Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Stjärna i Punjab

MrAnderson_kulturframtranden.jpg

"Specially arranged for Mr Andersson from Sweden." Foto: Per J Andersson

Det var i samband med Orientfestivalen i Stockholm sommaren 1996 jag första gången hörde talas om bhangra. Flera hundra år gammal skörde- och festmusik från Punjab, hetsiga dansrytmer, glädjefull sång och en sorts triumfatorisk, ibland snurrande dans, som under de senaste 10–20 åren elektrifierats, fusionerats med annan dansmusik och populariserats av andra och tredje generationen indier i England. Idag dansar både brittiska och indiska ungdomar till bhangra på klubbar i London, Birmingham, Manchester och andra större städer i England och bhangrabandens cd:s säljer jätteupplagor. Bhangralåtar tog sig till och med in på BBC:s tio-i-topplista.

Visserligen, hade jag lärt mig,
finns de populäraste bhangraartisterna och mest framgångsrika producenterna i Europa, men jag skrev ändå till vännen Amar Chandel ett par månader före min Punjabresa våren 1997 och frågade om han kände till några bhangramusiker i Chandigarh. Jag skulle bo hos ledarskribenten Amar, hans fru och femårige son under mitt reportageuppdrag i staden Chandigarh, huvudstad i delstaten Punjab. Amar skrev tillbaka att han pratat med delstatens kulturchef och att han skulle ”arrangera något för mig”. Så indiskt tänkte jag, de gör inget halvhjärtat. Är det fest så är det.

Jag trodde ändå jag skulle få träffa ett par musiker och dansare, kanske skulle de spela en låt för mig och sedan skulle vi prata om bhangramusikens rötter och framtid. Att det var det som hade arrangerats för mig.

Men när vi en morgon äter frukost i Amar Chandels vardagsrum i hus 2011 i Sektor 43 B säger Amar att det blir ”ett stort arrangemang för dig ikväll”. När jag frågar vad som kommer att hända mumlar han något om kulturchefen och uppträdande och många gäster. När vi i den roströda skymningen svänger in på kulturdepartementets område förstår jag vad han menade. De har byggt en stor scen, riggat en pampig ljus- och ljudanläggning och ställt fram ett hundratal stolar framför scenen. Bil efter bil puttrar in på uppfarten framför departementets huvudentré och lämnar av män och kvinnor i gåbortsfina kläder. Glittrande saris, färgranna västar, vita skjortor och mörka slipsar. När vi kommer in på kulturchefens rum sträcker han fram sin hand, trycker min hand så hårt så att jag ska förstå att här har vi inte med någon mes att göra, och säger:
– Välkommen! Nå, vad tycker du? Allt detta har vi arrangerat bara för dig, Mr Andersson.

I VIP-fåtöljerna längst fram sitter jag
bredvid gräddan av Punjabs kulturelit: den stora poeten, den legendariska bhangradansaren, flera filmproducenter och skådespelare. Kulturchefen hälsar alla välkomna till denna ”cultural workshop exclusivly arranged for Mr Andersson from Sweden” och sedan börjar det. Kraftiga sikher med långa skägg, klädda i guldglittrande västar, spjut i händerna och krokiga sablar nerstuckna innanför livbältena virvlar runt på scenen. Den traditionella dhol-trumman smattrar, stjärnorna blinkar, kulturchefen stryker belåtet sitt skäggnät, som en del sikher har för att hålla ordning på sina långa skägg.

Efter en dryg timmes kraftfull bhangradans kliver kulturchefen, Kapten Narinder Singh, själv upp på scenen och håller tal på punjabi. Ordflödet är obegripligt för mig, men jag uppfattar flera utspridda engelska ord: ”International level”, ”National film award”, ”Bombay film industry”. Eftersom Punjabs kulturelit är på plats har Narinder Singh bestämt sig för att dela ut priser. Bredvid honom står plötsligt ett bord med flera rader av likadana silverglänsande tallrikar fastsvetsade på små pelare som står på träpodium omgivna av silverlänk, som staket i miniatyr. I tre långa, sega timmar delar Narinder Singh ut priser; det hålls flera tal, det skakas händer och det applåderas artigt (men utan entusiasm). Folk skruvar på sig i stolsraderna medan Narinder Singh solar sig i glansen av uppmärksamheten och även jag avslutningsvis kallas upp på scenen och får ett pris för att… ja, för att jag är där.

När klockan är elva, alla rest
sig, hälften gått, högtalarna tystnat och scenbelysningen släckts visar det sig att man glömt den kvinnliga danstruppen. De står och stampar irriterat mellan de bakre stolsraderna och har tänt stearinljus som de håller fram i något slags protest. Folk samlas runt kvinnorna och flera upprörda röster hörs från kultureliten:
– Vad skulle alla de där priserna vara bra för? Tre timmar! Det är inte klokt! Nonchalant! Och er har han glömt, kaptenen! Vi kom hit för att titta på bhangra, inte för att vara med om en jättelik prisutdelning!
– Varför så många priser? frågar jag Amar.
– Indiska politiker är förtjusta i att dela ut pris. Så fort de får chansen så… ja, tar de den, svarar Amar lakoniskt.

Ilskan från Amar, den kvinnliga danstruppen och kultureliten riktas mot kulturchefen, Kapten Narinder Singh, som smiter in på sitt kontor utan att säga hej då. I uppståndelsen intervjuas jag av en lokaltidning. En sista rundgång i ljudanläggningen skriker i öronen. Bilar försvinner i mörkret.

Jag har sedan kulturaftonen i Punjab våren 1997 skrivit sex böcker om Indien: Indien – Curryexpressen, 1997 (tillsammans med Mikael Persson, Zac O’Yeah, Tomas Löfström, Johan Tell med flera), Indien – personlig guide, senaste upplagan 2013, Mumbai & Goa, 2005, Moderna Indien (med bilder av Mikael Lindström), 2006, Indien – elefanten som började dansa (med bilder av Håkan Elofsson), 2007, och New Delhi–Borås – den osannolika berättelsen om indiern som cyklade till kärleken i Sverige, 2013.

NDBras_Indien_ko.jpg