Gå till huvudsajt

Archive: Maj 2014

Kolonialismen spökar

BritishIndia.jpg

I över 200 år styrde Storbritannien över Indien. Och det märks fortfarande.

Efter två decennier av snabb ekonomisk tillväxt och ljusa framtidsprognoser har Indien gått in i väggen. Plötsligt radar problemen upp sig: färre investeringar, lägre konsumtion, högre inflation och underskott i bytesbalansen. Men kanske är problemen, paradoxalt nog, bara början på något nytt och bättre. Indierna vet nämligen av erfarenhet att en rejäl kris kan föra något gott med sig.

Under sextio- och sjuttiotalen pratade ekonomer i väst föraktfullt om Indiens ”hinduiska tillväxttakt”. Med det menade man att tillväxten påminde om en elefant, som masade sig framåt, jovisst, men trögt och tungt och med viss möda. Men så snavade elefanten och blev liggande. I början av nittiotalet drabbades Indien av akut ekonomisk kris som en följd av en snårskog av hämmande företagsregleringar, kalla krigets slut och första Irakkriget. Utrikeshandeln minskade, kostnaden för oljeimporten skenade och valutareserven sinade.

Året var 1991. Krisen verkade oändlig. Som om det inte var nog blev premiärministerkandidaten Rajiv Gandhi mördad mitt under den vårens valrörelse av en terrorgrupp med band till tamilska gerillan i Sri Lanka. Men valet hölls och Rajov Gandhis parti, Kongresspartiet, vann. En för omvärlden okänd åldring vid namn Narasimha Rao blev ny premiärminister. Men det var inte han, utan hans finansministern i samma regering, Manmohan Singh, mannen med de svarta glasögonen, det vita skägget och den blå turbanen, som skulle gå till historien.

I en reform signerad Manmohan Singh, som tidigare varit riksbankschef, förändrades Indiens ekonomiska system i grunden. Höga import- och exporttullar sänktes. Krånglig byråkrati, ärvd från britterna, förenklades eller slopades. Och resultatet lät inte vänta på sig. De närmaste åren började elefanten traska snabbare. Enligt vissa ledarskribenter började den till och med att dansa. Tillväxten som legat på bra ett par procent om året tog fart och parkerade sig runt sju–nio procent. Indien närmade sig sakta men säkert Kinas höga tempo.

Hindoostankarta.jpg

Men så kom då Indiens första rejäla ekonomiska kris på 20 år.
2013 var året då den indiska rupien tappade stort i värde, konsumtionen och investeringarna minskade och inflationen och underskottet i bytesbalansen ökade. Men vad var det egentligen som hände?

I Indien har en het debatt om krisens orsaker rasat under hösten. Regeringskoalitionen ledd av Kongresspartiet, som styr Indien sedan 2004, skyllde på generella cykliska förändringar i världsekonomin och menade att de inte kunde lastas för vad som hänt. Oppositionen och kritiska ekonomijournalister gjorde istället regeringens politik ansvarig för vad som skedde.

Det pratades om oansvarigt slöseri med skattepengar – som regeringens förslag i augusti förra året om statligt subventionerad mat till de 800 miljoner indier som har det sämst ställt. Varje månad ska de – enligt förslaget som också klubbades av parlamentet – få köpa fem kilo subventionerat ris, hirs och vete. Med andra ord: Indien sjösatte en gigantisk Marshallplan, som snabbt klassades som världens mest omfattande välfärdsprogram. Astronomiska 140 miljarder kronor om året kommer reformen att kosta. Slöseri eller nödvändig hjälp? Det var frågan.

Förslaget hyllades av 1999 års nobelpristagare i ekonomi, Amartya Sen, som argumenterade för att Indien inte bara kan bygga järnvägar, flygplatser och bredbandsnät, utan också måste satsa på den sociala infrastrukturen, alltså välfärd till de sämst ställda.

Förslaget fick däremot tummen ner av Jagdish Bhagwati, indiskfödd professor i ekonomi vid amerikanska Columbiauniversitetet. Han ansåg att statliga sociala projekt bara göder korruptionen. Fattigdomen beror inte på Indiens taskiga offentliga utbildning och sjukvård, utan på att landet har så dåligt investeringsklimat, skriver han i sin senaste bok, Why Growth Matters. Se istället till att Indien får ett bättre investeringsklimat så får folk jobb och kan satsa på sin egen utbildning och hälsa, anser Bhagwati.
Andra kritiker pekar på att Indiens ekonomi i grunden är felinställd.

Grannlandet Kinas välstånd har skapats av produktion av konsumtionsvaror, en industri som gett landet enorma exportinkomster – och dessutom jobb och välfärd till hundratals miljoner kineser som tidigare led av halvsvält i ett ineffektivt jordbruk. Industriproduktion på bred front är en modell som framgångsrikt använts också av de östasiatiska tigrarna Taiwan, Malaysia, Singapore och Sydkorea.

Men Indien – den långsamma elefanten – har jämförelsevis liten industriproduktion. Istället för att skapa jobb till stora outbildade massor, som i Kina, satsade man på att skapa jobb för ett fåtal utbildade på call centers och företag som sysslar med dataprogrammering, forskning- och utveckling och administration. Om Kina var fabriken var Indien helt klart kontoret. Resultatet: flera framgångsrika ”öar” där ekonomin boomade, men mellan lycksalighetens öar, som Bangalore, Hyderabad, Mumbai och New Delhi, fortsatte de fattiga att harva på i ett av världens mest ineffektiva jordbruk, nästan som om ingenting hänt.

I Kina fick inlandets fattiga bönder jobb i kustområdenas fabriker, medan de i Indien är kvar på åkern – om de inte flyttat till storstädernas slum.

Ytterligare en anledning till Indiens ekonomiska kris är det faktum att inte ens landets trumfkort – att utföra IT- och kundservicetjänster som outsourcats från västerlandet – fungerar lika bra idag som det gjorde under 00-talets rekordår. Numera förlorar Indien uppdrag till uppstickare som Filippinerna och Indonesien och wannabees som Sri Lanka och Bangladesh.

Men i den indiska industrin finns det ändå gott om folk som ändå ser hoppfullt på framtiden. Som grund för optimismen finns det faktum att landets råvarutillgångar till stor del ännu är oexploaterade. Indien har världens tredje största reserv av kol och femte största av järnmalm. Dessutom är vädret en viktig faktor i ekonomin. Och 2013 var sommarmonsunen ovanligt kraftig.
– Goda nyheter! ropade ekonomerna i kör.

Eftersom cirka 60 procent av Indiens befolkning är beroende av inkomster från jordbruket som i sin tur är beroende av en bra monsun för god skörd, har regnen en direkt effekt på konsumtionen och tillväxten.
Under hösten kom också flera positiva signaler. Inflationen ökade inte lika snabbt, rupien återhämtade sig något och Bombaybörsen, som deppat länge, vände uppåt och nådde ny rekordnivå.

I parlamentsvalet i maj vann ett fundamentalistiskt parti, BJP, som också regerade 1998–2004 och då försökte ingjuta stolthet och hopp i befolkningen genom att satsa på infrastruktur, bland annat ett enormt vägprojekt, och beskriva ett modernt Indien som skimrade så vackert, Shining India.

Efter partiets återtåg till regeringskansliet jublar börsen i Bombay. All time high, rapporterades häromveckan. Många har höga förhoppningar om att BJP, som leds av Narendra Modi, ska få ordning på Indiens ekonomi. Men frågan är om partiet, som brukar klassas som hinduhögernationalistiskt, inte också är fast i ett mönster av hierarkisk och illa fungerande administration.

När Kongresspartiet återfick makten 2004 har de stora reformerna snarare handlat om att minska korruptionen och öka allmänhetens insyn i statsapparaten (Right to Information Act), 100 dagars garanterat beredskapsjobb till landsbygdens arbetslösa och de redan nämnda matsubventionerna för de fattigaste.

Uppstickarpartiet Aam Aadmi Party, som bildats av antikorruptionsrörelsen, pekar ut korruption och svågervälde som största hindret för välfungerande demokrati och sund ekonomisk tillväxt. Idag försvinner mycket av de statliga resurser som anslås ner i fickorna på tjänstemän längre ner i maktpyramiden. Samtidigt har mutor förekommit i samband med utdelande av statliga bidrag till djurfoder och rättigheter för mobilnätslicenser och kol- och oljeutvinning, vilket lett till stora skandaler som media slagit upp stort.

Men är verkligen korruptionen huvudproblemet? Nej, argumenterar den amerikanska ekonomen Lant Prichett. Indien är inte en misslyckad stat, utan en ständigt fäktande stat (”… not a failing state, but a flailing state”), skriver han i rapporten Is India a Flailing State?: Detours on the Four Lane Highway to Modernization från Kennedy School of Government, en filial till Harvard. Problemet är den indiska statens oförmåga att verkställa fattade beslut. Det gäller för polisen, skattemyndigheterna, statliga el- och vattenförsörjningssystemen … ja, i nästan varenda vrå av den indiska staten råder likgiltighet och inkompetens, anser Lant Prichett. Korruptionen är också ett problem, medger han, men inte det största.

Framförallt handlar Indiens kris – såväl den demokratiska som den ekonomiska – om statlig oförmåga och administrativ inkompetens.
Sett ur ett snävt ekonomiskt perspektiv kan man formulera det som om också själva demokratin är ett hinder. Se på Kina! säger de som misströstar värst. Där beslutar man om att bygga en fabrik eller en väg och, vips, så blir det så också. I Indien däremot möts praktiskt taget varenda större privat och statlig investering, där exploatering och expropriering ingår, av folkligt motstånd, månader eller åratal av domstolsprocesser och i vissa fall även gatudemonstrationer.

Sedan självständigheten från britterna 1947 har demokratin fått stryka på foten en gång. Det var i mitten av sjuttiotalet när premiärminister Indira Gandhi tröttnat på storstrejker, ekonomisk kris och anklagelser om fusk i parlamentsvalet. Hon svarade med hårda nypor och införde undantagstillstånd med censur av pressen och fängslanden av oppositionella. Men efter två år tilläts demokratin återkomma. Vad Indien lärde sig av de två åren med undantagstillstånd var knappast att staten fungerade bättre utan folkets röst, snarare att demokratin måste fördjupas och förankras, vilket den också gjort sedan dess med flera reformer som förskjutit makten från New Delhi till delstaterna.

Om det finns något som indiska politiker måste göra upp med är det arvet efter britterna, påpekar författaren och nyhetsbolaget BBC:s före detta Indienchef Mark Tully i en krönika som publicerades strax före årsskiftet i indiska Hindustan Times.

Det är dags, anser Tully, att slutföra den revolution som frihetsrörelsen startade. Det är dags att sopa undan stelbent byråkrati och föråldrade lagar som instiftats av britterna. Kort sagt, med Mark Tullys ord: det är dags ”att befria Indien från sitt kvardröjande koloniala arv”.

Detta är en omarbetad version av en essä jag skrev för Utrikespolitiska Institutets tidning Internationella studier.

Janne Forsell i Indien

Lasseoch Janne.jpg

Lasse Westman skötte kameran och Janne Forsell snacket i SVT-programserien Jorden runt som sändes på 90-talet..

Idag skrev Johan Croneman en lysande krönika i Dagens Nyheter om bristen på bra reseprogram i tv.

Då och då lanseras ytliga, töntiga och trista försök, inte sedan Janne Forsell lallade och mumlade jorden runt med fotograf Lasse Westman hack i häl för 20 år sedan har det gjorts bra rese-tv i Sverige.

Fäller en nostalgisk tår och över tv-mediets snuttifiering och hoppas på Janne Forsells återkomst. Minns hans artiklar för Vagabond – och utdragna och underhållande besök på redaktionen, minns hans skojiga tal på Vagabonds 10-årsjubileumsfest 1997 – men minns framförallt hans Indienprogram:

Goas goaste strand

Palolem_dubbel.jpg

Palolem i södra Goa är en värd av bambu, sand, palmer – och en och annan ko. Foto: Thinkstock

Mina indiska favoriter
Del 8: Bambuhyddor och kokospalmer

Kokospalmer och ljus finkornig sand är två nödvändiga rekvisita i semesterparadiset. Palolem har båda.

Byn är utspridd, som om den inte riktigt förmår att koncentrera sig till ett riktigt centrum – och saknar den puls och hets som finns i Calangute. Byn ligger i en bukt med en rundning som befinner sig nära paradisets idealvinkel. Strandskjulen ligger tätt, planka mot planka, och signalerar med sina flätade fasader tropisk lättja och asiatisk enkelhet. Chartern har ännu inte sökt sig hit.

Bo på ett ekologiskt och holistiskt bambuhotell.

Bling à la Bollywood

indiskabarn.jpg

Varför inte presentera Indien för dina barn. Nästa söndag (11 maj) ska du bege dig till Östasiatiska museet på Skeppsholmen i Stockholm och lyssna på berättelser om Shivas och de andra gudarnas öden och äventyr.

Barnen får också prova en sari eller en dotthi och gör eget Bollywood­bling. Och har du något hemma du vill dekorera på indiskt vis, ta med det!

Mer info om innehålle och öppettider på museets sajt.