Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Myt om helig ko

Ko_Puri.jpg

Kor ses ofta ströva fritt på gatorna i Indiens städer. Foto: Per J Andersson

Igår sände SVT:s Aktuellt ett reportage av Malin Mendel Westberg om behandlingen av kor på indiska gårdar. I reportaget får vi dels se en ekologisk gård där korna behandlas bra och dels se en gård där korna behandlas dåligt. Efter reportaget var jag med i Aktuelltstudion och pratade om kons ställning i Indien i allmänhet och i politiken i synnerhet.

BJP hade ju med i sitt valmanifest inför valet i maj att skydda kon. ”Rösta på Modi, ge liv till kon” och ”Om kon räddas, då räddas landet” var två av hinduhögerpartiet BJP:s slogans. Dessutom lovade man kopension, det vill säga bidrag till mjölkbönder så att de slipper sälja gamla och uttjänta kor till slakt, och kohärbärgen, så att kor som inte ger ekonomisk nytta och körts på porten ska ha nånstans att åldras och dö värdigt.

För tio år sedan intervjuade jag historieprofessorn D N Jha som skrivit boken The of the holy cow, en bok som ledde till att hinduhögern att mordhotade honom och att han under lång tid hade polisbeskydd. Här är intervjun, som ursprungligen sändes i Sveriges Radios program Obs 2005 och ingick i ett kapitel i min bok Moderna Indien som kom 2006.

Trafiken på Netaji Subash Marg, huvudleden genom Old Delhi, flyter trögt som kall sirap när den möter strömmen av cykelrikshor som rasslande väller ut från smågatorna runt Jama Masjid, Indiens största moské. Ambassadortaxins dieselmotor kuttrar tryggt när vi smyger genom trafikkaoset. Efter en halvtimme är vi förbi trafikinfarkten i Old Delhi, mogulernas Shajannabad, och kör betydligt fortare på raka boulevarder förbi dimhöljda parker och skogar till det anrika universitetet i norra Delhi.

D N Jah bor och arbetar
i universitetets tjänstebostäder. Hans arbetsrum är fullproppat med böcker (svämmande ut ur bokhyllor, i högar på golvet) och har ärtgröna väggar med en murig Mona Lisa-reproduktion och en skylt med texten ”Please, don’t ask for books”. Här sitter han och huttrar i en vit nylonskjorta, gråsvart ylleväst och en brun halsduk lindad flera varv runt halsen. Utanför huset ligger fortfarande den mjölkvita förmiddagsdimman tät. Inne i rummet kämpar värmeelementet under skrivbordet med att jaga ut fukten och kylan.

D N Jha gnuggar sina kalla händer och tittar godmodigt på mig under sina tjocka glasögon med mörka plastbågar, som tillsammans med yllevästen får honom att se ut som en typisk benaglisk intellektuell. D N Jha är inte bengal. Han är född i en brahminfamilj i norra hörnet av den fattiga delstaten Bihar. Men han är formad av uppväxten i bengaliska Calcutta och har inget emot att att beskrivas som en bhadralok, en bengalisk intellektuell med idealet att vara encyklopediskt mångkunnig, som Leonardo da Vinci. Han är expert på den indiska antiken (fram till 600-talet e Kr) och den tidiga medeltiden 600–1300-talet) och är mycket skeptisk till fundamentalisternas påstående om att det legat ett Ramatempel i Ayodhya som revs när den Babri Masjid byggdes.

Föreställningen om ett historiskt Ramatempel ledde 1992 till att en grupp hinduiska pilgrimer, påhejade av den politiska hinduhögern, rev den gamla moskén för att bygga upp det tempel som man ansåg en gång i tiden stod där. Moskén lyckades man riva, men sedan stoppades de av polisen. Något nytt tempel byggdes aldrig på platsen där moskén stod.

– Det finns inga bevis.
Man har grävt ut området i flera omgångar, men inte hittat nåt som tyder på att ett tempel skulle ha rivits i samband med att man byggde moskén, säger han och ber sin hemhjälp att servera chai och kardemummakakor.

Däremot visar utgrävningar
att det stod ett hinudtempel på platsen fram till 1300-talet. Babri Masjid byggdes 1528 under den muslimske mogulhärskaren Baburs regim.

– Det innebär ett glapp på 200 år och hindufundamentalisterna kan därför omöjligt hävda att muslimerna rev Ramatemplet.

– Men för Världshindurådet spelar inte vetenskapliga rön så stor roll. De blandar fakta och mytologi och skapar en farlig religiös och politisk brygd.

Hemhjälpen kommer in med en knögglig aluminiumbricka med te. Teet ryker och doftar nejlika. D N Jha klappar sin blanka flint och doppar kardemummakakorna i teet.

– Hindufundamentalisterna hävdar också att Rama var en historisk person, att han funnits på riktigt. För dem är mytologin sanningen.

Ko_Athmalik.jpg

Ko i byn Binkei i Orissa i östra Indien. Foto: Per J Andersson

D N Jhas nyktra, vetenskapligt underbyggda åsikter om bristen på bevis för ett Ramatempel väckte fundamentalisternas vrede. Ännu värre blev det när han 2002 kom ut med boken The Myth of the Holy Cow. Han hotades till livet och har sedan dess polisbevakning.
I boken hävdar han att hinduernas vana att vörda kon och vägra slakta henne och äta hennes kött inte har så gamla anor som man tidigare trott.

Innan indoarierna migrerade
söderut från Centralasien på 1500-talet f Kr fanns det en civilisation i Indusdalen som uppkallats efter en av de arkeologiska fyndplatserna: Harappa.

I Harappacivilisationen slaktade man och åt kon. Det finns det, enligt D N Jha flera, skriftliga referenser till. Även under vedisk tid (1500–1000 f Kr) och i de tidiga jainistiska och buddistiska texterna (efter 500 f Kr) finns flera referenser till koslakt. Kon slaktades rituellt som offer till gud och åts sedan upp när man hade fint främmande, när sonen kom hem efter år av vediska studier och vid bröllop och andra stora fester i livet.

– Först på 200–400-talet e Kr blir referenserna till koslakt färre. Nu verkar nya normar ha börjat gälla. Samtidigt odlades stora delar av norra Indien upp och blev för första gången en vidsträckt jordbruksbygd.

– Jag tror att kons helighet började med att bönderna försökte övertyga jägarfolken om att gå över till jordbruk. Då sa man: ät inte upp kon, spänn henne för plogen istället. Den praktiska förklaringen föll i glömska. Den behövdes inte längre. Faktum var att kon behövdes på åkern, men i folks medvetande hade vördnaden blivit rituell.

Därefter åt bara de lågkastiga hinduerna nötkött, som ansågs rituellt orent. Men inte ens det är helt riktigt, säger D N Jha. I vissa delar av Indien äter också högre kaster nötkött, bland annat i Kerala längst ner i söder och i norra Bihar, där D N Jha har sina rötter. Och i sin jakt på alternativa hinduiska rfiter har D N Jha hittat en by i Pauri-distriktet i delstaten Uttaranchal i norra Indien där hinduer fortfarande offrar tjurar i hundratal. Även dagens hinduism verkar alltså rymma olika synsätt när det gäller kon, även om vördnaden och oviljan att slakta henne dominerar.

D N Jhas slutsatser i The Myth of the Holy Cow kan verka harmlösa. Vad spelar det för roll om kon blev helig för 1 500 år sedan och inte för 3 000 år sedan? Men för Världshindurådet och andra fundamentalister är dessa forskningsrön rena rama blasfemin. För dem har kon alltid varit helig. För dem har hinduer alltid vördat hennes helighet. Slutdiskuterat.

Sedan det hindunationalistiska partiet BJP fått regeringsmakten i flera indiska delstater har några av dessa delstater förbjudit koslakt.
D N Jha tycker att det är förfärligt.

– Man ska inte blanda mat, religion och politik? säger D N Jha.
Utanför arbetsrummet bryter solen fram genom dimslöjorna.

– Förut var kon religiöst laddad. Nu har hon blivit politik också. Var ska det sluta?

Här är Malin Mendel Westbergs reportage i Aktuellt om indiska kor.

Indienbloggarens senaste bok heter New Delhi–Borås och handlar om att växa upp som oberörbar i en by i Indiens djungler, möta en kosmonaut, en premiärminister och tre presidenter – och bli kär i Lotta från Borås och bestämma sig för att cykla till henne: en resa på nästan 800 mil. Boken finns som inbunden, pocket och e-bok – beställ!