Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

En tår för Kadam

Puri_Mirren.jpg

Invandraren och den infödda. "Dålig smak och "god" smak. Ful och vacker. Skådespelarna Om Puri och Helen Mirren.

Det finns en eländesdyrkan bland journalister som gör att man tolkar varje positivt budskap som ett falsk påstående. För världen är ju inte god. Den är ond. Därför måste ju allt som antyder motsatsen bygga på falsk grund.

Lasse Hallströms nya film 100 steg från Bombay till Paris gör inte anspråk på att vara diskbänksrealism. Tvärtom. Filmen, som bygger på boken En fransk curry, är feelgood ut i varenda bildruta. Det är vykortsvackert och känslosamt på ett ganska förutsägbart sätt. Men det betyder inte att filmen inte har ett budskap.

Jag medger. Jag är svag
för feelgoodberättelser. Och jag gillar storyn i Lasse Hallströms nya film. Muslimsk familj från Bombay får sin restaurang nedbränd av en rasande hinduisk mobb som vill ta hämnd för (muslimska) historiska oförrätter. De flyr till England. Men där regnar det och ”grönsakerna saknar själ”. De flyr vidare till Frankrike och öppnar Maison Bombay, en indisk restaurang mittemot en fransk finkrog med stjärna i Guide Michelin.

Den franska restaurangens chef, Madame Mallory, fint spelad av brittiska Hellen Mirren, bekämpar konkurrensen från indierna med snobbiga etnocentriska argument. Men till slut försonas Frankrike och Indien. Het, mustig indisk mat lyckas faktiskt utmana och till slut vinna över det stilfulla men anemiska franska köket.

Det jag gillar mest är Om Puri, skådisen som spelar pappan i den muslimska familjen. Han är inte vacker, enligt rådande stilideal. Han är gammal, lite tjock och har en näsa stor och fläckig som en potatis som legat för länge i jorden. Men ju längre filmen går desto vackrare blir han. Hans inre färgar av sig på hans yttre. I slutscenerna lyser han av skönhet. Det tycker jag är mästerligt gjort av Lasse Hallström.

Äldre konservativ muslimsk
man förvandlas till något mycket vackert och ärofullt – och givetvis är det han som är filmens egentliga hjälte, inte de älskande unga tu, de utanpå-vackra.

OmPuriifilmen.jpg

Pappan i familjen Kadam, spelad av Om Puri hittar en rivningskåk i den franska byn som han köper och föärvandlar till Maison Bombay.

Det är sällan jag fäller en tår på bio, men när jag såg 100 steg från Bombay till Paris gjorde jag det. Visst är berättelsen klassisk. Mot alla odds lyckas de undergångstippade invandrade särlingarna vinna de besuttnas kärlek. Och så är alla lyckliga. Det är feelgood. Äkta feelgood.

Men budskapet att alla demoner kan övervinnas med att man lär känna varandra – och kanske också äter varandras mat … det är inte falskt. Det är sant.

Ikväll har filmen svensk premiär.

Mer feelgood? Min senaste bok, New Delhi-Borås, om indiern som cyklade till kärleken i Sverige, finns nu både som e-bok och pocket. Snart blir också den film, om allt går vägen.