Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Ingen gerilla i dimmiga skogen

IMG_7519.JPG

Laithum. Det fria berget. En halvtimmes bilfärd från Shillong. Nere i dalen ligger byar där befolkningen tillhör ursprungsfolket khasi. Väglöst land, enda vägen dit är en trappa nerför bergssluttningen. Foto: Per J Andersson

På väg från Police Bazaar till universitet i Shillong kör vi genom en skog. En sagoskog. Dimman ligger tät mellan de gråa kala trädstammarna. Jag känner fukten och kylan genom bilens nervevade sidoruta. Jag ryser och föreställer mig hur troll och vättar lurar i där inne i det fuktiga gråa diset.

– Förut fanns det gerillasoldater här, men de har lagt ner nu, lugnar mig Osborne som är min ciceron under 3rd International Tourism Mart i nordöstra Indien.

– Det är en myt att det finns gerillagrupper som spränger bomber i nordöstra Indien, säger tjejen från Guwahati som två timmar senare sitter bredvid mig vid middagsbordet på turistkonferensen.

– En myt, hör du det, fortsätter hon envist och tar en klunk öl. Förut hände det, på 80- och 90-talen, men inte nu.

Invånarna i nordöstra Indien har aldrig riktigt känt sig som indier. Många pratar språk som är besläktade med tibetanska och burmesiska, medan andra – som khasi i Meghalaya – har ett språk som har rötterna i khmerernas språk i nuvarande Kambodja. Så man befinner sig långt från sanskrit och också ganska långt från hinduismen. Animistiska religioner, ofta med föreställningar om en besjälad natur, och med matrilinjär arvsrätt, och kristendom är vanligare.

Dessutom ansåg många i nordöstra Indien att regeringen nere på slätten i New Delhi inte brydde sig om dem. Indien betraktades som en kolonialiserande stormakt som ville ha kontroll, men inte var intresserad av områdets välbefinnande. Rätt eller fel, men så tyckte många.

Inte så konstigt, men trist, att det bildades olika beväpnade grupper.

I Manipur: Kangleipak Communist Party (KCP), Kanglei Yawol Kanna Lup (KYKL), People’s Revolutionary Party of Kangleipak (PREPAK), People’s Revolutionary Party of Kangleipak-Pro (PREPAK-Pro), Revolutionary People’s Front (RPF) och United National Liberation Front (UNLF).

I Meghalaya: Hynniewtrep National Liberation Council (HNLC).

I Assam och Västbengalen: Kamatapur Liberation Organization (KLO), National Democratic Front och ULFA.

I Tripura: National Liberation Front of Tripura (NLFT).

IMG_7522.JPG

Khasi, språket som har rötter, inte i sanskrit, utan i khmerspråket i dagens Kambodja. Foto: Per J Andersson

När jag åkte till Indien första gången 1983 var flera av de i full sving. Tidningarna var fulla av notiser om bombdåd och attacker.

– Åk bara inte till Assam, sa mamma.

Men nu är det alltså lugnt?

– Ja, jag sa ju det, envisades tjejen vid mitt restaurangbord, hon som själv bor i Guwahati, Assams huvudstad.

Senaste decennierna har utvecklingen gått åt rätt håll. De militanta grupperna ligger lågt. Regeringen satsar mer på regionen. Ett exempel är den federala regeringens satsning på turism i nordöstra Indien, bland annat genom en stor turismkonferens för att få fler turister, såväl från övriga Indien som länderna österut i Asien och länder västerut i Europa. Den tredje årliga konferensen pågår just nu – och där är jag och researchar inför kommande reportageresor till Assam och Arunachal Pradesh.

[b]Men bidragen från New Delhi är inte bara positivt för regionen. Det har skapat en passiv attityd där man väntar på att någon annan ska göra nåt åt problemen. På sistone har delstaternas regionala regeringar därför satsat mer på att få igång eget företagande. Jättesmå, små och mellanstora företag för lån med bra villkor och annat stöd för att komma igång. Min ciceron, Osborne, jobbar med just sånt stöd här i Meghalaya.

På väg hem genom den korpsvarta sagoskogen hör jag en uggla hoa. En uggla. Inget annat.