Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Var inte rädd!

GylleneTemplet-Amritsar.jpg

Sikhisk pilgrim vid Gyllene templet i Amritsar. Foto: Per J Andersson

Det finns så många farhågor, rädslor och fördomar. Jag märker det när jag håller föredrag om Indien. Jag pratar om politiken, tågen, landskapet, historien, den sydindiska maten, kastsystemet och det nya moderna i storstäderna. Ändå är allra vanligaste frågan efteråt: Jamen, vågar man verkligen åka dit? Blir man inte magsjuk?

Det är mänskligt att vara rädd, försiktig och förutseende. Man ska inte vara dumdristig. Man kan ju till exempel undvika att klättra i berg och själv köra bil i Indien, anser jag. Det är onödiga risker. Men ibland tänker jag om inte lite mer cowboy-takter vore på sin plats. Ibland tänker jag: det är väl bara att åka.

När jag åkte till Indien första gången 1983, som 21-åring, hade jag läst några faktaböcker som jag lånat på biblioteket i Västerås och jag hade packat ner Utrikespolitiska institutets gröna lilla Indienfaktahäfte. Men jag hade ingen guidebok, hade inte en enda bokning förutom min flygbiljett Sverige–Indien tur och retur och jag hade inte tagit reda på vart jag skulle när jag väl landat i huvudstaden.

Jag och vännen Ingrid flög alltså till New Delhi och tänkte att resten får ge sig när man kommit fram. Och det gjorde det. Det blev en spännande rundresa till heliga Varanasi, trekking i Himalaya, stränderna i Goa, kokospalmernas Kerala och kamelsafari i öknen i Rajasthan.

Jag gick inte och oroade mig för magsjuka före avresan. Och visst blev jag magsjuk, Delhi Belly, men det gick över och resan fortsatte. Jag gick inte och oroade mig för att jag skulle utsättas för något brott. Och det det hände heller aldrig något. Indien kändes tryggt och säkert som mammas gata. Men jag oroade mig en del på planet dit över hur jag skulle tackla den annorlunda kulturen. Och första veckorna var faktiskt lite jobbiga. Men sedan hände något. Det sträva och hårda blev lent och mjukt. Jag blev vän med Indien. Och jag fick vänner i Indien. Helt oplanerat.

BarnKutch.jpg

Barnen i familjen i byn i saltöknen utanför Kutch där jag bodde ett par nätter 1996. Foto: Per J Andersson

Svenskarna har blivit extremt mer världsvana sedan dess. Vi reser på egen hand i hela världen på ett sätt som var ovanligt för 30 år sedan. Som om världen blivit vår. Som om vi kan känna oss hemma överallt. Men när gäller Indien är det tvärtom. Det känns som om att rädslorna och skepsisen ökat. Och nej, det har inte blivit värre. Det rapporteras fler våldtäkter nu än då, men övergreppen är sannolikt inte fler, utan ligger kvar på en internationellt sätt låg nivå. Och nej, man blir inte mer magsjuk nu än 1983. Tvärtom. Och nej, fattigdomen är inte värre. Den finns kvar, alldeles för mycket, men den har minskat. Hundratals miljoner indier har fått ett ekonomiskt lyft senaste 20 åren.

Ändå: Vi har blivit räddare för Indien, vet mindre om indisk politik och oroar oss mer för att drabbas av några dagars turistmagsjuka.

Varför? Kanske är det mediernas ökade fixering vid brott, olyckor och katastrofer? Kanske är det en generell förändring av oss svenskar som skett: vi har i de digitala informationsmöjligheternas tidevarv blivit kontrollfreaks som inte åker någonstans där vi inte har total koll på läget och garantier för att inget oförutsett kan hända. Har vi inte ständig uppkoppling och GPS-kartan påslagen får vi panik. Vi är livrädda för att något vi inte planerat ska inträffa.

För oförutsedda grejer, det händer i Indien. Det är liksom det som är poängen med att resa dit. Men du behöver ju inte vara så totalt oplanerad som jag var när jag reste dit 1983. Läs på! Skaffa dig en guidebok, till exempel den jag skrivit, men var inte rädd, var inte rädd, var inte rädd!