Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Bollywood for ever

MotherIndia.jpg

Mother India. Moder Indien. Klassisk indisk film med ikonstatus från 1957.

Överallt hörde jag hur indier gick och nynnade på låten. På pendeltågen i Bombay. I kön till biljettluckan på New Delhis järnvägsstation. Bland hinduiska pilgrimer på Gangesflodens strand. På färjan som kör indiska turister mellan öarna i Andamanerna.

Why this Kolaveri, kolaveri kolaveri di.

En sång om olycklig kärlek på en märklig blandning av engelska och sydindiska språket tamil. På svenska betyder orden ungefär ”Varför denna ilska, kvinna?” och sången kommer från en film som hade premiär i april 2012.

Men redan hösten 2011 släpptes låten som fastnade i så många indiska huvuden. Videon med sången har hittills visats 76,5 miljoner gånger på You Tube. Jag är en av dem som gång på gång klickar igång den. Även jag har fått den på hjärnan. Filmlåten blev en indisk landsplåga, men själva filmen lockade inte så många tittare som man hade hoppats. Historien om Indiens senaste filmmusik-hit är på flera sätt typisk för den indiska filmindustrin. Dels för att filmsångerna överträffar själva filmens popularitet, och dels för att indier som pratar exempelvis hindi, bengali eller gujarati gladeligen nynnar versrader på tamil, som är lika främmande för dem som finska är för svenskspråkiga.

Lyssna på en bra indisk filmhit, Why this this Kolaveri di:

Förra året firade den indiska filmindustrin stort jubileum. Då hade det nämligen gått 100 år sedan Indiens första fullängdsfilm, Raja Harishchandra, hade premiär. Indien växte snabbt till ett av världens mäktigaste filmländer, redan på 30-talet producerade man 200 filmer om året, medan man idag gör mångdubbelt fler. Stilen som utvecklades handlade ofta om drömmar där motiv från sagorna i de indiska eposen Mahabharata och Ramayana överfördes till samtida Indien.

Sedan första indiska ljudfilmen kom 1931 görs de flesta filmerna på hindi och produceras i Mumbai där filmindustrin, som de flesta vet, kallas Bollywood. Men filmen med ”Kolaveri di”-låten, som vi hörde här i början, kommer från sydindiska Chennai, där filmindustrin kallas Kollywood efter en sammanslagning av Hollywood och Kodambakkam, den stadsdel i Chennai där filmbolagen har studios.

De eskapistiska maninstream-Bollywood-filmerna däremot, de visas bara på biografer i Indien och andra länder i Asien och Afrika, dit de går på framgångsrik export. Vi i biopubliken i väst tycker vanligtvis att de är alltför tramsiga, melodramatiska och röriga.
Skepsisen är besvarad. Den stora indiska biopubliken är lika avvisande till Hollywood-filmer som skapats utifrån antagandet att biopubliken känner igen sig i skildringarna av medelklassliv i USA och Europa. De enda amerikanska filmer som går hem hos indierna är de utomvärldsliga och helst animerade, som Shrek, Spider Man eller Avatar. Inför den rena fantasin suddas kulturskillnaderna ut.

Att få indier som kommer från hundratals olika etniska bakgrunder och har 22 officiella språk att känna samhörighet borde var omöjligt. Förståsigpåare i väst dömde därför ut landet redan från starten 1947. ”En indier från Punjab har lika lite gemensamt med en från Madras, som en skotte har med en italienare”, skrev Claude Auchinleck som var britternas högsta militära befälhavare under kolonialimperiets sista år.

Och Washington Posts New Delhi-korre Bernard Nossiter skrev 1970 att Indien var ”Babels land utan gemensam röst” och spådde att språk- och kulturblandningen skulle leda till undergång. Från självständighetsdagen, skrev amerikanen, är landet ”förpestat av separatistiska tendenser, som vidgas av språkförvirringen och hotar den indiska statens sammanhållning”.

Indien var en Noaks ark där man lyckats få med exemplar av varenda indisk art, skrev den indiska historikern Ramachandra Guha i sin tjocka samtidshistoriska tegelsten India after Gandhi. Och ombord på denna ark har filmerna från Bollywood gett passagerarna en gemensam uppsättning idoler att beundra och sånger att nynna på.

Visst förenade kampen mot britterna indierna, men sedan minnet av frihetskämpen Mahatma Gandhi börjat tona bort har det snarare varit filmindustrin som länkat samman delarna i den indiska multikulturismen. En filmlåt, där texten oftast är på hindi, kan innehålla såväl bhangra-rytmer från Punjab i norr som bharata-natyam-harmonier från Tamil Nadu i söder. Och en och samma film kan blanda motiv från hinduismen med kristna och muslimska föreställningar och ta typiska landsbygdsproblem och flytta dem till storstaden Mumbai.

Och utan att överdriva kan man säga att Indiens mest hyllade kändisar är skådespelare. Filmen har helt enkelt gett indierna ”ett gemensamt språk”, menar Ramachandra Guha. Så länge de indiska filmernas sånger nynnas från Hiamalaya i norr till sydspetsen Kanyakumari i söder kommer Indien att överleva.

Gillar du vad du läser på Indienbloggen? Om så klicka då på bilden/loggan här under och gå in och rösta på mig i tävlingen om Sveriges bästa resebloggar.

Travel Blog Awards 2014!
Nu kan du sluta kämpa efter att leta billigt flyg – på Supersavertravel har vi samlat våra bästa erbjudanden!