Gå till huvudsajt

Archive: Sep 2014

Mumbai, Shanghai, Dubai – or Goodbye!

Surabruk.jpg

Bruket i Surahammar i Västmanland har numera indiska ägare. Foto: Per J Andersson

29 september 2014 var en historisk dag. Det var dagen då Kina blev världens största ekonomi, enligt Världsbanken. Egentligen handlar det om ett återtåg. Det fanns en tid då Kina och Indien dominerade världens handel – och Sverige var ett beklagansvärt och fattigt land i det karga och dystra norra Europa.

”För att ytterligare understryka det allmänna elände som rådde hade landet föregående vinter hemsökts av en hungersnöd som var värre än någonting som ens de äldsta kunde erinra sig … Människorna hade klarat sig undan från rena svältdöden genom att äta barkbröd och ett gräs som vi efteråt identifierade som harsyra.”

Citatet är plockat ur en reseskildring av en brittisk skribent. Men han har inte rest genom dagens Etiopien eller Bangladesh. Nej, ekonomen Thomas Robert Malthus gjorde dessa observationer sommaren 1799 under en resa mellan Värmland och Stockholm.

Denna gruvliga nöd rådde inte överallt i Norden. Nej, Malthus hade strax innan rest genom Norge, där han tyckte sig märka att folk hade det bättre. Eländets rötter, menade Malthus, fanns i den svenska överbefolkningen.

60 år senare rådde fortfarande hungersnöd i Sverige – och det rika jordbrukslandet Argentina skickade livsmedelbistånd till Norrland, där människor desperat letade efter föda, barnens magar var uppsvällda, barnadödligheten var skyhög och tyfusepidemier härjade.

Biståndsgivaren Argentina var nyrikt, mer etablerade stormakter med starka ekonomier fanns längre österut. År 1700 var Kinas qingdynasti och Indiens mogulrike världens två största ekonomier. Var och en av dem var ekonomiskt mäktigare än hela den europeiska världsdelen – tillsammans stod Kina och Indien för hälften av världens samlade BNP.

Ekonomiskt framgångsrika biståndsgivare i Asien och Sydamerika och fattiga, svältdrabbade biståndsmottagare i Nordeuropa. Så var det en gång i tiden, frågan är om det kan bli så igen.

Flera framtidsrapporter de senaste åren slår fast att Europas och USA:s totala ekonomiska dominans är bortblåst i mitten av detta sekel. Brasiliens ekonomi är då större än Japans. Rysslands, Mexikos och Indonesiens ekonomier är större än Tysklands. Och Turkiets större än Italiens.

År 2050 har Asiens giganter
återtagit sina historiskt sett starka positioner i världsekonomin. Kina, som redan gått om USA, är då världens överlägset största ekonomi med Indien på tredje plats.

Men får globala finanskriser USA och EU att falla – precis som Romerska imperiet. Får vi i framtiden se bistånd från snabbväxande ekonomier i syd till nöden i nord?

Välstånd och ekonomisk makt rör sig från väst mot öst som aldrig förr, enligt en amerikansk underrättelserapport från 2008 som gjordes för att hjälpa den då nyvalda president Obama att staka ut kursen. Rapporten – som blickar fram till år 2025 – slår fast att finanskrisen skyndar på denna utveckling, som leder till att Kina och Indien kommer att dominera världsekonomin.

Tillväxt_Indien.jpg

Efter några år med snabb ekonomisk tillväxt gick det sämre för Indien 2012 och 2013. men nu pekar kurvorna uppåt igen.

Obama och hans efterträdare måste förbereda sig på att USA förlorar sin politiska dominans. Den nya världen har inte ett, inte två, utan flera maktcentra. Kinas och Indiens växande medelklass kommer inte att nöja sig med konsumentmakt, de kommer att kräva av sina politiker att de blickar ut i världen och gör anspråk på inflytande.

Anti-amerikanismen kommer att minska i takt med att USA inte längre är ensam herre på täppan. Man hatar de starkaste – och när amerikanerna inte längre är starkast i världen kommer de också att bli mildare behandlade. Istället kommer kanske anti-globaliseringsrörelsen att protestera mot Pekings och New Delhis framtida maktfullkomlighet och världspolisambitioner.

Amerika, gottar sig rapportförfattarna
, kommer att bli mer poppis, framför allt som motvikt till Asiens supermakter – och terroristerna kommer att välja andra mål än amerikanska. När jag läser rapporten får jag en känsla av att amerikanerna tycker att det ska bli ganska skönt att slippa vara störst och starkast.

Dagens ekonomiska kris innebär också en renässans för vänsterpolitik. Den snabba globaliseringsprocessen bromsas tillfälligt in, samtidigt som det höjs krav på bevarade tullmurar, tror de amerikanska prognosmakarna. Inte nog med det. De spår också ökat statligt engagemang, framför allt i utvecklingsländerna, och lyfter fram nödvändigheten av att tygla marknaden.

Världsbankens och Valutafondens liberala chockterapi för uländer i kris verkar vara en kur på utdöende. Staten har blivit riddaren som kan få marknadsdraken att besinna sig.

Så här står det i den amerikanska rapporten: ”I början av 1990-talet förutspådde många ekonomer att statligt ägda bolag skulle bli en relik från 1900-talet. De hade fel. Statliga bolag är långt i från uträknade, de frodas och växer över de nationella gränserna …”.
Tänk att man skulle få höra det från strategerna i Washington.

Världen år 2025 eller 2050 bjuder alltså på statligt dirigerad kapitalism, och åtminstone två av världens maktcentra i Asien.
Men hur går det då för Sverige? Kommer svenska Bergslagen – sedan den sista underleverantören till Volvo för länge sedan klappat igen – att likna dagens indiska Bihar, en fattig och efterbliven provins som en gång i tiden var rik och mäktig?
Nja, ingen tror väl på allvar att den nöd som Thomas Robert Malthus såg i Sverige för 200 år sedan ska komma tillbaka.

Även om asiatiskt bistånd till fattiga Bergslagskommuner inte känns troligt har många västerländska företag vänt sig österut när kassan tryter. Indiska företag har köpt så många västerländska företag, inklusive statusbilarna Jaguar och Landrover, att indiska ledarsidor bitterljuvt konstaterat att ”Indien kolonialiserar världen”. Och häromdagen (september 2014) sa Indiens nya premiärminister Narendra Modi i en intervju med amerikanska tv-kanalen CNN: ”Det här är ett land som en gång i tiden kallades för en gyllene fågel. Vi har fallit från den position vi en gång hade. Men nu har vi en chans att åter stiga uppåt”.

I England finns ett uttryck som
beskriver vad som väntar krisande brittiska verkstadskris, som står inför att bli uppköpta av asiatiska ägare eller läggas ner. Det är ett uttryck som jag tror kommer att sprida sig till Sverige i någon form. Det lyder: ”Mumbai, Shanghai, Dubai – or Goodbye”.

Indienbloggarens senaste bok heter New Delhi–Borås och handlar om att växa upp som oberörbar i en by i Indiens djungler, möta en kosmonaut, en premiärminister och tre presidenter – och bli kär i Lotta från Borås och bestämma sig för att cykla till henne: en resa på nästan 800 mil. Boken finns som inbunden, pocket och e-bok – beställ!

Syndig lyx

TajMahalhoajdare.jpg

Taj Mahal hotell, som Jamset-ji Tata startade när han inte fick komma in på stadens white only-hotell. Foto: Per J Andersson

November 2008. Svart rök bolmade ur de krossade fönstren. Elden sprakade, sirener ljöd. Indiens överdådigaste lyxhotell och Bombays mest kända byggnad – Taj Mahal Palace – hade attackerats av terrorister.

Det är många nyhetsbilder som trots sin dramatik inte förmår att ta tag i mig, men de här gjorde det, av det enkla skälet att jag så många gånger besökt terroristernas mål, senast bara några veckor före attacken.

Jag har aldrig bott på hotellet, det är alldeles för dyrt för min resebudget, men jag brukar stämma träff med folk där, fika och besöka bokaffären i lobbyn. Och nu ser jag på bilderna – mitt i den behagliga hotellyx som är en sådan kontrast till Bombays hektiska gatuliv: ett litet men intensivt och dödsbringande krig.

Hela Indien var chockat. Alla har en relation till det 111 år gamla hotellet. Tillsammans med intilliggande triumfbågen Gateway to India får det ofta representera hela Indien. Dessutom förekommer hotellet i hundratals Bollywoodfilmer.

En indisk författare berättade för mig att Bombaybor kan spara pengar i veckor för att finklädda besöka hotellet och dricka en enda kopp söndagskaffe.

Författaren gjorde en liknelse: Bombayborna, sa han, kände samma sorg när de såg hotellet brinna som Londonborna när Sankt Paulskatedralen bombades under andra världskriget.

Taj Mahal Palace grundades av indiern Jamset-ji Tata som en plats där indisk och brittisk societet skulle kunna mingla fritt utan att behöva bekymra sig om de koloniala white only-regler som gällde på andra fina hotell i staden.

JamsetjiTata.jpg

Jamset-ji Tata lever kvar som staty inne i hotellet han grundade för 111 år sedan. Foto: Per J Andersson

Det är ödets ironi att attentatsmännen – utsända av västerlandshatare i grannlandet Pakistan – gav sig på just detta hotell, som ju står för en sorts bitterljuv asiatisk revansch.

Hotellgrundaren Tatas arvingar har expanderat långt bortom Bombay och driver idag en global lyxhotellkejda och äger bilmärket Jaguar, samtidigt som man dominerar indiskt näringsliv och börjat köpa upp europeiska och amerikanska basnäringar.
”Imperiet slår tillbaka”, som en ledarskribent på Times of India formulerade det när det anrika Bombayföretaget köpte ännu ett brittiskt företag.

Jag tror att terroristerna slog till mot Taj Mahal Palace för att det är resultatet av en provocerande brist på renlärighet. Hotellet är en hybrid i en stil som är en lekfull blandning av hinduiskt och muslimskt, profant och sakralt, moriska kupoler och italiensk renässans.

Klientelet är lika kalejdoskopiskt. Här festar indiska filmstjärnor och västerländska popstjärnor och här möts östs och västs ekonomiska och kulturella elit – som Beatlesmedlemmen George Harrison som för 40 år sedan fick sitarlektioner av Ravi Shankar i en av hotellets sviter.

TajMahalinuti.jpg

Inuti hotellet finns en konstskatt som terroristerna nästan lyckades förstöra. Foto: Per J Andersson

Hotellet är en fin symbol för Bombay, staden puritanerna älskar att hata: Sydasiens minst traditionella, minst religiösa och mest etniskt blandade stad.

Jag tror att även de unga terrorister som besinningslöst sköt omkring sig har frestats – gud förbjude – av de stora stålarnas och de miljoner förhoppningarnas stad – inte minst tack vare alla filmer från Bollywood, som ju är lika populära i Pakistan som i Indien.

Taj Mahal Palace var också
ett av Indiens bästa konstmuseer. I korridorer och bankettsalar hängde mycket av Indiens mest ansedda 1900-talskonst. Under attacken begravdes tavlorna av sot och damm.

Världens bästa konstexperter ägnade mycket möda åt att rädda det som räddas kan, vilket förklarar varför renoveringen blev så monstruöst dyr.
Men nu är allt helt och skimrande rent igen.

Lagom till landets 63:e självständighetsdag 2010 öppnade hotellet de sista stängda avdelningarna. Comebacken firade man fest och en helsidesannons i senaste numret av The Economist. En svartvit bild – med texten ”Taj Forever” och med en känsla av tidlöshet.

Tittar man noga på bilden ser man att en i personalen håller upp ett handskrivet plakat där det står:
”Vi är tillbaka!”.

Det är förstås ett budskap till fundamentalisterna som gav sig på den religiöst och etniskt blandade megastaden – och satte stadens symbol, det syndiga lyxhotellet, i brand.

Sändes ursprungligen i Godmorgon Världen i Sveriges Radios P1 den 29 augusti 2010.

Min senaste bok, New Delhi-Borås, om indiern som cyklade till kärleken i Sverige, finns nu både som e-bok och pocket. Snart blir också den film, om allt går vägen.

Skryt-Indien

Indiskraket.jpg

Indisk rymdfarkost, på väg till planeten Mars, dit man väntas lägga sig i omloppsbana nu i slutet av september 2004..

Ungefär vartannat år brukar jag återpublicera den här listan på 14 saker som indier brukar vara stolta över och kan använda när man vill framhäva sitt lands och sin kulturs förträfflighet. Nu är det dags igen. Varsågod, en portion indisk stolthet:

1. Siffersystemet och nollan uppfanns av den indiska matematikern Aryabhatta på 500-talet.

2. Värdet av ”pi” räknades första gången ut av indiern Budhyana, också det på 500-talet.

3. Tiden det tar för jorden att snurra ett varv runt solen räknades första gången ut av den indiske matematikern och astronomen Bhaskaracharya på 400-talet. Vad han kom fram till? Jo, att det tar jorden 365,259756484 dagar att snurra ett solvarv.

4. Världens första universitet grundades i Takshila i Indien cirka 700 före Kristus.

5. Indisk ayurveda var världens första system för mediciner.

6. Schackspelet uppfanns i Indien.

7. Indien har egna satelliter i rymden. Indien skjuter upp sina satelliter med egna raketer. 2008 va det dags för en månexpedition. Nu siktar man på planeten Mars, där den första indiska satelliten planeras lägga sig i omloppsbana i slutet av september 2014, alltså om några dagar.

8. Indien är känt över hela världen för sin datorindustri. Indien tillhör de länder som har flest dataprogrammerare i världen.

9. Indien är världens största producent av mjölk, smör, mango, te, jute kokosnötter, kashewnötter, traktorer, lädervaror, grönsaker och frukt. Indiska företag dominerar världens stålindustri.

10.
Indien har världens största utvinning av diamanter.

11. Indien har världens största järnvägsnät. Indian Railways är världens största arbetsgivare.

12. Indien har världens äldsta och största filmindustri.

13. Sju indier har fått nobelpris: Rabindranath Tagore (litteratur, 1913), dr C V Raman (fysik, 1968), dr Hargobind Khurana (genetik, 1968), Moder Teresa (fred, 1979), dr S. Chandrashekar (astrofysik, 1983), dr Amartya Sen (ekonomi, 1998), och Sir V S Naipul (litteratur, 2001).

14. Utvecklaren av hotmail (Sabeer Bhatia) och pentiumprocessorn (Vinod Dham) är båda indier, även om de varit verksamma i USA.

En tår för Kadam

Puri_Mirren.jpg

Invandraren och den infödda. "Dålig smak och "god" smak. Ful och vacker. Skådespelarna Om Puri och Helen Mirren.

Det finns en eländesdyrkan bland journalister som gör att man tolkar varje positivt budskap som ett falsk påstående. För världen är ju inte god. Den är ond. Därför måste ju allt som antyder motsatsen bygga på falsk grund.

Lasse Hallströms nya film 100 steg från Bombay till Paris gör inte anspråk på att vara diskbänksrealism. Tvärtom. Filmen, som bygger på boken En fransk curry, är feelgood ut i varenda bildruta. Det är vykortsvackert och känslosamt på ett ganska förutsägbart sätt. Men det betyder inte att filmen inte har ett budskap.

Jag medger. Jag är svag
för feelgoodberättelser. Och jag gillar storyn i Lasse Hallströms nya film. Muslimsk familj från Bombay får sin restaurang nedbränd av en rasande hinduisk mobb som vill ta hämnd för (muslimska) historiska oförrätter. De flyr till England. Men där regnar det och ”grönsakerna saknar själ”. De flyr vidare till Frankrike och öppnar Maison Bombay, en indisk restaurang mittemot en fransk finkrog med stjärna i Guide Michelin.

Den franska restaurangens chef, Madame Mallory, fint spelad av brittiska Hellen Mirren, bekämpar konkurrensen från indierna med snobbiga etnocentriska argument. Men till slut försonas Frankrike och Indien. Het, mustig indisk mat lyckas faktiskt utmana och till slut vinna över det stilfulla men anemiska franska köket.

Det jag gillar mest är Om Puri, skådisen som spelar pappan i den muslimska familjen. Han är inte vacker, enligt rådande stilideal. Han är gammal, lite tjock och har en näsa stor och fläckig som en potatis som legat för länge i jorden. Men ju längre filmen går desto vackrare blir han. Hans inre färgar av sig på hans yttre. I slutscenerna lyser han av skönhet. Det tycker jag är mästerligt gjort av Lasse Hallström.

Äldre konservativ muslimsk
man förvandlas till något mycket vackert och ärofullt – och givetvis är det han som är filmens egentliga hjälte, inte de älskande unga tu, de utanpå-vackra.

OmPuriifilmen.jpg

Pappan i familjen Kadam, spelad av Om Puri hittar en rivningskåk i den franska byn som han köper och föärvandlar till Maison Bombay.

Det är sällan jag fäller en tår på bio, men när jag såg 100 steg från Bombay till Paris gjorde jag det. Visst är berättelsen klassisk. Mot alla odds lyckas de undergångstippade invandrade särlingarna vinna de besuttnas kärlek. Och så är alla lyckliga. Det är feelgood. Äkta feelgood.

Men budskapet att alla demoner kan övervinnas med att man lär känna varandra – och kanske också äter varandras mat … det är inte falskt. Det är sant.

Ikväll har filmen svensk premiär.

Mer feelgood? Min senaste bok, New Delhi-Borås, om indiern som cyklade till kärleken i Sverige, finns nu både som e-bok och pocket. Snart blir också den film, om allt går vägen.

Tåg till Pakistan

Traintopakistan-poster.jpg

1998 filmatiseras Kushwant Singhs roman Tåpg till Pakistan. Den filmen har tyvärr ännu inte haft Sverigepremiär.

Snart kommer en klassisk indisk roman äntligen ut i svensk översättning. Det är Kushwant Singhs Tåg till Pakistan, en gripande berättelse om en liten by i Punjab och dess öde när Indien hösten 1947 blir självständigt, men samtidigt delas i två länder, Indien och Pakistan. Hemska saker utspelar sig i den lilla byn, vars invånare ändå ger läsaren hopp om mänskligheten. Romanen är ganska kort, språket är vackert och avskalat och själva berättelsen som sagt känslosam och stark.

8 oktober kl 19.00 ska du bege dig till release för Tåg till Pakistan i förlaget Tranans butik på Wollmar Yxkullsgatan 5B på Söder i Stockholm, för då får du höra bokens svenska översättare Birgitta Wallin, redaktör för tidskriften Karavan, bli utfrågad av mig.

Tills dess, en essä som jag skrev nyligen om delningen av Indien 1947, om vad Indiens nuvarande premiärminister Modi bör tänka på och om mästerverket Tåg till Pakistan:

Ett tåg ur Indiens mörka förflutna
Augusti 1947. Monsunregnen
har fått floderna i nordvästra Indien att svämma över. Mitt i natten dunkar ett tåg fram på en konsolbro över en av provinsen Punjabs fem floder. Ingen ångvissla ljuder, inga lampor sprider ljus från kupéfönstren och inga lanternor lyser i fören på det frustande ångloket. Men de röda gnistorna från stenkolselden sprätter ur den sotsvarta skorstenen på tåget som för bara några minuter sedan rullade in i Indien, över en gräns som några veckor tidigare inte fanns.
Det är inte bara tågets tysta och mörka framfart som gör det spöklikt, utan också doften av död. Tåget startade i Lahore i det nyskapade landet Pakistan. Kupéerna var fulla av liv, av hinduiska och sikhiska män, kvinnor och barn och deras bohag. På vagnarnas tak satt hundratals människor tätt sammanpackade.
Men nu är alla döda. Ihjälplågade, ihjälstuckna, ihjälskjutna. Mördade.
Tåget stannar på järnvägsstationen i Mano Marja, den första byn på den indiska sidan, och i gryningen nästa dag börjar soldaterna bära ut liken ur vagnarna, medan bulldozern gräver en grav som rymmer tusen döda människor. Veckan därpå kommer ett nytt spöktåg fullt av döda kroppar från Pakistan, och därefter ännu ett och ännu ett … Och i den översvämmade, bruna floden Sutlej flyter uppsvällda lik.
I byn har anhängare till tre religioner, hinduer, sikher och muslimer, levt sida vida vid sida i generationer. ”Salaam, salaam”, har sikherna varje morgon hälsat på muslimer på muslimers vis, medan muslimerna svarat lika respektfullt med sikhernas hälsningsfras ”Sat Sri Akal”.
När nyheten kom om att det i London och New Delhi bestämts att de ska skiljas åt och bo i var sitt land med en taggtrådsförsedd gräns emellan, då föll de sikhiska och muslimska byborna ömt i varandras armar och grät som barn. Men det var onda tider. Sporrade av en grupp unga beväpnade män, förblindade av stolthet och heder, ersattes strävan efter fredlig samexistens av aggressivt självförsvar. Byns sikher började förbereda sig för att ge igen med samma mynt och skicka tåg fulla av muslimska lik västerut över gränsen till Pakistan.

Train_to_pakistan.JPG

Bild på tåg överfyllt med flyktingar från sommaren eller hösten 1947 .

Konfetti, fyrverkerier och glädjerop. Klockan tolv natten till den 15 augusti 1947 hurrade man på New Delhis gator. ”När midnattstimmen slår och världen sover vaknar Indien till liv och frihet”, sa premiärminister Jawaharlal Nerhu i sitt självständighetstal. Men friheten hade ett pris. Indien delades i ett huvudsakligen hinduiskt Indien och ett muslimskt Pakistan. 14 miljoner människor lämnade sina hem i världens hittills största migration för att flytta till ”rätt” sida av den nya gränsen. Sikher och hinduer flydde österut medan muslimer flydde västerut.
Men över en miljon flyktingar fick aldrig uppleva hur friheten från Storbritannien smakade. De dödades i de massakrer som uppstod när grannar, som levt i samförstånd i generationer, plötsligt började hacka ihjäl varandra för att man tillhörde olika religioner. Ännu idag, 67 år senare, ger självständighetsdagen känslor av både glädje och sorg.

Åren efter självständigheten kom flera böcker som skildrade det trauma som morden på sina egna grannar skapade. Så riklig var utgivningen att böckerna bildade en egen genre: partition-litteratur. Journalisten och författaren Kushwant Singh – född och uppvuxen i Punjab, som så smärtsamt delades mellan Indien och Pakistan – skrev 1956 den roman som brukar räknas till genrens mesta klassiker, ”Train to Pakistan”. Ständigt aktuell och därför ständigt läst. I Indien filmatiserades den 1998 och kom 2006 i ny upplaga som resulterade i att boken ännu en gång blev bästsäljare. Och nu – äntligen! – kommer den på svenska (”Tåg till Pakistan”, Bokförlaget Tranan 2014, översättning Birgitta Wallin).

Svaret på frågan varför man ska läsa boken idag, snart 70 år efter katastrofen, är att den fortfarande är aktuell. ”Tåg till Pakistan” iscensätter den eviga frågan om hur människan under onda omständigheter kan gå från att vara hjärtliga vänner med sina grannar till att börja slå ihjäl dem. Det är ju lika svårt att förstå varje gång det sker. Indiens muslimer hade levt sida vid sida med hinduer och andra religiösa grupper sedan medeltiden och var lika integrerade i samhället som en gång Tysklands judar. Och när våldet lagt sig återgick livet till det normala: de muslimer som inte flydde till Pakistan, utan stannade kvar i Indien, lever i fredlig samexistens med sina hinduiska grannar. Indien blev en sekulariserad stat och ett regnbågsland. Hinduer, muslimer, sikher, janister, buddister, kristna, parser. Alla är lika inför lagen, som till skillnad från i grannlandet Pakistan inte tar parti för någon gudstro. Indien är trots allt en framgångssaga när det gäller multikultur. Och ju urbanare och modernare desto smidigare fungerar samvaron: i städernas bostadskvarter, skolor och arbetsplatser håller man sams trots att man tillber olika gudar och profeter.

Nyckeln till att Indien lyckats med allt som Pakistan misslyckats med är att Kongresspartiet, förlängningen av Mahatma Gandhis självständighetsrörelse, byggde ett stabilt, sekulariserat och demokratiskt system, där man inte gör skillnad på folk och folk, oavsett om det är religion, etnicitet eller språk som skiljer dem åt. Den indiska pluralismen är stadigt förankrad i historien, i grundlagen och till och med inskriven i nationalsången.
Även om samexistens är det normala har den religiösa identiteten triggat igång det aggressiva självförsvaret på ett förödande sätt tre gånger sedan flyktingkatastrofen 1947. När premiärminister Indira Gandhi 1984 mördades av sina sikhiska livvakter gav sig en hinduisk mobb på oskyldiga sikher på New Delhis gator. Sedan hinduiska män, påhejade av en företrädare för hindunationalistiska partiet BJP, rivit en gammal moské i staden Ayodhya 1992, då utbröt dödligt våld mellan hinduer och muslimer i Bombays slum. Och sedan hinduiska pilgrimer omkommit i en tågbrand 2002 mördade en hinduisk mobb oskyldiga muslimer i delstaten Gujarat.
Mördandet motiverades varje gång med att det var hämnd för illdåd, ibland reella, ibland påhittade, som utförts av de som tillber fel gud.

Brännande aktuell är frågan om religiös samexistens i världens näst folkrikaste land eftersom segraren i vårens indiska parlamentsval heter Narendra Modi och kommer från BJP, partiet som betonar religionstillhörighet framför andra livsval. Modi, som tidigare var högsta beslutande politiker i Gujarat, har anklagats (men inte fällts) för att ha beordrat polisen att vara passiv när den hinduiska mobben 2002 dödade över tusen muslimer på gatorna i Gujarats städer. När ateisten och humanisten Kushwant Singh dog i mars i år, 99 år gammal, skickade Modi sina kondoleanser. Jag hoppas att han inte nöjer sig med det, utan också tar sig tid att läsa om Singhs klassiska roman och påminns om det vansinniga i att låta religionstillhörighet avgöra människovärdet.
Indiens nya premiärminister bör också läsa Martha C Nussbaums essäbok ”The clash within” (Harvard University Press, 2007) där hon försöker förstå mobbens härjningar i Nazityskland, Rwanda, Jugoslavien och Gujarat. Våldet mot muslimerna i Gujarat var sadistiskt med brutala massvåldtäkter av kvinnor. Enligt den feministiska historikern Tanika Sarkar, som Nussbaum citerar i sin välskrivna bok, fanns det bland de hinduiska förövarna en ”mörk sexuell besatthet av idéer om ultravirila muslimska män och överfertila muslimska kvinnor”. Den kommer ur en (falsk) uppfattning om att muslimerna förökar sig som kaniner och hotar att ta över hela Indien – om inget görs för att stoppa dem.

Hos maktlösa, frustrerade hinduiska män framkallar den muslimska maskuliniteten en känsla av sexuell underlägsenhet och därmed skam, som enligt Nussbaum kan vändas utåt, bli politisk och ett ”kraftfullt motiv för mänsklig aggression”. En skam som utnyttjas av den indiska hinduhögern.

Det som trots de dystra omständigheterna gör ”Train to Pakistan” till hoppfull läsning är att den inte ödslar sidor på att berätta om det storpolitiska spelet kring avkolonialiseringen, som ledde fram till att över en miljon människor mördades. Istället skildras livet i byn Mano Marja i all sin vardaglighet, på individnivå och med sinne för dråplig humor och blick för patriarkala maktförhållanden.
Bokens intellektuella, politiskt medvetna socialarbetare, Iqbal Singh, argumenterar med sig själv om hur han med bibehållen värdighet ska kunna förhålla sig passiv till mördandet. Sippande på ett glas whisky tänker han på vad som skulle hända om han stoppade blodbadet och därmed riskerade att själv dö: ”Det räcker inte att man själv vet att man gör rätt eftersom tillfredsställelsen skulle bli postum. Detta var inte samma sak som att i skolan ta på sig en bestraffning för att rädda en vän. I det fallet fick man känna sig god och leva för att njuta av offret; i det här fallet skulle man bli dödad. Det skulle inte tillföra samhället något gott: samhället skulle aldrig få veta”.
Juggut Singh resonerar annorlunda. Han är en hetlevrad och obetänksam kraftkarl, son till en mördare och själv gangster. Han tänker inte först och agerar sedan. Han styrs av sina känslor. Som de flesta av bokens huvudpersoner tillhör han den sikhiska religionen, har skägg, låter håret växa och bär turban, men vägrar att följa med sina religionsfränder som ger sig iväg för att slakta muslimer. Kärleken till en muslimsk flicka får honom att tänka annorlunda.
Kärleken gör att han vägrar betrakta de muslimska män, kvinnor och barn som tvingats ombord på spöktåget på väg till Pakistan som representanter för ondskan i världen.

Essän publicerades ursprungligen under vinjetten Under strecket i Svenska Dagbladet 15 augusti 2014, på 67-årsdagen av delningen av Indien.

Beställ Tåg till Pakistan på Adlibris eller Bokus.

Indien är inte Narnia

Maharaja.jpg

Nej, så här ser inte Indiens premiärminister ut.

I den svenska dagstidningen kallas allt som oftast Punjab, Tamil Nadu, Gujarat med flera indiska delstater för ”provinser”, ”regioner” och ”områden”.

Jag sluter ögonen och drömmer mig bort. Det låter så fjärran, exotiskt, nästan som i en saga. Punjabprovinsen, Tamil Naduregionen, Gujaratområdet, Jag ser framför mig maharajor som rider på elefanter och slavar som fläktar deras kroppar med påfågelsfjädrar. Jag drömmer mig bort till Bundelkhand, Orchcha och Kapurthala, till Midgård, Mordor, Grå hamnarna och Blå bergen …

Så vaknar jag, öppnar ögonen och tänker irriterat: Jamen, varför säger de inte som det är? Varför skriver de inte: delstaten Punjab, delstaten Tamil Nadu och delstaten Gujarat.

Indien är en förbundsrepublik med 29 delstater. Det politiska systemet har stora likheter med USA:s, men är mest likt Tysklands, eftersom den indiska presidenten, liksom den tyska, saknar makt och mest har ceremoniella uppgifter. Istället styrs landet av en regering ledd av premiärministern. Precis som i Tyskland, fast där heter det förstås förbundskansler. Och varje delstat har ett parlament, där ledamöterna utses i allmänna, fria val av delstatens invånare.

Indien är kort sagt inte ett sagorike i Sagan om ringen eller Narnia. Ledaren är varken kung eller hövding, utan alltså premiärminister, Så varför detta diffusa prat om regioner, provinser och områden?

Saganomringen.jpg

Och, nej, det här är inte Punjabprovinsen.

Föreställ er om tidningen rapporterade om Kalifornienområdet, provinsen Niedersachsen och regionen Florida! Läsarna skulle reagera.

När det gäller västliga länder som vi uppfattar som mer besläktade med vår hemmakultur, då kan vi minsann skriva vad områdena i själva verket är: delstater.

Så varför kan inte Punjab, Tamil Nadu, Gujarat och Indiens övriga 26 delstater få heta just det, delstater? Jag vet varför. Det låter alldeles för trist och välkänt – och inte ett dugg exotiskt och främmande.

Min senaste bok, New Delhi-Borås, om indiern som cyklade till kärleken i Sverige, finns nu både som e-bok och pocket.