Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Goda kolonialherrar?

Brittiskkolonialsmvykort.jpg

Häromveckan skrev först Ulf Nilsson i Expressen och sedan Johan Hakelius i Aftonbladet varsin krönika som på olika sätt tog upp de positiva effekterna av västerländsk kolonialism.

Det blev förstås ramaskri i kommentatorsfälten. Med tanke på den förslavande och den ekonomiskt utsugande politiken, och ibland också militärt våldsamma metoderna, som portugiser, holländare, spanjorer, britter, fransmän, belgare och på sluttampen också italienare och tyskar gjorde sig skyldiga till – ja, med tanke på det kan det vara en svårt att ta in slutsatsen att kolonialismen också kunde föra något … gott med sig.

Men det gjorde den.

För frågan om vem som förtrycker och vem som är förtryckt är sällan en enkel fråga att svara på.

När jag skrev dokumentärromanen New Delhi–Borås lärde jag mig hur den grupp som befinner sig längst ner i det indiska samhället – de oberörbara, daliterna – tyckte om de brittiska kolonialherrarna.

Här är ett utdrag ur min bok, som handlar om hur huvudpersonen Pikejs farfar såg dels på de inhemska förtryckarna, braminerna, dels på britterna:

”Indiska samhället är fullt av motsägelser, brukade Pikej tänka. Ett bra exempel på paradoxerna är hur kastsystemet yttrade sig för hans farfar. Farfar var en respekterad man när det gällde världsliga sysslor. Ändå tyckte braminerna att det var otänkbart att ta emot mat eller ett glas vatten som han kommit i kontakt med. Och de vägrade förstås att släppa in honom i templet.

Panmännen har jobbat som vävare i hundratals år. Men hans farfar bröt tradititionen och tog ett kontorsjobb i Athmallik. Trots att han inte var värd mer än en råttlort för braminerna behandlade britterna honom vördnadsfullt. Britterna gjorde vad som helst för att reta braminerna. Han utsågs till hövdning i sin by, vilket innebar att han fick rycka in som skiljedomare när folk bråkade. Han utsågs också till de brittiska kolonialherrarnas ombud i byn, eftersom britterna inte litade på braminerna.
– Braminerna har så många tabun när det gäller mat, och dessutom så konstiga umgängesregler, så man vet aldrig när man förolämpar dem eller hedrar dem, de vet de bara själva, sa britterna i Athmallik.
De visste att skepsisen var ömsesidig. De ortodoxa braminerna föraktade britterna och kallade dem för ”beefeaters”. Det var menat som en kränkning.”

Brit_IndianEmpire.jpg

Pikej tänkte på hur britterna utsåg farfar och inte en bramin till byns chatia, en titel som förpliktigade. Chatian skulle rapportera till de koloniala myndigheterna om vilka som fötts och dött eller begått brott, eftersom byn saknade polisstation och folkbokföringskontor. Han hade också en straffande roll. Om någon brutit mot lagen var det farfar som på britternas order fick utdela spöstraff med sin träkäpp.
Farfar brukade säga till Pikej att han gillade britterna.
– Britterna håller vad de lovar, det är bra folk. Till skillnad från braminerna skakar de hand med oss och rör vid oss, sa han.
– Håll dig bort från braminerna, fortsatte farfar med varnande tonfall.
– Om du inte håller dig på avstånd blir de din olycka.”

Dalitpantrarna var en radikal grupp av politiskt engagerade lågkastiga. På 1970-talet skrev de ett manifest där de brittiska kolonialherrarna också beskrevs i ett milt sken. I manifestet, som är inspirerat av USA:s Svarta pantrar slår de fast att braminer som styrde Indien var värre än de brittiska kolonialherrarna. Hinduiska ledare hade ju såväl hela statsapparaten och den nedärvda feodala makten som det andliga förtrycket i sin hand, skrev Dalitpantrarna.

Boken New Delhi-Borås, som handlar om Pikej, indiern som cyklade till kärleken i Sverige, finns nu både som e-bok och pocket. Snart blir den också film, om allt går vägen.