Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Minnet av Nils

NilsHorner.jpg

Första gången jag träffade Nils Horner var hösten 1982 på Vårnplikts-Nytts redaktion på Gärdet i Stockholm. Vi skulle båda göra lumpen de kommande tio månaderna som journalister och fotografer på tidningen som skrev för Sveriges alla värnpliktiga. Nils tog artigt i hand, hans blick var vänlig, mild. Han hade helskägg. Jag minns mitt första intryck: en snäll, omtänksam och blyg själ.

Han var mer berest än jag. Redan då. Hans mamma kom från England och det kändes som om Nils tänkte mer på världen än på Sverige. Redan då. Han hade gjort en Asienresa. Han hade varit i Indien och besökt det då tillstängda landet Burma. Jag minns att jag tänkte att jag också ville resa i Asien. Som Nils. Ett år senare, hösten 1983, gjorde jag slag i saken och gav mig av österut i Nils fotspår.

Igår morse fick jag sms från min pappa om att han skjutits till döds i Kabul. Kort efteråt smsade Börge Nilsson, en gemensam vän från lumpentiden, ett besked med samma fansansfulla budskap. Jag befann mig hemma hos Pikej, som jag skrivit boken New Delhi-Borås om, i skogen utanför Borås, en bygd som också är Nils Horners hemtrakter. Chockad tog jag en skogspromenad och stod länge och stirrade ut över den magiskt vackra sjön Såkern som badade i solljus. Jag tänkte på bilden som Nils la upp på Facebook tidigare samma morgon, någon timme innan han sköts. ”Snowy morning”, löd statusuppdateringen som var platsmärkt med Kabul. Bilden föreställde en park täckt av fluffig nysnö.

Skogen, himlen och marken utanför Borås, inte långt från Nils Horners Brämhult, var knäpptyst, inte en vindpust, inte ett lövprassel, inte ett fågelkvitter, som om hela världen höll andan denna sorgens dag.

Sakern.jpg

Sjön Såkern. Så märkligt tyst denna sorgens dag.

Jag och Nils brukade med glesa mellanrum ta en lunch eller ett glas öl i sommar-Stockholm. Det blev ungefär vart tredje år. På nittiotalet, då Nils bodde i New York, anlitade jag honom som frilansskribent för Vagabond. Sommaren 2007 var jag med som sidekick i hans egen radioshow, Horner i P1. I somras sågs vi hemma hos Indiens Sverigeambassadör. Vi bestämde att vi skulle ses över en öl innan han var tvungen att åka tillbaka till Asien. Vi hann inte.
– Vi tar den nästa sommar, sa jag.
– Yes, sa Nils.

För tio år sedan hälsade jag på honom i hans lägenhet i Visant Vihar i södra Delhi. Nils gillade Indien. Han gillade mångfalden, färgerna och dofterna, men samtidigt var han irriterad på allt som inte fungerade som det borde. På korruptionen, taxichaffisarna som blåste en och den långsamma distributionen av jordbruksprodukter som innebar att delar av skörden ruttnade bort.

– Jag köpte en tvättlina för att hänga min tvätt, men den gick av med en gång. Inte ens en tvättlina kan de tillverka ordentligt i det här landet, sa han irriterat.

Jag höll då på med boken Moderna Indien som skulle visa hur Indien moderniserats senaste decenniet. Nils var skeptisk. Där jag såg framstegen såg han bristerna. På så så sätt hade vi två olika sorters perspektiv på världen. Han tyckte att moderna Indien till stor del var en myt. Jag tyckte att det var reellt.

Nils drogs till konflikterna, han ville vara vårt ögonvittne till världens missförhållanden. Det beundrar jag honom för. Det blev inte så många rapporter från Indien, trots att han bodde där i flera år. Han drogs istället till Pakistan och Afghanistan där kulor ven, bomber briserade och konflikterna i samhället var tydligare och mer uttalade.

Men hans rapporter var alltid sakliga och lugna, aldrig några brandtal för eller emot ena parten. Om det finns ett journalistiskt riddarideal så personifierade Nils det. Alltid redo att lämna salongerna och intervjua vanligt folk på gatan och att glasklart, så att alla förstod, reda ut snåriga konflikthärvor.

Vem vill se honom död?
Det grubblar jag på när jag försöker somna samma kväll som Nils skjutits till döds, utan hopp om att komma till insikt. Grubblandet övergår i huvudvärk. Att någon ville tysta en sådan diplomatisk och sansad berättarröst är svårt att förstå, grubblar jag i mörkret från sjuhäradsskogen. Att någon ville döda Nils, en av de vänligaste och mildaste människor jag känt, förblir ett mysterium.

Lyssna på Nils Horners sista radiorapport: Afghanistans kvinnor oroliga inför valet.