Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Tåg till Pakistan

Traintopakistan-poster.jpg

1998 filmatiseras Kushwant Singhs roman Tåpg till Pakistan. Den filmen har tyvärr ännu inte haft Sverigepremiär.

Snart kommer en klassisk indisk roman äntligen ut i svensk översättning. Det är Kushwant Singhs Tåg till Pakistan, en gripande berättelse om en liten by i Punjab och dess öde när Indien hösten 1947 blir självständigt, men samtidigt delas i två länder, Indien och Pakistan. Hemska saker utspelar sig i den lilla byn, vars invånare ändå ger läsaren hopp om mänskligheten. Romanen är ganska kort, språket är vackert och avskalat och själva berättelsen som sagt känslosam och stark.

8 oktober kl 19.00 ska du bege dig till release för Tåg till Pakistan i förlaget Tranans butik på Wollmar Yxkullsgatan 5B på Söder i Stockholm, för då får du höra bokens svenska översättare Birgitta Wallin, redaktör för tidskriften Karavan, bli utfrågad av mig.

Tills dess, en essä som jag skrev nyligen om delningen av Indien 1947, om vad Indiens nuvarande premiärminister Modi bör tänka på och om mästerverket Tåg till Pakistan:

Ett tåg ur Indiens mörka förflutna
Augusti 1947. Monsunregnen
har fått floderna i nordvästra Indien att svämma över. Mitt i natten dunkar ett tåg fram på en konsolbro över en av provinsen Punjabs fem floder. Ingen ångvissla ljuder, inga lampor sprider ljus från kupéfönstren och inga lanternor lyser i fören på det frustande ångloket. Men de röda gnistorna från stenkolselden sprätter ur den sotsvarta skorstenen på tåget som för bara några minuter sedan rullade in i Indien, över en gräns som några veckor tidigare inte fanns.
Det är inte bara tågets tysta och mörka framfart som gör det spöklikt, utan också doften av död. Tåget startade i Lahore i det nyskapade landet Pakistan. Kupéerna var fulla av liv, av hinduiska och sikhiska män, kvinnor och barn och deras bohag. På vagnarnas tak satt hundratals människor tätt sammanpackade.
Men nu är alla döda. Ihjälplågade, ihjälstuckna, ihjälskjutna. Mördade.
Tåget stannar på järnvägsstationen i Mano Marja, den första byn på den indiska sidan, och i gryningen nästa dag börjar soldaterna bära ut liken ur vagnarna, medan bulldozern gräver en grav som rymmer tusen döda människor. Veckan därpå kommer ett nytt spöktåg fullt av döda kroppar från Pakistan, och därefter ännu ett och ännu ett … Och i den översvämmade, bruna floden Sutlej flyter uppsvällda lik.
I byn har anhängare till tre religioner, hinduer, sikher och muslimer, levt sida vida vid sida i generationer. ”Salaam, salaam”, har sikherna varje morgon hälsat på muslimer på muslimers vis, medan muslimerna svarat lika respektfullt med sikhernas hälsningsfras ”Sat Sri Akal”.
När nyheten kom om att det i London och New Delhi bestämts att de ska skiljas åt och bo i var sitt land med en taggtrådsförsedd gräns emellan, då föll de sikhiska och muslimska byborna ömt i varandras armar och grät som barn. Men det var onda tider. Sporrade av en grupp unga beväpnade män, förblindade av stolthet och heder, ersattes strävan efter fredlig samexistens av aggressivt självförsvar. Byns sikher började förbereda sig för att ge igen med samma mynt och skicka tåg fulla av muslimska lik västerut över gränsen till Pakistan.

Train_to_pakistan.JPG

Bild på tåg överfyllt med flyktingar från sommaren eller hösten 1947 .

Konfetti, fyrverkerier och glädjerop. Klockan tolv natten till den 15 augusti 1947 hurrade man på New Delhis gator. ”När midnattstimmen slår och världen sover vaknar Indien till liv och frihet”, sa premiärminister Jawaharlal Nerhu i sitt självständighetstal. Men friheten hade ett pris. Indien delades i ett huvudsakligen hinduiskt Indien och ett muslimskt Pakistan. 14 miljoner människor lämnade sina hem i världens hittills största migration för att flytta till ”rätt” sida av den nya gränsen. Sikher och hinduer flydde österut medan muslimer flydde västerut.
Men över en miljon flyktingar fick aldrig uppleva hur friheten från Storbritannien smakade. De dödades i de massakrer som uppstod när grannar, som levt i samförstånd i generationer, plötsligt började hacka ihjäl varandra för att man tillhörde olika religioner. Ännu idag, 67 år senare, ger självständighetsdagen känslor av både glädje och sorg.

Åren efter självständigheten kom flera böcker som skildrade det trauma som morden på sina egna grannar skapade. Så riklig var utgivningen att böckerna bildade en egen genre: partition-litteratur. Journalisten och författaren Kushwant Singh – född och uppvuxen i Punjab, som så smärtsamt delades mellan Indien och Pakistan – skrev 1956 den roman som brukar räknas till genrens mesta klassiker, ”Train to Pakistan”. Ständigt aktuell och därför ständigt läst. I Indien filmatiserades den 1998 och kom 2006 i ny upplaga som resulterade i att boken ännu en gång blev bästsäljare. Och nu – äntligen! – kommer den på svenska (”Tåg till Pakistan”, Bokförlaget Tranan 2014, översättning Birgitta Wallin).

Svaret på frågan varför man ska läsa boken idag, snart 70 år efter katastrofen, är att den fortfarande är aktuell. ”Tåg till Pakistan” iscensätter den eviga frågan om hur människan under onda omständigheter kan gå från att vara hjärtliga vänner med sina grannar till att börja slå ihjäl dem. Det är ju lika svårt att förstå varje gång det sker. Indiens muslimer hade levt sida vid sida med hinduer och andra religiösa grupper sedan medeltiden och var lika integrerade i samhället som en gång Tysklands judar. Och när våldet lagt sig återgick livet till det normala: de muslimer som inte flydde till Pakistan, utan stannade kvar i Indien, lever i fredlig samexistens med sina hinduiska grannar. Indien blev en sekulariserad stat och ett regnbågsland. Hinduer, muslimer, sikher, janister, buddister, kristna, parser. Alla är lika inför lagen, som till skillnad från i grannlandet Pakistan inte tar parti för någon gudstro. Indien är trots allt en framgångssaga när det gäller multikultur. Och ju urbanare och modernare desto smidigare fungerar samvaron: i städernas bostadskvarter, skolor och arbetsplatser håller man sams trots att man tillber olika gudar och profeter.

Nyckeln till att Indien lyckats med allt som Pakistan misslyckats med är att Kongresspartiet, förlängningen av Mahatma Gandhis självständighetsrörelse, byggde ett stabilt, sekulariserat och demokratiskt system, där man inte gör skillnad på folk och folk, oavsett om det är religion, etnicitet eller språk som skiljer dem åt. Den indiska pluralismen är stadigt förankrad i historien, i grundlagen och till och med inskriven i nationalsången.
Även om samexistens är det normala har den religiösa identiteten triggat igång det aggressiva självförsvaret på ett förödande sätt tre gånger sedan flyktingkatastrofen 1947. När premiärminister Indira Gandhi 1984 mördades av sina sikhiska livvakter gav sig en hinduisk mobb på oskyldiga sikher på New Delhis gator. Sedan hinduiska män, påhejade av en företrädare för hindunationalistiska partiet BJP, rivit en gammal moské i staden Ayodhya 1992, då utbröt dödligt våld mellan hinduer och muslimer i Bombays slum. Och sedan hinduiska pilgrimer omkommit i en tågbrand 2002 mördade en hinduisk mobb oskyldiga muslimer i delstaten Gujarat.
Mördandet motiverades varje gång med att det var hämnd för illdåd, ibland reella, ibland påhittade, som utförts av de som tillber fel gud.

Brännande aktuell är frågan om religiös samexistens i världens näst folkrikaste land eftersom segraren i vårens indiska parlamentsval heter Narendra Modi och kommer från BJP, partiet som betonar religionstillhörighet framför andra livsval. Modi, som tidigare var högsta beslutande politiker i Gujarat, har anklagats (men inte fällts) för att ha beordrat polisen att vara passiv när den hinduiska mobben 2002 dödade över tusen muslimer på gatorna i Gujarats städer. När ateisten och humanisten Kushwant Singh dog i mars i år, 99 år gammal, skickade Modi sina kondoleanser. Jag hoppas att han inte nöjer sig med det, utan också tar sig tid att läsa om Singhs klassiska roman och påminns om det vansinniga i att låta religionstillhörighet avgöra människovärdet.
Indiens nya premiärminister bör också läsa Martha C Nussbaums essäbok ”The clash within” (Harvard University Press, 2007) där hon försöker förstå mobbens härjningar i Nazityskland, Rwanda, Jugoslavien och Gujarat. Våldet mot muslimerna i Gujarat var sadistiskt med brutala massvåldtäkter av kvinnor. Enligt den feministiska historikern Tanika Sarkar, som Nussbaum citerar i sin välskrivna bok, fanns det bland de hinduiska förövarna en ”mörk sexuell besatthet av idéer om ultravirila muslimska män och överfertila muslimska kvinnor”. Den kommer ur en (falsk) uppfattning om att muslimerna förökar sig som kaniner och hotar att ta över hela Indien – om inget görs för att stoppa dem.

Hos maktlösa, frustrerade hinduiska män framkallar den muslimska maskuliniteten en känsla av sexuell underlägsenhet och därmed skam, som enligt Nussbaum kan vändas utåt, bli politisk och ett ”kraftfullt motiv för mänsklig aggression”. En skam som utnyttjas av den indiska hinduhögern.

Det som trots de dystra omständigheterna gör ”Train to Pakistan” till hoppfull läsning är att den inte ödslar sidor på att berätta om det storpolitiska spelet kring avkolonialiseringen, som ledde fram till att över en miljon människor mördades. Istället skildras livet i byn Mano Marja i all sin vardaglighet, på individnivå och med sinne för dråplig humor och blick för patriarkala maktförhållanden.
Bokens intellektuella, politiskt medvetna socialarbetare, Iqbal Singh, argumenterar med sig själv om hur han med bibehållen värdighet ska kunna förhålla sig passiv till mördandet. Sippande på ett glas whisky tänker han på vad som skulle hända om han stoppade blodbadet och därmed riskerade att själv dö: ”Det räcker inte att man själv vet att man gör rätt eftersom tillfredsställelsen skulle bli postum. Detta var inte samma sak som att i skolan ta på sig en bestraffning för att rädda en vän. I det fallet fick man känna sig god och leva för att njuta av offret; i det här fallet skulle man bli dödad. Det skulle inte tillföra samhället något gott: samhället skulle aldrig få veta”.
Juggut Singh resonerar annorlunda. Han är en hetlevrad och obetänksam kraftkarl, son till en mördare och själv gangster. Han tänker inte först och agerar sedan. Han styrs av sina känslor. Som de flesta av bokens huvudpersoner tillhör han den sikhiska religionen, har skägg, låter håret växa och bär turban, men vägrar att följa med sina religionsfränder som ger sig iväg för att slakta muslimer. Kärleken till en muslimsk flicka får honom att tänka annorlunda.
Kärleken gör att han vägrar betrakta de muslimska män, kvinnor och barn som tvingats ombord på spöktåget på väg till Pakistan som representanter för ondskan i världen.

Essän publicerades ursprungligen under vinjetten Under strecket i Svenska Dagbladet 15 augusti 2014, på 67-årsdagen av delningen av Indien.

Beställ Tåg till Pakistan på Adlibris eller Bokus.