och sommaren varma. Att en vinterdag flyga från New Delhi – norr om linjen – till Bombay – söder om linjen – bjuder på lika stor kontrast som flyga mellan Norden och Medelhavet. Halsduken och den bylsiga jackan, som krävdes för att hålla sig varm i den torra vinterkylan i huvudstaden, är bara en belastning i Bombay, där den höga luftfuktigheten och hettan bara efter några minuter gör att kroppen klibbar av svett.

Regnar det, blåser det, hur varmt är det? Kolla in väderleksrapporten närmaste dagarna för den del av Indien du är på väg till!

Min slöja blir våt, mina kläder blir våta
heter en Bollywoodfilm från 1987, där regnet förstås är en metafor för romantiken och erotiken, som man inte får visa explicit på filmduken. Men i de här scenerna är det ändå ganska tydligt vad det handlar om – och regnar gör det, hela tiden:

Bombay billigast

Bombay_skyline.jpg

Det är billigt i Bombay, utom på lyxhotellet Taj Mahal Tower and Palace. Foto: Thinkstock

Enligt tidningen The Economists Cost of Living Index är Bombay (Mumbai) världens billigaste stad. Prisundersökningen har gjorts i 131 storstäder världen runt och priserna har jämförts på en varukorg med en mängd tjänster och varor, bland annat ett kilo bröd, en flaska vin och en liter bensin.

Världens tio billigaste storstäder
1. Bombay
2. Karachi
3. New Delhi
4. Damascus
5. Katmandu
6. Alger
7. Bukarest
8. Panama City
9. Jeddah
10. Riyadh

Flygande paratha

De duktigaste yrkesmänniskorna är ofta självlärda. Indien vimlar av autodidakta experter och virtuoser. Spana in den här mannen som kavlar parathas (indiska ojästa bröd) och kastar dem med precision genom utomhusköket.

Har du inte fått nog av flygande parathas, rotis och chapatis, här är en till: