Gå till huvudsajt

Archive: Jul 2014

Indien kolonialiserar världen

492570197.jpg

Kolonialismen formade världshandeln och vårt tänkande.
Europa var centrum och kolonierna periferi.
Handeln var ensidig. Kolonierna producerade råvaror och Europa förädlade dem. Kolonierna utnyttjades. Europa utnyttjade.

Den bilden var så förhärskande att jag blev förbluffad och förvirrad när jag 21 år gammal första gången reste till Indien, gick in på ett museum och fick se romerska mynt och amforor uppgrävda ur den indiska myllan. Hur hade de hamnat där? frågade jag mig.

Svaret var att det fanns en tid före kolonialismen när Indien var världens ledande ekonomi – när Europa var periferi och Asien centrum.
Redan för 2 000 år sedan bedrev sydindiska Cholarikets intensiv handel med Europa. Portugisen Vasco da Gama ”upptäckte” Indien enligt min historiebok i grundskolan. I själva verket lotsades han rätt av östafrikanska, arabiska och indiska sjöfarare på sjörutter som var etablerade sedan länge. Det var inte ens nytt att européer färdades på dem, det hade romare och greker gjort långt tidigare.

På 1960-talet lanserades beroendeteorin av latinamerikanska nymarxister. Enligt teorin var tredje världens underutveckling resultatet av den beroendeställning de före detta kolonierna hade i förhållande till västerlandet. Jag tror att det var en riktig analys då. Men teorin döljer det faktum att flera länder i periferin brutit det beroendet och att det numera finns lönsamma tvärförbindelser, det vill säga handel Syd-Syd, liksom en omvänd ”kolonialism”, där Syd tjänar pengar på Nord.

I Indien har Europas syn på sig självt som världens centrum länge irriterat politiker och debattörer. Se vår historia, säger de: indiska affärsmän handlade med Sydostasien för över tusen år sedan och spred först buddism och hinduism och sedan islam österut.
Se vårt bistånd i dag till de fattiga länderna i Afrika.
Och se den indiska drömfabriken Bollywood som gör filmer som ses av hundratals miljoner människor i världen utanför Europa.

Nu har de ytterligare argument för att Indien inte ligger i periferin. Det indiska näringslivet håller nämligen på att köpa sina konkurrenter i väst.
Den före detta kolonialmakten Storbritannien får i dag finna sig i att Indien är på väg att köpa in sig i flera typiskt brittiska näringar, som stålindustrin, en av pelarna i kol- och stålunionen, förstadiet till EU.
Först köpte indiska Mittal amerikanska stålkoncernen Arcelor, sedan köpte indiska Tata Steel brittiska ståljätten Corus.
Världens stålindustri domineras därmed i dag av indiska ägare.
Det indiska familjeföretaget Tata började med ett bomullsspinneri på 1870-talet och är i dag en koncern som finns i 40 länder och producerar allt från te till bilar och datorprogram. Tata köpte för några år sedan Jaguar och Land Rover från Ford. Två västerländska statusbilar – betraktade som typiskt ”brittiska” – blev då indiska.
Indiska företag överväger också möjligheten att köpa brittiska symbolnäringar som Nordsjöoljan och den skotska whiskyindustrin.
Köpfesten utomlands kommenterades i de indiska morgontidningarna med rubriker som ”Imperiet slår tillbaka” och ”Tata kolonialiserar världen”.

En ledarsidekrönikör i Times of India skrev häromåret att Indiens expansion i väst är ”neokolonialismens nya ansikte”. Är Indien därmed världens nya kolonialmakt? frågade han sig, men svarade nekande: ”Idén om imperialistisk kamp för världsherravälde är falsk”, skrev han, ”dagens globala integration handlar inte om kolonialism, utan om ökat ömsesidigt beroende”.

Den nya världsordningen innebär inte nödvändigtvis en rättvisare värld. Inom Indien finns vinnare och förlorare, som i alla marknadsekonomier. Men det gamla språkbruket som gjorde Nord till herrar och Syd till slavar är förlegat och grumlar synen för en uppdaterad analys av världsekonomin.
De multinationella jättarnas huvudkontor finns i dag inte bara i London och New York, utan även i de asiatiska megastäderna. Om antiglobaliseringsrörelsen vill hänga med i utvecklingen får man faktiskt börja protestera också utanför Tatas huvudkontor i Bombay.

Tack vare en årlig BNP-tillväxt i Kina och Indien på närmare tio procent har hundratals miljoner människor de senaste tio åren lyfts ur fattigdom. FN:s millenniemål att halvera världsfattigdomen fram till 2015 kommer därmed att nås med råge.
Men hur går det med rättvise- och demokratimålen?
Kina må vara ett svart hål, men i Indien har faktiskt demokratin fördjupats det senaste decenniet med satsning på byråd – och ökad öppenhet när det gäller insyn i myndighetsbeslut. Demokratin utvecklas nu nerifrån och upp, vilket gör Indien unikt i världen.

Dessutom är medborgaraktivism en stark trend i Indien. När rättsväsendet och myndigheterna diskriminerar lågkastiga och fattiga, vilket är mer regel än undantag, tar numera även medelklassen till gatorna för att protestera mot rättsrötan i det indiska samhället.
Precis som i USA på sextiotalet har domstolarna blivit en arena för politisk förändring. Metoden är enkel. När politiker och myndigheter fallerar, stäm dom!

När jag läser indiska tidningar i dag blir jag hoppfull. Indien är visserligen fortfarande ett extremt hierarkiskt och orättvist samhälle, men nu jäser det av kamplust och ilska på den indiska subkontinenten.
Och medvetenhet om problemen är som alla vet första steget mot verklig förändring.

"Bara döda bruna människor"

November1996krasch.jpg

Vår utrikesrapportering styrs av en mängd faktorer. Bomber och katastrofer går före långsamma förändringar. Områden där västerlänningar nyligen haft ett finger med i spelet går före områden där de inte har haft det. Länder där svenska företag har intressen går före länder där de inte har det. Länder där det är bekvämt för journalister att bo går före länder där det är obekvämt.

När det gäller Indien finns ännu ett motiv för ointresse. Landet är multireligiöst, flerspråkigt och mångkulturellt och anses svårt att förklara. Dessutom drabbar våldet oftast inte västerlänningar, bara indier. En axelryckning: jaha, nu slåss de igen, hinduerna och muslimerna!

I november 1996 kolliderade en saudisk jumbojet med ett kazakhstanskt fraktflygplan kort efter start från flygplatsen i Delhi. 349 människor dog, inte en enda västerlänning. När internationella nyhetsbyråer kom fram till nedslagsplatsen mötte de en polis som förstått hur journalisterna tänker.
– Ta det lugnt, sa han i all välmening till reportrarna, här finns bara döda bruna människor.

Bombay eller Mumbai? Vad heter stan – egentligen?

487002901.jpg

Heter det Bombay eller Mumbai, Peking eller Beijing? Finns det över huvud taget några rätta svar? Språkvårdarna är oense. Språkrådet förordar de nya namnen, medan stora svenska medier håller fast vid de gamla etablerade.

I Bombay – staden som enligt guideboken heter Mumbai – tar jag en morgonjogg på Marine Drive, men på gatuskyltarna står det Netaji Subhash Marg. Därefter går jag till tågstationen Victoria Terminus, men ovanför entrén hänger en tavla som hälsar mig välkommen till Chhatrapati Shivaji Terminus. Jag tar ett tåg till Calcutta, men på biljetten står det att min destination är Kolkata. Väl där hoppar jag in en taxi och ber att bli körd till Chowringee Road. Chaffören nickar igenkännande, men när vi kommer fram visar det sig att gatan döpts om till Jawaharlal Nehru Road.
Indiska stads- och gatunamn som påminner om den forna kolonialmakten Storbritannien har ersatts med nya indiska. Tidningar, tågtidtabeller och gatuskyltar har ändrats. Ändå fortsätter många indier att i dagligt tal använda de gamla koloniala namnen. Varför? För att de är mest etablerade förstås.

Ber du en taxichaufför i Bombay att köra dig till Netaji Subhash Marg möts du i sämsta fall av total av oförståelse, i bästa fall av en motfråga: menar du kanske Marine Drive?

Själv är jag ett offer för indisk namnbytesförvirring. Som resetidningsredaktör och faktaboksförfattare med Indien som huvudsakligt ämne ställs jag ständigt inför frågan om jag ska skriva de etablerade orts- och gatunamnen som ofta har kolonialt ursprung (Bombay, Calcutta, Madras) eller de nya, officiella, indiskklingande (Mumbai, Kolkata, Chennai).
I Indien har dessutom inte bara städer bytt namn, utan tiotusentals gator, parker, rondeller, torg etc. De gamla namnen innehåller ofta brittiska kolonisatörer. De nya klingar på något indiskt språk och är ofta uppkallade efter inhemska frihetshjältar och politiker. Till exempel bytte Bombays paradgata Marine Drive på nittiotalet namn till Netaji Subhash Chandra Road (efter en indisk frihetskämpe). Det politiskt korrekta valet borde vara det nya namnet, men när inte ens stadens taxichaufförer känner till det utan bara lystrar till det gamla blir frågan komplicerad för en resetidningsredaktör.

Förvirrande nog har det därför blivit en blandning av gammalt och nytt i mina Indientexter – beroende på var de ska publiceras.
I de reportage och guideböcker jag har skrivit för Vagabond, har det i huvudsak blivit de nya namnen, i enlighet med redaktionens beslut om att det känns bäst att hänga med i svängarna och anamma det nya.
I de artiklar och reportageböcker jag skrivit för andra tidningar och förlag har jag följt redaktionernas rådande namnpolicy eller tillsammans med förlagsredaktörerna resonerat mig fram till att man bör skriva de gamla namnen, eftersom det är dem som läsarna känner igen.
Alltså: förvirringen om hur man skriver indiska ortsnamn går rakt genom mig. Jag bidrar till att sprida osäkerhet. Hur kunde det bli så?

Tittar man och lyssnar runt i svenska och internationella medier upptäcker man att förvirringen är lika stor där. Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och TT – och därmed praktiskt taget alla svenska landsortstidningar – skriver de gamla etablerade namnen. Att det ska vara så har man gemensamt kommit fram till i Mediespråksgruppen, möten där språkvårdare från de stora medieföretagen regelbundet träffas och diskuterar.

118714286.jpg

Gruppens motiv: svensk tradition och läsarnas igenkänning är viktigast – dessutom finns det alltid risk för ett tillbakabyte (som i fallet med Kampuchea som officiellt återgick till Kambodja), därför bör man, som TT:s representant i gruppen uttrycker det, hålla de nya namnen i karantän i några år – kanske ett par decennier – och inte rusa åstad.
Följer redaktionerna Mediespråksgruppens rekommendationer?
Någorlunda, men inte konsekvent. Samma dag som det står Bombay och Peking på utrikessidorna kan man få syn på Mumbai och Beijing på rese-, sport- och nöjessidorna. Budskapet har med andra ord inte spritt sig till alla journalister på tidningsföretagen. På Sveriges Radio säger man de gamla indiska stadsnamen i många program, men företagets Asienkorrespondent, som framför allt hörs i Dagens Eko och Studio Ett, har konsekvent gått in för de nya.

Läser man facktidskrifter och restidningar upptäcker man att de nya officiella indiska namnen är vanligare än de gamla koloniala. Det samma gäller om man tittar i resebolagens kataloger och bokningssajter på internet.
Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion är i stort sett överens med Mediespråksgruppen, men Stefan Lundin på Sveriges Radios språkvårdsavdelning, poängterar att man måste följa med i utvecklingen. Börjar de nya namnen etablera sig får man inte vara främmande för namnbyten. Men de nya namnen måste fasas in successivt.
– Om de nya namnformerna blir etablerade i skolböcker och på kartor, då kanske det blir dags även för oss att byta.
Men er Asienkorrespondent använder ju de nya indiska ortsnamnen.
– Korrarna som är på plats där ute är ofta färgade av språkbruket i landet de befinner sig i, säger Stefan Lundin. Det är svårt att vara helt konsekvent i alla program i etermedia.

Förvirringen är med andra ord stor. Därför ringde jag Birgitta Nilsson-Lindgren på Språkrådet och bad om vägvisning i ortsnamnsdjungeln. Det visade sig att hon hade en annan uppfattning än TT, Sveriges Radio och Mediespråksgruppen.
– Om en indisk stad av olika skäl bestämt sig för att byta namn finns det ingen anledning att motsätta sig det, säger hon.
Men det finns undantag, menar hon. Språkrådet rekommenderar Burma, trots att regimen bytt till Myanmar, eftersom det finns en oklarhet om namnbytets giltighet i och med att regimen är odemokratisk.
Frågan om ett namns legitimitet är alltså ytterligare ett argument. Alla hängde med när Rhodesia skakade av sig sitt kolniala förflutna och kallade sig Zimbabwe och när Leningrad blev St Petersburg. Varför? För att Rhodesia och Leningrad – hur etablerade den än må ha varit – var kolonialmaktens och diktaturens namn.

Om man leker med tanken att forna Sovjet var mer demokratiskt än dagens Ryssland hade vi kanske hållit fast vid Leningrad, trots officiellt namnbyte, som i fallet med Burma.

Även i Indien finns legitimitetsskäl för att åtminstone när det gäller Bombay-Mumbai använda det gamla namnet. 1996 bytte stadens politiska ledning – ledd av hindunationalistiska partiet Shiv Sena namn på staden till Mumbai, som sedan länge använts av maratherna, stadens ursprungsinvånare.
Men Bombay (en anglosaxisk form av portugisiskans Bom Bahia, fin bukt) är en multietnisk stad med inflyttade folkgrupper från hela Indien. Namnbytet uppfattades därför av alla andra stadsbor än de hinduiska maratherna som ett försök från ursprungsbefolkningens sida att göra staden till sin – och ingen annans. Ville man framstå som vidsynt valde man alltså att fortsätta säga Bombay, som trots sitt koloniala arv står för stadens mångkulturella prägel.

Men hur det med den kinesiska huvudstaden? Ska man skriva Peking – som TT och Mediespråkgruppen rekommenderar – eller Beijing?
– Där handlar det inte om ett namnbyte, utan om hur man transkriberar, svarar Birgitta Nilsson-Lindgren på Språkrådet. Vi rekommenderar pinyin-namnet Beijing eftersom det är mest troget de kinesiska tecknen.
Förvirring alltså. Alla är dock överens om att inte byta bort mer näraliggande ortsnamn som har en lång tradition i svenskan, till exempel Lissabon (Lisboa på portugisiska), Köpenhamn (København på danska) och Rom (Roma på italienska), där såväl Språkrådet som Mediespråksgruppen rekommenderar de svenska framför de inhemska namnformerna.
– Däremot följde vi med när Nizza på sjuttiotalet bytte namn till Nice, säger Birgitta Nilsson-Lindgren, eftersom staden ligger i det franska skråkområdet och det gamla italienska namnet kändes irrelevant.

Ett sånt oväsen

479198763.jpg

När jag kommer till Indien är det som om ringsignalen i min mobiltelefon tappar orken. Jag hör den inte längre. Däremot hör jag indiernas mobiltrudelutter, som ofta är kända Bollywoodsånger och på så hög volym att det tränger igenom alla störande indiska bakgrundsljud.

Givetvis tappar inte min mobil kraft. Det är bara det att alla andra indiska vardagsljud överröstar den. Indierna har insett detta och ställt alla volymknappar på max. Det skulle inte förvåna mig om mobiler för den indiska marknaden dessutom förses med extra kraftfulla högtalare.

Jag har rest till Indien praktiskt varje år sedan tre decennier tillbaka. Jag har rapporterat från parlamentsval, gjort radioprogram, skrivit guide- och reportageböcker och inte minst resereportage.
Anledningen till att jag från början fastnade för landet var inte det som lockar så många andra västerlänningar hit – yoga och meditation – utan den indiska vardagens attack på alla sinnen.

Färger: orange blomstergirlanger, gula, gröna, blå glittrande sarier, röda bindi-prickar i pannan. Smaker: spiskummin, koriander, tamarind, lime, kardemumma, ingefära, stjärnanis. Dofter: avlopp, blommor, rökelse, vedrök!
Och så alla dessa ljud.

Jag går på en stadsgata och hör: lastbilars tryckluftsförstärkta sirener som skulle kunna väcka döda, försäljares lockrop, tempelklockors pinglande, moskéers minaretutrop och så, plötsligt – kaboom! – dovt dunkande bastrummor toppade med vinande och tjutande klarinetter, vilket visar sig vara en paraderande bröllopsorkester.

En kväll i storstaden Calcutta hör jag explosioner följda av skrik och rop. Fönstren skallrar. Trumhinnorna buktar inåt. Min första tanke: terrorister! Men nej, bara hinduisk festival med smällare, fyrverkerier och en glädjefull procession.

Det säger sig själv att det är svårt prata i normal samtalston i ljudmiljön på en indisk gata. Därför gör jag som alla andra: skriker. Och eftersom ljudkvalitén på telefonlinjerna är sämre än hemma måste jag vråla i mobilen om jag ska få fram mitt budskap. Oftast vrålar jag: ”Please, send me a sms instead”.

I Indien börjar jag gestikulera och göra egenpåhittade tecken till kypare och försäljare för att vara säker på att mitt budskap ska gå fram.
Jag blir en skrikande, vrålande och gestikulerande resenär. Se där hur snabbt människan förändras av omgivningens ändrade förutsättningar.

Den här texten har tidigare publicerats i Auris, tidskrift för hörselskadade.

NDBras_Indien_ko.jpg

Indien – personlig guide (Vagabond) och New Delhi-Borås (Forum och Månpocket). Två böcker om Indien skrivna av mig, två böcker som du kan beställa på Adlibris och Bokus.

Indien i mitt hjärta

Varanasi_kväll.JPG

Varanasi en kväll kl sju. Tid för Ganga aarti.

Indien är en attack på alla sinnen. Färgsprakande gudastatyer av papiermaché och halm som bärs genom staden medan fyrverkerier lyser upp kvällshimlen. Dansande bröllopsgäster framför en vit häst som rids av brudgummen klädd i röd turban och lång skjorta med silverbrodyr. Doften från rökelse, vedbrasor och currygrytor. Ljudet av pinglande hinduiska tempelklockor och muslimska böneutropare.

När jag första gången kom till Indien, 21 år gammal 1983, var jag först nyfiket förbryllad, därefter förfärad. Ingenting påminde om den värld jag var van vid. När jag blickade ut över parkeringen framför flygplatsen i New Delhi såg jag ett hav av bilar, inte så konstigt – om det inte vore för att alla var samma modell: Hindustan Ambassador med en kaross som är en exakt kopia av en Morris Oxford årsmodell 1954. Jag hade inte bara rest österut, jag hade rest bakåt i tiden.

I kiosken jag gick till för att köpa något kallt att dricka fanns inga västerländska läskmärken, de såldes ingenstans i Indien. I min hand fick jag istället en iskall Campa Cola, made in India. Och den smakade ju lika bra den. I affärerna och basarerna såg man praktiskt taget bara indiska varor. På biograferna visades bara indiska filmer. På radion spelades bara indisk musik. På tv:n visades bara indiska program.

Indien var en vit fläck på kartan över de globala varumärkena och den västerländska kulturimperialismen. Indien hade vid självständigheten från britterna 1947 satsat på självförsörjning enligt mahatma Gandhis recept. Bara genom att själv tillverka allt man behöver i livet, resonerade man, kan vi bli fria på riktigt.

På gatorna i städerna strövade magra puckelryggiga kor med färggrannt målade horn. I gathörnen satt män inlindade i vita skynken och serverade te ur stora buckliga aluminiumkannor. I byarna skred kvinnor i röda och gula sarier fram med vattenkrukor på huvudet. Ja, det var verkligen en annan värld.

Men det annorlunda som först lockat mig och sedan chockat mig började nu sippra in genom porerna och bli en del av mig. Den kalla förfäran försvann och ersattes av … glädje, fötrolighet, värme. Jag var fast. Jag hade, insåg jag, börjat älska Indien.

Det var givetvis ingen problemfri kärlek. Många gånger har jag blivit extremt iriiterad och förbannad, ibland rasande över allt som fungerar så dåligt, som verkar sitta ihop med bara en löst iskruvad skruv, allt fusk och bländverk, all vidskepelse, alla hisnande klassklyftor och grymma livsvillkor – och inte minst alla medelklassmänniskor som tyst accepterar orättvisorna och bara verkar intresserade av att berika sig själva.

Jag åkte hem med en känsla av att landet stod mig upp i halsen, bara för att några veckor efter hemkomsten börja längta tillbaka. Så där har det hållit på för mig. Nu har det snart gått 30 år sedan min första resa. Och längtan tillbaka har varit lika stark hela tiden. Nej, föresten, den har blivit starkare.

Indien har blivit en del av mig.