Gå till huvudsajt

Archive: Okt 2014

Goda kolonialherrar?

Brittiskkolonialsmvykort.jpg

Häromveckan skrev först Ulf Nilsson i Expressen och sedan Johan Hakelius i Aftonbladet varsin krönika som på olika sätt tog upp de positiva effekterna av västerländsk kolonialism.

Det blev förstås ramaskri i kommentatorsfälten. Med tanke på den förslavande och den ekonomiskt utsugande politiken, och ibland också militärt våldsamma metoderna, som portugiser, holländare, spanjorer, britter, fransmän, belgare och på sluttampen också italienare och tyskar gjorde sig skyldiga till – ja, med tanke på det kan det vara en svårt att ta in slutsatsen att kolonialismen också kunde föra något … gott med sig.

Men det gjorde den.

För frågan om vem som förtrycker och vem som är förtryckt är sällan en enkel fråga att svara på.

När jag skrev dokumentärromanen New Delhi–Borås lärde jag mig hur den grupp som befinner sig längst ner i det indiska samhället – de oberörbara, daliterna – tyckte om de brittiska kolonialherrarna.

Här är ett utdrag ur min bok, som handlar om hur huvudpersonen Pikejs farfar såg dels på de inhemska förtryckarna, braminerna, dels på britterna:

”Indiska samhället är fullt av motsägelser, brukade Pikej tänka. Ett bra exempel på paradoxerna är hur kastsystemet yttrade sig för hans farfar. Farfar var en respekterad man när det gällde världsliga sysslor. Ändå tyckte braminerna att det var otänkbart att ta emot mat eller ett glas vatten som han kommit i kontakt med. Och de vägrade förstås att släppa in honom i templet.

Panmännen har jobbat som vävare i hundratals år. Men hans farfar bröt tradititionen och tog ett kontorsjobb i Athmallik. Trots att han inte var värd mer än en råttlort för braminerna behandlade britterna honom vördnadsfullt. Britterna gjorde vad som helst för att reta braminerna. Han utsågs till hövdning i sin by, vilket innebar att han fick rycka in som skiljedomare när folk bråkade. Han utsågs också till de brittiska kolonialherrarnas ombud i byn, eftersom britterna inte litade på braminerna.
– Braminerna har så många tabun när det gäller mat, och dessutom så konstiga umgängesregler, så man vet aldrig när man förolämpar dem eller hedrar dem, de vet de bara själva, sa britterna i Athmallik.
De visste att skepsisen var ömsesidig. De ortodoxa braminerna föraktade britterna och kallade dem för ”beefeaters”. Det var menat som en kränkning.”

Brit_IndianEmpire.jpg

Pikej tänkte på hur britterna utsåg farfar och inte en bramin till byns chatia, en titel som förpliktigade. Chatian skulle rapportera till de koloniala myndigheterna om vilka som fötts och dött eller begått brott, eftersom byn saknade polisstation och folkbokföringskontor. Han hade också en straffande roll. Om någon brutit mot lagen var det farfar som på britternas order fick utdela spöstraff med sin träkäpp.
Farfar brukade säga till Pikej att han gillade britterna.
– Britterna håller vad de lovar, det är bra folk. Till skillnad från braminerna skakar de hand med oss och rör vid oss, sa han.
– Håll dig bort från braminerna, fortsatte farfar med varnande tonfall.
– Om du inte håller dig på avstånd blir de din olycka.”

Dalitpantrarna var en radikal grupp av politiskt engagerade lågkastiga. På 1970-talet skrev de ett manifest där de brittiska kolonialherrarna också beskrevs i ett milt sken. I manifestet, som är inspirerat av USA:s Svarta pantrar slår de fast att braminer som styrde Indien var värre än de brittiska kolonialherrarna. Hinduiska ledare hade ju såväl hela statsapparaten och den nedärvda feodala makten som det andliga förtrycket i sin hand, skrev Dalitpantrarna.

Boken New Delhi-Borås, som handlar om Pikej, indiern som cyklade till kärleken i Sverige, finns nu både som e-bok och pocket. Snart blir den också film, om allt går vägen.

Kerala sticker ut

FiskenätCochin.JPG

Kinesiska fiskehåvarna i Fort Cochin. Foto: Per J Andersson

Grodor kväker i kanalerna, åskan mullrar och nordostmonsunen piskar kokospalmerna i The Backwater i Kerala i sydligaste Indien. Jag sitter på verandan på Coconut Lagoon i Kumarokom, ett hotell som ligger under havsnivån i Keralas våtmarker.

Bungalowerna är ombyggda hundra år gamla byhus och här finns inga teveapparater på rummen, istället erbjuds yoga- och meditationssessioner, kanotutflykter och fågelskådarpromenader med hotellets egen naturalist. Och restaurangen, Ayemenem, serverar lokal mat gjord på lokala råvaror, och är döpt efter byn som figurerar i Arundhati Roys roman De små tingens gud. Det här är författarens hembygd. Hon är deras stolthet.

Jag sitter och funderar på Keralamodellen, som vuxit fram ur traditionen med upplysta maharajor, öppenhet mot omvärlden tack vare omfattande internationell kryddhandel som pågått i flera tusen år (långt före Vasco da Gama kom hit), kristen mission, matrilinjära strukturer, många år med kommunistiskt delstatsstyre och en folklig anda som går ut att man vill vara med och bidra.

Trots att delstaten har ganska kass ekonomi och hög arbetslöshet (som mildras av att många keraliter åker till Persiska viken som gästarbetare och skickar hem pengar till sina familjer) har man lyckats med det i stort sett ingen annan delstat i Indien lyckats med: hög läs- och skrivkunnighet, låg barnadödlighet, låg mödradödlighet och ett finfördelat nät av väl fungerande vårdcentraler på landsbygden. I ett indiskt perspektiv är Kerala rena drömmen.

Health indicators.jpg

Kerala sticker ut.

Utvecklingsekonomer världen över har mer än gång kliat sig i huvet och förbryllat undrat hur det är möjligt att ha en stå stor andel utbildade och friska medborgare utan att ekonomin går särskilt bra.

Elefantskötare.JPG

Elefantskötare, Elephant Junction i Kumily, Kardemummabergen. Foto. Per J Andersson

Även när det gäller turismen sticker Kerala ut. Ingen annanstans i Indien finns så många homestays och andra turistprojekt – community based tourism, som man säger på engelska – där byinvånarna själva är delaktiga.

Turismen i Kerala är till stora delar raka motsatsen till den toppstyrda allinclusive-turismen som härjar i Egypten, på Yucátanhalvön, i Dominikanska republiken och många andra karibiska önationer.

Om allt detta funderar jag medan grodorna kväker i vattenpölarna och monsunen plaskar som ett frimodigt vattenfall.

Min senaste bok, New Delhi-Borås, om indiern som cyklade till kärleken i Sverige, finns nu både som e-bok och pocket. Snart blir också den film, om allt går vägen.

Ingen gerilla i dimmiga skogen

IMG_7519.JPG

Laithum. Det fria berget. En halvtimmes bilfärd från Shillong. Nere i dalen ligger byar där befolkningen tillhör ursprungsfolket khasi. Väglöst land, enda vägen dit är en trappa nerför bergssluttningen. Foto: Per J Andersson

På väg från Police Bazaar till universitet i Shillong kör vi genom en skog. En sagoskog. Dimman ligger tät mellan de gråa kala trädstammarna. Jag känner fukten och kylan genom bilens nervevade sidoruta. Jag ryser och föreställer mig hur troll och vättar lurar i där inne i det fuktiga gråa diset.

– Förut fanns det gerillasoldater här, men de har lagt ner nu, lugnar mig Osborne som är min ciceron under 3rd International Tourism Mart i nordöstra Indien.

– Det är en myt att det finns gerillagrupper som spränger bomber i nordöstra Indien, säger tjejen från Guwahati som två timmar senare sitter bredvid mig vid middagsbordet på turistkonferensen.

– En myt, hör du det, fortsätter hon envist och tar en klunk öl. Förut hände det, på 80- och 90-talen, men inte nu.

Invånarna i nordöstra Indien har aldrig riktigt känt sig som indier. Många pratar språk som är besläktade med tibetanska och burmesiska, medan andra – som khasi i Meghalaya – har ett språk som har rötterna i khmerernas språk i nuvarande Kambodja. Så man befinner sig långt från sanskrit och också ganska långt från hinduismen. Animistiska religioner, ofta med föreställningar om en besjälad natur, och med matrilinjär arvsrätt, och kristendom är vanligare.

Dessutom ansåg många i nordöstra Indien att regeringen nere på slätten i New Delhi inte brydde sig om dem. Indien betraktades som en kolonialiserande stormakt som ville ha kontroll, men inte var intresserad av områdets välbefinnande. Rätt eller fel, men så tyckte många.

Inte så konstigt, men trist, att det bildades olika beväpnade grupper.

I Manipur: Kangleipak Communist Party (KCP), Kanglei Yawol Kanna Lup (KYKL), People’s Revolutionary Party of Kangleipak (PREPAK), People’s Revolutionary Party of Kangleipak-Pro (PREPAK-Pro), Revolutionary People’s Front (RPF) och United National Liberation Front (UNLF).

I Meghalaya: Hynniewtrep National Liberation Council (HNLC).

I Assam och Västbengalen: Kamatapur Liberation Organization (KLO), National Democratic Front och ULFA.

I Tripura: National Liberation Front of Tripura (NLFT).

IMG_7522.JPG

Khasi, språket som har rötter, inte i sanskrit, utan i khmerspråket i dagens Kambodja. Foto: Per J Andersson

När jag åkte till Indien första gången 1983 var flera av de i full sving. Tidningarna var fulla av notiser om bombdåd och attacker.

– Åk bara inte till Assam, sa mamma.

Men nu är det alltså lugnt?

– Ja, jag sa ju det, envisades tjejen vid mitt restaurangbord, hon som själv bor i Guwahati, Assams huvudstad.

Senaste decennierna har utvecklingen gått åt rätt håll. De militanta grupperna ligger lågt. Regeringen satsar mer på regionen. Ett exempel är den federala regeringens satsning på turism i nordöstra Indien, bland annat genom en stor turismkonferens för att få fler turister, såväl från övriga Indien som länderna österut i Asien och länder västerut i Europa. Den tredje årliga konferensen pågår just nu – och där är jag och researchar inför kommande reportageresor till Assam och Arunachal Pradesh.

[b]Men bidragen från New Delhi är inte bara positivt för regionen. Det har skapat en passiv attityd där man väntar på att någon annan ska göra nåt åt problemen. På sistone har delstaternas regionala regeringar därför satsat mer på att få igång eget företagande. Jättesmå, små och mellanstora företag för lån med bra villkor och annat stöd för att komma igång. Min ciceron, Osborne, jobbar med just sånt stöd här i Meghalaya.

På väg hem genom den korpsvarta sagoskogen hör jag en uggla hoa. En uggla. Inget annat.

Ett vildare, blötare och kvinnligare Indien

Kaziranga.JPG

Kaziranga Nationalpark vid floden Brahmaputra i delstaten Assam. Här finns majoriteten av världens enhorniga noshörningar.

Indien brukar du kanske mest förknippa med tätbefolkade städer och platta uppodlade slätter. Men det finns också ett vilt Indien. Där är jag nu.

Jag är i Shillong, en bergstad på 1 700 meters höjd i delstat som heter Meghalaya, som betyder Molnens hem, och det är en träffande beskrivning, för molnen krockar ständigt med kullarna som omger staden. Fast just nu befinner jag mig i ett konferensrum och lyssnar på när ministrar och statssekreterare och turistfolk från de andra sju delstaterna i Nordöstra Indien förklarar vad som är så speciellt med deras delstat.

Jag låter siffror fascinera mig. I Arunachal Pradesh består 81 procent av delstatens yta av praktiskt taget obebodd tät djungel. Här växer mer än 500 sorters orkidéer och lever 85 sorters däggdjur, bland annat tiger och snöleopard. Det är kort sagt ingen överdrift att Arunachal Pradesh, som statssekreteraren i delstatens turistministerium, stolt förklarar, att hans hembygd har jordens största biologiska mångfald. Sverige är en enda stor öken i en jämförelse.

I Meghalaya, där jag befinner mig för tillfället, finns flera levande broar. Jo, du läste rätt. Jag refererar inte till filmen Avatar. Här finns broar av grenar, stammar och lianer som sitter fast med rötter på var sin sida av floden. En av de levande broarna är mer än 500 år gammal. Och så skryter man om byn Mawlynnong. Renast i Indien, säger man. Konkurrens är ju inte så tuff. Övriga Indien är ju kännt för att vara ganska skräpigt, vilket lett till att sittande premiärmnistern Narendra Modi dragit igång megakampanjen Håll Indien rent.

Jag frestas också av delstaterna Mizoram, Nagaland, Tripura och Manipur som ligger längst bort i öster mot Burmahållet till. Här känns kulturen väldigt lite som Indien och väldigt mycket som Burma. Och kulturblandningen är mycket brokg med hundratals ursprungsfolk, nästan alla med ett eget språk, egen animistisk religion och traditioner som skiljer sig från grannkulturen några mil bort.

livingbridges.jpg

Levande bro i Meghalaya.

Nordöstra Indien är kort sagt en del av världen dit globalisering och mainstreamkultur ännu inte vällt fram. Jo, i rännilar. I Manipur finns kvinnliga fotbollslag och kvinnliga boxare, några av av dem i världseliten. Och en poet och gitarrist som heter Rewben Mashangva och är besjälad av att ursprungsfolkens kultur och traditioner inte ska svepas bort i globaliseringensvågen, och som därför samlar traditionella instrument, men själv uppträder med akustisk gitarr och sjunger med en röst som om han vore brorsa med Sixto Rodrigues eller Bob Dylan. Och han sjunger:

In the beutiful
Beutiful green field
Smoke is rising from a distant hut
By the side runs the river endlessly
By the side runs the river endlessly

De matrilinjära traditionerna är också en sak som skiljer området från resten av Indien. Gården går hos flera folkgrupper i arv till yngsta dottern, inte äldsta sonen. Och barnen tar mammans familjenamn.

Ett vildare, renare och mindre patriarkalt Indien. Och blötare. Världsrekordet i regn slås år efter år just här i en by i Meghalaya, Molnens hem.

Indiens bästa strand

Beach no 7.jpg

Nummer 7. Vackraste stranden har tråkigaste namnen. Foto: Per J Andersson

Indiens vackraste strand har Indiens tråkigaste namn: Nummer 7. Kan en strand heta så? Jo, på ön Havelock i ögruppen Andamanerna, som ligger närmare Thailand än Indiens fastland, är det möjligt.

Sanden är vit, stranden är djup. I vattnet, som är genomskinligt, är det långgrunt. Och allt ramas in av mäktiga mahuaträd med stammar så höga och trädkronor så gröna att de ger ett på samma gång majestätiskt och utomjordiskt intryck.

Här hålls turismen i
strama tyglar: det är förbjudet att bygga närmare havet än 200 meter från högvattenlinjen och högre hus än nio meter.

Dessutom är stranden
fri från strandförsäljare och parasoll. Jag erkänner: jag är både hänförd och förförd.

Beach no 7.02.jpg

Nummer 7 när dagen är på väg mot sitt poetiska slut. Foto: Per J Andersson

Och okej, den har ett till lite mer blodfyllt namn. Radhanagar Beach kallas den efter byn Radhanagar som ligger ett par hundra meter från stranden.

I Vagabond nr 10 som kommer ut i november har jag listat Indiens tio bästa stränder Missa inte!

Indienbloggarens senaste bok heter New Delhi–Borås och handlar om att växa upp som oberörbar i en by i Indiens djungler, möta en kosmonaut, en premiärminister och tre presidenter – och bli kär i Lotta från Borås och bestämma sig för att cykla till henne: en resa på nästan 800 mil. Boken finns som inbunden, pocket och e-bok – beställ!

Myt om helig ko

Ko_Puri.jpg

Kor ses ofta ströva fritt på gatorna i Indiens städer. Foto: Per J Andersson

Igår sände SVT:s Aktuellt ett reportage av Malin Mendel Westberg om behandlingen av kor på indiska gårdar. I reportaget får vi dels se en ekologisk gård där korna behandlas bra och dels se en gård där korna behandlas dåligt. Efter reportaget var jag med i Aktuelltstudion och pratade om kons ställning i Indien i allmänhet och i politiken i synnerhet.

BJP hade ju med i sitt valmanifest inför valet i maj att skydda kon. ”Rösta på Modi, ge liv till kon” och ”Om kon räddas, då räddas landet” var två av hinduhögerpartiet BJP:s slogans. Dessutom lovade man kopension, det vill säga bidrag till mjölkbönder så att de slipper sälja gamla och uttjänta kor till slakt, och kohärbärgen, så att kor som inte ger ekonomisk nytta och körts på porten ska ha nånstans att åldras och dö värdigt.

För tio år sedan intervjuade jag historieprofessorn D N Jha som skrivit boken The of the holy cow, en bok som ledde till att hinduhögern att mordhotade honom och att han under lång tid hade polisbeskydd. Här är intervjun, som ursprungligen sändes i Sveriges Radios program Obs 2005 och ingick i ett kapitel i min bok Moderna Indien som kom 2006.

Trafiken på Netaji Subash Marg, huvudleden genom Old Delhi, flyter trögt som kall sirap när den möter strömmen av cykelrikshor som rasslande väller ut från smågatorna runt Jama Masjid, Indiens största moské. Ambassadortaxins dieselmotor kuttrar tryggt när vi smyger genom trafikkaoset. Efter en halvtimme är vi förbi trafikinfarkten i Old Delhi, mogulernas Shajannabad, och kör betydligt fortare på raka boulevarder förbi dimhöljda parker och skogar till det anrika universitetet i norra Delhi.

D N Jah bor och arbetar
i universitetets tjänstebostäder. Hans arbetsrum är fullproppat med böcker (svämmande ut ur bokhyllor, i högar på golvet) och har ärtgröna väggar med en murig Mona Lisa-reproduktion och en skylt med texten ”Please, don’t ask for books”. Här sitter han och huttrar i en vit nylonskjorta, gråsvart ylleväst och en brun halsduk lindad flera varv runt halsen. Utanför huset ligger fortfarande den mjölkvita förmiddagsdimman tät. Inne i rummet kämpar värmeelementet under skrivbordet med att jaga ut fukten och kylan.

D N Jha gnuggar sina kalla händer och tittar godmodigt på mig under sina tjocka glasögon med mörka plastbågar, som tillsammans med yllevästen får honom att se ut som en typisk benaglisk intellektuell. D N Jha är inte bengal. Han är född i en brahminfamilj i norra hörnet av den fattiga delstaten Bihar. Men han är formad av uppväxten i bengaliska Calcutta och har inget emot att att beskrivas som en bhadralok, en bengalisk intellektuell med idealet att vara encyklopediskt mångkunnig, som Leonardo da Vinci. Han är expert på den indiska antiken (fram till 600-talet e Kr) och den tidiga medeltiden 600–1300-talet) och är mycket skeptisk till fundamentalisternas påstående om att det legat ett Ramatempel i Ayodhya som revs när den Babri Masjid byggdes.

Föreställningen om ett historiskt Ramatempel ledde 1992 till att en grupp hinduiska pilgrimer, påhejade av den politiska hinduhögern, rev den gamla moskén för att bygga upp det tempel som man ansåg en gång i tiden stod där. Moskén lyckades man riva, men sedan stoppades de av polisen. Något nytt tempel byggdes aldrig på platsen där moskén stod.

– Det finns inga bevis.
Man har grävt ut området i flera omgångar, men inte hittat nåt som tyder på att ett tempel skulle ha rivits i samband med att man byggde moskén, säger han och ber sin hemhjälp att servera chai och kardemummakakor.

Däremot visar utgrävningar
att det stod ett hinudtempel på platsen fram till 1300-talet. Babri Masjid byggdes 1528 under den muslimske mogulhärskaren Baburs regim.

– Det innebär ett glapp på 200 år och hindufundamentalisterna kan därför omöjligt hävda att muslimerna rev Ramatemplet.

– Men för Världshindurådet spelar inte vetenskapliga rön så stor roll. De blandar fakta och mytologi och skapar en farlig religiös och politisk brygd.

Hemhjälpen kommer in med en knögglig aluminiumbricka med te. Teet ryker och doftar nejlika. D N Jha klappar sin blanka flint och doppar kardemummakakorna i teet.

– Hindufundamentalisterna hävdar också att Rama var en historisk person, att han funnits på riktigt. För dem är mytologin sanningen.

Ko_Athmalik.jpg

Ko i byn Binkei i Orissa i östra Indien. Foto: Per J Andersson

D N Jhas nyktra, vetenskapligt underbyggda åsikter om bristen på bevis för ett Ramatempel väckte fundamentalisternas vrede. Ännu värre blev det när han 2002 kom ut med boken The Myth of the Holy Cow. Han hotades till livet och har sedan dess polisbevakning.
I boken hävdar han att hinduernas vana att vörda kon och vägra slakta henne och äta hennes kött inte har så gamla anor som man tidigare trott.

Innan indoarierna migrerade
söderut från Centralasien på 1500-talet f Kr fanns det en civilisation i Indusdalen som uppkallats efter en av de arkeologiska fyndplatserna: Harappa.

I Harappacivilisationen slaktade man och åt kon. Det finns det, enligt D N Jha flera, skriftliga referenser till. Även under vedisk tid (1500–1000 f Kr) och i de tidiga jainistiska och buddistiska texterna (efter 500 f Kr) finns flera referenser till koslakt. Kon slaktades rituellt som offer till gud och åts sedan upp när man hade fint främmande, när sonen kom hem efter år av vediska studier och vid bröllop och andra stora fester i livet.

– Först på 200–400-talet e Kr blir referenserna till koslakt färre. Nu verkar nya normar ha börjat gälla. Samtidigt odlades stora delar av norra Indien upp och blev för första gången en vidsträckt jordbruksbygd.

– Jag tror att kons helighet började med att bönderna försökte övertyga jägarfolken om att gå över till jordbruk. Då sa man: ät inte upp kon, spänn henne för plogen istället. Den praktiska förklaringen föll i glömska. Den behövdes inte längre. Faktum var att kon behövdes på åkern, men i folks medvetande hade vördnaden blivit rituell.

Därefter åt bara de lågkastiga hinduerna nötkött, som ansågs rituellt orent. Men inte ens det är helt riktigt, säger D N Jha. I vissa delar av Indien äter också högre kaster nötkött, bland annat i Kerala längst ner i söder och i norra Bihar, där D N Jha har sina rötter. Och i sin jakt på alternativa hinduiska rfiter har D N Jha hittat en by i Pauri-distriktet i delstaten Uttaranchal i norra Indien där hinduer fortfarande offrar tjurar i hundratal. Även dagens hinduism verkar alltså rymma olika synsätt när det gäller kon, även om vördnaden och oviljan att slakta henne dominerar.

D N Jhas slutsatser i The Myth of the Holy Cow kan verka harmlösa. Vad spelar det för roll om kon blev helig för 1 500 år sedan och inte för 3 000 år sedan? Men för Världshindurådet och andra fundamentalister är dessa forskningsrön rena rama blasfemin. För dem har kon alltid varit helig. För dem har hinduer alltid vördat hennes helighet. Slutdiskuterat.

Sedan det hindunationalistiska partiet BJP fått regeringsmakten i flera indiska delstater har några av dessa delstater förbjudit koslakt.
D N Jha tycker att det är förfärligt.

– Man ska inte blanda mat, religion och politik? säger D N Jha.
Utanför arbetsrummet bryter solen fram genom dimslöjorna.

– Förut var kon religiöst laddad. Nu har hon blivit politik också. Var ska det sluta?

Här är Malin Mendel Westbergs reportage i Aktuellt om indiska kor.

Indienbloggarens senaste bok heter New Delhi–Borås och handlar om att växa upp som oberörbar i en by i Indiens djungler, möta en kosmonaut, en premiärminister och tre presidenter – och bli kär i Lotta från Borås och bestämma sig för att cykla till henne: en resa på nästan 800 mil. Boken finns som inbunden, pocket och e-bok – beställ!