Gå till huvudsajt

Archive: Dec 2014

Ännu en ny värld

india-map-languages.jpg

Språkkartan.

Jag gick en kurs i hindi i New Delhi. Efteråt kände mig som en sjuåring som just knäckt läskoden. Äntligen kunde jag tyda devanagari, krumelurerna som ser ut att hänga på tork på en tvättlina, alfabetet som hindi är skrivet på. Upprymd stavade jag mig igenom varenda skylt jag såg.
Men glädjen var kortvarig.

När jag några dagar senare klev av tåget i Calcutta var alla skyltar och reklamtavlor skrivna med ett annat alfabet. Och i Chennai ännu en uppsättning oförståeliga bokstäver. I varje ny indisk stad jag anlände till möttes jag inte bara av ett nytt språk, utan också av ett nytt skriftspråk. Av en ny värld.

Hindi_devnagari.png

Vad det står? Jo, så långt kom jag i alla fall på min hindikurs. Först kommer ett "ha" som uttalas "h", sedan ett "i", som skrivs före h:et, så det kommer ju faktiskt först, därefter ett halv "na", som uttalas "n", halvt eftersom det är i sammansatt form tillsammans med "da", som uttalas "d" – och sedan ett "i". Men varför "i" denna gång kommer efter konsonanten "d" och inte före … det har jag glömt. Hursomhelst: hindi, står det med devanagari-bokstäver.

Visst är Indien ett land. Samma sorts pengar gäller överallt. Samma flagga vajar på flaggstängerna från snötäckta Himalaya i norr till palmkantade stränder i söder.
Men Indien är Babels land. Ett land utan gemensamt språk.
På sextiotalet försökte regeringen göra hindi till det enda officiella språket. Aldrig i livet! skrek sydindierna, vars språk är lika väsensskilda från de nordindiska tungomålen som finskan är från svenskan. Det blev kompromiss i form av en mångfaldslösning med 22 officiella språk. De flesta indier jag känner pratar fyra av dem.

I Europa känns språkbarriärerna som ett hinder för kulturutbyten. I Indien är språkhinder en ickefråga. Man lyssnar på varandra, snappar upp betydelser, lär sig. Orden tumlar runt som olikfärgade kläder i en torktumlare. Engelskan är full av ord på indiska språk. Och hindin är garnerad med engelska ord till en festlig språkbakelse som kallas hinglish (hindi + english).
Indien är en sprudlande språkfest.

Filmindustrin i Bombay, Bollywood, gör sina filmer på hindi. Men så har vi Tollywood som producerar filmer på telugu och Kollywood som spelar in filmer på tamil. Bara för att nämna några. Resultatet är imponerande: 1 600 filmer om året på 20 olika språk.
Indiens motsvarighet till Svenska akademin, Sahitya Akademi, är lika språkligt mångfasetterad och delar ut litterära priser och stipendier till böcker skrivna på alla 22 officiella språk. Men när jag går in på Crosswords – ett så passande namn på en indisk bokhandelskedja – är det framförallt engelskspråkiga böcker skrivna av indiska författare jag letar efter. Det vimlar av stjärnor. Aravind Adiga, Amithav Ghosh och Vikram Chandra. Och så Kiran Desai, Anjum Hasan och Jhumpa Lahiri. Bara för att nämna några.

Olikaindier.jpg

En till värld. Och en till. Och ännu en.

En gång om året är det extra festligt. Då fyrar Jaipur Literature Festival, den årliga indiska bokfesten, av sitt litterära fyrverkeri. Alla föredrag och uppläsningar är på engelska. De forna kolonialisternas språk? Förvisso, men det är ju så användbart. Då kan ju nästan alla utbildade indier, oavsett hemspråk, hänga med.

3 böcker
Siste mannen i tornet av Aravind Adiga. Dråplig roman om kollisionen mellan det gamla och nya Indien i ett bostadshus i Bombay.
Bort, bort av Anjum Hasan. Fartfylld skildring av en ung småstadsflckas liv som nyinflyttad i IT-staden Bangalore.
En ömtålig balans av Rohinton Mistry. Gripande berättelse om två fattiga bybors äventyr i sjuttiotalets Bombay.

3 filmer
Jodah Akbar
av Ashutosh Gowariker. Historiskt kärleksdrama om den muslimska kejsaren som gifte sig med en hinduisk prinsessa.
Bandit Queen av Shekhar Kapur. Baserad på den sanna historien om Phoolan Devi, den lågkastiga flickan som blev våldtagen, men tog gruvlig hämnd. Skrämmande aktuell.
The Lunch Box av Ritesh Batra. Välspelad feelgoodfilm om platonisk kärlek som utspelar sig via brev som smugglas med matlådor i rostfri plåt.

3 musiker
Allah Rakha Rahman
. Kompositör som gjort de bästa indiska filmlåtarna, bland annat Jai Ho från Oscarsbelönade Slumdog Millionaire.
Rabbi Shergill. Sikhisk singasongwriter med existentiella texter och musik som är en blandning av rock, sufiharmonier och traditionella rytmer från Punjab.
Sheila Chandra. Brittisk popsångerska med sydindiskt ursprung som redan för 30 år sedan blandade västerländsk pop med klassisk indisk musik.

3bocker.jpg

På väg till Indien? Glöm då inte att ta med min Indien – personlig guide (Vagabond/Norstedts 2013). Och så mitt självklara gottnyttår-lästips: dokumentärromanen New Delhi–Borås – den osannolika berättelsen om indiern som cyklade till kärleken i Sverige (Forum 2013/Månpocket 2014).

Tips inför Indienresan

DressinTajMahal.jpg

Tågresande i Indien kan vara hur bekvämt som helst – om man har en bokad biljett och slipper resa oreserverat.

Hej du! Är du på väg till Indien? Grattis! Här är några goda råd.

I själ och hjärta är jag backpacker, även om jag numera gör ganska korta resor, inte längre har ryggsäck och har råd med hotell som jag som 21-årig resenär ansågs vara fullkomligt oåtkomliga. Men jag gillar fortfarande att göra allt själv. Jag vill inte att någon annan ska boka mina transportsträckor och hotell. Kan själv, tänker jag sturskt och fixar allt på egen hand.

Sedan internet kom blev det fest för mig. Nu kunde jag ju själv boka indiska inrikesflyg och tåg online och fritt välja och boka hotell i alla prisklasser.

Men alla är inte lika förtjusta i detta idoga arbete, som tar tid och kraft och innebär att du helst ska känna till platserna du är på väg till. Det gör jag, men kanske inte du.

Så här är några tips på hur du kan få hjälp på det gamla sättet, det vill säga av en resebyrå som du – hör och häpna – kan ringa till.

1. Boka indiska tåg hemifrån
Först var det omöjligt, sedan blev det busenkelt tack vare sajter som cleartrip.com. Med ett par klick bokade och betalade man sina biljetter och skrev ut dem på sin egen skrivare. Men sedan blev det svårt igen. Idag kan du inte boka indiska tågbiljetter utan att vara registrerad på indiska järnvägens bokningssajt, irctc.co.in. Och för att kunna registrera sig måste du ha indiskt mobiltelefonnummer eller maila ditt pass och ditt visum till irctc. Men ofta vill man ju boka tågbiljetter långt innan man har skaffat sig visum.
Givetvis kan du köpa biljetter i Indien, både på resebyråer och på tågstationer. Men många gör korta resor idag och tågen är ofta fullbokade långt i förväg. Vad göra? Indcenresor i Stockholm har varit ombud för indiska järnvägen sedan 90-talet. Så mitt svar är: kontakta Sami på Indcen. Mot en avgift kan han och hans kollegor boka dina tågbiljetter. Indcen har dessutom tillgång till turistkvoten, vilket innebär att du kan få plats på tåg som annars är helt fullbokade.

2. Avbokningsförsäkring för friska
Boka flygbiljetter själv är ju det lättaste som finns numera. Och 99 procent av alla mina jobbresor till och i Indien bokar jag själv via en prisjämförelsesajt (flygresor.se, momondo.se eller skyscanner.se). Men är man inte så bekant med indisk geografi kan det vara skönt att få hjälp. I höstas bokade jag för första gången flygbiljetter på telefon till en resebyrå, eftersom just de flyg jag ville ha av någon skum anledning inte fanns hos onlineresebyråerna. Då passade jag på att köpa en försäkring för några hundralappar som gjorde att jag kunde avboka biljetten och få alla pengar tillbaka även om jag var fullt frisk, jag behövde inte ange något annat skäl till avbokningen än att jag inte längre hade någon lust att resa.

3. Boka ombokningsbara flygbiljetter med extra bagagevikt
Onlineresebyråer erbjuder sällan de här tjänsterna, men flera olika fysiska resebyråer kan också erbjuda mer bagagevikt på flyget, ombokningsbara biljetter, specialmat ombord utan extra kostnad, lägga till frequent flyer-kortnummer och önskemål om vilken plats man vill stta på.

4. Indiskt mobilabonnemang
Att ringa med sitt svenska mobilabonnemang i Indien blir dyrt. Bättre att skaffa ett indiskt abonnemang. För några år sedan köpte man bara ett sim-kort i kiosken på gatan och satte in det i sin mobil. Vips, på tio minuter var det klart. Nu har det blivit krångligare: du måste boka ditt indiska sim-kort i förväg, ha med dig utdrag ur svenska folkbokföringsregistret och därefter vänta i flera dagar. Men Indcenresor i Stockholm säljer indiska mobilabonnemang som därmed kan börja funka direkt när du landat.

5. Mobil wifi på resan
För många resenärer är det ständigt jakt på wifi-nät, eftersom man blivit så beroende av att kunna utföra diverse tjänster online, och dessutom umgås med de där hemma via sociala medier. Det kan man ju tycka vad man vill om: varför inte besinna sig till man kommit till hotellrummet på kvällen (praktiskt taget alla indiska hotell har wifi, även de billigaste). Men om man inte kan vänta kan man köpa en usb-sticka med mobilt wifi, så kan du surfa på elefantryggen, stranden och i basaren. Indcenresor säljer såna.

6. Detaljplanerad rundresa
Många väljer att resa runt obokat och ta dagarna som de kommer. Andra vill ha ha alla transportsträckor och hotell bokade i förväg. Tillhör du den senare kategorin kan du vända dig till Cecilia Strand på Indienspecialisten som är expert på sådana upplägg, oavsett om du reser ensam, med familjen eller i en grupp på tio pers eller fler.

Mer info: Indcen-resor för indiska tågbiljetter, hotell, sim-kort och usb med mobilt wifi. Resevaruhuset.se som jag använde mig av för avbeställningsskydd för fullt friska – säljs förstås också av andra resebyråer. Indienspecialisten lägger upp hela din individuellt utvalda indiska rundresa eller bokar delar av den. Även om du inte bokar tågbiljetterna på Cleartrip.se kan du kolla tågtider och biljettpriser där.

3bocker.jpg

Och du: glöm inte ta ta med min Indien – personlig guide (Vagabond/Norstedts 2013). Och så mitt självklara julklappstips: dokumentärromanen New Delhi–Borås – den osannolika berättelsen om indiern som cyklade till kärleken i Sverige (Forum 2013/Månpocket 2014).

Gud finns i Calcutta

IMG_3184.JPG

New Market i Calcutta.

När himlen är blygrå, vindarna, iskalla och regnet smattrar mot fönsterrutan här hemma i Sverige, då tänker jag på mitt första besök i Calcutta i januari 1991, då staden firade festen till kunskapsgudinnan Saraswatis ära:

Gud finns. Jag vet, för jag har sett honom i Calcutta.
På kvällarna kommer han åkande på en upplyst vagn med olikfärgade lampor, blomstergirlanger och bolmande rökelsestickor, och ibland är det förresten en hon.

I skymningen drar de fram genom den täta smoggen, längs de gropiga gatorna, genom en stad med en böljande, svällande, pulserande ström av människor, bilar, handdragna rikshor och bussar som ser ut att vara gjorda av folie som någon först knycklat ihop och sedan försökt släta ut igen.

En explosion, två explosioner, tre explosioner.

Jag vaknar och sätter mig upp i sängen. Smällarna avlöser varandra; ljudet studsar mellan fasaderna och in i rummet på Hotel Shilton på Sudder Street. Jag är sömndrucken, känner mig förvirrad och orolig. Försöker minnas var jag är och vad som händer. Stockholm? Frankfurt? New Delhi? Calcutta? Anti-Bush-demonstrationer? Israeliska Patriot-robotar? Irakiska Scud-missiler?

Den sena kvällsbrisen som fladdrar i de skitiga gardinerna för med sig ljudet av dova trummor, ettriga flöjter, skratt, jubel och skrik.

Jag lutar mig ut genom fönstret, det luktar damm och i natten som är tjock av krutrök och fuktiga dimmor ser jag hundratals människor bölja fram längs den leriga och gropiga Sudder Street; en skär gudafigur med blå snabel, män i uniformer som blåser i säckpipor, pojkar som dansar extatiskt till smattrande tablas och kastar hemmagjorda smällare, långa skuggor. Cirkus? Tivoli? Barnens dag?

Det är den 29 januari 1991. President Bush’ bomber faller över Bagdad. Jag har precis landat i Calcutta efter 20 timmars flygresa, 24 timmars försening och en omväg över Kazachstan och Uzbekistan. Hjärnan är fylld med bomull, kroppen skriker efter sömn, det är omöjligt att somna om, världen är galen och jag förstår ingenting. Mer än att det här är inte som hemma.

Jag klär på mig och
går ut på Indiens gator och det är som i en dröm.
Orkestermedlemmarnas röda jackor, svarta hattar, vita damasker och blänkande säckpipor skär genom den grå dimman över Stuart Lane, Free School Street och Lenin Sarani. En tjock pukslagare bankar takten med hela sin kraft och jag står och tittar på svettpärlorna som trillar ner för hans grova hals och väter sömmarna i halsen på hans t-tröja.

Efter musikerna kommer en gudabild prydd med smycken och tagetes, dragen på en kärra med olikfärgade glödlampor och snirkliga träsniderier. Sedan ännu en kärra med en brummande och rykande generator. Och ännu en orkester i uniformer. Och ännu en gudabild. Och ännu en… Explosionerna från de hemmagjorda smällarna gör ont i öronen och trycker tungt mot bröstkorgen.

Det är Skänninge marknad, brittisk tatoo och indisk prålig religiositet och livsglädje – allt i ett.

Längs väggarna sover familjer inlindade i jutesäckar. Lamporna från gudavagnarna lyser upp deras ansikten, ljudvolymen är som på en rockkonsert. Barnen skruvar på sig i dammet som virvlas upp av hundra par fötter och en man tittar plötsligt upp, blinkar, gäspar, men ser inte särskilt förvånad ut, sluter snabbt ögonen igen, somnar om.

Ett fyrverkeri av ljud, ljus och dofter ända fram till midnatt: Durga, demonförstöraren, Saraswati, konstens och utbildnings gudinna och så förstås Kali, dödsgudinnan, som gett namn till detta livsbejakande och lidande inferno – Kalis stad, Kalikata, Calcutta, Kolkata.

vb_indienbok_b_39.jpg

Två gudar i Calcutta.

Kali, den svarta guden, är mörk som vinternatten, blod droppar från hennes utsträckta tunga och kransen runt henns nacke består inte av blommor utan av dödskallar och hon dansar lyckligt – ja, i triumf – över sin makes kullvräkta kropp. Engelsmännen blev förstås förfärade när de först kom hit på 1600-talet. En på samma gång gudomlig och bloddrypande kvinna som dessutom respektlöst skändade sin man.

Officeren och fältherren Robert Clive, som återerövrade stan från en uppstudsig muslimsk prins 1757, kallade Calcutta ”den otäckaste platsen i universum”. Författaren Rudyard Kippling tyckte att stan var fruktansvärd. Och Winston Churchill skrev så här om Calcutta i ett brev hem till sin mor: ”Jag kommer alltid att vara glad att jag sett den… eftersom… det gör det onödigt för mig att någonsin se den igen”.

Men för mig är döden och förfallet i Calcutta inte det bestående intrycket, även om jag förstås inte kan slita blicken från de stympade tiggarna som hasar sig fram på sina benstumpar mellan bilarna på paradgatan Chowringhee, familjerna som bor, äter, sover och tvättar sig på trottoaren någon decimeter från brölande lastbilar och mullrande spårvagnar och det blodiga offrandet av getter i folkvimlet vid Kalitemplet.

Sedan mitt första besök i januari 1991, mitt under det första Irakkriget, har jag återvänt många gånger. Och kommer att återvända många gånger till, eftersom jag tvärtemot Churchill vill uppleva staden om och om igen.

Julklappstips
Indienbloggarens senaste bok heter New Delhi–Borås och handlar om att växa upp som oberörbar i en by i Indiens djungler, möta en kosmonaut, en premiärminister och tre presidenter – och bli kär i Lotta från Borås och bestämma sig för att cykla till henne: en resa på nästan 800 mil. Boken finns som inbunden, pocket och e-bok – beställ!

Och här kan du beställa min guidebok Indien – personlig guide som tar dig med till Goa, Kerala, Rajasthan, storstäderna och många andra delar av Indien. Res inte österut utan den!

3bocker.jpg