Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Gud finns i Calcutta

IMG_3184.JPG

New Market i Calcutta.

När himlen är blygrå, vindarna, iskalla och regnet smattrar mot fönsterrutan här hemma i Sverige, då tänker jag på mitt första besök i Calcutta i januari 1991, då staden firade festen till kunskapsgudinnan Saraswatis ära:

Gud finns. Jag vet, för jag har sett honom i Calcutta.
På kvällarna kommer han åkande på en upplyst vagn med olikfärgade lampor, blomstergirlanger och bolmande rökelsestickor, och ibland är det förresten en hon.

I skymningen drar de fram genom den täta smoggen, längs de gropiga gatorna, genom en stad med en böljande, svällande, pulserande ström av människor, bilar, handdragna rikshor och bussar som ser ut att vara gjorda av folie som någon först knycklat ihop och sedan försökt släta ut igen.

En explosion, två explosioner, tre explosioner.

Jag vaknar och sätter mig upp i sängen. Smällarna avlöser varandra; ljudet studsar mellan fasaderna och in i rummet på Hotel Shilton på Sudder Street. Jag är sömndrucken, känner mig förvirrad och orolig. Försöker minnas var jag är och vad som händer. Stockholm? Frankfurt? New Delhi? Calcutta? Anti-Bush-demonstrationer? Israeliska Patriot-robotar? Irakiska Scud-missiler?

Den sena kvällsbrisen som fladdrar i de skitiga gardinerna för med sig ljudet av dova trummor, ettriga flöjter, skratt, jubel och skrik.

Jag lutar mig ut genom fönstret, det luktar damm och i natten som är tjock av krutrök och fuktiga dimmor ser jag hundratals människor bölja fram längs den leriga och gropiga Sudder Street; en skär gudafigur med blå snabel, män i uniformer som blåser i säckpipor, pojkar som dansar extatiskt till smattrande tablas och kastar hemmagjorda smällare, långa skuggor. Cirkus? Tivoli? Barnens dag?

Det är den 29 januari 1991. President Bush’ bomber faller över Bagdad. Jag har precis landat i Calcutta efter 20 timmars flygresa, 24 timmars försening och en omväg över Kazachstan och Uzbekistan. Hjärnan är fylld med bomull, kroppen skriker efter sömn, det är omöjligt att somna om, världen är galen och jag förstår ingenting. Mer än att det här är inte som hemma.

Jag klär på mig och
går ut på Indiens gator och det är som i en dröm.
Orkestermedlemmarnas röda jackor, svarta hattar, vita damasker och blänkande säckpipor skär genom den grå dimman över Stuart Lane, Free School Street och Lenin Sarani. En tjock pukslagare bankar takten med hela sin kraft och jag står och tittar på svettpärlorna som trillar ner för hans grova hals och väter sömmarna i halsen på hans t-tröja.

Efter musikerna kommer en gudabild prydd med smycken och tagetes, dragen på en kärra med olikfärgade glödlampor och snirkliga träsniderier. Sedan ännu en kärra med en brummande och rykande generator. Och ännu en orkester i uniformer. Och ännu en gudabild. Och ännu en… Explosionerna från de hemmagjorda smällarna gör ont i öronen och trycker tungt mot bröstkorgen.

Det är Skänninge marknad, brittisk tatoo och indisk prålig religiositet och livsglädje – allt i ett.

Längs väggarna sover familjer inlindade i jutesäckar. Lamporna från gudavagnarna lyser upp deras ansikten, ljudvolymen är som på en rockkonsert. Barnen skruvar på sig i dammet som virvlas upp av hundra par fötter och en man tittar plötsligt upp, blinkar, gäspar, men ser inte särskilt förvånad ut, sluter snabbt ögonen igen, somnar om.

Ett fyrverkeri av ljud, ljus och dofter ända fram till midnatt: Durga, demonförstöraren, Saraswati, konstens och utbildnings gudinna och så förstås Kali, dödsgudinnan, som gett namn till detta livsbejakande och lidande inferno – Kalis stad, Kalikata, Calcutta, Kolkata.

vb_indienbok_b_39.jpg

Två gudar i Calcutta.

Kali, den svarta guden, är mörk som vinternatten, blod droppar från hennes utsträckta tunga och kransen runt henns nacke består inte av blommor utan av dödskallar och hon dansar lyckligt – ja, i triumf – över sin makes kullvräkta kropp. Engelsmännen blev förstås förfärade när de först kom hit på 1600-talet. En på samma gång gudomlig och bloddrypande kvinna som dessutom respektlöst skändade sin man.

Officeren och fältherren Robert Clive, som återerövrade stan från en uppstudsig muslimsk prins 1757, kallade Calcutta ”den otäckaste platsen i universum”. Författaren Rudyard Kippling tyckte att stan var fruktansvärd. Och Winston Churchill skrev så här om Calcutta i ett brev hem till sin mor: ”Jag kommer alltid att vara glad att jag sett den… eftersom… det gör det onödigt för mig att någonsin se den igen”.

Men för mig är döden och förfallet i Calcutta inte det bestående intrycket, även om jag förstås inte kan slita blicken från de stympade tiggarna som hasar sig fram på sina benstumpar mellan bilarna på paradgatan Chowringhee, familjerna som bor, äter, sover och tvättar sig på trottoaren någon decimeter från brölande lastbilar och mullrande spårvagnar och det blodiga offrandet av getter i folkvimlet vid Kalitemplet.

Sedan mitt första besök i januari 1991, mitt under det första Irakkriget, har jag återvänt många gånger. Och kommer att återvända många gånger till, eftersom jag tvärtemot Churchill vill uppleva staden om och om igen.

Julklappstips
Indienbloggarens senaste bok heter New Delhi–Borås och handlar om att växa upp som oberörbar i en by i Indiens djungler, möta en kosmonaut, en premiärminister och tre presidenter – och bli kär i Lotta från Borås och bestämma sig för att cykla till henne: en resa på nästan 800 mil. Boken finns som inbunden, pocket och e-bok – beställ!

Och här kan du beställa min guidebok Indien – personlig guide som tar dig med till Goa, Kerala, Rajasthan, storstäderna och många andra delar av Indien. Res inte österut utan den!

3bocker.jpg