Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Indien i mitt hjärta

Varanasi_kväll.JPG

Varanasi en kväll kl sju. Tid för Ganga aarti.

Indien är en attack på alla sinnen. Färgsprakande gudastatyer av papiermaché och halm som bärs genom staden medan fyrverkerier lyser upp kvällshimlen. Dansande bröllopsgäster framför en vit häst som rids av brudgummen klädd i röd turban och lång skjorta med silverbrodyr. Doften från rökelse, vedbrasor och currygrytor. Ljudet av pinglande hinduiska tempelklockor och muslimska böneutropare.

När jag första gången kom till Indien, 21 år gammal 1983, var jag först nyfiket förbryllad, därefter förfärad. Ingenting påminde om den värld jag var van vid. När jag blickade ut över parkeringen framför flygplatsen i New Delhi såg jag ett hav av bilar, inte så konstigt – om det inte vore för att alla var samma modell: Hindustan Ambassador med en kaross som är en exakt kopia av en Morris Oxford årsmodell 1954. Jag hade inte bara rest österut, jag hade rest bakåt i tiden.

I kiosken jag gick till för att köpa något kallt att dricka fanns inga västerländska läskmärken, de såldes ingenstans i Indien. I min hand fick jag istället en iskall Campa Cola, made in India. Och den smakade ju lika bra den. I affärerna och basarerna såg man praktiskt taget bara indiska varor. På biograferna visades bara indiska filmer. På radion spelades bara indisk musik. På tv:n visades bara indiska program.

Indien var en vit fläck på kartan över de globala varumärkena och den västerländska kulturimperialismen. Indien hade vid självständigheten från britterna 1947 satsat på självförsörjning enligt mahatma Gandhis recept. Bara genom att själv tillverka allt man behöver i livet, resonerade man, kan vi bli fria på riktigt.

På gatorna i städerna strövade magra puckelryggiga kor med färggrannt målade horn. I gathörnen satt män inlindade i vita skynken och serverade te ur stora buckliga aluminiumkannor. I byarna skred kvinnor i röda och gula sarier fram med vattenkrukor på huvudet. Ja, det var verkligen en annan värld.

Men det annorlunda som först lockat mig och sedan chockat mig började nu sippra in genom porerna och bli en del av mig. Den kalla förfäran försvann och ersattes av … glädje, fötrolighet, värme. Jag var fast. Jag hade, insåg jag, börjat älska Indien.

Det var givetvis ingen problemfri kärlek. Många gånger har jag blivit extremt iriiterad och förbannad, ibland rasande över allt som fungerar så dåligt, som verkar sitta ihop med bara en löst iskruvad skruv, allt fusk och bländverk, all vidskepelse, alla hisnande klassklyftor och grymma livsvillkor – och inte minst alla medelklassmänniskor som tyst accepterar orättvisorna och bara verkar intresserade av att berika sig själva.

Jag åkte hem med en känsla av att landet stod mig upp i halsen, bara för att några veckor efter hemkomsten börja längta tillbaka. Så där har det hållit på för mig. Nu har det snart gått 30 år sedan min första resa. Och längtan tillbaka har varit lika stark hela tiden. Nej, föresten, den har blivit starkare.

Indien har blivit en del av mig.